Frank Zappa

Från Wikipedia

Hoppa till: navigering, sök
Frank Zappa
Frank Zappa under en konsert i Norge 1977
Frank Zappa under en konsert i Norge 1977
Information
Födelsenamn Frank Vincent Zappa
Född 21 december, 1940
Död 4 december, 1993
Bakgrund USA Baltimore, Maryland
Genre Rock, Jazz, Klassiskt
Roll Kompositör, Musiker, Dirigent, Producent
Instrument sång, gitarr, elbas, klaviatur, vibrafon, synclavier, trummor
Aktiva år 1950-talet – 1993
Artistsamarbeten Mothers of Invention
Captain Beefheart
Webbplats Officiell webbplats

Frank Vincent Zappa, född 21 december 1940 i Baltimore, Maryland, död 4 december 1993 i Hollywood Hills, Los Angeles, Kalifornien, var en amerikansk nyskapande kompositör, musiker, gitarrist, textförfattare, sångare, artist och debattör med en mycket särpräglad och originell produktion.

Under en karriär som varade i över än 30 år etablerade sig Zappa som en produktiv och mycket distinkt kompositör, elgitarrist och bandledare. Han arbetade inom många olika musikgenrer och skrev musik för rockband, jazzensembler, synthesizer och symfoniorkester, samt konkret musik uppbyggd av förinspelade, syntetiserade eller samplade källor. Förutom sina musikinspelningar skapade han lång- och kortfilmer, musikvideor och skivomslag.

Fastän han bara emellanåt uppnådde större kommersiell framgång bibehöll han en mycket produktiv karriär som omfattade komponerande, inspelning, turnerande, producerande och försäljning av sin egen och andras musik. Zappa producerade själv nästan varje av de mer än sextio album som han gav ut med Mothers of Invention eller som soloartist. År 2007 förklarade hans födelsestad Baltimore den 9 augusti för officiell "Frank Zappa-dag" till hans ära.[1]

Politiskt var Zappa enligt egen utsago "praktisk konservativ", en uttalad anhängare av kapitalism och oberoende företagsamhet.[2] Han var också en högljudd kritiker av konventionell utbildning och organiserad religion.[3] Zappa var en rättfram och passionerad förespråkare för yttrandefrihet och avskaffande av censur, och hans verk förkroppsligade hans skeptiska syn på etablerade politiska processer och strukturer.[4] Fastän många antog att han använde droger som många musiker vid samma tid var Zappa starkt emot användning av droger i avkopplingssyfte.[5] Zappa var gift med Kathryn J. "Kay" Sherman (1960–1964; inga barn), och sedan 1967 med Adelaide Gail Sloatman, som han levde med till sin död i december 1993 av prostatacancer. De fick fyra barn: Moon Unit, Dweezil, Ahmet Emuukha Rodan och Diva Thin Muffin Pigeen. Gail Zappa sköter sin avlidne makes affärer under bolagsnamnet Zappa Family Trust.

Innehåll

[redigera] Biografi

Frank Zappa var äldsta barn till den sicilianska invandraren Francis Zappa och dennes fru Rose Marie ("Rosie"), som stammade från en neapolitansk invandrarfamilj. Zappa hade tre syskon, bröderna Bobby och Carl samt systern Patrice ("Candy"). Franks far arbetade på olika ställen för det amerikanska försvarsministeriet. Av denna anledning måste familjen ofta flytta. Under åren i Maryland led Frank Zappa upprepade gånger av svåra förkylningar och astma. Detta fick föräldrarna att flytta till USA:s västkust i december 1951.[6] s.13-30

[redigera] Musikalisk utveckling

[redigera] Prägling

Sin första skiva fick Zappa i present till sin sjunde födelsedag: All I want for Christmas is my two front teeth av Spike Jones and his City Slickers. Detta sätt att förbinda humor med musik hade ett varaktigt inflytande inte bara på Zappas kompositioner, utan även på hur han utformade sina konserter.[6](s. 33) Till Zappas tidiga musikaliska influenser hörde också arabisk musik. Han sade: "Någonstans hörde jag det och blev genast hänförd." I radio hörde han som 13-åring "Gee" av "The Crows" och "I" av "The Velvets". Den första skiva som han köpte var "Riot in Cell Block Number 9" av The Robins. Zappa själv nämnde den tidiga rhythm and blues-musiken som en "huvudinfluens - och kanske det som verkligen öppnade öronen på mig". Hans tycke för doo wop-musik från det tidiga 1950-talet återfinns över hela hans verksamma tid i vissa kompositioner.[6](s. 35f)

Ett viktigt möte med orkestermusik hade Zappa, när han i början av 1950-talet köpte sin första LP-skiva. Han hade läst om skivan i en tidningsartikel och hade länge letat efter den: The Complete Works of Edgar Varèse, Vol. 1. Han tyckte särskilt mycket om "Ionisation" – ett stycke för 13 slagverkare. Han var så förtjust i kompositionerna att han önskade sig ett telefonsamtal med Varèse till sin femtonårsdag.[6](s. 37ff)I fotnoterna på omslaget till Varèse-skivan nämndes även kompositörerna Béla Bartók, Igor Stravinsky och Anton Webern. Zappa började omgående att se sig om efter skivor med verk av dessa företrädare för samtida musik.[6](s. 42)

Ett viktigt incitament för den unge Zappa att själv komponera, men även en förklaring till stilen i vissa av hans kompositioner, fanns i ett utpräglat grafiskt intresse. Hans biograf Barry Miles citerar honom med orden: "Jag tyckte helt enkelt om hur noter såg ut på papperet." Och utvidgar detta uttalande med ett ytterligare citat, där Zappa sade om sina tidiga kompositioner: "Jag hade inte den minsta aning om hur det skulle låta."[6](s. 42f)

Som gitarrist influerades Zappa av rhythm and blues-gitarrister som Johnny "Guitar" Watson, Clarence "Gatemouth" Brown, Eddie Jones och Matt Murphy. I kommentartexten till sitt första album Freak Out! nämnde han dessutom, bland andra, Howlin' Wolf och John Lee Hooker.

