Atelerix

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Atelerix
Atelerix albiventris.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassDäggdjur
Mammalia
OrdningÄkta insektsätare
Eulipotyphla
FamiljIgelkottdjur
Erinaceidae
UnderfamiljIgelkottar
Erinaceinae
SläkteAtelerix
Vetenskapligt namn
§ Atelerix
AuktorPomel, 1848
Arter
se text
Hitta fler artiklar om djur med

Atelerix är ett släkte i underfamiljen igelkottar med arter som förekommer i Afrika och södra Europa.

Systematik och utbredning[redigera | redigera wikitext]

Släktet omfattar fyra arter:[1][2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Atelerix har på huvud och rygg korta taggar som vid roten och spetsen är vita och i mellersta delen bruna eller svarta. Skillnader mot släktet Erinaceus består i arternas jämförelsevis ringa storlek, en ljusare pälsfärg på kroppens undersida och olika detaljer i skallens, tändernas och tårnas uppbyggnad. Arterna i släktet Atelerix har en kroppslängd mellan 17 och 23 cm (svansens längd är 2 till 5 cm) och en vikt mellan 250 och 700 gram.[2]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Dessa djur förekommer i olika habitat, till exempel i buskland och savann men även i människans trädgårdar. De undviker däremot ökenområden och alltför täta skogar. De är aktiva på natten och gömmer sig under dagen i bladansamlingar, i bergssprickor och i mindre grottor. När de letar efter föda använder de huvudsakligen lukt- och hörselsinnet medan synen är sämre utvecklad. I kalla regioner, till exempel södra Sydafrika, håller de vinterdvala eller de faller i dvala (torpor), men kortare än europeiska igelkottar. Dessa djur lever huvudsakligen ensamma men har inga utpräglade revir.[2]

Liksom centraleuropeiska igelkottar har de förmåga att rulla ihop sig vid fara.[2]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Arterna i släktet är allätare men föredrar insekter. De äter även snäckor, daggmaskar, mindre ryggradsdjur, ägg, frukter och svampar.[2]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honorna har flera gånger per år möjligheten att föda ungar. Efter dräktigheten som varar vanligen 35 dagar födds vanligen fyra till fem ungar, sällan upp till tio ungar. Dessa väger i början tio gram och är naken och blind. Efter högst 6 veckor sluter honan att ge di åt ungdjuren som måste lämna hennes revir. Nio veckor efter födelsen är ungarna könsmogna. Medellivslängden i naturen ligger vid tre år medan individer i fångenskap blir upp till sju år gamla.[2]

Atelerix och människan[redigera | redigera wikitext]

Afrikansk pygméigelkott hålls som sällskapsdjur. Aveln skedde i början i USA men numera vid flera ställen i Europa. Inledningsvis blev många exemplar importerade men idag finns huvudsakligen individer från europeiska uppfödningsstationer i handeln. Ingen art i släktet Atelerix är hotad enligt IUCN.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Wilson & Reeder, red (2005). Atelerix (på engelska). Mammal Species of the World. Baltimore: Johns Hopkins University Press. ISBN 0-8018-8221-4 
  2. ^ [a b c d e f] Nowak, R. M. (1999) sid. 176/77 online
  3. ^ Atelerix på IUCN:s rödlista, besökt 27 juli 2012.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak: Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, 1999 ISBN 0-8018-5789-9