Yes (musikgrupp)

För andra betydelser, se Yes.

Yes
Yes-konsert i Indianapolis den 30 augusti 1977 (från vänster till höger, Steve Howe, Alan White, Jon Anderson, Chris Squire, Rick Wakeman)
Bakgrund	London, England, Storbritannien
Genre(r)	Progressiv rock, symfonirock, psykedelisk rock, artrock, poprock
År som aktiva	1968–1980, 1983–2004, 2008–idag
Skivbolag	Atlantic Records, Arista Records, Atco Records, JVC Victory Records, Sanctuary Records, Eagle Records, Frontiers Records
Relaterade artister	Asia, The Buggles, The Syn, Anderson Bruford Wakeman Howe, Cinema, XYZ, Moraz/Bruford, Conspiracy, Circa, Yoso, Glass Hammer
Webbplats	Officiell webbsida
Medlemmar
Chris Squire Alan White Steve Howe Geoff Downes Jon Davison
Tidigare medlemmar
Jon Anderson Trevor Rabin Rick Wakeman Tony Kaye Bill Bruford Patrick Moraz Trevor Horn Peter Banks (avliden) Billy Sherwood Igor Khoroshev Oliver Wakeman Benoit David

Yes originalsångare Jon Anderson

Yes är en brittisk progressiv rockgrupp som bildades 1968 i London av basisten/sångaren Chris Squire och sångaren Jon Anderson. Gruppen är aktivt än idag och släppte 2011 sitt senaste studioalbum, Fly from Here.

Historik

Yes gitarrist Steve Howe

Yes första sättning bestod av Jon Anderson (sång), Chris Squire (bas), Bill Bruford (trummor), Peter Banks (gitarr) och Tony Kaye (keyboards). Med denna sättning spelade de in två LP: Yes (1969) och Time and a Word (1970), båda rosade av kritikerna, men utan nämnvärd kommersiell framgång. Bandets stil var från början utpräglad med Andersons ljusa röst och de individuella musikernas särpräglade och virtuosa spelstilar. Efter Time and a Word tvingades Banks lämna gruppen, och han ersattes av virtuosen Steve Howe. Med denna sättning spelade de in The Yes Album (1971) som blev gruppens första större kommersiella framgång. Kaye ombads att sluta och ersattes av keyboardvirtuosen Rick Wakeman, som redan var en etablerad soloartist. Med denna sättning, som fanns mellan augusti 1971 och augusti 1972, spelade Yes in två album som blev stilbildande för den progressiva rockmusiken: Fragile och Close to the Edge (båda 1972). Stilen karakteriserades av långa kompositioner i svitform med komplexa arrangemang, virtuost spel och sång, och avancerad rytmik och harmonik. Varje medlem hade en spelstil som på olika sätt blev stilbildande. Värt att särskilt nämna är Squires melodiskt/kontrapunktiska basspel och Brufords exakta, rytmiska precision. Texterna tog utgångspunkt i litteratur, historia och mytologi. Close to the Edge, exempelvis, är baserad på Hermann Hesses Siddhartha och den drygt 20 minuter långa låten "Gates of Delirium" från LP:n Relayer (1974) på Lev Tolstojs Krig och fred.

Efter Close to the Edge lämnade Bruford Yes för att bli medlem i King Crimson och han ersattes av Alan White, som tidigare spelat med bland annat John Lennon och Plastic Ono Band. Den nya kvintetten (Anderson, Squire, Howe, Wakeman, White) spelade in trippellive-LP:n Yessongs (dock medverkar Bruford på några låtar) och dubbel-LP:n Tales From Topographic Oceans (båda 1973).

Den sistnämnda utgjorde en logisk utveckling på kompositionsstilen på Close to the Edge, och bestod av fyra kompositioner på vardera cirka 20 minuter. LP:n orsakade slitningar inom gruppen, då meningarna om musikens form gick isär, liksom den också delade såväl kritiker som publik. Många menade att Yes musik hade svällt över alla bräddar och att de skapat en form de inte behärskade. Tales... är fortfarande djupt omstridd, men är likaväl ett av de mest karakteristiska exemplen på sjuttiotalets progressiva rock. Efter inspelningen av detta verk lämnade Wakeman gruppen och ersattes av Patrick Moraz, som var en erfaren och skicklig keyboardist som spelat med många ledande jazzmusiker, till exempel John Coltrane. Relayer (1974) var resultatet av denna nya kvintett, och LP:n var enligt många mer lyckad än Tales... och musikaliskt sett mer i linje med Close to the Edge. Efter detta tog gruppen en paus på två och ett halvt år och återkom 1977 med Rick Wakeman som nygammal medlem på Going for the One, en enkel-LP, som både blev en storsäljare och som tillfredsställde publiken. På den finns en av Yes mest distinkta kompositioner; "Awaken".

