Atelerix

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Atelerix
Atelerix albiventris.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningÄkta insektsätare
Eulipotyphla
FamiljIgelkottdjur
Erinaceidae
UnderfamiljIgelkottar
Erinaceinae
SläkteAtelerix
Vetenskapligt namn
§ Atelerix
AuktorPomel, 1848
Arter
se text
Hitta fler artiklar om djur med

Atelerix är ett släkte i underfamiljen igelkottar med arter som förekommer i Afrika och södra Europa.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Släktet omfattar fyra arter:[1][2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Atelerix har på huvud och rygg korta taggar som vid roten och spetsen är vita och i mellersta delen bruna eller svarta. Skillnader mot släktet Erinaceus består i arternas jämförelsevis ringa storlek, en ljusare pälsfärg på kroppens undersida och olika detaljer i skallens, tändernas och tårnas uppbyggnad. Arterna i släktet Atelerix har en kroppslängd mellan 17 och 23 cm (svansens längd är 2 till 5 cm) och en vikt mellan 250 och 700 gram.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Dessa djur förekommer i olika habitat, till exempel i buskland och savann men även i människans trädgårdar. De undviker däremot ökenområden och alltför täta skogar. De är aktiva på natten och gömmer sig under dagen i bladansamlingar, i bergssprickor och i mindre grottor. När de letar efter föda använder de huvudsakligen lukt- och hörselsinnet medan synen är sämre utvecklad. I kalla regioner, till exempel södra Sydafrika, håller de vinterdvala eller de faller i dvala (torpor), men kortare än europeiska igelkottar. Dessa djur lever huvudsakligen ensamma men har inga utpräglade revir.[2]

Liksom centraleuropeiska igelkottar har de förmåga att rulla ihop sig vid fara.[2]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Arterna i släktet är allätare men föredrar insekter. De äter även snäckor, daggmaskar, mindre ryggradsdjur, ägg, frukter och svampar.[2]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honorna har flera gånger per år möjligheten att föda ungar. Efter dräktigheten som varar vanligen 35 dagar födds vanligen fyra till fem ungar, sällan upp till tio ungar. Dessa väger i början tio gram och är naken och blind. Efter högst 6 veckor sluter honan att ge di åt ungdjuren som måste lämna hennes revir. Nio veckor efter födelsen är ungarna könsmogna. Medellivslängden i naturen ligger vid tre år medan individer i fångenskap blir upp till sju år gamla.[2]

Atelerix och människan[redigera | redigera wikitext]

Afrikansk pygméigelkott hålls som sällskapsdjur. Aveln skedde i början i USA men numera vid flera ställen i Europa. Inledningsvis blev många exemplar importerade men idag finns huvudsakligen individer från europeiska uppfödningsstationer i handeln. Ingen art i släktet Atelerix är hotad enligt IUCN.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Atelerix (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  2. ^ [a b c d e f] Nowak, R. M. (1999) sid. 176/77 online
  3. ^ Atelerix på IUCN:s rödlista, besökt 27 juli 2012.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9