[redigera] Första steg

[redigera] Utbildning

Från 1951 lärde sig Zappa spela slagverk i skolan. Senare spelade han trummor i skolorkestern. Under en tävling vid Keith McKillop’s Monterey Summer Percussion School uppstod 1953 hans första komposition "Mice" – ett solo för virveltrumma.[6](S. 33)Från 1956 gick han på Antelope Valley High School i Lancaster. Till de första Zappa-kompositioner som någonsin uppfördes hörde styckena "A Pound For A Brown (On The Bus)" och "Sleeping In A Jar", båda delar av en stråkkvartett som Zappa lät framföra 1958, då hans musiklärare tillät honom att dirigera "Antelope Valley High School Big Band".[7]. Stycket "A Pound For A Brown (On The Bus)" levde kvar under hela hans karriär och framfördes under nästan varje turné. [8]

I oktober 1958 bytte Zappa till Antelope Valley Junior College i Lancaster, där han lärde känna Donald Vliet alias Captain Beefheart. Ungefär vid denna tid lärde han sig själv att spela gitarr. Stycket "Lost In A Whirlpool" (utgivet först 1996 på albumet The Lost Episodes) inspelades på vintern 1958/59 i ett ledigt klassrum i colleget och är den första inspelning där Zappa kan höras som gitarrist.[9] För att studera harmonilära och komposition skrev Zappa på våren 1960 in sig på Chaffee Junior College i Alta Loma. Efter lite mer än en termin slutade han igen, då han enligt Barry Miles hade nått sitt mål: "Han förstod nu musikens grundvalar."[6](S. 76f) Detta motsägs av att Zappa ännu en gång år 1961 deltog vid föreläsningar i ämnet komposition vid Pomona College i Claremont.[7]

[redigera] Tidiga band och projekt

1955 gick Zappa som trumspelare med i R&B- bandet "The Ramblers" vid Highschool i San Diego. Hans föräldrar köpte hans första trumset åt honom.[6](s. 43)[10](s. 31) Efter att hans familj hade flyttat två gånger grundade Zappa 1957 i Lancaster R&B-gruppen "The Black-Outs", där bland andra Jim "Motorhead" Sherwood medverkade. Efter att Zappa lämnat gruppen år 1958 kallade de sig "The Omens".[10](s. 49) [6](s. 80) Dessutom spelade han i "Antelope Valley High School Big Band".[7] Kvartetten "The Boogie Men" grundade Zappa på våren 1961, men upplöste den igen efter kort tid. På sommaren 1961 andades Zappa nytt liv i Black-Outs, men spelade nu gitarr i stället för trummor. För att tjäna pengar var han dessutom medlem i dansgruppen "Joe Perrino & The Mellotones".[6](s. 79f)

Från 1962 brydde sig Zappa framför allt om studioprojekt. Med Ray Collins gjorde han 1963 några framträdanden som "Sin City Boys" och som "Loeb & Leopold".[7] Dessutom grundade han den kortlivade gruppen "The Soots", där bland andra Captain Beefheart medverkade. Studioarbetet gav inte den avkastning som han hade hoppats, och därför grundade Zappa 1964 dansbandet "The Muthers". Dessutom var han medlem i husbandet på klubben "The Village Inn".[11](s. 101)

Zappa arbetade under de första åren inte bara som musiker, utan genomförde även andra projekt: 1959 skrev han musiken till lågbudgetfilmen Run Home, Slow. Musiken spelades dock in först 1963, och filmen själv hade biopremiär den 15 december 1965. Ett annat filmmusikprojekt, som Zappa engagerades för i juni 1961, var B-filmen The World’s Greatest Sinner, som hade premiär i januari 1963.[6](S. 91) [7]

I november 1961 började Zappa arbeta för Paul Buff i dennes "Pal Studio" i Cucamonga. Där arbetade han som studiomusiker, kompositör, ljudtekniker och producent tillsammans med några konstnärer av regional betydelse och utgav en mångfald singlar. Då Buff på sommaren 1964 fick uppdraget att arbeta för en annan musikstudio köpte Zappa Pal Studio och döpte om den till "Studio Z". I slutet av mars 1965 skedde ett intermezzo i Studio Z, som är av betydelse för förståelsen av vissa Zappatexter från senare tid. Zappa fick i uppdrag att göra en "erotisk" inspelning för en svensexa. Han och hans dåvarande flickvän fejkade en sådan inspelning i studion. Några dagar senare blev båda gripna när de överlämnade bandet. Uppdragsgivaren var egentligen detektiv inom sedlighetspolisen. Zappa dömdes till sex månaders fängelse för pornografibrott. Han satt tio dagar i häkte och resten av straffet omvandlades till tre år villkorligt.[6](s. 82, 102, 106ff)

I maj 1962 deltog Zappa i ett multimedia-experimentprojekt av Don Preston, som också hade samlat bland andra Bunk och Buzz Gardner omkring sig. Zappa medverkade som slagverkare och med några filmbidrag.[7]

Zappas strävan att bli känd i musikbranschen visades i två händelser under året 1963. I mars uppträdde han som i gäst i TV-programmet Steve Allen Show och framförde där sin Concerto For Two Bicycles. Ungefär två månader senare gavs vid Mount St. Mary’s College i Los Angeles konserten "The Experimental Music of Frank Zappa", där några verk av Zappa framfördes av studenter i collegeorkestern.[6](s. 90, 95)

[redigera] The Mothers of Invention

1963 sökte gruppen "The Soul Giants" en ny gitarrist. Zappa blev medlem och avancerade snabbt till bandledare. Gruppen, som bestod av sångaren Ray Collins, saxofonisten David Coronado, Roy Estrada som basist och trumspelaren Jimmy Carl Black – bytte namn flera gånger, först till "Captain Glasspack & His Magic Mufflers", sedan på mors dag 1964 till "The Mothers". Gitarristen Henry Vestine som under tiden hade anslutit sig ersattes på våren 1966 av Elliot Ingber. 1965 såg producenten Tom Wilson bandet och såg till att de fick skriva skivkontrakt med Verve Records. Den 1 mars 1966 fick Mothers skivkontrakt och gick kort därefter in i studion för att spela in sitt första album Freak Out!. Innan detta kunde ges ut måste gruppen efter påtryckningar från skivbolaget byta namn till "The Mothers of Invention".[11](s. 101) [10](s. 86) [6](s. 134)

Debutalbumet Freak Out! släpptes 1966. Albumet, som producerades av Tom Wilson, var banbrytande både musikaliskt och textmässigt. Freak Out! sägs bland annat ha givit Beatles inspiration till deras skiva Sgt. Peppers Lonely Hearts Club Band. Albumet var också det andra dubbelstudioalbumet någonsin, och Bob Dylans Blonde on Blonde, som var det första, hade släppts bara två månader tidigare. Efter debuten släppte Zappa genom åren ett tiotal album tillsammans med The Mothers of Invention. Av hans fem första album är endast Lumpy Gravy från 1967 en soloskiva. De övriga spelades in tillsammans med The Mothers of Invention.

