Wikipedia:VideoWiki/Hälsingland
| VideoWiki/Hälsingland (Träna) | |
| Länk till Commons | |
| Steg för att skapa video | |
|---|---|
| Steg 1 | Förhandsgranska ändringar (10 sekunder) |
| Steg 2 | Ladda upp till Commons (10 minuter) |
Inledning[redigera | redigera wikitext]
Hälsingland är ett landskap i södra Norrland i Mellansverige. Det gränsar i söder till Gästrikland, i väster till Dalarna och Härjedalen, i norr till Medelpad och i öster Bottenhavet.
Norrlandsgränsen[redigera | redigera wikitext]
Hälsingland ligger norr om den biologiska norrlandsgränsen men i huvudsak söder om den bergiga norrlandsterrängens gräns.
Landskapsvapen[redigera | redigera wikitext]
Blasoneringen för landskapsvapnet lyder:I svart fält en gyllene bock med röd beväring. Det har sitt ursprung i att när de första landskapsvapnen kom till på Gustav Vasas tid, så hade Hälsingland en stor getavel. Hälsingebocken har kommit att bli en ikon för Hälsingland som återfinns som husdekoration och souvenirer.
Hertigdöme[redigera | redigera wikitext]
Prinsessan Madeleine innehar titeln som Hälsinglands hertiginna, likaså Gästriklands.
Dialekt[redigera | redigera wikitext]
I Hälsingland talas hälsingemål, och landskapet anses delas av dialektgränsen mellan norrländska mål och sveamål.[1][2]
Etymologi[redigera | redigera wikitext]
Hälsingland är ett inbyggarnamn och har betydelsen ”hälsingars land”. Hälsing i sin tur har tolkats som en kombination av ordet hals och efterleden inge, 'inbyggare'. Hals syftar troligen på hela Bottniska viken.
Stenålder[redigera | redigera wikitext]
Det finns lämningar från 2000–2200 före Kristus i Hedningahällan i Enångers socken i Hälsingland som indikerar kulturmöte mellan den sydliga samlar-jägarkultur utbredd i sydöstra och södra Sverige och den östliga sammansmältningen av stridsyxekultur och kamkeramiska kulturen som främst återfinns i Finland.
Bronsålder[redigera | redigera wikitext]
En vanlig fornlämningstyp från bronsåldern i Hälsingland och övriga mellannorrland är de gravrösen som ligger som ett pärlband i kustlandet, nära den dåvarande strandlinjen.
Bronsålder 2[redigera | redigera wikitext]
Odling och betesdrift introducerades i Hög och Hälsingtuna socknar i södra Hälsinglands inland under yngre bronsålder, där odling har daterats till år 1000 före Kristus och kontinuerligt fortsatt på närliggande område under järnålder. Den odlande kulturen når Hälsinglands kustland kring år 400 före Kristus.[3]
Järnålder 1[redigera | redigera wikitext]
Under järnåldern tros ett självständigt småkungarike ha uppstått[4] i den fyndtäta geografiska triangeln mellan dagens Söderhamn, Mjälleborgen och Örnsköldsvik.
Järnålder 2[redigera | redigera wikitext]
Mellannorrlands gårdar, norr om Norrala, tappade emellertid sin elitbetonade prägel på 500-talet och fram till vikingatid, och de samhälleliga strukturerna i hela Mellannorrland kollapsade på 600-talet,[5] sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.[4]
Stor-Hälsingland 1[redigera | redigera wikitext]
Hälsingland, i sentida litteratur kallat Stor-Hälsingland[6][7][8], var före unionstiden det gemensamma namnet för den norrländska kustbygden norr om Ödmården som under medeltiden kom att lyda under Hälsingelagen och uppbära ledungsskatt till den svenska kronan.
Stor-Hälsingland 2[redigera | redigera wikitext]
Området omfattade sålunda hela det som skulle bli Norrland, så långt det var bebott av svenskar, utom Gästrikland. Hälsingland ansågs av kronan sträcka sig till Ule älv och Ule träsk i nuvarande Finland.[9]
Höjder[redigera | redigera wikitext]
Större delen av Hälsingland utgörs av ett bergskullandskap med en medelhöjd på 100 meter över havet. Den högsta punkten i Hälsingland är Garpkölen med 671 meter över havet.
Vatten[redigera | redigera wikitext]
Största sjö är Dellensjöarna. Viktigaste vattendraget är Ljusnan, som kommer från Härjedalen och rinner genom hela landskapet och mynnar vid orten Ljusne.
Folklig arkitektur[redigera | redigera wikitext]
Hälsingland är känt för sina magnifika bondgårdar, så kallade hälsingegårdar. Två eller tre våningar höga, är de byggda för att visa rikedom och självständighet. Mycket uppfinningsrikedom har krävts för att smycka deras interiörer, som kombinerar nobelt mode med traditionella material och tekniker.
- ^ Pamp, Bengt, 1928-2001. (1978 ;). Svenska dialekter. Natur o. kultur. ISBN 9127003442. OCLC 186022619. https://www.worldcat.org/oclc/186022619. Läst 24 augusti 2019
- ^ Wessén, Elias, 1889- (1948). Vara folkmal.. OCLC 643410507. http://worldcat.org/oclc/643410507. Läst 24 augusti 2019
- ^ Katarina Eriksson, Maria Persson, Bo Ulfhielm (maj 2008). ”Arkeologisk forskningshistorik över Gävleborgs län. Rapport 2008:05” (PDF). Länsmuseet Gävleborg. http://lansmuseetgavleborg.se/Content/76911/xlmrapport2008-05.pdf. Läst 16 november 2012.
- ^ [a b] Karta över Nordens småkungariken Arkiverad 25 februari 2014 hämtat från the Wayback Machine.. Ursprungligen publicerad i Per H. Ramqvist (1991), "Perspektiv på regional variation och samhälle i Nordens folkvandringstid".
- ^ Mogren, Mats (2000). Faxeholm i maktens landskap: en historisk arkeologi. Lund studies in medieval archaeology, 0283-6874 ; 24. Stockholm: Almqvist & Wiksell International. Libris 7223531. ISBN 91-22-01890-5, s. 68–73, 93.
- ^ Nils Ahnlund, Det gamla Medelpad, Svenska turistföreningens årsskrift 1939
- ^ Nils Ahnlund, Västerbotten, Svenska turistföreningens årsskrift 1939
- ^ Dick Harrisson, Jarlens sekel, s 724, Ordfront förlag 2002
- ^ Drotsen Knut Jonsson (1328), Svenskt Diplomatariums huvudkartotek över medeltidsbreven nr 3558