LP:n följdes 1978 av Tormato, som av vissa hyllats, och av andra förkastades som gruppens sämsta LP från sjuttiotalet. Efter Tormato lämnade både Wakeman och Anderson bandet, och ersattes av Trevor Horn (sång) och Geoff Downes (keyboards), båda från duon The Buggles som haft en hit med låten "Video Killed the Radio Star". Yes spelade in den hårdrockspräglade Drama 1980 med denna sättning (där alltså bara Squire var med från ursprungsgruppen) och upplöstes kort därpå. 1983 återkom de i en helt ny form: Jon Anderson, Chris Squire, Alan White, Tony Kaye och Trevor Rabin (gitarr), och gjorde en enorm kommersiell comeback med en mer mainstreampräglad stil på albumet 90125, deras mest säljande LP. I sitt skal av enklare pop/rock döljer sig ändå en hel del progressiva detaljer och med världshiten "Owner of a Lonely Heart" blev Yes kända för en mycket bredare och större publik.

Under åttiotalet spelade gruppen – musikaliskt dominerad av Trevor Rabin och Chris Squire – fortsättningsvis i denna mer mainstreampräglade stil, ganska långt från den progressiva utgångspunkten, och gjorde så också fortsättningsvis under nittiotalet. En mängd medlemsbyten följde och gruppen återvände periodvis till den progressiva stilen, som framför allt Jon Anderson förespråkade. Under 2000-talet har Yes i huvudsak varit ett progressivt band. 2008 ersattes sångaren Jon Anderson av Benoit David och keyboardisten Rick Wakeman av dennes son, Oliver Wakeman. Senare byttes också denne ut, mot Geoff Downes, som tidigare varit medlem i gruppen (på Drama 1980).

Diskografi

Studioalbum

• 1969 – Yes
• 1970 – Time and a Word
• 1971 – The Yes Album
• 1971 – Fragile
• 1972 – Close to the Edge
• 1973 – Tales from Topographic Oceans
• 1974 – Relayer
• 1977 – Going for the One
• 1978 – Tormato
• 1980 – Drama
• 1983 – 90125
• 1987 – Big Generator
• 1989 – Anderson Bruford Wakeman and Howe (den klassiska sättningen utan Squire.)
• 1991 – Union
• 1994 – Talk
• 1997 – Open Your Eyes
• 1999 – The Ladder
• 2001 – Magnification
• 2011 – Fly from Here

Livealbum

• 1973 – Yessongs
• 1980 – Yesshows
• 1996 – Keys to Ascension
• 1997 – Keys to Ascension 2

Samlingsalbum

• 1975 – Yesterdays

Medlemmar

Basisten Chris Squire är den enda av medlemmarna i Yes som medverkat på varenda album.

Nuvarade medlemmar

• Chris Squire – bas
• Steve Howe – gitarr
• Alan White – trummor
• Geoff Downes – keyboard
• Jon Davison – sång

Tidigare medlemmar

• Jon Anderson – sång
• Peter Banks – gitarr (död 7 mars 2013)
• Bill Bruford – trummor
• Trevor Horn – sång
• Tony Kaye – keyboard
• Igor Khoroshev – keyboard
• Patrick Moraz – keyboard
• Trevor Rabin – gitarr
• Billy Sherwood – gitarr, keyboard
• Rick Wakeman – keyboard
• Benoít David – sång
• Oliver Wakeman – keyboard

Översikt

År	Sång	Gitarr	Keyboard	Bas	Trummor
1968–1970	Jon Anderson	Peter Banks	Tony Kaye	Chris Squire	Bill Bruford
1970–1971		Steve Howe
1971–1972			Rick Wakeman
1972–1974					Alan White
1974–1976			Patrick Moraz
1976–1980			Rick Wakeman
1980–1981	Trevor Horn		Geoff Downes
1981–1983	Gruppen upplöst
1983–1989	Jon Anderson	Trevor Rabin	Tony Kaye Trevor Rabin (endast i studio)	Chris Squire	Alan White
1990–1992		Trevor Rabin Steve Howe	Tony Kaye Rick Wakeman		Alan White Bill Bruford
1993–1994		Trevor Rabin Billy Sherwood (endast live)	Tony Kaye Trevor Rabin		Alan White
1995–1997		Steve Howe	Rick Wakeman
1997		Steve Howe Billy Sherwood	Billy Sherwood (endast i studio)
1997–2000			Igor Khoroshev
2000		Steve Howe
2001–2002			Tom Brislin (endast live)
2002–2004			Rick Wakeman
2004–2008	Uppehåll
2008–2011	Benoît David	Steve Howe	Oliver Wakeman	Chris Squire	Alan White
2011–2012			Geoff Downes
2012–idag	Jon Davison

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Yes (musikgrupp).
  Bilder & media
• Officiell webbplats