Mothers of Invention existerade under en tidsrymd på ungefär tio år. Under denna tid sågs gruppen i 18 olika uppsättningar på turnéer. Om man även räknar "Hot Rats-bandet" samt de båda olika Wazoo-orkestrarna dit, var det till och med 21 olika medlemsuppsättningar, som alla bestod endast för få konserter. Även ombesättningarna genom avskedande av enskilda musiker under pågående turnéer skulle höja antalet olika Mothers-ensembler betydligt. Med andra ord fanns det aldrig ett "The" Mothers of Invention. Redan den femhövdade urbesättningen understöddes under studioinspelningarna för debutalbumet av dussintals ytterligare musiker. Dessutom förändrade Zappa formationen redan efter några få konserter: Gitarristen Elliot Ingber fick gå, nya musiker tillkom med Don Preston, Bunk Gardner, Ian Underwood, Billy Mundi och Jim "Motorhead" Sherwood. I majoriteten av ensemblerna kristalliserade sig likväl fem grundformationer. Förutom av Zappa var livebandets spelförmåga avhängig den för Zappas musik viktiga rytmsektionen, och där i synnerhet av trumspelaren.[7]

Jimmy Carl Black var till hösten 1969 trumspelare i de första fem Mothers-formationerna. Hans solida, men något variationsfattiga spel gav fundamentet på vilket specialister som Don Preston, Ian Underwood, Bunk Gardner och Zappa kunde bygga upp sina musikaliska experiment och långa improvisationer. De för denna Mothers-epok typiska utsträckta, fria musik- och musikteaterdelarna hölls samman av de av Zappa löst satta kompositoriska ramarna. Betecknande för denna fas är Mothers uppträdanden på Garrick Theatre i New York, där bandet från 23 mars till 5 september 1967 med korta avbrott två gånger om vardagarna, tre gånger på veckosluten uppförde rockmusikalen "Pigs & Repugnant".[12] Teaterperformancen av happening-slag erbjöd allehanda rysligheter, grovkornig humor, samhällskritiska inslag, musikparodier och mycket mer - bland annat i juli 1967 ett gästframträdande av Jimi Hendrix.[6](s. 167-175) För vissa kritiker var showerna inget mer än "varm luft", för andra däremot "briljanta till storartade-fantastiska".[13](s. 259)

Freak Out!, Mothers of Inventions första album som gavs ut 1966, var också ett kostsamt dubbelalbum försett med kommentartext. Musikkritikern Mike Fish betecknar det som "en av de mest lysande debuterna"[14]: Skivan innehåller satir och politisk kritik liksom referenser till doo-wop och rhythm and blues samt självbiografiska referenser. En hel LP-sida använde Zappa till en slagverksimprovisation, blandad med textcollage och oartikulerade ljud. Albumet We're Only in It for the Money från 1968 betecknades som "obarmhärtigt mörkt, rasande och dystert svar på Sergeant Pepper"[15] och visar tydligt Zappas roll som del av motkulturen. Falska hippies parodieras och polisens skjutning av protesterande ungdomar tematiseras.

1969 genomförde Zappa en första kort utflykt i jazziga områden. Hans soloalbum Hot Rats räknas som ett av de första jazzrock-albumen överhuvudtaget.

Med 200 Motels sammanställde Zappa ett fysatsigt verk för orkester och rockband som bidrag för Contempo ’70. Det uruppfördes den 15 maj 1970 i Pauley Pavilion i University of California i Los Angeles. Medverkande var Mothers och Los Angeles Philharmonic Orchestra, dirigerade av Zubin Mehta. Av kostnadsskäl spelades endast satserna ett, tre och fyra av detta verk, med vilket Zappa ville utpröva "hur den musik låter som jag har skrivit på motell" (under turnéerna det föregående året".[6](s. 231ff) Som trumspelare på detta projekt medverkade den brittiske musikern Aynsley Dunbar, som kom från rockmusiken. I fortsätttningen tillhörde han Mothers-uppsättningarna nummer sex till nio. Musiken blev sammantaget stramare och rockigare. Då med bandversion nummer 7 även de tidigare sångarna i Turtles Mark Volman och Howard Kaylan gick med i Mothers började den Mothers-epok som blev känd som "vaudeville-bandet". Scenshowerna till slutet av 1971 var utformade efter dessa båda verserade frontpersoners framställande och satiriska förmågor.

Två händelser avslutade denna Mothers-fas. Den 4 december 1971 bröt en brand ut vid en konsert med bandet i Casino Barrière i Montreux, där bandets hela musikanläggning förintades. Deep Purples låt Smoke on the Water behandlar denna händelse. Några få dagar senare, den 10 december, knuffades Zappa under en konsert i Rainbow Theatre, London, av en besökare från scenen ned i orkesterdiket. Han blev då så svårt skadad att han var tvungen att tillbringa nio månader i rullstol. Därefter var ett av hans ben förkortat (låten "Dancing Fool" på albumet Sheik Yerbouti innehåller en referens till detta förhållande), och även hans röst klingade en ters djupare. Zappa måste avbryta konsertturnén och upplösa bandet.

Zappa förverkligade 1972, till en början ännu rullstolsbunden, två ytterligare soloprojekt: Waka/Jawaka och The Grand Wazoo. Åter vände han sig till jazzidiomet, om vilket han en gång sade: "Jazz is not dead, it just smells funny." (Jazzen är inte död, den bara luktar konstigt).[16] Zappa framförde detta omfattande jazzrockprojekt, där 20 musiker deltog på scenen, under två veckor lång USA- och Europaturné. I anslutning fortsattes turnén med halv besättning ("Petit Wazoo") ytterligare sex veckor i Amerika.[7]

Från februari 1973 var Ralph Humphrey (band nr. 10 till 14), från oktober 1973 även Chester Thompson (band nr. 12 till 16) trumspelare i Mothers. Med violinisten Jean-Luc Ponty, keyboardisten George Duke, perkussionisten Ruth Underwood och trumpetaren Sal Marquez medverkade vid denna tid några mångsidigt begåvade musiker i gruppen. Detta gjorde det möjligt för Zappa att närma sig musik helt annorlunda än dittills. I tillgänglig ton, men inte utan zappatypiska ingredienser, sammansmälte han konstfärdigt komplexa jazzrockarrangemang, funk och andra musikstila till kompakta, endast tre till sex minuter långa låtar:[17][7] albumet Over-Nite Sensation visar ett "virtuost extraordinärt band", som dock i en kritikers ögon kontrasterades av "skorviga, pornografiska texter".[18] Det följande albumet Apostrophe, ett nonsens-temaalbum om en eskimå, nådde i juni 1974 ända till plats 10 på Billboard-listorna, och gavs ut på skivbolaget DiscReet Records, som Zappa var medgrundare till.

Den siste trumspelaren i Mothers (nr. 17 och 18) var Terry Bozzio, som var med från USA-turnén på våren 1975. För världsturnén som inleddes på hösten 1975 och varade till våren 1976, byggde Zappa om Mothers en sista gång. Ensemblen var minskad till en kvintett som bestod av, förutom Zappa och Bozzio, sångaren och saxofonisten Napoleon Murphy Brock, klaviaturspelaren André Lewis samt basisten Roy Estrada, en medlem av den första Mothers-formationen.[7]

[redigera] Zappa-banden

Efter upplösningen av Mothers skedde förhandlingar mellan Zappa och hans mångåriga manager Herb Cohen. Zappa hade avskedat den managern, som därför fördröjde utgivningen av albumet Zoot Allures. För att undvika ytterligare svårigheter med Cohen uppträdde Zappa framdeles endast under eget namn.[19](S. 87)

Med undantag av trumspelaren Terry Bozzio bytte Zappa ut personalen till sitt nya band efter Mothers-eran fullständigt. I uppsättningen under USA- och Kanadaturnén på hösten 1976 ingick gitarristen och sångaren Ray White, sångaren och klaviaturspelaren Bianca Odin[20], klaviaturspelaren och violinisten Eddie Jobson samt basisten Patrick O’Hearn. Den följande Europaturnén på våren 1977 ägde rum utan Lady Bianca.

