Leopard 2

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Se också Stridsvagn 122
Leopard 2
Leopard 2 A7.JPG
Generella egenskaper
Besättning4
Längd11 m
Bredd3,8–4 m
Höjd2,6 m
Vikt55–64 ton
TillverkareKrauss-Maffei
Antal tillverkade3 600
Skydd och beväpning
Primär beväpningRh-120
Sekundär beväpningMG3
Mobilitet
MotorMTU MB 873 Ka-501
1100 kW
UpphängningTorsionsstav
Hastighet på väg63–70 km/h
Hastighet i terräng50 km/h
Räckvidd450–550 km
Leopard 2A4
Leopard 2 med turretsnorkel.

Leopard 2 är en huvudstridsvagn som utvecklades under tidigt 1970-tal av det västtyska rustningsföretaget Krauss Maffei Wegmann i efterdyningarna av det internationella KPz-70-projektet. Av 17 stycken prototyper utvaldes en att gå vidare med. I den tyska försvarsmakten kom Leopard 2 att ersätta den tidigare stridsvagnen Leopard (som retroaktivt blev benämnd Leopard 1) som huvudvapen i pansarstyrkorna. Leopard 2 har även exporterats och varianter är i tjänst med ett flertal arméer världen runt. Varianten Leopard 2A6EX (2A6 Export) är en modern exportvariant som används och licenstillverkas i bland annat Grekland (Leopard 2A6 HEL) och Spanien (Leopard 2E).[1][2][3][4]

Leopard 2 använde inledningsvis hålpansar (inte Chobhamtyp som ofta sägs) och har en hel rad moderna finesser.[källa behövs] Det finns två huvudversioner av Leopard 2 - KWS-I som har vertikal tornbepansring och KWS-2 som har vinklad tornbepansring.[källa behövs] Leopard 2:s huvudvapen består traditionellt av en 120 mm Rheinmetall Rh-120 slätborrad högtryckskanon i olika varianter. Varianter av denna kanon förekommer på majoriteten av västvärldens stridsvagnar: M1A1 Abrams, M1A2 Abrams, Merkava III, Merkava IV, Typ 90, Typ 10 och K2 Black Panther, utöver flera andra moderna stridsfordon.

Leopard 2[redigera | redigera wikitext]

Redan när stridsvagn Leopard (senare kallad Leopard 1) trädde i tjänst i mitten av 1960-talet planerade den västtyska krigsmakten Bundeswehr för en ny generation Leopard-stridsvagn med kraftigare kanon (kaliber 120 mm istället för Leopard 1:s 105 mm), allt för att hålla jämn takt med de nyare sovjetiska stridsvagnarna (T-72). Bundeswehrs stridsvagnar var tänkta att utrustas med en kanon från det västtyska rustningsföretaget Rheinmetall, men denna konstruktion annullerades till förmån för samarbetet med USA genom samarbetsprojektet MBT-70. Stridsvagn MBT-70 var en konstruktion med en rad nya lösningar, men efter att projektet överskridit kostnadsramarna drog sig Västtyskland ur projektet 1969.

Ett nytt stridsvagnsprojekt initierades då i Västtyskland och 17 stycken prototyp- vagnar konstruerades, varav en utvaldes för tillverkning år 1974. Stridsvagnens besättning var avsevärt mycket bättre skyddad än hos den tidigare Leopard- konstruktionen och skyddet inkluderade t.ex. ett kraftigare kanontorn. Tornutformningen var resultatet av användningen av hålpansar samt ett stort, internt ammunitionsställ längst bak i stridsvagnstornet med så kallade "blow-out-panels" i torntaket. Dessa är utformade och monterade så att vid en ammunitionsbrand så riktas en explosion uppåt och utåt och inte in i stridsutrymmet.

Flera testvagnar tillverkades och år 1976 visade även USA sitt intresse för Leopard 2. Som svar tillverkades även flera prototyp-kanontorn enligt amerikansk standard.[källa behövs] Ett kanontorn utrustades med den ursprungliga 105 mm-kanonen av typen L7A3 och utrustades även med ett eldledningssystem från den amerikanska försvarsmaterieltillverkaren Hughes. Ett annat kanontorn utrustades med samma eldledningssystem (också tillverkat av Hughes) men kunde byta ut kanonen mot en grövre 120 mm kanon från det västtyska rustningsföretaget Rheinmetall. Ytterligare två kanontorn utrustades med Hughes-Krupp Atlas Elektronik EMES 13-eldledningssystem, det ena utrustades med en 105 mm kanon och det andra med en 120 mm kanon.

