Leopard 2

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Leopard 2A6EX
Polish Leopard2A4.jpg
Polska arméns Leopard 2A4.
Typ Stridsvagn
Ursprungsplats Västtyskland
Tjänstehistoria
Använts av 1979-idag
Krig Kosovokriget, Afghanistankriget
Produktionshistoria
Tillverkare Krauss-Maffei
Enhetskostnad 2A6: US$5,74 miljoner (2007)[1]
Producerad 1979-idag
Varianter Se: varianter
Specifikationer
Vikt 62 ton
Längd 7,72 m
Bredd 3,7 m
Höjd 3,0 m
Besättning 4

Pansar Hemligstämplat
Primär beväpning 120 mm L55 slätborrad kanon
Sekundär beväpning 2 x 7,62 mm MG 3i
Motor MTU MB 873
  • Typ: 12-cylinders, Multibränsle/Diesel 4takts med dubbel utblås-turbo
  • Modell: MTU MB 873 Ka-501
  • Slagvolym: 47,6 liter (47 600 cm3)
  • Effekt: 1100 kW (1500 hk) vid 2600 rpm
  • Specifik motoreffekt: 14,8 W/kg (20,2 hk/ton)
  • Maximalt vridmoment: 4,800 Nm
  • Vikt: 6120 kg
  • Bränsleförbrukning: 2,3 L/km (väg 50 km/h), 4,9 L/km (terräng 25 km/h), 12,5 L/tim (tomgång)
  • Tillverkare: MTU Friedrichshafen GmbH
    1 100 kW (1 500 hk)
Upphängning Torsionsfjädring
Operativ räckvidd 550 km
Hastighet 70 km/h (väg)
50 km/h (terräng)

Leopard 2 är en stridsvagn som utvecklades under tidigt 1970-tal av det västtyska rustningsföretaget Krauss Maffei Wegmann i efterdyningarna av det internationella MBT-70-projektet. Av 17 stycken prototyper utvaldes en år 1974 att gå vidare med. Varianter av denna stridsvagn är ännu i tjänst i ett flertal arméer världen runt. I den tyska krigsmakten ersatte stridsvagnen den tidigare Leopard-vagnen, som retroaktivt blev benämnd Leopard 1, som huvudvapen i stridsvagnsstyrkorna. Det finns två huvudversioner av Leopard 2 - KWS-I som har vertikal tornbepansring och KWS-2 som har vinklad tornbepansring.

Leopard 2 använde en 120 mm Rheinmetall kanon (liksom senare modeller av den amerikanska Abrams). Leopard 2 använde inledningsvis hålpansar (men inte av Chobhampansarmodell som ofta sägs) och har en hel rad nya finesser.

Den nyaste varianten Leopard 2A6EX är en av världens mest avancerade stridsvagnar.[2][3][4]

Leopard 2[redigera | redigera wikitext]

Redan när stridsvagn Leopard (senare kallad Leopard 1) trädde i tjänst i mitten av 1960-talet, planerade den västtyska krigsmakten för en ny generation Leopard-stridsvagn med kraftigare kanon (kaliber 120 mm istället för Leopard 1:s 105 mm), allt för att hålla jämn takt med de nyare europeiska sovjet- stridsvagnarna (T-72). Den västtyska krigsmaktens stridsvagnar var tänkta att utrustas med en kanon från det västtyska rustningsföretaget Rheinmetall, men denna konstruktion annullerades till förmån för samarbetet med USA genom samarbetsprojektet MBT-70. Stridsvagn MBT-70 var en konstruktion med en rad nya lösningar, men efter att projektet överskridit kostnadsramarna drog sig Västtyskland ur projektet år 1969.

Ett nytt stridsvagnsprojekt initierades i Västtyskland och 17 stycken prototyp- vagnar konstruerades, varav en utvaldes för tillverkning år 1974. Stridsvagnens besättning var avsevärt mycket bättre skyddad än hos den tidigare Leopard- konstruktionen och skyddet inkluderade t ex ett kraftigare kanontorn. Tornutformningen var resultatet av användningen av hålpansar samt ett stort, internt ammunitionsställ längst bak i stridsvagnstornet med s.k. "blow-out-panels" (tunna väggar, som i skyddssyfte trycks ut vid en eventuell ammunitionsexplosion).

Ett flertal testvagnar tillverkades och år 1976 visade även USA sitt intresse för Leopard 2. Som svar tillverkades även flera prototyp- kanontorn enligt amerikansk standard [källa behövs]. Ett kanontorn utrustades med den ursprungliga 105 mm-kanonen av typen L7A3 och utrustades även med ett eldledningssystem från den amerikanska försvarsmaterieltillverkaren Hughes. Ett annat kanontorn utrustades med samma eldledningssystem (också tillverkat av Hughes) men kunde byta ut kanonen mot en grövre 120 mm kanon från det västtyska rustningsföretaget Rheinmetall. Ytterligare två kanontorn utrustades med Hughes-Krupp Atlas Elektronik EMES 13 -eldledningssystem, det ena utrustades med en 105 mm kanon och det andra med en 120 mm kanon.