Vid Nordamerikaturnén i slutet av 1977 och Europaturnén på våren 1978 deltog Eddie Jobson och Ray White inte mer, och förutom klaviaturspelaren Tommy Mars och Peter Wolf tillkom även gitarristen och sångaren Adrian Belew och slagverkaren Ed Mann.[7]

Vinnie Colaiuta var trumspelare i Zappa-bandet nummer fyra, som på hösten 1978 uppträdde på scener i Europa och Nordamerika. Terry Bozzio och Adrian Belew hade gått. Nya medlemmar var sångaren och gitarristen Ike Willis, slide-gitarristen Denny Walley samt basisten Arthur Barrow. För Europaturnén på våren 1979 gick Warren Cuccurullo med i denna grupp.

Ett år senare hade Peter Wolf, Ed Mann och Denney Walley gått ur gruppen och Vinnie Colaiuta valde att ta en turnépaus. David Logeman blev ny trumspelare i det sjätte bandet inför USA-Europa-turné våren 1980. Dessutom var Ray White nu tillbaka i bandet.

1980 lyckades Zappa även med låten Bobby Brown (från albumet Sheik Yerbouti) få en tio-i-topp-hit (plats 4 på den tyska listan), med vilken han blev känd för en bredare publik. Till vinterturnén 1980 hade Colaiuta kommit tillbaka, och i band nummer sju ingick även gitarristen Steve Vai samt klaviatur-, trumpetspelaren och sångaren Bob Harris.[7]

Till band nummer åtta hade trumspelaren Chad Wackerman samt basisten Scott Thunes rekryterats, då Vinnie Colaiuta och Arthur Barrow inte längre deltog. Ike Willis hade också lämnat bandet. Istället för Bob Harris tillträdde klaviaturspelaren, saxofonisten och sångaren Bobby Martin. Ed Mann var nu också tillbaka som slagverkare. Bandet turnerade i Nordamerika hösten och vintern 1981 och i Europa våren och sommaren 1982. Efter denna turné valde Zappa att ta en turnépaus under 1983 för att ägna sig åt inspelnings- och produktionsarbete i sin egna studio Utility Muffin Research Kitchen, som byggts några år tidigare. Under 1983 arbetade Zappa också med London Symphony Orchestra.

Zappa återupptog turnéandet 1984, och från sommaren till vintern turnérade han igenom Nordamerika och Europa. Till det nionde bandet rekryterades klaviaturspelaren Allan Zavod då Tommy Mars inte längre deltog, Ike Willis rekryterades på nytt och den tidigare Mothers-medlemmen Napoleon Murphy Brock deltog under de två första veckorna, men fick avbryta av hälsoskäl. Ed Mann hade dock hoppat av på nytt. Efter denna turné tog Zappa en långvarig turnépaus.

I februari 1988 åkte Zappa ut på sin sista turné, som varade till juni samman år genom Nordamerika och Europa. Zappa hade förstärkt sin tionde ensemble kraftigt och byggt ut den till en rockgrupp av storbandskvaliteter. Till det tolvhövdade bandet tillhörde förutom Willis, Thunes, Wackerman och Martin (Allan Zavod var inte längre med i gruppen) även gitarristen, klaviaturspelaren och sångaren Mike Keneally, slagverkaren Ed Mann som återigen rekryterats, trumpetaren Walt Fowler, trombonisten Bruce Fowler samt saxofonisterna Paul Carman, Albert Wing och Kurt McGettrick.[7] Dock led bandet av interna stridigheter, vilket ledde till att Zappa upplöste bandet och avbröt turnén efter Europa- delen. Därmed fick alla konserter i turnéns andra Nordamerika- omgång ställas in, vilket ledde till att Zappa gick back på flera hundratusen dollar. [21]

[redigera] Orkestermusik

Redan före sin rockkarriär hade Zappa skrivit stycken för symfoniorkester. Det första uppförandet skedde 1963 vid St. Mary's College i Los Angeles och sändes av radiokanalen KPFK. Efter att han 1971 redan hade samarbetat med Royal Philharmonic Orchestra för albumet 200 Motels och filmen med samma namn, gav han år 1979 ut sitt första helt orkestrala album Orchestral Favorites. Inspelningar med London Symphony Orchestra (dirigent: Kent Nagano) gjordes 1983 och 1987. Vid denna inspelning var nyartat att instrumenten spelades in enskilt vid olika tillfällen med egna mikrofoner, vilket tillät Zappa att göra en mixning och begränsade korrigeringar i efterhand. I kommentartexten till den andra skivan beklagade Zappa de "mänskliga egenarterna" i inspelningen som var infekterad av "falska toner och förstämda passager". Även samarbeten med Pierre Boulez ledde inte till stor framgång. Kort före sin död fann Frank Zappa i Ensemble Modern en grupp musiker som framförde hans orkesterkompositioner framgångsrikt och med stor teknisk precision. Frank Zappas orkesterverk The Yellow Shark uruppfördes i september 1992 av Ensemble Modern i Frankfurt am Main under medverkan och musikalisk ledning av kompositören. Av hälsoskäl blev han dock tvungen att avbryta sin medverkan på turnén.

[redigera] Musik

Zappas kompositioner är oförväxliga på grund av en rad olika kännetecken. Den collageartade kompositionstekniken, kompositionernas rytmiska mångfald, stil-lånen i många områden av seriös musik och underhållningsmusik, de ständigt inflätade musikcitaten, det ironiska och satiriska inslaget i musik och text, de spetsfundigt uttänkta arrangemangskonstruktionerna - allt det går utöver "den trånga omkretsen för det formförråd som definieras som rocktypiskt".[13](S. 251) Zappa monterade de olika elementen i ett för honom typiskt sammanhang. "Användningen av klangblock, klangfärgens primat över stämläge samt varierande takttal, allt det är kännetecken för Varèses skapande", visar Barry Miles[6](S. 41) och pekar på en väsentlig inspirationskälla i Zappas skapande. Zappas musikkoncept är vidare fattat än det som i övrigt bjuds i rockgenren. Han komponerade och arrangerade inte enbart för rockband (även om dessa arbeten utgör den största delen av hans samlade verk), utan även för jazzorienterade storband och för orkesterensembler av olika sammansättning, från kammarorkester till symfoniorkester.

