Victoriasjön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Victoriasjön
Ukerewe
Nalubaal
Solnedgång över Victoriasjön.
Solnedgång över Victoriasjön.
Läge  Kenya
 Tanzania
 Uganda
Yta 68 800 km² [1]
Längd 337 km
Bredd 250 km
Höjd 1 134 m ö.h. [1]
Strandlinje 3 440 km
Medeldjup 40 m
Maxdjup 82 m[2]
Volym 2 750 000 000 000 m³
Flöden
Tillflöden Kagerafloden
Marafloden
Utflöden Vita Nilen
Övrigt
Öar Sseseöarna, Sanga Island m.fl.
Kuststäder Bukoba
Entebbe
Kampala
Musoma
Mwanza
1°S 33°Ö / 1°S 33°Ö / -1; 33Koordinater: 1°S 33°Ö / 1°S 33°Ö / -1; 33
Victoriasjön sedd från rymden, vy mot väst. Bakom Victoriasjön bildar andra av de stora sjöarna en båge. I bakgrunden syns Kongos molnhöljda skogar.
Victoriasjön och östafrikanska gravsänkesystemet

Victoriasjön eller Viktoriasjön (också Victoria Nyanza, och förr ibland Ukerewesjön) är den största av Afrikas stora sjöar. Sjön är belägen på en högslätt i den västra delen av östafrikanska gravsänkesystemet på gränsen mellan Tanzania, Uganda och Kenya.

Sjön är med sina 68 870 kvadratkilometer Afrikas till ytan största sjö och världens näst största[a] sötvattensjö. Victoriasjön är relativt grund (82 meter som djupast[2]) och är med sin volym på omkring 2 750 kubikkilometer världens sjunde största sötvattensjö räknat i vattenmängd.

Sjön får det mesta av sitt vatten via direkt nederbörd. Dess största inflöde är Kagerafloden, vars utlopp ligger på sjöns västra sida. Den enda floden som har sjön som källa är Vita Nilen som lämnar sjön vid Jinja i Uganda, på sjöns norra sida.[3]

Det finns mer än 3 000 öar i Victoriasjön varav många är bebodda. Bland dessa finns Sseseöarna i Uganda, en skärgård med 80 öar i den nordvästra delen av sjön, som är ett populärt turistmål.

Sjön är uppkallad efter drottning Viktoria av Storbritannien av John Hanning Speke, den förste europén att se sjön.

Utforskning[redigera | redigera wikitext]

De äldsta uppgifterna om Victoriasjön kommer från arabiska handelsmän som försökte etablera handelsförbindelser med inlandet i sin jakt på guld, elfenben, slavar och andra eftertraktade varor. En utmärkt karta från 1160-talet känd som Al Adrisi återger korrekt sjön och uppger också att den är Nilens källa.

Den första europeiska kontakten med sjön var under juli 1858.[1] Av strategiska orsaker ville det brittiska imperiet få uppgifter om Nilens källa och skickade upptäcktsresanden John Hanning Speke och Richard Burton att lokalisera källan. Då Burton var sjuk och uppehöll sig vid Tanganyikasjön nådde Speke Victoriasjöns södra stränder. Han blev genast övertygad att han upptäckt Nilens källa och döpte sjön efter den engelska drottningen. När Burton fick höra om Spekes anspråk blev han rasande. Det offentliga gräl som blev följden väckte stor debatt i samtidens vetenskapskretsar och sporrade andra upptäckare att klargöra sanningshalten i Spekes upptäckt.

Den berömde brittiske missionären och upptäcktsresanden David Livingstone misslyckades i sina försök att verifiera Spekes anspråk. Han hamnade för långt väster ut där han istället nådde Kongofloden. Det var under den resan som Stanley ska ha träffat på den sjuke och dystre Livingstone och hälsat honom med de berömda orden: "Livingstone, förmodar jag". Till sist blev det den amerikanske upptäcktsresanden Henry Morton Stanley som lyckades få Spekes upptäckt bekräftad genom att segla runt sjön och upptäcka Nilens utlopp vid Owenfallen i norra delen av sjön.

Ekologi och sociala faktorer[redigera | redigera wikitext]

Victoriasjön har en avgörande betydelse för de miljoner människor som lever längs dess stränder, en av världens mest tätbefolkade regioner.

Sjöns ekosystem är fullständigt ödelagt. Under 1950-talet introducerades nilabborre i sjön i ett försök att öka avkastningen från fiskenäringen. Nilabborren blev en katastrof för sjöns ekosystem och av de ursprungligen flera hundra endemiska arterna återstår idag bara ett fåtal. Den initialt goda avkastningen som nilabborren innebar har minskat kraftigt på grund av utfiskning. Dock finns det uppgifter om att de lokala arterna har börjat återhämta sig.

Ett ekologiskt problem med lyckligare utgång har kampen mot vattenhyacinter varit. Vattenhyacinten, som importerades från tropikerna i Sydamerika, täcker vattenytan med tjocka mattor av växtlighet, vilket orsakade stora problem för sjöfart, fiske, vattenkraftanläggningar och dricksvattenförsörjningen. 1995 var 75 procent av Ugandas kust täckt av växterna. Eftersom problemet inte tycktes kunna lösas med kemikalier eller genom att ta bort växterna för hand, valde man att inplantera en skalbagge som ogräsmedel istället. Resultatet blev mycket lyckat.

Transporter[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1900-talet har färjor mellan Uganda, Tanzania och Kenya varit ett viktigt transportmedel i regionen. Victoriasjöns huvudhamnar är Kisumu, Mwanza, Bukoba, Entebbe, Port Bell och Jinja. 1966 introducerades tågfärja mellan Kenya och Tanzania med skeppen MV Uhuru och MV Umoja. Färjan MV Bukoba som introducerades samtidigt sjönk 21 maj 1996 med ett resultat av mellan 800 till 1000 döda, vilket är en av Afrikas värsta katastrofer till sjös.

Nalubaale-dammen[redigera | redigera wikitext]

Konstruktionen av Owen Falls-dammen.

Vid det enda utflödet från Viktoriasjön ligger vattenkraftverket Nalubaale, tidigare känt som Owen Falls-dammen. Det började byggas 1954 av brittiska ingenjörer.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Eller tredje största beroende på om man räknar Michigansjön och Huronsjön som en eller två sjöar

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] ”Victoriasjøen”. Store norske leksikon. http://www.snl.no/Victoriasj%C3%B8en. Läst 7 maj 2010.  (bokmål)
  2. ^ [a b] ”Victoriasjön”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/victoriasjön. Läst 7 maj 2010. 
  3. ^ Vanden Bossche, J-P. and Bernacsek, G. M. 1990. Source book for inland fishery resources of Africa. CIFA Technical Paper No. 18/1. Committee for the Inland Fisheries of Africa. Rome, Food and Agricultural Organization.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]