Prototyperna anlände till USA i slutet av augusti 1976 och jämförelsetest mellan Leopard 2 och XM1 (M1 Abrams -prototypen) utfördes vid anläggningen Aberdeen Proving Grounds. Dessa test pågick fram till december 1976. Den amerikanska armén meddelade att Leopard 2 och dess amerikanska motsvarighet XM1 var jämförbara i eldkraft och mobilitet.[källa behövs] Dock kom amerikanska försvarsmakten fram till att XM1 var överlägsen i bepansring (en fundamental utgångspunkt vid konstruktion av stridsvagnar är kombinationen eldkraft- mobilitet- skydd, anm). Idag vet vi[vilka?] att detta endast stämde ifall stridsvagnen träffades av en granat med riktad sprängverkan. Vid beskjutning med pilprojektiler (högenergiprojektiler som färdas i flera tusen km/h) var Leopard 2 nästan dubbelt så väl skyddad som den ursprungliga M1:an (RHA 650 mm mot 350 mm, där förkortningen RHA står för valsad, homogen pansarplåt). Skillnaderna vid en träff med riktad sprängverkan var liten. Vidare ansågs den tyska 120 mm kanonen vara överlägsen i Natos stridsvagnsskjutningstävlingar, i jämförelse med den amerikanska 105 mm-kanonen, som Abrams-stridsvagnen inledningsvis var utrustad med. Leopard 2:s traditionella dieselmotor (en multibränsle V-12:a från den västtyska motortillverkaren MTU) var även mera tillförlitlig[källa behövs] och innehade samma prestanda som den amerikanska gasturbinmotorn i M1:an (tillverkare Lycoming). Efter de jämförande testen returnerades Leopard 2-prototyperna till Västtyskland för ytterligare utvärdering. Det bör dock tilläggas att den amerikanska M1:an visat sin förmåga vid flera stora pansarslag, vilket Leopard 2 aldrig har gjort.

Under september 1977 beslöt det västtyska försvarsministeriet att fortskrida med planerna att producera 1 800 Leopard 2:or. Dessa skulle levereras i fem delserier. Det München-baserade rustningsföretaget Krauss-Maffei valdes återigen som huvudleverantör, men denna gång skulle även det västtyska rustningsföretaget Maschinenbau Kiel (MaK) i Kiel vara den största underleverantören (45%). Leveranserna påbörjades under 1979 och år 1982 hade en första delserie om 280 stycken Leopard 2:or levererats. De 200 första vagnarna var utrustade med en bildförstärkare (eng: LLTV), de sista 80 med ett nytt termiskt nattsikte (IR= infrarött), vilket även senare installerades på de tidigaste stridsvagnarna (redan under andra världskriget var vissa av Tyska rikets stridsvagnar utrustade med IR-sikten).

Leopard 2 testades även av Storbritannien under 1980-talet, men britterna bestämde sig för att satsa på den brittiska Challenger 2 -stridsvagnen, som liksom den amerikanska M1:an använts vid flera pansarslag.

Leopard 2A1[redigera | redigera wikitext]

Ett antal mindre modifikationer arbetades in i den andra omgången om 450 fordon. Leveransen av 2A1-modellen påbörjades i mars 1982 och avslutades i november 1983. De två största förändringarna var att man modifierade ammunitionshållarna så att de blev identiska med dem i M1 Abrams. Omkonstruerade bränslefilter ledde till en reducerad tankningstid.

En andra omgång om 300 2A1:or av den tredje omgången byggdes mellan november 1983 och november 1984, vilken inkluderade mindre förändringar som sedan även installerades i efterskott i de tidigare 2A1:orna.

Leopard 2A3[redigera | redigera wikitext]

Nästa omgång om 300 fordon levererades mellan december 1984 och december 1985. Den huvudsakliga förändringen var den nya SEM80/90 digitalradion (vilken även installerades i Leopard 1 vid samma tidpunkt) och att ammunitionsladdningsluckorna svetsades fast. Även dessa mindre förändringar ledde till att den nya omgången kallades 2A3.

Leopard 2A4[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2A4

Ytterligare 370 fordon levererades mellan december 1985 och mars 1987. Dessa 2A4 -modeller inkluderade mera substantiella förändringar, inklusive ett automatiserat brand- och explosionsbekämpningssystem, ett digitalt eldledningssystem som var kapabelt att handha alla nya ammunitionstyper samt en mycket förbättrad tornbepansring.

