Rätvalar

Rätvalar
Fil:Northatlrightwhale MMC.jpg Nordkapare
Systematik
Domän	Eukaryoter Eukaryota
Rike	Djur Animalia
Stam	Ryggsträngsdjur Chordata
Understam	Ryggradsdjur Vertebrata
Klass	Däggdjur Mammalia
Ordning	Valar Cetacea
Underordning	Bardvalar Mysticeti
Familj	Rätvalar
Vetenskapligt namn
§ Balaenidae
Auktor	Gray, 1821
Utbredning
Arter
Grönlandsval Nordkapare Stillahavsnordkapare Sydkapare
Hitta fler artiklar om djur med Djurportalen

Rätvalar (Balaenidae) är en familj i underordningen bardvalar med fyra arter. Typisk för alla fyra arter är deras stora huvud. Ibland räknas också dvärgrätvalen till denna familj. De livnär sig av plankton och förekommer i kalla och tempererade havsområden. Rätvalar är 15 till 20 meter lång och blev tidigare i stor skala offer för valfångst.

Utseende

Rätvalar är ganska klumpiga. De saknar ryggfena och deras bröstfenor är kort och kraftig utbildat. Större skillnader till de nära besläktade fenvalarna finns i huvudets uppbyggnad. Den övre käken (rostrum) är mycket starkt böjd och käkbenet är smalare än hos fenvalar. Huvudet är i jämförelse till den övriga kroppen särskild stor. Hos grönlandsvalen upptar huvudet 40 % av hela längden. Kännetecknande är även de långa tunna svarta barder som hos nordkaparen och sydkaparen ungefär är 2,5 meter lång och hos grönlandsvalen når 4 meters längd. De saknar fåror på strupen och kan därför öppna munnen inte så vid som fenvalar. Rätvalarnas halskotor är sammanvuxna. Dessutom har de ett mycket starkt späckskikt. Skiktet behövs som isolation i kalla havsområden.

Jämförelse av storleken mellan en människa och en rätval

Nordkapare och sydkapare skiljer sig från andra valar och även från grönlandsvalen genom stora ansamlingar av rankfotingar på huvudet. Dessa finns särskild mycket på övre och undre käken samt i regionen kring ögonen. Anmärkningsvärd är att hanar har mer rankfotingar på övre käkens spets än honor. Forskare använder de olikformade ansamlingar av rankfotingar för att identifiera de olika individerna. Numera är nästan hela beståndet katalogiserat. Statistiken använd for forskning angående ålder, levnadssätt och vandringar.

Rätvalar är jämförelsevis stora däggdjur men är i motsatts till andra bardvalar bara medelstor. Norkapare och sydkapare har ungefär samma storlek och vikt. De blir cirka 15 meter lång och når maximalt 18 meters längd. Vikten ligger mellan 50 och 56 ton. Med genomsnittlig 17 meters längd och enskilda individer som blir 20 meter lång är grönlandsvalen ännu större. Grönlandsvalens vikt är vanligtvis 65 ton och hos särskild stora exemplar 80 ton.

Utbredning

Rätvalar föredrar kalla havsområden men på sina vandringar når de även varma havsregioner i subtroperna. I nästan alla havsområden kring Arktis finns rättvalar och de förekommer även i större delar av norra Atlanten och norra Stilla havet. Här lever grönlandsvalen och nordkaparen som ibland skiljas i en atlantisk och en pacifisk art. Rätvalar finns dessutom i Ochotska havet och vid Japans kustlinje. Däremot saknas de nästan längs Rysslands norra kustlinje. På södra jordklotet lever sydkaparen fram till Antarktis kustlinje. De når även kustlinjen av Sydamerika, södra Afrika och södra Australien. Sydkaparens utbredningsområde är störst men beståndet glest.

• 
  Utbredning av atlantisk nordkapare (Eubalaena glacialis eller Eubalaena glacialis glacialis)
• 
  Utbredning av stillahavsnordkapare (Eubalaena japonica eller Eubalaena glacialis japonica)
• 
  Utbredning av grönlandsval
• 
  Utbredning av sydkapare

Levnadssätt

Socialt beteende

Rätvalarnas sociala beteende är i stort sätt outforskat. Troligtvis lever de ensam eller i mindre grupper av 3 till 4 individer. Det iakttogs att rätvalar ofta hoppar ur vattnet och samtidig slår med stjärtfenan på vattenytan. Syftet med dessa högljudd är troligtvis att meddela andra rätvalar sin position.

Födan

Rätvalar livnär sig i större skala av hoppkräftor, trots det är födans sammansättning antagligen avhängig från arten. Nordkapare äter bredvid hoppkräftor krill och myllrande larver av mindre havsdjur. Sydkaparen äter även krill i alla utvecklingscykler. En vuxen rätval behöver per dag 1000 till 2500 kilogram föda.