Påfallande är Zappas collageartade kompositionsteknik. Där sammanfogas det som skenbart inte hör samman, det som låter isärstående - i det sammantagna förbinder sig allt till en spännande helhet. Rasande framförda, utkomponerade passager upplöser sig i bräckligt vemodig melodisk välklang, som avlöses av flera samtidigt spelade rytmer och motrörande melodier, som sönderslits av elektroniska eller med ljudbandet framställda ljudtrasor, för att vid slutet upplösas i hånfulla skrattsalvor. Denna kompositionsteknik återfinns i många exempel över hela Zappas verk. Zappa var öppen för influenser av alla sorter. Musikjournalisten Volker Rebell beskriver att Zappa gjorde lån i "de mest olika former och material",[13](s. 234) använde med självklarhet element från de mest olika stilriktningar och musikdiscipliner. Trots all olikhet i verk exempelvis av Edgar Varèse å ena sidan och sånger av r&b-grupper som The Robins å andra sidan var båda för Zappa bra musik, för honom tycktes "själen komma ur samma universella källa".[6](s. 42) Om det var doo wop-schlager eller Stravinsky-skärpa, jordnära rhythm & blues eller uppsluppet Spike Jones-knas, ungersk folkmusik eller dåndande hårdrock, minimalistiska John Cage-klanger eller vild frijazz – allt detta och mycket annat förenade Zappa med humor och ironi till kompositioner, som enligt Volker Rebell syftade till att "attackera inkörda hörvanor och göra dem osäkra".[13](s. 251)

De harmoniska system och förbindelser som används av Zappa är sammantaget betraktade snarast konventionella, vilket inte utesluter att det finns i enskild spänning alstrande ackordflyttningar och kontrastskapande intervallsprång. Om han använder klassiska harmonischeman, åstadkoms variation genom genomgångsackord, modulationer och dissonerande harmonier. Komplicerad uppbyggnad, raffinemang och detaljkärlek är kännetecknande för arrangemangen. Påfallande är ofta okonventionella instrumenteringar samt ibland otypiska placeringar av instrumenten i arrangemangsatsen. Karakteristisk i Zappas skapande är de rasande unison-förloppen av flera instrument.

Zappa hade för sitt arbetssätt alla slags förespråkare - i popmusiksektorn i varje fall, men även i området för samtida musik, som de gemensamma projekten med Zubin Mehta, Pierre Boulez och Kent Nagano visar prov på. På uppdrag av Kronos Quartet och Aspen Wind Quintet uppstod kompositioner, med Ensemble Modern studerade han inom ramarna för projektet The Yellow Shark ännu kort före sin död 19 kompositioner fram tills de var mogna för att framföras. Den postumt utgivna samlingen Strictly Genteel introducerar orkesterverk. Den tyske musikkritikern Hans-Jürgen Schaal kommenterade detta urval av verk med: "Vi möter här fadern till punken och det postmoderna i personalunion.“[22]

[redigera] Takt och rytm

Typisk för Zappa är den rytmiska mångfald som återfinns i enskilda kompositioner liksom i hans verk som helhet. Enligt Volker Rebell finns det "knappast en taktart – och de må vara aldrig så vridna – som inte redan skulle ha trummats fram hos Zappa".[13](s. 252) Redan den första kända Zappa-kompositionen – vid tolv års ålder skrev han stycket "Mice", ett solo för slagverk[6](s. 33) – låter ge hans utpräglade intresse för rytmik till känna. Detta blir särskilt "iögonfallande" i stycket "The Black Page", även det ett stycke för perkussionsinstrument, vars namn kommer av de många noterna på notpapperet.

Zappa använder olika taktarter, som ofta växlar även inom ett stycke.[23] Förutom 4/4-takten, som huvudsakligen förekommer i rockbetonade stycken och vid solon, använder Zappa ofta takter som 3/4-, 6/8- och 12/8-takt. Till exempel står "What’s The Ugliest Part Of Your Body" (We're Only In It For The Money) i 6/8-takt och "The Illinois Enema Bandit" (Zappa In New York) i 12/8-takt. 3/4-takt förekommer oftare, exempelvis i " Uncle Meat Main Theme " (Uncle Meat) "Sofa" (One Size Fits All) och "Overture To A Holiday In Berlin" (Burnt Weeny Sandwich). Zappa sätter ofta in 2/4-takt där anspelningar på marschmusik ska vara tydliga, som i "Who Needs The Peace Corps" (We're Only In It For The Money).

Men även i Västeuropa mindre brukliga, udda taktarter är karakteristiska för Zappa. Till dessa här 5/4-, 5/8-, 7/4 och 7/8-takt samt takter spelade i shufflerytm. Så är vissa textrader i sången "What's The Ugliest Part Of Your Body" (We're Only In It For The Money) skrivna i 7/8-takt.

"Big Swifty" (Waka/Jawaka) växlar två gånger i kvinter från 7/8- till 3/4-takt och sedan från 5/8- till 6/8-takt, tills i refrängen slutligen 4/4-takten nås.[24] Generellt är udda taktarter ofta kopplade med grundmönster som upprepas. Men även olika taktarter med upprepade patterns, eller likaförblivande taktarter med växlande grundmönster förekommer. I stycket "Rubber Shirt" överlagras exempelvis ett basspår i 4/4-takt och ett slagverksspår 11/4-takt.[25]. De båda spåren spelades in vid olika tillfällen och först i efterhand kombinerade i studion.

Taktbyten markerar även ofta innehållsliga eller melodiska övergångar och sätts in exempelvis vid motivväxling samt till fras- och temaformning. Vid vissa stycken, som "The Dangerous Kitchen" (The Man From Utopia), är metriken anpassad till den underliggande taltexten. Detta leder till ständiga taktbyten. Zappa själv bekände: "mitt särskilda intresse gäller de ovanliga taktarterna."[26]

Rytmik i Zappas musik är stilbildande och mycket mångskiktad. Ofta står den i förgrunden. Not- och pausvärdena uppvisar en stor spannvidd. Ofta används trioler eller kvintoler. Trioler, kvartoler eller kvintoler spelas då också på två eller fler Zählzeiten. Dessa så kallade tonlängd-konflikter samt de rytmiska accentförskjutningarna (hemioler) och förskjutningar av takttyngdpunkten (synkoper) är typiska för Zappa. Ofta uppnås därigenom oväntade effekter.

i "Eric Dolphy Memorial Barbecue" (Weasels Ripped my Flesh) insätts hemioler, för att genom att förminska tonlängden uppnå ett tydlig påskyndande bort över taktgränserna. Därvid förblir dock tempot alltså antalet grundslag per minut, lika.

De i vissa stycken genom accentsättning framkallade asymmetriska anordningen av likformiga notvärden jämför musikvetaren Wolfgang Ludwig med Igor Fjodorovitj Stravinskij[27]. Denna även för jazzmusiken karakteristiska teknik finns exempelvis i "Igor’s Boogie" på Burnt Weeny Sandwich.

Även rytmisk-metriska permutationer och polymetrik är ett stilelement som ofta påträffas hos Zappa. Det senare återfinns exempelvis i "The little house I used to live in" (Burnt Weeny Sandwich): Till det inledande basriffet (11/8) bifogas en melodilinje som varar i 12/8 slag. Vid varje upprepning förskjuts början av melodin med 1/8 notvärde, stycket förlänas på så sätt en särskild egendynamik.

En för Zappa typisk rytmisk variation av motiv och fraser användes exempelvis i "Big Swifty" från albumet Waka/Jawaka.

Zappa sätter ofta in augmentation och diminution. Därvid förbliver notvärdenas förhållande till varandra inom ett tema lika, men hastigheten ändrar sig, som i "Big Swifty".

Avvikelser från rytmiska grundmönster finns i nästan alla Zappas stycken. Med undantag för riffbildningar och ackompanjemangstämmor vid solon finns det i hans stycken sällan faser då en bestämd rytm bibehålls en längre tid.

