BMP-1

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
BMP-1
Pbv 501
BMP-1/Pbv 501 på Försvarsfordonsmuseet Arsenalen år 2012.
Typ Pansarbandvagn
Ursprungsplats Sovjetunionen
Specifikationer
Vikt 13,5 ton
Längd 6,74 meter
Bredd 2,94 meter
Höjd 2,15 meter
Besättning 3
Passagerare 8

Pansar 33 mm (max)
Primär beväpning 73 mm 2A28 kanon (40 skott)
9M14 Maljutka ATGM
Sekundär beväpning 7,62mm PKT ksp
Motor Diesel
225 kW (300 hk)
Operativ räckvidd 600 km
Hastighet 65 km/h (väg)
45 km/h (terräng)
7 km/h (vatten)

BMP-1 (i svensk tjänst benämnd Pansarbandvagn 501, Pbv 501) är en pansarbandvagn i huvudsak ämnad för trupptransport. Den första vagnen sågs offentligt år 1967.

Historia[redigera | redigera wikitext]

BMP-1 utvecklades i början av 1960-talet i dåvarande Sovjetunionen. Den militära ledningen där ansåg att ett framtida krig förmodligen skulle utkämpas med massförstörelsevapen och ett fordon som kunde transportera soldater säkert krävdes. Vagnen började produceras under år 1966 under beteckningen Ob'yekt 765 Sp1, och kom att ersätta äldre fordon som BTR-152 och BTR-60 i den röda armén. År 1969 ersattes vagnen av en uppdaterad och tyngre vagn. Ytterligare två uppdaterade versioner av vagnen kom att byggas innan produktionen lades ner år 1983. Totalt byggdes runt 20.000 BMP-1 i Sovjetunionen. Vagnen kom även att byggas under licens i flera länder, som Tjeckoslovakien, Rumänien och Indien. Kina har en egen version av BMP-1 i sin armé kallad Typ-86 och har producerat över 3000 av dessa.

Besättning[redigera | redigera wikitext]

Besättningen består av skytt och förare samt vagnchef. Längst fram till vänster i vagnen sitter föraren. Bakom honom, i jämnhöjd med tornet sitter vagnchefen.

Transport[redigera | redigera wikitext]

Vagnen kan transportera sex soldater. Soldaterna kan göra avsittning längst bak genom två stora dörrar. Takluckor finns där soldaterna kan strida ifrån och även fyra små skottgluggar på vardera sida och en i den vänstra bakdörren. Vagnen är amfibisk, och kan genom ett enkelt handgrepp av föraren köras i vatten inom tio sekunder.

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

I tornet sitter skytten. Han manövrerar en 73 mm lågtryckskanon med parallellkopplad kulspruta. Kanonen kan skjuta fenstabiliserade pansarsprängraketer med en effektiv räckvidd på ca 800-1000 meter samt sprängraketer. Tornet kan vridas 360° och kanonen går att dumpa -4° och elevera +33°.

Användning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Pbv 501 målad i trefärgskamouflage.

I försvarsbeslutet 1992 beslutades och budgeterades modifiering av Stridsvagn 102, till en ny version benämnd Stridsvagn 105. I samma försvarsbeslut hade det även avsatts ekonomiska medel till att mekanisera infanteribrigaderna. Där ibland annat Sverige köpte 609 vagnar av MT-LB (Pbv 401) från forna Östtyskland. År 1993 föreslog Armén att ett ytterligare antal vagnar skulle köpas från Tyskland. Detta då man inte ansåg 609 vagnar som tillräckligt för att fylla upp infanteribrigaderna. Armén föreslog BMP-1 som alternativ. Fem vagnar upphandlades och testades av Arméns infanteri- och kavallericentrum och Försvarets materielverk. Av de fem vagnarna testades en vagn vid Försvarets Försöksplats Karlsborg för skjutförsök , och de övriga fyra testades grundligt över hela Sverige.[1]

Sommaren 1994 besökte dåvarande försvarsminister Anders Björck, under hans besök fick han av tyska staten ett erbjudande om att leasa 160 begagnade stridsvagnar till en låg summa. Stridsvagnen som Sverige erbjöds var Leopard 2 A4. I juni beslutade Regeringen Bildt att stryka modifieringen av Stridsvagn 102, och istället ingå ett ytterligare avtal med Tyskland. Där 160 stridsvagnar leasades och 433 stridsfordon köptes. Av de 433 vagnarna kom 83 vagnar att användas som reservdelsobjekt, till de 350 vagnarna som planerades att beväpna infanteriet med. Kostnaden för de 433 vagnarna har på senare tid uppgetts till 30 miljoner kronor.[1]