När rätvalar äter simmar de med öppen mun genom svärm av djurplankton. De dyker därför cirka 8 till 12 minuter. Sällan hittar rätvalar sitt byte vid vattenytan. Nordkapare har vid jakten ibland kroppskontakt men meningen med detta är okänd.

Läten

Hos rätvalar finns minst två sorters läten men arternas repertoar är troligtvis större. Det finns läten för att hålla kontakt över längre avstånd och läten som används av honor för att locka hanar till parning. Medan fenvalar utstöter sammanhängande ljudföljden som kan uppfattas som sånger, utsöndra rätvalar korta enskilda och låga läten som ligger i frekvenszonen 50 till 500 Hertz. Ett annat läte som inte än är tillräcklig utforskade och som används under jakten har en frekvens mellan 2000 och 4000 Hertz. Läten av grönlandsval är enklare uppbyggd än läten hos nord- och sydkapare.

Fortplantning

Hona av nordkapare med kalv

Rätvalarnas reproduktionscykel ligger mellan två och tre år och därför är mindre än en tredje del av alla honor i en region parningsberedd. Dessa honor lockar hanar med akustiska signaler. Parningen sker oftast mellan senhöst och våren. Parningen fördröjs av honan genom att simma på rygg. Finns flera hanar i närheten prover dessa att tränga konkurrenterna bort. Eventuellt spelar även de nämnda ansamlingarna av rankfotingar på hanarnas huvud en roll vid honans väljande, men därför finns hittills inga vetenskapliga bevis. Trots allt parar sig honan med flera hanar. Anmärkningsvärd är att hanar av rätvalar, särskild sydkapare, har de största testiklarna i djurvärlden. Dessa kan väga 800 kg.

Efter dräktigheten som varar i 10 till 13 månader, maximalt 17 månader, föder honan ett enda ungdjur som är 4 till 5 meter lång. I sällsynta fall lämnar ungdjuret honan en bit, men inte mer än en kroppslängd. Efter ungefär ett år när ungdjuret är 8 till 9 meter lång sluter honan att ge di. Rätvalar blir vanligtvis med 9 års ålder könsmogen men några honor parar sig redan efter 6 år. Rätvalar kan nå en hög ålder av mer än 70 år - en hona iakttas sedan 1935 regelbunden. Med hjälp av ett ben i örat som varje år bildar ett nytt skikt beräknades åldern av en död grönlandsval. Denna individ blev 211 år gammal och var alltså äldre än andra kända gamla djur som sköldpaddorna Harriet (176 år) och Tu'i Malila (188 eller 192 år). Om åldern av sköldpaddan Adwaita som antas vara 256 år gammal inte blir vetenskaplig bevisad är denna val det äldsta kända ryggradsdjuret på jorden.

Den naturliga dödligheten hos unga rätvalar ligger vid 17 % under det första levnadsåret och vid 3 % under de följande tre levnadsåren.

Vandringar

Rätvalarnas beteende vid vandringar är nästan okänd. Enligt uppgifter från inuiter vandrar de i grupper som är skild efter ålder och kön.

De flesta rätvalar i norra Atlanten föder sina ungar vid kustlinjen av Georgia och Florida. Två tredjedelar av nordkaparens bestånd visats under våren, sommaren och hösten vid sundet av Maine. Grönlandsvalar riktar sig vid vandringen efter vattenströmning och vattenrännor. De övervintrar i Berings hav och föder där sina ungar. Under sommaren finns de oftast vid Amundsensundet, Mackenzieflodens delta och kustlinjen av Yukon.

Sydkapare föder sina ungar vid kustlinjerna av Argentina, Sydafrika, Australien och Nya Zeeland. Under sommaren vistas de längre söderut.

Systematik

På grund av flera morfologiska skillnader mellan fenvalar och rätvalar klassas de senare i en egen familj. Intressant är indelningen av dvärgrätvalen (Caperea marginata). Denna art klassas trots några morfologiska paralleller till rätvalar i en egen familj Neobalaenidae.

I de nyaste taxonomiska indelningarna finns fyra arter i familjen.

• Nordkapare (Eubalaena glacialis)
• Stillahavsnordkapare (Eubalaena japonica)
• Sydkapare (Eubalaena australis)
• Grönlandsval (Balaena mysticetus)

Tidigare blev Eubalaena glacialis och Eubalaena japonica räknad som underarter till Eubalaena glacialis. Aktuella undersökningar av djurens DNA höjer hypotesen att de föreställer särskilda arter.