[redigera] Melodi

Zappa själv lade stort värde på gestaltningen av melodier: "I’m interested in melodies and it’s the one thing I find lacking in most of the music today. [...] It’s a big challenge to write a melody" (Jag intresserar mig för melodier och det är den sak som jag tycker saknas i den mesta musiken idag. Det är en stor utmaning att skriva en bra melodi.).[28]

En frekvensanalys av de i Zappas melodier förekommande intervallen visar en skillnad mot de fördelningar som är vanliga i rockmusiken. Det intervall som används oftast i Zappas melodier är kvart, som utgör ungefär en tredjedel av alla förekommande tonhöjdsändringar, följd av den lilla tersen med 23 procent och den stora tersen med 13 procent. Påfallande är dessutom små och stora septima, vars andel uppgår till 15 procent.

De frekventa kvartsprången är ganska ovanliga, medan sekunder och terser "[...] vid den melodiska gestaltningen allmänt [måste] uppträda oftast."[29] I en indelning av intervallen som lutar sig mot jazzen tillskrivs tersen som primär konsonans ett särskilt välljud, medan den stora septiman räknas som dissonans. Kvarten beskrivs som differerande i sin verkan.[30] Zappas användning av de nämnda intervallen visar därmed en stor bandbredd och är ett karakteristiskt stilelemt i hans melodier.

 Ljudexempel: (info) Flerfaldig tonupprepning ur "You didn’t try to call me" från albumet Freak Out!
 Ljudexempel: (info) Flerfaldig tonupprepning ur "You didn’t try to call me" från albumet Freak Out!

Ofta påträffas hos Zappa även sekvenser. Därvid upprepas lika tonföljder omkastat, exempelvis i den melodiska sekvensen i "King Kong" från albumet Uncle Meat. Zappa insätter även flerfaldiga tonupprepningar, som i sången "You didn’t try to call me" på albumet Freak Out!

 Ljudexempel: (info) Växling av rörelseriktningen i "Absolutely free" fån albumet We're Only In It For The Money.
 Ljudexempel: (info) Växling av rörelseriktningen i "Absolutely free" fån albumet We're Only In It For The Money.

Typiskt för melodierna är också frekventa växlingar av rörelseriktningen, vid vilka stadievis växlas mellan tonhöjning och tonsänkning,[31] här demonstrerat med ett kort utsnitt ur låten "Absolutely Free" från albumet We're Only in It for the Money: Från not till not växlar vid olika tider riktningen i vilken tonhöjden ändrar sig.


Zappa insätter även kontrapunktiska tekniker, som vanligen i förekommer i rockmusik. Därtill hör exempelvis "kräftgång", där melodin först spelas framåt och sedan åter baklänges, som i "Zombie Woof" från albumet Over-Nite Sensation. Till ytterligare stilelement räknas drill, det snabba upprepade spelande av två toner som ligger nära varandra. Särskilt på vibrafon används detta ofta, exempelvis i "What’s new in Baltimore" från albumet Frank Zappa meets the Mothers of Prevention. Även glissandi, snabba kontinuerliga tonhöjdsändringar, finns i många stycken.

Vid sångstämmorna är det slående att fördelningen av sångstavelserna på meloditonerna ofta formas medvetet. I bestämda avsnitt sjungs exakt en ton per stavelse. Denna teknik används till exempel i bryggan i "The Illinois Enema Bandit" (Zappa in New York). Motsatsen - fördelningen av flera noter på en stavelse, melism – används likaså som stilmedel, till exempel i "Advance Romance" från albumet Bongo Fury.

[redigera] Gitarristen

Förutom sina kvaliteter som kompositör, arrangör och bandledare var Zappa även skicklig som elgitarrist. Han själv såg sig som "kompositör, vars huvudinstrument är just gitarren".[32](S. 88) Andra räknade honom till de mest talangfulla och begåvade gitarristerna i sin tid[33](S. 97), till "sextiotalets äkta gitarrhjältar"[6](S. 436) eller "till de egensinnigaste och mest kompetenta gitarristerna på scenen".[13](s. 257) Hans egensinniga spelsätt beundras, "som i låten 'The Orange County Lumber Truck' (album Weasels Ripped My Flesh), ett stycke som utmynnar i ett av de svängigaste gitarrsolona i popmusiken överhuvudtaget.#[13](S. 265)

Typiskt för hans spelsätt är den stora experimenteringsglädje som Zappa gick till verket med. Ett kännemärke är den för rockmusiken ovanliga längden på hans solon. På de båda dubbel-CD-skivorna Shut Up ’N Play Yer Guitar och Guitar – båda innehåller uteslutande solon – är de kortaste bidragen 1:39 och 2:12 minuter långa, de längsta 10:12 och 6:58 minuter långa. Zappa skilde sig från många andra gitarrister även genom att han i sitt spel drog in samtliga lägen på greppbrädan.[6]S. 335 Hans spelteknik, som utmärker sig genom stor hastighet, ansåg han själv inte som särskilt extraordinär: "Jag är ingen virtuos gitarrspelare. En virtuos kan spela allt, och det kan inte jag."[34] Ändå såg han sig fullständigt förmögen att spela det som han kände och hade därtill utvecklat en tillräckligt snabb manuell färdighet. "Om jag slår an en ton med höger hand, spelar jag fem med vänster hand. Jag slår inte an alla noter som jag spelar. Jag gör även saker, där jag använder plektrumet på greppbrädan, trycker den ned och slår den på samma gång. Det låter då lite åt ett bulgariskt säckpipe-sound."[35](S. 6-19)

Väsentliga influenser för gitarristen Zappa var Guitar Slim och Johnny Guitar Watson. I sin självbiografi sade Zappa: "Fastän jag inte kan påstå att jag idag klarar av att spela ett Guitar Slim-lick, så hade dock hans 'plåga den och stryp den'-attityd ett starkt estetiskt inflytande på den stil, som jag slutligen utvecklade."[10](S. 202) Han lade märke till Watson 1955 genom dennes första hit "Those Lonely Lonely Nights". Zappa: "Watson är den ursprunglige minimalisten bland gitarristerna. Solot på 'Lonely Nights' – 'ennotsgitarrsolot': Det säger allt. Till punkt."[36](S. 10-20) Musikaliskt orienterade Zappa sitt solospel enligt egen utsaga till "språkligt influerad rytmik och harmoni, de är båda antingen orienterade mot pentatonik eller mot många".[35](S. 6-19) Grundval för hans improvisationer var därvid ofta sånger i d-moll. Zappa: "Faktiskt går nog 80 procent av våra låtar som innehåller solon i denna tonart och innehåller samma taktbyte. Jag gillar helt enkelt d-moll-improvisationer; d-moll med framförställt durackord ger en fin modal effekt."[6]S. 437

Resultatet av hans "innehållrika, inspirationsstarka" och med "hög risk och stor experimentglädje"[6]s. 335 framförda spelsätt, som även lämnar "rum för hånande fraseringar", var solon vid vilka man i slutet kunde höra "publiken formligen snappa efter luft av överraskning " – för rockjournalisten Volker Rebell helt enkelt "utanför kategorierna".[13](s. 257,270) Zappas kvaliteter som rytmgitarrist är obestridda: Många av de långt mer än 1000 låtar som han spelade in och gav ut visar på hans infallsrika spel, som dessutom var späckat med träffsäkra infall.

