Yes (musikgrupp)

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För andra betydelser, se Yes.
Yes
Yes concert.jpg
Yes-konsert i Indianapolis den 30 augusti 1977 (från vänster till höger, Steve Howe, Alan White, Jon Anderson, Chris Squire, Rick Wakeman)
Bakgrund Storbritannien London, England, Storbritannien
Genre(r) Progressiv rock, symfonirock, psykedelisk rock, artrock, poprock
År som aktiva 19681980, 19832004, 2008–idag
Skivbolag Atlantic Records, Arista Records, Atco Records, JVC Victory Records, Sanctuary Records, Eagle Records, Frontiers Records
Relaterade artister Asia, The Buggles, The Syn, Anderson Bruford Wakeman Howe, Cinema, XYZ, Moraz/Bruford, Conspiracy, Circa, Yoso, Glass Hammer
Webbplats Officiell webbsida
Medlemmar
Chris Squire
Alan White
Steve Howe
Geoff Downes
Jon Davison
Tidigare medlemmar
Jon Anderson
Trevor Rabin
Rick Wakeman
Tony Kaye
Bill Bruford
Patrick Moraz
Trevor Horn
Peter Banks (avliden)
Billy Sherwood
Igor Khoroshev
Oliver Wakeman
Benoit David
Yes originalsångare Jon Anderson

Yes är en brittisk progressiv rockgrupp som bildades 1968 i London av basisten/sångaren Chris Squire och sångaren Jon Anderson. Gruppen är efter en del medlemsbyten aktiv än idag och släppte 2014 sitt senaste studioalbum, Heaven & Earth.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Yes gitarrist Steve Howe

Yes första sättning bestod av Jon Anderson (sång), Chris Squire (bas), Bill Bruford (trummor), Peter Banks (gitarr) och Tony Kaye (keyboards). Med denna sättning spelade de in två LP: Yes (1969) och Time and a Word (1970), båda rosade av kritikerna, men utan nämnvärd kommersiell framgång. Genremässigt låg de två första skivorna relativt nära den klassiska 1960-talsrocken som gjorts känd av t.ex. The Beatles, The Rolling Stones och The Who - ibland med mer psykedeliska inslag, vilket hörs t.ex. på Beatlescovern Every Little Thing på Yes debutskiva. Efter Time and a Word tvingades originalgitarristen Peter Banks lämna gruppen, och han ersattes av virtuosen Steve Howe. Med denna sättning spelade de in The Yes Album (1971) som blev gruppens första större kommersiella framgång. På The Yes Album märktes en förändring i bandets genreförankring; lyssnarna introducerades till längre, progressiva låtar med många olika partier (t.ex. Yours Is No Disgrace och Starship Trooper).

Keyboardisten Tony Kaye ombads att sluta och ersattes av keyboardvirtuosen Rick Wakeman, som redan var en etablerad soloartist. Med denna sättning, som fanns mellan augusti 1971 och augusti 1972, fortsatte man på samma spår som The Yes Album och spelade in två album som blev stilbildande för den progressiva rockmusiken: Fragile och Close to the Edge (båda 1972). Stilen karakteriserades av långa kompositioner i svitform med komplexa arrangemang, virtuost spel och sång, och avancerad rytmik och harmonik. Varje medlem hade en spelstil som på olika sätt blev stilbildande, till exempel Squires melodiska, innovativa basspel och Brufords nyanserade polyrytmiska precision. Texterna tog utgångspunkt i litteratur, historia och mytologi. Close to the Edge är exempelvis baserad på Hermann Hesses Siddhartha, och "Gates of Delirium" från LP:n Relayer (1974) baseras på Lev Tolstojs Krig och fred.

Efter Close to the Edge lämnade Bruford Yes för att bli medlem i King Crimson och han ersattes av Alan White, som tidigare spelat med bland annat John Lennon och Plastic Ono Band. Den nya kvintetten (Anderson, Squire, Howe, Wakeman, White) spelade in trippellive-LP:n Yessongs (dock medverkar Bruford på några låtar) och dubbel-LP:n Tales From Topographic Oceans (båda 1973).

