Söderhamn

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Koordinater: 61°18′N 17°3′Ö / 61.300°N 17.050°Ö / 61.300; 17.050
Söderhamn
Tätort
Centralort
Utsiktstornet Oscarsborg i Söderhamn
Utsiktstornet Oscarsborg i Söderhamn
Land  Sverige
Landskap Hälsingland
Län Gävleborgs län
Kommun Söderhamns kommun
Koordinater 61°18′N 17°3′Ö / 61.300°N 17.050°Ö / 61.300; 17.050
Area 1 053,26 hektar
Folkmängd 11 761 (2010)[1]
Befolkningstäthet 11,17 inv./hektar
Tidszon CET (UTC+1)
 - sommartid CEST (UTC+2)
Tätortskod 7316
Söderhamns läge i Gävleborgs län
Red pog.svg
Söderhamns läge i Gävleborgs län
För andra betydelser, se Söderhamn (olika betydelser).

Söderhamn är en tätort i Sverige, tillika centralort i Söderhamns kommun. Orten är belägen i Gävleborgs län och i landskapet Hälsingland med Bottenhavet i öster.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Söderhamn omkring år 1700. Ur Suecia antiqua et hodierna, och därmed troligen inte helt tillförlitlig.
Plan för reglering av Söderhamn från 1876, delvis genomförd
Söderhamn på 1890-talet. I mitten av bilden syns rådhuset.
Äldre trähusbebyggelse på Öster.
Källparken.
Kvarnen
Gamla vattentornet på Västra berget

Söderhamn grundades 1620 då Söderhamns gevärsfaktori startade sin verksamhet, och är därigenom en av de många städer som anlades på 1620-talet. Innan dess var Söderhamn en hamnplats där fiske och handel länge bedrivits, och där en borg, Faxehus, hade anlagts på medeltiden. Runt om i bygden bedrevs vapensmide, och denna verksamhet ville man koncentrera till en stad. Söderhamns faktor Karl Olsson (Carl Olofsson Burman) utnämndes till borgmästare. Därjämte donerades till den nya staden dess betydande jordegendomar, innefattande bland annat Stugsund och Sandarne samt öar och skär, däribland Storjungfrun. Det fastställdes också att stadens vapen skulle utgöras av "en pinass och däruti två musköter korsvis".

I samband med stadens grundande fick Olof Bure i uppdrag av rikets styrelse att göra stadsplaner i Norrland och Finland, och Söderhamn var en av de städer han under något år gjorde planerna till. Det är osäkert om Bures stadsplan finns bevarad, eller om den karta som ibland kopplas till honom är utförd av Norrlands förste lantmätare Olof Tresk. Bures stadsbygge låg på båda sidor om Söderhamnsån, vid nuvarande Rådhustorget. Kvarteren hade olika storlek och gatornas rutnätsmönster var inte så tydligt markerade, varför han måste ha tagit hänsyn till bebyggelsen som redan fanns. Spår av Bures stadsplan finns på Rådhusplatsen och i norra Öster. Bron över ån på Kyrkogatan har legat på samma ställe sedan Bures tid. Redan inom några årtionden hade staden vuxit betydligt.[2]

Vid stadsbranden 1675 förstördes stora delar av staden och 60 smedjor och smedsbostäder brann ned. Vid återuppbyggnaden vidhölls det oregelbundna rutnätsmönstret och inga korrigeringar gjordes för att räta ut stadsbilden eller göra ån rakare. Staden fortsatte växa, huvudsakligen österut. År 1721, då Israel Arnell var borgmästare, brändes Söderhamn av ryssarna, och byggdes upp på samma sätt som tidigare. Efter den stora branden 1835, när 50 byggnader i centrum förstördes, gjordes för första gången en ny stadsplan, av lantmätaren Per Henrik Widmark. Av den blev litet realiserat. Först efter den sista svåra branden, 1876, gjordes räta rutnät och breda stråk av parker anlades.[3]

Vapensmedsyrket fortfor länge att vara Söderhamns huvudnäring. Det bedrevs för statens räkning till 1757, var därefter utarrenderat samt nedlades 1813. Staden började i mitten av 1800-talet som ett led med det då inträffade uppsvinget inom sågverksindustrin att snabbt växa, till vilket sedermera även i sin mån förbättrade kommunikationer bidrog. Det tillkom även en del annan industri, av vilken Söderhamns Verkstäder AB, grundat 1864, särskilt kan nämnas.

