Tanganyikasjön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tanganyikasjön
Karta över Tanganyikasjön.
Tanganyikasjöns läge.
Läge Centrala Afrika
Yta 32 900 km² [1]
Längd 673 km
Bredd 72 km
Höjd 773 m ö.h. [2]
Strandlinje 1 828 km
Medeldjup 570 m
Maxdjup 1 435 m [1]
Volym 18 900 miljarder m³ [3]
Flöden
Tillflöden Ruzizifloden
Malagarasi
Kalambo
Avrinningsområde 231 000
Tillflödesländer Burundi
Kongo-Kinshasa
Tanzania
Zambia
Utflöden Lukuga
Övrigt
Kuststäder Kigoma, Tanzania
Kalemie, Kongo-Kinshasa
6°0′S 29°33′Ö / 6.000°S 29.550°Ö / -6.000; 29.550Koordinater: 6°0′S 29°33′Ö / 6.000°S 29.550°Ö / -6.000; 29.550
Världens näst största sötvattenssjö

Tanganyikasjön är en stor sjö i Centralafrika. Sjön utgör den naturliga gränsen mellan Kongo-Kinshasa i väst och Tanzania i öst och större delen av sjön delas mellan dessa två länder. Mindre delar hör till Burundi i norr respektive Zambia i söder.

Tanganyikasjön tros vara den näst största sötvattenssjön i volym och den näst djupaste sjön i världen efter Bajkalsjön i Sibirien. Sjön antas även vara jordens näst äldsta efter Bajkalsjön.

De första europeiska upptäcktsresande som nådde fram till sjön var Richard Francis Burton och John Hanning Speke den 13 februari 1858. Burton antog att sjön är Nilens källa. Sedan 9 maj 2007 är sjön uppsatt på Burundis tentativa världsarvslista.[4]

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Sjön ligger i östafrikanska gravsänkesystemets västra riftdal, omgärdad av dalens bergslutningar och är den största av Afrikas riftsjöar. Med sitt medeldjup på 570 meter och ett maximalt djup på 1 470 meter i den norra bassängen är det Afrikas djupaste sjö som också utgör kontinentens största färskvattenreservoar. Sjön är 673 kilometer lång från norr till söder och i genomsnitt 50 kilometer i bredd. Dess 32 900 km² gör den till kontinentens näst största till ytan. Medeltemperaturen är 25 °C och sjön har ett pH-värde på 8,4.

Det enorma djupet och sjöns tropiska läge förhindrar omsättningen av större vattenmassor, vilket gör att mycket av de största djupen består av så kallat fossilt vatten och är anoxiskt (brist på syre). Sjön upptagningsområde täcker 231 000 km² med två större tillflöden och ett antal mindre floder och strömmar (på grund av de branta bergen som gör upptagningsområdet litet). Sjön har periodvis ett utflöde i Lukugafloden som mynnar ut i Lualaba i Kongoflodens vattensystem.

De största inflödena är Ruzizifloden, som rinner från Kivusjön i norr, och Malagarasifloden från öst, Tanzanias näst största flod.

Biologi[redigera | redigera wikitext]

En av de många ciklidarterna i Tanganyikasjön

I sjön finns minst 250 arter av ciklidfiskar och 150 andra fiskarter, större delen av dessa lever längs med kusten ner till 180 meters djup. I pelagen, den fria vattenpelaren, finns dock större delen av fiskbeståndet som domineras av sex arter: två arter av kapenta (så kallad tanganyikasardin) och fyra arter rovfisk av släktet lates (besläktade med de nilabborrar som ödelagt Victoriasjöns bestånd av ciklider).

98 procent av Tanganyikans ciklidarter är endemiska för sjön. Detta gäller även de flesta av sjöns evertebrater, särskilt blötdjur (vilka har samma former som många marina blötdjur), krabbor, räkor, hoppkräftor, maneter och iglar.

Flera arter av ciklider, bland annat många som lever i skal, har blivit populära som akvariefiskar på grund av sina unika och attraktiva färger och kroppsformer, sin ovanliga livsstil och relativt höga intelligens.

Några andra speciella arter som lever i sjön är vattenkobror och cyphotilapia frontosa, en randig, endemisk fisk.

Av större djur kan nämnas nilkrokodilen som förekommer vid några ställen längs sjöns strandlinje.

Från ungefär tvåhundra meters djup och ned till sjöns botten är vattnet nästan fritt från syre (anaerobt) och därför saknas där högre livsformer.