Zappa arbetade med många sorters gitarrljud. Bidrag på akustisk gitarr (mestadels spelat på en Ovation med elgitarrhals) finns liksom hela vidden av elgitarrljud, från odistat ("clean") över lätt distat bort till extremt överstyrt bombastljud som på albumet Tinsel Town Rebellion. Klangfärgen influerade Zappa framför allt – och som en av de första gitarristerna överhuvudtaget – med wah-wah-pedal. Likaså kan höras, om dock inte lika ofta, phaser-, flanger- eller choruseffekter. Mer sällan använde han delay.

För den stora vidden av Zappas spelförmåga står till sin karaktär så olikartade bidrag som de rockigt vilda solona i "Rat Tomago" (albumet Sheik Yerbouti) och "Willie The Pimp" (albumet Hot Rats), den på akustiska instrument inspelade gitarrduetten "Sleep Dirt" (albumet Sleep Dirt), det svängiga, endast som fragment befintliga solot i "The Orange County Lumber Truck" (albumet Weasels Ripped my Flesh), det jazziga solot i "Grand Wazoo" (albumet The Grand Wazoo), ibland med orientaliskt behag gitarrinstrumentalen "Theme From The 3rd Movement of Sinister Footwear" (albumet You Are What You Is) samt inledningssolot i "Filthy Habbits" (albumet Sleep Dirt), instrumentalnumret "Pink Napkins" (albumet Shut Up ’N Play Yer Guitar), melodiösa svävande solon som i "Inca Roads" (albumet One Size Fits All) och "Any Kind Of Pain" (albumet Broadway The Hard Way), solot i "Son of Orange County" som utgår både från melodi och drivande rock (albumet Roxy and Elsewhere) och "Zoot Allures" (albumet Zoot Allures), en gitarrinstrumental med riklig feedback.

[redigera] Kompositioner

Hans kanske mest kända låt är Bobby Brown Goes Down som släpptes på skivan Sheik Yerbouti från 1979. I USA är han också känd för låtarna Dancin' Fool (från albumet Sheik Yerbouti) och Valley Girl (från albumet Ship Arriving Too Late To Save A Drowning Witch). På den sistanämda bidrog hans dotter Moon Unit Zappa med så kallat "Valspeak", vilket gav upphov till flera populära slanguttryck i USA. Zappa fick 1988 flera Grammy- nomineringar och vann "Bästa instrumentala rockframträdande" för sitt instrumentala album Jazz from Hell. Några av hans kompositioner i urval är Strictly Genteel, Naval Aviation in Art, The Perfect Stranger, Uncle Meat och G-Spot Tornado.

[redigera] Hållningar

[redigera] Freak

Även om Zappa i tidiga år genom uppträdande och klädsel avlägsnade sig från borgerliga ideal som freak, distanserade han sig ganska snabbt från hippierörelsen som uppstod på 1960-talet. Han tog ofta upp hippies satiriskt i sina sånger och i konsertframträdanden. I sina sånger, i intervjuer samt i radio- och TV-inslag uttalade han sig alltid mot drogkonsumtion och han försökte även hålla sina bandmedlemmar borta från detta.

[redigera] Hippierörelsen

I början av 1960-talet utvecklades i Amerika en ny ungdomskultur med ibland olika regional utprägling. Scenen i San Francisco präglades av hippies och den i Los Angeles, där även Zappa levde, av freaks. I deras sätt att leva såg Zappa först ett lämpligt "medel mot Amerikas obarmhärtiga konsumtionskultur".[6](s. 138) Med ungdomarnas krav på en utvidgning av medvetandet i betydelsen av ett fritt tänkande var han genomgående införstådd. Fri kärlek, öppna förhållanden - även dessa synpunkter om ett annat levnadssätt som propagerades av scenen motsvarade hans livskänsla.[6](s. 147)

Under denna subkulturs korta blomningstid i Los Angeles blev Mothers of Invention kända. Zappa använde bandets popularitet på scenen och det reklammedel som fanns efter att albumet Freak Out! hade givits ut till att publicera sina egna föreställningar om en motkultur i delvis flersidiga tillkännagivanden och bilagor till "Los Angeles Free Press". Zappa ville att sällskapet skulle förändras och han försökte samla sina fans för att nå detta mål.[6](s. 147, 154) I fortsättningen gällde Zappa och Mothers i mångas ögon som scenens språkrör. Många andra däremot rev sig mot Zappas deklarationer, och upplevde dessa, som Barry Miles skriver, "helt enkelt som uppblåsta och patriarkaliska".[6](s. 154) Till och med Mothers-sångaren Ray Collins tog i en insändare offentligt ställning mot Zappa.[6](s. 157)

Först hade Zappa hånat hippies lindrigt ("I San Francisco tar man itu med saken något lantligt."[6](s. 133)). Snart bemärkte han dock hur scenen även fångades av en annan sida: "Då motkulturen började observeras av de amerikaniska medierna, var den redan fast i händerna på företagen."[6](s. 139) Han själv började kommentera satiriskt vissa utformningar av freak-tillvaron. Den del av Laurel Canyon där då många dropouts bodde (även han själv bodde där), var för honom "freakreservatet" eller ett "hallucinogen ödemark".[6](s. 142, 147) Zappas kritik blev med tiden allt strängare och kulminerade 1985 i låten "We’re Turning Again" på Frank Zappa Meets The Mothers Of Prevention.[37](s. 530ff)

I sin självbiografi skildrar Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick att Zappa hade gjort sig "oförblommerat lustig" över hela motkulturen, "som han ju ändå medverkade i".[38] Zappa-biografen Barry Miles drar slutsatsen att Zappa aldrig var en hippie, snarare en senare beatnik – en ensamvarg och en "medresenär, som var på väg på en parallell kurs: ensam".[6](s. 438f)

[redigera] Droger

Zappa rökte mycket och drack dessutom rikligt med kaffe, och gjorde sig lustig över båda dessa vanor.[39] Konsumtion av andra sorters droger tog han dock alltid avstånd från, framför allt för sig själv.

I sin självbiografi I am the American Dream skildrade han hur han mellan 1962 och 1968 vid kanske tio tillfällen utrönade "glädjen av marijuanajoints som går runt i ett sällskap": "Jag blev torr i halsen och det gjorde mig sömnig. Jag kunde inte förstå varför andra tycker så mycket om det." Zappa tillade: "Hade jag gillat det, så skulle jag kanske fortfarande ta det - rökning i sig gillar jag ju."[10](s. 257f) Som bekant blev det inte så. Grace Slick sade i sin självbiografi: "Droger var inte Franks grej."[38] Hans erfarenhet av fängelse och fruktan för att bli arresterad utan egen förskyllan gjorde att han förbjöd besökare att ta med droger till hans hem.[6](s. 146)

[redigera] Familj

Zappa fick fyra barn tillsammans med sin andra fru Gail Sloatman med vilken han gifte sig 21 september 1967. Barnen har de något fantasifulla namnen Moon Unit (f. 1967), Dweezil (f. 1969), Ahmet Emuukha Rodan (f. 1974), och Diva (f. 1979). Vid en intervju fick Zappa frågan om han inte trodde att barnen skulle få problem senare i livet med sina namn. Zappa svarade att han trodde att de skulle få större problem med efternamnet än med sina förnamn.