År 1861 öppnades den smalspåriga (1217 mm) Söderhamns Järnväg på sträckan Söderhamn–Bergvik. Denna köptes av staten 1885 och byggdes om till en normalspårig bana från Kilafors vid Norra stambanan via Bergvik till Söderhamn och vidare till Stugsund, där stadens huvudhamn var belägen. Genom tillkomsten av Ostkustbanan fick Söderhamn även järnvägsförbindelse med Gävle (1926) och Hudiksvall (1927). Persontrafiken Söderhamn–Kilafors lades ned 1971.

Under 1930-talet medförde krisen inom trävarubranschen att en rad sågverk i trakten upphörde. Detta medförde att arbetslösheten i staden steg dramatiskt med betydande utflyttning och höjning av kommunalskatten som följd. I syfte att förbättra arbetsmarknaden tillkom 1945 Hälsinge flygflottilj (F 15) söder om staden och 1948 öppnade även L.M. Ericsson en fabrik. Dessa två arbetsgivare kom därigenom att under lång tid ha en dominerande ställning i Söderhamn.

Flygflottiljen lades ned 1998 i enlighet med försvarsbeslutet 1996 och den tidigare Ericssonfabriken stängdes definitivt 2004 efter att ha sålts till amerikanska Emerson 2000.[4] Statsmakten har försökt kompensera arbetsmarknaden genom utlokalisering av en avdelning av Patent- och registreringsverket, nämligen varumärkesavdelningen och Premiepensionsmyndighetens kundtjänst, samt gjort en satsning på småföretagande.

Administrativa tillhörigheter[redigera | redigera wikitext]

Söderhamns stad, som 1620 utbrutits ur Söderala socken, ombildades vid kommunreformen 1862 till en stadskommun. 1971 uppgick stadskommunen i Söderhamns kommun med Söderhamn som centralort.[5]

I kyrkligt hänseende hör orten sedan 1620 till Söderhamns församling, dessförinnan till Söderala församling.[6][6]

Orten ingick till 1965 i domkretsen för Söderhamns rådhusrätt och därefter till 1971 i Sydöstra Hälsinglands domsagas tingslag. Från 1971 till 2005 ingick Söderhamn i Bollnäs tingsrätts domsaga och orten ingår sedan 2005 i Hudiksvalls tingsrätts domsaga.[7]

Befolkningsutveckling[redigera | redigera wikitext]

Befolkningsutvecklingen i Söderhamn 1960–2010[8]
År Folkmängd Areal (ha)
1960
  
11 896
1965
  
12 735
1970
  
13 721
1975
  
14 673
1980
  
13 994
1990
  
13 262 1 003
1995
  
13 211 1 030
2000
  
12 710 1 035
2005
  
12 056 1 036
2010
  
11 761 1 053

Stadsbild[redigera | redigera wikitext]

Söderhamns stadskärna genomflyts av Söderhamnsån. Huvudgator är Köpmangatan, vilken delvis är gågata med en rad butiker, och den trädplanterade Kungsgatan. Trots rivningar finns en hel del äldre trähusbebyggelse bevarad. Av äldre mer betydande byggnader kan främst nämnas Ulrika Eleonora kyrka från 1685–92, ritad av Nicodemus Tessin d.y., och Söderhamns rådhus, uppfört 1860–69 efter ritningar av Gustav N. Runer, byggmästare i Gävle, och efter stadsbranden 1876 restaurerat i holländsk renässansstil av Ernst Jacobsson. På torget mellan rådhuset och ån står sedan 1899 en obelisk, vilken härrör från Stockholmsutställningen 1897 och försetts med porträttmedaljong, utförd av stadsingenjör Gustaf Hultquist, föreställande Gustav II Adolf, stadens grundläggare.