Fiske[redigera | redigera wikitext]

FiskareTanganyikasjön

Sjöns fiskar fungerar som lokalbefolkningens huvudsakliga proteinkälla. Omkring 45 000 människor vid 800 orter kring sjön är direkt sysselsatta med fisket som försörjar omkring en miljon människor. Fisk från Tanganyika exporteras till större delarna av Östafrika. Kommersiellt fiske inleddes i mitten av 1950-talet och har haft en extremt stark verkan på de pelagiska fiskarterna. År 1995 uppgick den totala fångsten till omkring 180 000 ton men idag exporteras bara 500 ton fisk per år. Fiskindustrin som tillkom under 1980-talet har kollapsat på grund av utfiskningen.

Transport[redigera | redigera wikitext]

Det finns två färjor som trafikerar den östra kusten - Liemba mellan Kigoma och Mpulungu och Mwongozo som kör mellan Kigoma och Bujumbura.

Hamnstaden Kigoma är en av slutstationerna på järnvägen från Dar es-Salaam i Tanzania och hamnstaden Kalemie är en slutstation Kongo-Kinshasas järnvägsnät.

Kampen om kontrollen över sjön under första världskriget[redigera | redigera wikitext]

Tanganyikasjön var scen för två berömda slag under första världskriget. Med hjälp av fartyget Graf von Götzen (döpt efter greven Gustav Adolf Graf von Götzen, den tidigare guvernören för Tyska Östafrika) hade tyskarna fullständig kontroll över sjön under krigets första skeden. Fartyget användes både till att föra last och passagerare över sjön och den var den bas varifrån man kunde göra överraskande attacker mot de allierade trupperna. [5] Det blev därför nödvändigt för de allierade att ta ifrån tyskarna kontrollen över sjön. Under Geoffrey Spicer-Simsons befäl lyckades Storbritanniens flotta med den mycket svåra bedriften att transportera de två beväpnade motorbåtarna Mimi och Toutou från England till Tanganyikasjön via järnväg, landsväg och flod till Kalemie på sjöns västkust. De två båtarna väntade tills december 1915, då de gjorde en överraskande attack mot tyskarna och bordade kanonbåten Kingani.

Ett annat tyskt fartyg, Hedwig, sänktes i februari 1916, varvid Götzen blev det enda kvarvarande tyska krigsfartyget på sjön. [5] Som ett resultat av sin stärkta position på sjön började de allierade avancera mot Kigoma landvägen, och belgarna etablerade en flygbas på sjöns västra kust vid Albertville. Det var därifrån, i juni 1916, som de gjorde en bombräd mot de tyska ställningarna runt Kigoma. Det är oklart om Götzen träffades (belgarna påstod att de hade träffat den, vilket tyskarna förnekade). Tyskarnas stridsmoral sjönk och Götzens kanoner monterades bort från fartyget, eftersom de behövdes på annat håll. Nu hade kriget vid sjön avstannat och båda sidorna avstod från att attackera sina motståndare. Emellertid fortsatte kriget på andra håll, till största delen till de allierades fördel. De lyckades stänga av järnvägen till Kigoma i juli 1916 och staden hotades av total isolering. Detta ledde till att den tyske kommendören, Gustav Zimmer, övergav staden och begav sig söderut. För att undvika att hans fartyg skulle falla i de allierades händer lät Zimmer borra fartyget i sank. Senare restaurerades fartyget och döptes om till MV Liemba.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] ”Tanganyikasjön”. www.ne.se. http://www.ne.se/artikel/1011268. Läst 20 december 2008. 
  2. ^ ”LAKE TANGANYIKA”. www.ilec.or.jp. http://www.ilec.or.jp/database/afr/afr-06.html. Läst 14 mars 2008. 
  3. ^ van der Leeden; Troise; Todd (1990), The Water Encyclopedia (2nd), Chelsea, MI: Lewis Publishers, s. 198–200 
  4. ^ ”Le lac Tanganyika” (på franska). UNESCO World Heritage Centre. http://whc.unesco.org/en/tentativelists/5146/. Läst 2012-06-04. 
  5. ^ [a b c] Giles Foden: Mimi and Toutou Go Forth — The Bizarre Battle for Lake Tanganyika, Penguin, 2004.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Foden, Giles, Mimi and Toutou Go Forth — The Bizarre Battle for Lake Tanganyika, Penguin, 2004

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]