Rätvalar och människor

Valfångst

Rätvalarnas aktuella bestånd är bara resten av populationen som fanns före den stora jakten. För mer en tusen år sen började baskerna med jakt på rätvalar. Baskernas vapen bildade grunden för jaktredskapen som används under 1900-talet. Under detta århundrade skedde valfångsten industriellt och beståndet blev nästan utrotade. På södra jordklotet jagades djuren vid deras födelseplatser. Först fångades ungdjuret för att lättare få tag i honan. Sedan drogs det vuxna djuret till land eller grunda vattenregioner innan det slaktades. Alltid togs barderna ur munnen som hade ett högt finansiellt värde. Om jägarna även var intresserade av oljan lösgjordes djurets späck från kroppen som sedan styckades och kokades i stora pannor.

Det V-formade blåsmolnet visade jägarna att de hade en rätval och samtidigt ett lönsamt byte framför sig.

Det engelska ordet för rätvalar som även idag är "right whale" beror på att rätvalar ansågs som de rätta jaktbyten, som var långsamma och stora med många barder och olja, och som inte sjunkande till havets botten.

1935 inrättades internationella skyddsåtgärder för nordkapare och sydkapare. Trots det jagades fram till 1960 varje år i södra Atlanten, Indiska oceanen och Stilla havet tusentals rätvalar av sovjetiska valfångstskepp.

Större kännedom om grönlandsvalar och jakten på de kommer från William Scoresbys berättelser. Dessutom finns flera skrifter om bardernas ekonomiska betydelse. Tidvis fick jägarna för en ton barder 2250 brittiska pund. Beståndet minskade betydlig trots att varje skepp inte jagade mer än 7 till 10 valar per år. Snart fanns inga valar vid kustlinjerna kvar och jägarna var tvungen att flytta jakten till det öppna havet. Redan 1850 var beståndet so lite att jakten blev olönsamt. I europeiska delar av ishavet var rätvalarna helt utrotade.

Hot och skyddsåtgärder idag

Denna nordkapare dödades av en skruvpropeller

Efter förbudet att jaga rätvalar inrättades av Sydafrika, Argentina, Nya Zeeland och Australien särskilda havsparker för arten sydkapare. Sedan tillkom föreskrifter angående rätvalarnas skydd och umgänge med dessa. Beståndet ser ut att återhämta sig och ökar varje år med 6 till 7 procent (uppgift från 2001).

På grund av att rätvalar huvudsakligen vistas i kustlinjens närhet är de hotad av den ökande fartygstrafiken. Ett annat hot utgörs av fiskenät. Ungefär 38 % av alla dödsfall sker efter kollision med ett skepp och cirka 8 % drunknar i fiskenät. Tidigare studier visade att 60 % av bägge nordkapare har ärr som orsakades av olika fiskeredskap, särskild av ryssjor för fångst av kräftdjur. I USA funderas om och provas sedan en tid andra fiskemetoder för att minska antalet offer bland rätvalarna.

Några forskare prognostiserar att alla rätvalar på norra jordklotet kommer att dö om 200 år på grund av den ökade fartygstrafiken. Tills vidare är kännedomen om arternas bestånd för lite för att ge ett slutgiltig svar.

Beståndet

Grönlandsvalens bestånd uppskattas med 10 000 individer och ökade med 30 % sedan 1993 då det fanns omkring 8 200 djur. Populationen anses stabilt på grund av djurets avlägsna utbredningsområde i arktiska havsregioner. Norkaparen förekommer i mindre avlägsna områden och beståndet ökade därför obetydlig sedan jaktens slut. Populationen omfattar bara 300 till 350 exemplar. Om beståndet av stillahavsnordkaparen som antagligen är lite finns inga uppgifter. Sydkaparen bestånd är stabilt och ligger vid 7 000 individer.

Källor

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia.

Tryckta källor

• Scott D. Kraus, David E. Gaskin und John Craighead George: Glattwale in: David MacDonald (Hrsg.): Die große Enzyklopädie der Säugetiere, Könemann Verlag, Königswinter 2005, ISBN 3-8331-1006-6
• Bernhard Grzimek (Hrsg.): Grzimeks Tierleben Säugetiere 2, Bechtermünz Verlag, Augsburg 2000, ISBN 3-8289-1603-1

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Rätvalar.
  Bilder & media
• Rätvalar på Animal Diversity Web
• Balaena mysticetus på IUCN:s rödlista 2007, auktoritet Cetacean Specialist Group, version 3 november 2006.
• Eubalaena glacialis på IUCN:s rödlista 2007, auktoritet Cetacean Specialist Group, version 3 november 2006.
• Eubalaena japonica på IUCN:s rödlista 2007, auktoritet Cetacean Specialist Group, version 3 november 2006.
• Eubalaena australis på IUCN:s rödlista 2007, auktoritet Cetacean Specialist Group, version 3 november 2006.