Vidare finns Borrhuset, uppfört 1747–48 efter ritningar av Christopher Polhem. Byggnaden tillhörde ursprungligen Söderhamns gevärsfaktori och efter restaureringen 1914–15 skänktes byggnaden till staden och har sedan dess använts som stadsmuseum. Söderhamns teater uppfördes i nyrenässansstil 1880–82 efter ritningar av Johan Erik Stenberg (som även ritade Sundsvalls teater), medan interiörerna utsmyckades av Carl Grabow. Läroverkshuset, nuvarande Staffangymnasiet, uppfördes 1861–64 efter ritningar av Johan Erik Söderlund och om- och tillbyggdes 1904–09 efter ritningar av Axel Lindegren. Efter senare ombyggnader har skolan numera exteriört prägel av 1920- och 30-talet. Det av nämnde Stenberg ritade gamla flickläroverket, nuvarande Faxeskolan, uppfördes 1879–81.

På Östra berget i centrala staden finns utsiktstornet Oscarsborg, uppfört 1895 efter ritningar av Gustaf Hultquist, vilket blivit en välkänd symbol för Söderhamn. Där finns även en minigolfbana och en liten servering. På Västra berget finns ett rekreationsområde med renodlad naturmiljö. I staden finns också flera välskötta parker.

Ljuständningen[redigera | redigera wikitext]

Staden är känd för sin årliga ljuständning. Under jul- och trettondagshelgen tänds hundratals levande ljus i Rådhusets alla fönster, Drottningkronan i tornet på Ulrika Eleonora kyrka och Kungakronan i Kungsbacken. Ljuständningen sker på:

  • Julaftonskväll kl. 23.30 (endast Drottningkronan i samband med midnattsmässan)
  • Juldagens morgon kl. 07:00–09:00
  • Juldagens kväll kl. 17.00–20.00 (endast Kungakronan och Rådhuset)
  • Nyårsafton kl 22.00–01.30 (endast Rådhuset i samband med nyårsfirandet)
  • Trettondagen kl. 15.00-18.00

Traditionen går tillbaka till 1793 då Drottningkronan tändes första gången. Kungakronan tändes första gången i samband med kung Karl XIV Johans besök i Söderhamn 1835.

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Vägar[redigera | redigera wikitext]

Söderhamn är knutpunkt för flera stora vägar. E4:an passerar i nordsydlig riktning genom staden. E4:ans sträckning genom staden är Sveriges första fyrfältsväg. Riksväg 50 börjar i Söderhamn och fortsätter sydväst om staden mot bland annat Bollnäs, Falun, Borlänge och Örebro för att sluta i Jönköping.

Flygplats[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Söderhamns flygplats

Söderhamns flygplats (tidigare Helsinge Airport) invigdes på hösten 1948, men den reguljära trafiken kom igång först 1983, då flygplatsen var en militär flygplats. Den reguljära trafiken vid flygplatsen upphörde i december 2000, som en följd av att Ostkustbanan förbättrades med nya sträckningar, vilket innebar snabba järnvägar med 200 km/h i topphastighet.

Flottiljstaden[redigera | redigera wikitext]

AJ 37 Viggen (37031) i Söderhamn, vid Sveriges första fyrfältsväg.

Mellan åren 1945 och 1998 hade Flygvapnet en flygflottilj förlagd till Söderhamn, vilken gick under namnet Kungliga Hälsinge flygflottilj eller bara F 15. Flottiljen var lokaliserad till Söderhamns flygplats och var från början en jaktflottilj, men organiserades från 1960 som en attackflottilj. 1976, två år efter att flottiljens tillförts AJ 37 Viggen, lokaliserades Flygvapnets typinflygningsskola för flygplan 37 till Söderhamn. Vilket innebar att samtliga piloter till Viggen inom Flygvapnet hade sin flygutbildning på Viggen i Söderhamn. 1995 firade flottiljen sin 50-årsdag, och i samband med detta skänktes ett Viggen-flygplan till staden som firade sitt 375-årsjubileum samma år. Flygplanet monterades på en pelare längs E4:an. Flottiljen kom genom försvarsbeslutet 1996 att avvecklas den 30 juni 1998.

Tidningar[redigera | redigera wikitext]

I Söderhamn utges den politiskt oberoende (tidigare socialdemokratiska) sexdagarstidningen Söderhamns-Kuriren. De viktigaste äldre tidningarna är konservativa Helsingen (1857–1928) och liberala Söderhamns Tidning (1878–1963).