Fastän man ursprungligen beställde enbart fem omgångar beställdes ännu en omgång om 150 st stridsvagnar år 1987. Dessa inkluderade nya batterier och larvband samt ett förflyttat varningsljus, så att föraren bättre kunde observera det när han körde stridsvagnen med huvudet ute genom manskapsluckan. Ytterligare en omgång om 100 levererades mellan maj 1989 och april 1990 och dessa var identiska med den sjätte omgångens stridsvagnar. En mindre omgång om 75 levererades år 1992.

Leopard 2A5[redigera | redigera wikitext]

Egenskaper (Leopard 2A5)
Längd 9,9 m
Bredd 3,7 m
Höjd 3 m
Vikt 62 t
Fart 70 km/h
Räckvidd 550 km
Huvudbeväpning 120 mm L44 slätborrad kanon
Sekundär beväpning två 7,62 mm MG 3is
Motor 1 500 hk (1 100 kW)
Besättning 4

Leopardo 2E[redigera | redigera wikitext]

Leopardo 2E är en variant av Leopard 2A5 som utvecklats av de bägge EU- länderna Spanien och Tyskland i enlighet med ett avtal som undertecknades år 1995 mellan försvarsministerierna. Under den 23 december 1998 godkände det spanska parlamentet kontraktet, vilket innebar att det spanska rustningsföretaget Santa Bárbara Blindados blev huvudleverantör. Leopardo 2E kommer att tillverkas helt i Spanien med tyskt stöd. SBB som är en avdelning av Santa Barbara i Sevilla är ansvarig för montering, integrering och test av vagnarna.

Leopard 2A6[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2A6 utrustades med den nya 120 mm L55 slätborrade kanonen.

Leopard 2A6M[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2A6M är en 2A6:a med extra minskydd. Stridsvagnen har felaktigt kallats Leopard 2A7 i vissa källor. Sjutton stycken stridsvagnar skall uppgraderas till denna standard i de tyska förbanden. Samma uppgradering kommer även att genomföras på 10 svenska stridsvagnar. Dessa kommer att kallas Strv 122B efter uppgraderingen. Strv 122B kommer dock att behålla sitt L44-eldrör.[källa behövs]

Export[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagnen har blivit så populär i Europa att tillverkaren börjat kalla den för Euro Leopard. Den schweiziska armén tog stridsvagnen i bruk i slutet av 1980-talet efter att den bl.a. slagit den franska Leclerc och den amerikanska M1 Abrams i tester. Frankrike, Storbritannien och Italien har alla sina egna stridsvagnar; det är huvudsakligen de mindre länderna som tagit Leopard 2 i bruk.

Den första exportkunden var Nederländerna som tog emot 445 st mellan åren 1981 och 1986; 114 av dessa såldes senare till Österrike. Spanien leasade 108 st Leopard 2:or av 2A4-modell i mellanperioden fram tills de 219 licensbyggda 2A5-modellerna, Leopardo 2E, som landet köpt, var färdigbyggda. Schweiz köpte 350 st mellan 1987 och 1993. Övriga länder som använder varianter av Leopard 2 är Polen (104 st 2A4), Danmark (2A4), Norge (2A4), Finland (124 st 2A4) och Grekland (2A6). Tyskland har haft omkring 2 100 i bruk av Leopard 2:s olika versioner, beroende på tidsperiod. Singapore planerar att köpa 96 Leopard 2A4, av vilka 30 kommer att användas som reservdelsvagnar.

Stridsvagn 122

Leopard-stridsvagnar i svenska armén[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Stridsvagn 122
Upphandlingen av arméns Leopard 2-system startade 1991 och var den största upphandlingen av ett utländsk vapensystem som genomförts av Försvarets materielverk. Den 20 januari 1994 beslöt regering Bildt om att införskaffa 120 stycken Leopard 2 Improved (Stridsvagn 122) med option på 90 stycken vagnar samt leasing av 160 stycken Leopard 2A4 (Stridsvagn 121) från Tyskland. MekB 19, PB 9 och PB 8 skulle i nämnd ordning tillföras Stridsvagn 122. För att PB 8 skulle tillföras Stridsvagn 122 krävdes dock att Sverige utnyttjade optionsrätten på de resterande 90 vagnarna. Dock så var inställningen negativ inom armén till att Sverige över huvud taget skulle komma att utnyttja optionsrätten, vilket medförde att PB 8 valde att enbart gå vidare med Stridsvagn 121.[5] Sedan 2002 använder armén endast Stridsvagn 122, vilka är fördelade på Norrbottens regemente (I 19), Skaraborgs regemente (P 4) och Södra skånska regementet (P 7). I framtida insatsorganisation (IO-14) kommer (minst) tre stridsvagnskompanier strv 122 att ingå, av vilka två kommer att organiseras och utbildas av P 4 och I 19. Under 2011 mottog Försvarsmakten fyra stycken Stridsvagn 122B och en Bärgningsbandvagn 120B, vilka i grunden är befintliga vagnar som modifierats.[6] I februari 2014 uppgavs det i media att hundra av de ursprungligen 160 Stridsvagn 121 återgick till Tyskland. Där de antingen skulle renoveras och säljs vidare eller skrotas.[7]