Frank Zappa i Armadillo World Headquarters i Austin, Texas den 13 september 1977
Frank Zappa i Armadillo World Headquarters i Austin, Texas den 13 september 1977

[redigera] Diskografi

För diskografi, se Frank Zappa-diskografi.

[redigera] Kuriosa

[redigera] Citat

  • Om rockjournalistik: Most rock journalism is people who can't write, interviewing people who can't talk, for people who can't read.
  • Om universums vanligaste beståndsdel: Some scientists claim that hydrogen, because it is so plentiful, is the basic building block of the universe. I dispute that. I say there is more stupidity than hydrogen, and that stupidity is the basic building block of the universe.
  • Om musik: Information is not knowledge. Knowledge is not wisdom. Wisdom is not truth. Truth is not beauty. Beauty is not love. Love is not music. Music is the best.
  • Om musikstilar "Jazz is not dead.......it just smells funny"
  • Om Gud "After all, he [God] wrote this book here, and in the book it says he made us all to be just like him! So if we're dumb, then God is dumb - and maybe even a little ugly on the side."

[redigera] Referenser

Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia
Denna artikel är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia


  1. ^ Pitts, Johnathan (2007-08-05). Zappa redux. The Baltimore Sun. baltimoresun.com. Hämtat 2007-08-10.
  2. ^ Ouellette, Dan. "Interview with Frank Zappa", Pulse! Magazine, August 1993. Hämtat 2007-08-07.
  3. ^ Miles, Barry (2004). Frank Zappa. London: Atlantic Books, s. 345, s. 56. ISBN 1 84354 092 4. 
  4. ^ Lowe, Kelly Fisher (2006). The Words and Music of Frank Zappa. Westport: Praeger Publishers, p. 197-203. ISBN 0-275-98779-5. 
  5. ^ Miles, 2004, Frank Zappa, pp. 113-122.
  6. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z å ä ö aa ab ac ad ae] Barry Miles: Zappa. Deutsche Ausgabe. Rogner & Bernhard bei Zweitausendeins. 2005. ISBN 3-8077-1010-8.
  7. ^ [a b c d e f g h i j k l m] FZ-Chronologie (9 december 2006)
  8. ^ [1] A Pound For A Brown
  9. ^ Lost in a Whirlpool (9 december 2006)
  10. ^ [a b c d e] ur: Frank Zappa, Peter Occhiogrosso: I am the American Dream. Wilhelm Goldmann Verlag, München, 1991. ISBN 3-442-32536-6
  11. ^ [a b] ur: Norbert Obermanns: Zappalog. 2nd Edition, Rhino Books, Los Angeles, 1982.
  12. ^ FZ-Giglist 1967 (16 december 2006)
  13. ^ [a b c d e f g h] Volker Rebell: Frank Zappa – Freak-Genie mit Frack-Habitus. In: Rocksession 1, Rororo Sachbuch, 1977. ISBN 3-499-17086-8
  14. ^ Mike Fish und Ben Watson: Frank Zappa on Disk, i: Kostellanetz, sida 132.
  15. ^ Mike Fish und Ben Watson: Frank Zappa on Disk, i: Kostellanetz, Seite 132.
  16. ^ från: "Be-Bop Tango (Of The Old Jazzmen's Church" på live-albumet "Roxy & Elsewhere"
  17. ^ Over-Nite Sensation (16 december 2006)
  18. ^ Mike Fish och Ben Watson: Frank Zappa on Disk, i: Kostellanetz, sida 137.
  19. ^ Carl-Ludwig Reichert: Frank Zappa. DTV, München 2000. ISBN 3-423-31039-1
  20. ^ Lady Bianca (17 december 2006)
  21. ^ http://www.bbc.co.uk/dna/h2g2/A3952343 'Broadway The Hard Way' - the Frank Zappa 1988 Tour]
  22. ^ Hans-Jürgen Schaal: Der gelbe Hai. I: Süddeutsche Zeitung, 28 oktober 1998.
  23. ^ Följande avsnitt om takt, metrum och rytmik följer Ludwig (1991), sid. 79-116
  24. ^ Harvey Siders: Meet the Grand Wazoo, i: Down Beat från 9 november 1972, sid 13 och sid 36, citerat i Ludwig (1991)
  25. ^ Liner notes till albumet Sheik Yerbouti
  26. ^ Frank Zappa citerad efter Volker Rebell: Frank Zappa. Freak-Genius mit Frack-Habitus, i Jörg Gülden/Klaus Hoffmann (utg.):Rock Session. Magazin der populären Musik, Bd. 1, Reinbek bei Hamburg 1977, S. 252, citerad i Ludwig (1991)
  27. ^ Ludwig (1991), sida 110
  28. ^ Zitiert nach Frank Schaffer: "The perspective of Frank Zappa", i: Down Beat, 13 september 1973, sida 14, zitiert in Ludwig (1991), sid. 117
  29. ^ Ludwig (1991), sida 117.
  30. ^ Frank Haunschild: Die neue Harmonielehre, Band 1, AMA-Verlag, Brühl 1998, Seite 41
  31. ^ Ludwig (1991), sida 128ff.
  32. ^ Barry Miles (Hrsg.)/Frank Zappa: In eigenen Worten. Palmyra, Heidelberg 2004, ISBN 3-930378-54-X
  33. ^ Tibor Kneif: Sachlexikon Rockmusik. Rowohlt, Hamburg 1985, ISBN 3-499-16223-7
  34. ^ „I'm not a virutoso guitar player. A virtuoso can play anything, and I can't“, Ochigrosso 1989, sida 179
  35. ^ [a b] Steve Rosen: Frank Zappa – Alles fing mit einem Schlagzeug für 90 Dollar an. I: Fachblatt Musikmagazin, Köln, maj 1979, ISSN 09 30-01 71
  36. ^ Noë Goldwasser: Frank Zappa – Musikalisches Inferno. i: Fachblatt Musikmagazin, Köln, april 1987, ISSN 09 30-01 71
  37. ^ Frank Zappa: Zonx, Texte 1977-1994. Zweitausendeins Frankfurt am Main 1996, ISBN 3-86150-179-1
  38. ^ [a b] Grace Slick: Somebody to love? A Rock and Roll memoir, Warner, New York 1998, citerad i Miles 2006, sid. 200)
  39. ^ Frank Zappa: Does Humor Belong in Music? Picture Music International, 1985, VHS Video

[redigera] Externa länkar

Den här artikeln är hämtad från http://sv.wikipedia.org/wiki/Frank_Zappa
Personliga verktyg