Den 2 september 1994 undertecknades ett avtal mellan Sverige och Tyskland, där Sverige köpte totalt 350 vagnar, vilka var av varianterna BMP-1 SP-2, BMP-1P och BMP-1A1. Uppdraget till att modifiera och renovera de 350 vagnarna gick efter en konkurrensutsatts upphandling till tjeckiska företaget VOP 026 i Šternberk.[1] Kostnaden för modifieringen har i efterhand uppskattats till cirka 500 miljoner kronor.[2] I den anpassningen som gjorde till de svenska kraven, togs bland annat pansarvärnsrobot Sagger AT-3 bort, och fästen och laddningslucka togs bort från chassit. Av säkerhetsskäl togs automatladdningen till kanon bort. Vidare ersattes sidoplåtarna mot liknande i gummi. Ammunitionen till kanonen var en fenstabiliserad pansarsprängraket av typ PG-9. Den blev aldrig godkänd att användas i Sverige, då det bland annat krävdes en extra säkring. Istället konverterades ett mindre parti av ammunitionen till övningsammunition. Efter att det slutgiltiga utförandet fastställdes, år 1996 de första leveranserna från Šternbeck i Tjeckien till Hallsberg. Leveranserna pågick med 12 vagnar i månaden fram till slutet av år 2001. Vid leverans var vagnarna målade i en grön-grå färg. De vagnar som kom ut på förband, målades i regel om till trefärgskamouflage.[3]

I Sverige fick BMP-1 beteckningen Pansarbandvagn 501 eller Pbv 501. Detta efter ordningsföljden efter Pbv 301 och Pbv 401. Från början var vagnen tänkt att placeras i Norrland. Men på grund av den dåliga framkomligheten i snö. Kom samtliga vagnar att placeras vid infanteriet, där de bytte plats med Pbv 401.[1] Av de 350 vagnarna kom endast 120 ut på förbanden, resterande 230 vagnarna förrådsställdes direkt. Främst användes Hammar som förrådsplats. Men de förrådsställdes även i Dammenlägret på Villingsbergs skjutfält, Askersund, Zinkgruvan och Östansjö.[4]

Genom försvarsbeslutet 2000 avvecklades bland annat infanteribrigaderna sommaren år 2000, vilka som beväpnats med Pbv 501. Fast samtliga vagnar vid denna tidpunkt inte var färdiglevererade. Så stod det klart att Pbv 501 nu var överflödig, och saknade en roll i Försvarsmaktens nya organisation. Vissa tankar fanns på att organisera insatsförband beväpnade med Stridsvagn 121 och Pansarbandvagn 501.[1] Men istället togs år 2005 beslutet att 335 vagnar skulle säljas.[5]

I december 2008 köpte det tjeckiska statliga företaget VOP-026, 335 vagnar med tillhörande utrustning och reservdelar.[4][6] Vid köpet övertog Tjeckien det avtal Sverige hade med Tyskland, som slutanvändare av Pbv 501.[4] Syftet med Tjeckiens köp, angavs till att landet skulle modernisera sin egna vagnpark av BMP-1.

Efter affären framkom det att det tjeckiska privata företaget Excalibur var den verkliga köparen, och tjeckiska staten endast var mellanhand. I mars 2015 framkom det i media att Excalibur sålt 250 vagnar till Irak. Tyska staten, som var ursprungsland för dessa vagnar, hade redan i oktober 2009 godkänt en vidareförsäljningen. En vidareförsäljning som Tjeckien redan planerat vid köpet från Sverige. Dock användes den tjeckiska staten som mellanhand, då man antog att Regeringen Reinfeldt (och senare Regeringen Löfven) hade sagt nej till vapenexport till Irak.[7][8]

Pbv 501 på förband[redigera | redigera wikitext]

Pbv 501-kompanier utbildade vid:

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Pbv 501 (BMP-1)
  2. ^ ”Pansarbandvagnar för halv miljard oanvända”. svt.se. http://www.svt.se/nyheter/sverige/bandvagnar-for-halv-miljard-oanvanda. Läst 3 mars 2015. 
  3. ^ ”Pansarbandvagn 501”. sphf.se. http://www.sphf.se/Modellbygge/Pbv%20501/modell%20501.htm. Läst 3 mars 2015. 
  4. ^ [a b c] FMV-pansarbandvagnsdokument
  5. ^ ”Försvaret säljer 350 ryska stridsfordon”. svd.se. http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/forsvaret-saljer-350-ryska-stridsfordon_7097263.svd. Läst 3 mars 2015. 
  6. ^ Fmv.se Avslutade försäljningar/Previous Sales Läst 3 augusti 2010
  7. ^ ”Svenska pansar­bandvagnar säljs till Irak”. sverigesradio.se. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6106452. Läst 3 mars 2015. 
  8. ^ ”250 svenska pansarbandvagnar säljs till Irak”. svd.se. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/250-svenska-pansarbandvagnar-saljs-till-irak_4377105.svd. Läst 3 mars 2015. 

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]