Afrikansk pygméigelkott

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Afrikansk pygméigelkott
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Atelerix albiventris.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningÄkta insektsätare
Eulipotyphla
FamiljIgelkottdjur
Erinaceidae
UnderfamiljIgelkottar
Erinaceinae
SläkteAtelerix
ArtAfrikansk pygméigelkott
A. albiventris
Vetenskapligt namn
§ Atelerix albiventris
AuktorWagner, 1841
Utbredning
Atelerix albiventris range map.png
Utbredningsområde
Synonymer
  • Vitmagad igelkott
  • Vitbuka igelkott
Hitta fler artiklar om djur med

Afrikansk pygméigelkott (Atelerix albiventris) är en igelkott som förekommer över stora delar av västra-, centrala- och östra Afrika. Arten hålls som husdjur men trots detta är ganska lite känt om dess ekologi.[1]

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Afrikansk pygméigelkotten väger cirka 240-700 gram och är cirka 17-24 cm lång. Därtill kommer en 1,7 till 5 cm lång svans.[2] Den har cirka 1,5-2,5 cm långa taggar som är 6 000-7 000 till antalet.[källa behövs] De har 36-44 tänder och den bär sina mjölktänder de fyra första månaderna.[källa behövs] Den har fem tår på framfoten och fyra tår på bakfoten.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Afrikansk pygméigelkott förekommer i västra-, centrala- och östra Afrika. Dess utbredning sträcker sig från Senegal och södra Mauretanien, i väster‚ genom savannen i Västafrika och norra Centralafrika, till Sudan, Eritrea och Etiopien i öster och vidare söderut i Östafrika, så långt söderut som Malawi och södra Zambia.[1] Det finns även obekräftade observationer ifrån norra Moçambique.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Den förekommer på gräsrik stäpp och savann med liten undervegetation.[1] Den är insektsätare men äter även ormar, fågelägg, små däggdjur, frukt och rötter.[3] Den har hög tolerans mot gifter och har observerats äta både skorpioner och giftiga ormar.[3] Under födosöket kan den vara mycket aktiv och tillryggalägga flera kilometer under ett enda tillfälle. Den är skymnings- och nattaktiv.[3]

Afrikansk pygméigelkott är närsynt och inte särskilt känslig för starkt ljus. De är dock färgblinda.[källa behövs] Luktsinnet är igelkottarnas viktigaste sinne.[källa behövs] Honan känner igen sina ungarna på doften.[källa behövs]

Arten lever solitärt utanför parningssäsongen och söker bara upp andra individer när det är dags för parning. Den placerar sitt bo i naturliga svala håligheter som bergsskrevor, trädhålor och andra djurs övergivna hålor.[1] Dess revir sträcker sig ofta 200-300 meter runt bohålan.[källa behövs]

Vanligt är att igelkotten cirkulerar i form av en åtta, varför är dock inte fastställt, det kan vara en form av vaktbeteende för att skydda reviret.[källa behövs] Vid fara skyddar den sig likt andra igelkottar genom att kura ihop och resa taggarna. Den kan även bitas.

Dess huvudsakliga predatorer är mjölkuv (Bubo lacteus), schakal, hyena och honungsgrävling.[3]

Som husdjur[redigera | redigera wikitext]

Afrikansk pygméigelkott hålls som husdjur och matas då med insekter och olika larver som syrsor och zofobas, men även torrfoder, ärtor, majs, paprika, potatis, sallad samt blöt kattmat. Igelkotten bör inte få mer än 30g kött/insekter per dag. Afrikansk pygméigelkott kallas även i husdjurskretsar för vitmagad eller vitbukad igelkott

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Hutterer, R. 2008 Atelerix albiventris . Från: IUCN 2011. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2011.2. Läst 2012-01-01.
  2. ^ Nowak, R. M. (1999) s. 176/77 släkte Atelerix
  3. ^ [a b c d] Santana, E.M. et al. (2010). ”Atelerix albiventris (Erinaceomorpha: Erinaceidae)”. Mammalian Species 42 (1): sid. 99–110. doi:10.1644/857.1. Arkiverad från originalet den 2013-01-12. https://archive.is/20130112175746/http://www.asmjournals.org/doi/full/10.1644/857.1. 

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0801857899