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2 har tillverkats i flera modeller:

Leopard 2A6

  • 120 mm L55 slätborrad kanon av Rheinmetall GmbH
  • Har även denna vinkelformad tornbepansring som Strv 122

Leopard 2A5

  • 120 mm L44 slätborrad kanon av Rheinmetall GmbH
  • Har vinkelformad tornbepansring som Strv 122

Leopard 2(S) (dvs Strv 122) i användning hos den svenska armén

  • Baserad på 2A5
  • Har uppgraderade kommando-/kontrollsystem och en ny passiv bepansring.
  • Kan urskiljas från 2A4/"Strv 121" genom sin vinkelformade tornbepansring.

Leopard 2A4

  • Även kallad Strv 121 i den svenska arméns tjänst.
  • Används även av den finska försvarsmakten.
  • Har en platt titan/wolfram -tornbepansring.

Pz87 i tjänst hos den schweiziska armén

  • Inhemska kulsprutor och kommunikationsmedel.
  • Förbättrat CBRN-skydd.

Pionierpanzer 1

  • Ingenjörsfordon för de stridande trupperna i Tyskland.

Kodiak

  • Ingenjörs/fältarbetsfordon i FM kallad Ingenjörbandvagn 120 (Ingbv 120)


Besättning: 2 man Vikt: 62,5 ton (MLC 70) Längd: 10,20 m Bredd: 3,54 m Höjd: 2,30 m Motor: MTU MB 873 1500 hk Växellåda: RENK Automatisk 4+2 Hastighet: 68 km/h Aktionssträcka: 480 km Beväpning:

   12,7 mm tung kulspruta alt.
   40 mm granatspruta
   2 x 6 st rökkastare

Utrustning:

   Grävskopa, 2,6 ton 200 m3/h
   Schaktblad, 350 m3/h
   2 x Rotzlervinsch à 9 ton
   Miniplog


Bergepanzer 3

  • Bepansrat bärgningsfordon i tjänst hos Tyskland (under benämningen Büffel), Nederländerna (Buffel) och Sverige, där den lätt modifierade versionen (främst ny stridsbogseringsutrustning, en bärgningssläde och mer lättarbetad bärgningsutrustning, starkare hjälpvinsch, ökat ballistiskt skydd, reducerad IR-signatur, uppgraderingsbar vapeninstallation, andra rökkastare samt ett lednings- och navigationssystem) kallas Bärgningsbandvagn 120 (Bgbv 120).

Fakta Besättning: 3 man; vagnchef (tillika chef för bärgargruppen samt skytt), förare (tillika vinsch-/kranskötare) och bärgningsman. Stridsvikt: 56,3 ton Längd: 9,50 m Bredd: 3,55 m Höjd: 3,00 m Frigångshöjd: 0,51 m Motor: 12-cyl MTU 1500 hk Transmission: RENK Automatisk 4+2 Hastighet: 68 km/h Aktionssträck: 480 km Gravtagningsförmåga: 3,0 m Hindertagningsförmåga: 0,92 m Största sidlutning: 16 grader (30%) Stigförmåga: 30 grader (60%) Vadförmåga: 1,4 m efter förberedelser Beväpning:

   1 x 7,62 mm ksp 58
   4 rökkastarbatterier 
   15 eldrör

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Canada Acquires 120 Leopard 2 Tanks from German, Dutch Surplus” (på engelska). http://defense-update.com/newscast/0407/news/160407_leo2.htm. 
  2. ^ http://www.fprado.com/armorsite/leo2.htm
  3. ^ http://www.military-heat.com/48/leopard-2-main-battle-tank/
  4. ^ http://www.hobbyogfritid.com/leopard-2-a5-main-battle-tank-135.4465303-71806.html
  5. ^ Grönquist, Hans (red.). P 2 - 50 år i Hässleholm. sid. 230-231. ISBN 91-630-5570-8 
  6. ^ Försvarsmaktens delårsrapport 2011 (PDF) Läst 12 augusti 2011
  7. ^ ”Nu går stridsvagnarna i pension – i Tyskland” (Kvällsposten). expressen.se. http://www.expressen.se/kvallsposten/nu-gar-stridsvagnarna-i-pension--i-tyskland/. Läst 13 april 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]