Småkungarike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Ett småkungarike är en av ett flertal självständiga mindre kungariken, som föregick eller har ersatt ett enat rike eller ett imperium, och vanligen kontrollerades av en folkstam (en etnisk folkgrupp). Begreppet kan även avse ett mindre självstyrande rike i omedelbar närhet till större enade riken.

En småkung är en kung över ett litet eller obetydligt rike. Småkungar kan även åsyfta forntida lydkonungar, i synnerhet i plural.[1] Gränsen mellan termerna hövding, furste och kung är ofta flytande.[2] Småkungariket är en statsbildning, medan hövdingadömet är en mellanform mellan stamsamhället och staten. Ledarna för det dagens historiker i efterhand kallar för småkungariken kallades på sin tid inte nödvändigtvis för kungar. Begreppen kung och rike härrör emellertid från urgermanskan från tiden innan vår tideräknings början.

I samband med förhistorisk och förromersk tid kallas Europas småkungariken även för hövdingadömen, medan de statsbildningar som uppkom efter att romarriket drog sig tillbaka (och som ofta hade krönta kristna kungar) kallas småkungariken. Franska småkungar kallades reguli. Vid den europeiska högmedeltiden hade många förromerska tidigmedeltida småkungadömen utvecklats till furstendömen eller hertigdömen, och många småkungadömen har än idag funktion som provins, landskap eller landsdel inom moderna stater.

Norden[redigera | redigera wikitext]

Schematisk karta över minst tretton möjliga småkungariken i 500-talets Fennoskandinavien, identifierade utifrån geografisk fyndtäthet.[3]

Enligt Tacitus (55-120 e.kr) utnämnde nordborna konungar av de förnämsta släkterna. Enligt den Östromerska historikern Prokopios ska det ha funnits tretton självständiga kungariken vid mitten av 500-talet i de bebodda delarna av Skandinaviska halvön (som han kallar ”Thule”). Den gotiske historikern Jordanes beskriver 25 olika folk som levde i det han kallar Scandza på 550-talet. Några skandinaviska riken nämns även i Beowulf-sagans profetior, och i nordisk sagalitteratur.

Arkeologen Per H. Ramqvist har identifierat minst tretton möjliga självständiga provinser i Fennoskandinavien under folkvandringstid utifrån analys av närhet mellan bondesamhällets centralorter. Han väljer att kalla dem småkungariken.[3] Andra forskare kallar vissa av regionerna för hövdingadömen.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

Den nordisktalande befolkningen i det som skulle bli Sverige var under järnåldern organiserad i självständiga provinser som sannolikt utgjorde småkungadömen (med egna ting, hird och beskattning) eller hövdingadömen. Vissa av dessa provinser bestod i sin tur av geografiskt åtskilda folkland, som var och en hade egna kungsgårdar för den mobile härskaren. Småkungadömena skulle komma att utvecklas till lagsagor och landskap med egna landskapslagar, och kom med tiden att förenas under gemensam kung till dagens landsdelar och svenska rike. Kungen regerade under vikingatid och medeltid över mäktiga stormän som kunde avsätta kungen.

De av 500-talets möjliga hövdingadömen eller småkungariken som låg i dagens Sverige, identifierade i ovan nämnda klustring av jordbrukssamhällenas centralorter,[3] ingick alla sannolikt i den nordisktalande kultursfären och låg inom följande regioner:

Enligt de nordiska sagorna förenades folkland och provinser i östra Svealand under den svenska kungen i Gamla Uppsala. Dessutom kunde denna kung tidvis härska över delar av Götaland och även södra Norge. Detta återspeglar en flyktiga politik under järnålderns Skandinavien.

I vikingatida och medeltida källor avser kväner människor som bodde i småkungariket Kvänland, vilket tros ha legat vid nordligaste delen av Bottniska viken, ungefär motsvarande dagens Tornedalen, och var finsktalande.

Småland bestod länge av flera självständiga småkungariken ("små land").

Norge[redigera | redigera wikitext]

Norska fylken cirka 820 e.kr.
Norska fylken cirka 930 e.kr. som enligt traditionen hade enats under Harald Hårfager

Redan under järnåldern fanns självständiga regioner kallade fylken i delar av Norge. Traditionen säger att dessa regerades av fylkeskungar som förjagades av Harald Hårfager, som skulle ha samlat de norska fylkena till ett stort rike redan i början av 900-talet.[4] Det finns emellertid inget arkeologiskt stöd för uppfattningen att fylkena ursprungligen har varit självständiga småkungadömen, och för ett så tidigt enande av hela riket. I samband Norges enande på 1100-talet delades hela riket in i ett tjugotal administrativade regioner kallade fylken med egna fylkesting och en representant i kungens hird. [5][6]

England[redigera | redigera wikitext]

De sju riken som kom att bli Konungariket England på 900-talet var: Wessex, Mercia, Northumbria, East Anglia, Sussex, Kent och Essex. De hade uppstått efter att romarriket drog sig tillbaka på 400-talet

Irland[redigera | redigera wikitext]

De många gäliska rikena enades som Konungariket Irland på 1500-talet.

Isle of Man[redigera | redigera wikitext]

Exempel på småkungarike i betydelse litet rike nära större enade riken var det medeltida kungariket Isle of Man, som hade relationer till de enade rikena Norge, Skottland och England.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ SAOB – Svenska Akademiens ordbok → småkonung (Tryckår 1979)
  2. ^ [1] i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  3. ^ [a b c d] Karta över möjliga småkungariken i Norden. Ursprungligen publicerad i Per H. Ramqvist (1991), "Perspektiv på regional variation och samhälle i Nordens folkvandringstid".
  4. ^ Fylke i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1908)
  5. ^ Fylke i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  6. ^ "Fylke" i Store norske leksikon. Accessdatum 2014-03-17.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Petty kingdom