Musikliv[redigera | redigera wikitext]

Söderhamn är känt för ett rikt musikliv. Inom jazzgenren har staden bidragit med framstående namn som Jan Johansson och Thomas Jutterström. Den sistnämnde var under 1970-talet medlem i jazzrockgruppen Splash som var relativt stora utomlands, i till exempel Tjeckoslovakien och Norge. Flera av medlemmarna i Splash, däribland Hempo Hildén, numera mest känd som hårdrockstrummis, hade under 1960-talet spelat i popgruppen Why. Den tidigare lokalt kända sångerskan Monica Törnell fick sitt nationella genombrott 1972.

I staden finns en kommunal musikskola och Studieförbundet Bildas "rockskola" för både ungdomar och vuxna. På Östra Berget anordnas varje sommar också så kallade trivselkvällar, där lokala sångbegåvningar får chansen att visa upp sig. Kända yngre förmågor är främst popsångerskan Anna Sahlene och rockbandet Wolverine som spelar progressive rock.

Andra band med skivkontrakt är, Cedron, Fjällgrävlingz & The suburban cowboys.

Sport[redigera | redigera wikitext]

Bandyn har av tradition en särskilt stark ställning i staden. Klubben Broberg/Söderhamn Bandy bildades 1919 och herrlaget, som låg på femte plats i maratontabellen för Sveriges högsta division efter säsongen 2007/2008, har blivit svenska mästare fem gånger, senast säsongen 1976/1977. Sedan 1976 spelar laget sina matcher på den nya anläggningen Hällåsen.

Söderhamn har även en framstående förening i bordtennis, Söderhamns UIF, vilken spelar i Elitserien på herrsidan. De vann SM-guld 2010 mot Eslöv.

Kända personer från Söderhamn[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Naturmiljö på Västra berget

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Folkmängd i tätort och småort per kommun 2010”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/Statistik/MI/MI0810/2010A01T/MI0810_To_So_Kommun2010.xls. Läst 6 maj 2013. 
  2. ^ Nils Ahlberg, Stadsgrundningar och planförändringar: Svensk stadsplanering 1521–1721, avhandling vid Institutionen för landskapsplanering Ultuna och Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 2005, s. 554
  3. ^ Nils Ahlberg, Stadsgrundningar och planförändringar : Svensk stadsplanering 1521–1721, avhandling vid Institutionen för landskapsplanering Ultuna och Konstvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet 2005, s. 554 ff
  4. ^ Lasse Mårtensgård – Maya Halldén – Olle Häger: Söderhamn för inte så länge sen, Winberg Bokproduktion 2009, sid. 99.
  5. ^ Andersson, Per (1993). Sveriges kommunindelning 1863–1993. Mjölby: Draking. Libris 7766806. ISBN 91-87784-05-X 
  6. ^ [a b] ”Förteckning (Sveriges församlingar genom tiderna)”. Skatteverket. 1989. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/omfolkbokforing/folkbokforingigaridag/sverigesforsamlingargenomtiderna/forteckning.4.18e1b10334ebe8bc80003999.html. Läst 17 december 2013. 
  7. ^ Elsa Trolle Önnerfors: Domsagohistorik - Bollnäs tingsrätt (del av Riksantikvarieämbetets Tings- och rådhusinventeringen 1996-2007)
  8. ^ ”Statistiska centralbyrån - Folkmängd i tätorter 1960-2005”. Arkiverad från originalet den 23 juni 2011. http://www.webcitation.org/5zewoamwt. Läst 13 december 2010. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Jan Erik Hallström: I Söderhamns stadskvarter. Befolkningen i 1890 års folkräkning, (Stockholm 2008), ISBN 978-91-633-2413-0.
  • Alfred Jensen: Söderhamns historia 1–2 (1919–20).
  • Ture Karlström: Stadsbild i förvandling 1620–1970 (1970).
  • Kulturhistoriska byggnader i Söderhamn, Stadsarkitektkontoret, Söderhamns kommun 1995.
  • Lasse Mårtensgård: Från sågverk till Soft Center. Söderhamn under 1900-talet, Hälsingetidningar AB (2000), ISBN 91-630-9534-3.
  • Lasse Mårtensgård - Maya Halldén - Olle Häger: Söderhamn för inte så länge sen, Winberg Bokproduktion (2009), ISBN 978-91-87005-29-9.
  • Söderhamns stadsbebyggelse. Historik och bevarandeplan, redigering: Carl-Magnus Gagge och Jan Melander, Söderhamns kommun/Länsmuseet i Gävleborgs län (1985), ISBN 91-86244-14-0.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]