Den sistnämnda utgjorde en logisk utveckling på kompositionsstilen på Close to the Edge, och bestod av fyra kompositioner på vardera cirka 20 minuter. LP:n orsakade slitningar inom gruppen, då meningarna om musikens form gick isär, liksom den också delade såväl kritiker som publik. Många menade att Yes musik hade svällt över alla bräddar och att de skapat en form de inte behärskade. Tales... är fortfarande djupt omstridd, men är likaväl ett av de mest karakteristiska exemplen på sjuttiotalets progressiva rock. Efter inspelningen av detta verk lämnade Wakeman gruppen och ersattes av Patrick Moraz, som var en erfaren och skicklig keyboardist som spelat med många ledande jazzmusiker, till exempel John Coltrane. Relayer (1974) var resultatet av denna nya kvintett, och LP:n var enligt många mer lyckad än Tales... och musikaliskt sett mer i linje med Close to the Edge. Efter detta tog gruppen en paus på två och ett halvt år och återkom 1977 med Rick Wakeman som nygammal medlem på Going for the One, en enkel-LP, som både blev en storsäljare och som tillfredsställde publiken. Skivan innehåller spåret "Awaken", som både av fans och av bandet själva framhållits som en av Yes mest fulländade kompositioner.

LP:n följdes 1978 av Tormato, som av vissa hyllats, och av många andra förkastats som gruppens sämsta LP från sjuttiotalet. Efter Tormato lämnade både Wakeman och Anderson bandet, och ersattes av Trevor Horn (sång) och Geoff Downes (keyboards), båda från duon The Buggles som haft en hit med låten "Video Killed the Radio Star". Yes spelade in den hårdrockspräglade Drama 1980 med denna sättning (där alltså bara Squire var med från ursprungsgruppen) och upplöstes kort därpå. Drama fortsatte på ungefär samma spår som den hyllade LP:n Going for the one gjort några år tidigare, men hade ett hårdare, new wave-influerat stuk, och fick ett något ljumnare mottagande än Going for the one. 1983 återkom Yes i en helt ny form: Jon Anderson, Chris Squire, Alan White, Tony Kaye och Trevor Rabin (gitarr), och gjorde en enorm kommersiell comeback med en mer mainstreampräglad stil på albumet 90125, deras mest säljande LP. I sitt skal av enklare pop/rock döljer sig ändå en hel del progressiva detaljer och med världshiten "Owner of a Lonely Heart" blev Yes kända för en mycket bredare och större publik.

Under 1980-talet spelade gruppen – musikaliskt dominerad av Trevor Rabin och Chris Squire – fortsättningsvis i denna mer mainstreampräglade stil, fristående från den progressiva utgångspunkten. En mängd medlemsbyten följde och gruppen återvände under 1990-talet delvis till den progressiva stilen, som framför allt Jon Anderson förespråkade. Under 2000-talet har Yes i huvudsak varit ett progressivt band, med skivor som Magnification och Fly from here. 2008 ersattes sångaren Jon Anderson av Benoit David och keyboardisten Rick Wakeman av dennes son, Oliver Wakeman. Senare byttes också denne ut, mot Geoff Downes, som tidigare varit medlem i gruppen (på Drama 1980).

Diskografi[redigera | redigera wikitext]

Studioalbum[redigera | redigera wikitext]

Livealbum[redigera | redigera wikitext]

Samlingsalbum[redigera | redigera wikitext]

Medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Basisten Chris Squire är den enda av medlemmarna i Yes som medverkat på varenda album.

Nuvarade medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Tidigare medlemmar[redigera | redigera wikitext]

Översikt[redigera | redigera wikitext]

År Sång Gitarr Keyboard Bas Trummor
1968–1970 Jon Anderson Peter Banks Tony Kaye Chris Squire Bill Bruford
1970–1971 Steve Howe
1971–1972 Rick Wakeman
1972–1974 Alan White
1974–1976 Patrick Moraz
1976–1980 Rick Wakeman
1980–1981 Trevor Horn Geoff Downes
1981–1983 Gruppen upplöst
1983–1989 Jon Anderson Trevor Rabin Tony Kaye
Trevor Rabin (endast i studio)
Chris Squire Alan White
1990–1992 Trevor Rabin
Steve Howe
Tony Kaye
Rick Wakeman
Alan White
Bill Bruford
1993–1994 Trevor Rabin
Billy Sherwood (endast live)
Tony Kaye
Trevor Rabin
Alan White
1995–1997 Steve Howe Rick Wakeman
1997 Steve Howe
Billy Sherwood
Billy Sherwood (endast i studio)
1997–2000 Igor Khoroshev
2000 Steve Howe
2001–2002 Tom Brislin (endast live)
2002–2004 Rick Wakeman
2004–2008 Uppehåll
2008–2011 Benoît David Steve Howe Oliver Wakeman Chris Squire Alan White
2011–2012 Geoff Downes
2012–idag Jon Davison

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ultimate Classic Rock: Yes founding guitarist Peter Banks dead at 65.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]