Prototyperna anlände till USA i slutet av augusti 1976 och jämförelsetest mellan Leopard 2 och XM1 (prototypen till M1 Abrams) utfördes vid anläggningen Aberdeen Proving Grounds. Dessa test pågick fram till december 1976. Den amerikanska armén meddelade att Leopard 2 och dess amerikanska motsvarighet XM1 var jämförbara i eldkraft och mobilitet.[källa behövs] Dock kom amerikanska försvarsmakten fram till att XM1 var överlägsen i bepansring (en fundamental utgångspunkt vid konstruktion av stridsvagnar är kombinationen eldkraft- mobilitet- skydd, anm). Idag vet vi[vilka?] att detta endast stämde ifall stridsvagnen träffades av en granat med riktad sprängverkan. Vid beskjutning med pilprojektiler (högenergiprojektiler som färdas i flera tusen km/h) var Leopard 2 nästan dubbelt så väl skyddad som den ursprungliga M1:an (RHA 650 mm mot 350 mm, där förkortningen RHA står för Rolled Homogenuous Armour, dvs. valsad, homogen pansarplåt). Skillnaderna vid en träff med riktad sprängverkan var liten. Vidare ansågs den tyska 120 mm kanonen vara överlägsen i Natos stridsvagnsskjutningstävlingar, i jämförelse med den amerikanska 105 mm-kanonen, som Abrams-stridsvagnen inledningsvis var utrustad med. Leopard 2:s traditionella dieselmotor (en multibränsle V-12:a från den västtyska motortillverkaren MTU) var även mera tillförlitlig[källa behövs] och innehade samma prestanda som den amerikanska gasturbinmotorn i M1 (tillverkade av Lycoming). Efter de jämförande testen returnerades Leopard 2-prototyperna till Västtyskland för ytterligare utvärdering.

Under september 1977 beslöt det västtyska försvarsministeriet att fortskrida med planerna att producera 1 800 Leopard 2. Dessa skulle levereras i fem delserier. Det München-baserade rustningsföretaget Krauss-Maffei valdes återigen som huvudleverantör, men denna gång skulle även det västtyska rustningsföretaget Maschinenbau Kiel (MaK) i Kiel vara den största underleverantören (45%). Leveranserna påbörjades under 1979 och år 1982 hade en första delserie om 280 stycken Leopard 2 levererats. De 200 första vagnarna var utrustade med en bildförstärkare, de sista 80 var utrustade med ett nytt termiskt nattsikte, vilket även senare installerades på de tidigaste stridsvagnarna.

Leopard 2 testades även av Storbritannien under 1980-talet, men britterna bestämde sig för att satsa på den brittiska Challenger 2-stridsvagnen, som liksom den amerikanska M1:an använts vid flera pansarslag.

Leopard 2A1[redigera | redigera wikitext]

Ett antal mindre modifikationer arbetades in i den andra omgången om 450 fordon. Leveransen av 2A1-modellen påbörjades i mars 1982 och avslutades i november 1983. De två största förändringarna var att man modifierade ammunitionshållarna så att de blev identiska med dem i M1 Abrams och konstruerade om bränslefiltren vilket ledde till en reducerad tankningstid.

En andra omgång om 300 2A1 av den tredje omgången byggdes mellan november 1983 och november 1984, vilken inkluderade mindre förändringar som sedan även installerades i efterskott i de tidigare 2A1.

Leopard 2A3[redigera | redigera wikitext]

Nästa omgång om 300 fordon levererades mellan december 1984 och december 1985. Den huvudsakliga förändringen var den nya SEM80/90 digitalradion (vilken även installerades i Leopard 1 vid samma tidpunkt) och att ammunitionsladdningsluckorna i tornsidan svetsades fast. Även dessa mindre förändringar ledde till att den nya omgången kallades 2A3.

Leopard 2A4[redigera | redigera wikitext]

Österrikisk Leopard 2A4

Ytterligare 370 fordon levererades mellan december 1985 och mars 1987. Dessa 2A4-modeller inkluderade mera substantiella förändringar, inklusive ett automatiserat brand- och explosionsbekämpningssystem, ett digitalt eldledningssystem som var kapabelt att handha alla nya ammunitionstyper samt en mycket förbättrad tornbepansring.

Fastän man ursprungligen beställde enbart fem omgångar beställdes ännu en omgång om 150 st stridsvagnar år 1987. Dessa inkluderade nya batterier och larvband samt ett förflyttat varningsljus, så att föraren bättre kunde observera det när han körde stridsvagnen med huvudet ute genom manskapsluckan. Ytterligare en omgång om 100 levererades mellan maj 1989 och april 1990 och dessa var identiska med den sjätte omgångens stridsvagnar. En mindre omgång om 75 levererades år 1992.

Leopard 2 Improved[redigera | redigera wikitext]

Mot slutet av 1980-talet byggdes prototyper för en moderniserad version under arbetsnamnet Leopard 2 Improved. Den största synliga skillnaden är det kilformade extra ballistiska skyddet på tornfronten.

Leopard 2A5[redigera | redigera wikitext]

Egenskaper (Leopard 2A5)
Längd 9,9 m
Bredd 3,7 m
Höjd 3 m
Vikt 62 t
Fart 70 km/h
Räckvidd 550 km
Huvudbeväpning 120 mm L44 slätborrad kanon
Sekundär beväpning två 7,62 mm MG 3is
Motor 1 500 hk (1 100 kW)
Besättning 4

Leopardo 2E[redigera | redigera wikitext]

Leopardo 2E är en variant av Leopard 2A5 som utvecklats av de bägge EU-länderna Spanien och Tyskland i enlighet med ett avtal som undertecknades år 1995 mellan försvarsministerierna. Den 23 december 1998 godkände det spanska parlamentet kontraktet, vilket innebar att det spanska rustningsföretaget Santa Bárbara Blindados blev huvudleverantör. Leopardo 2E kommer att tillverkas helt i Spanien med tyskt stöd. SBB som är en avdelning av Santa Barbara i Sevilla är ansvarig för montering, integrering och test av vagnarna.

Leopard 2A6[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2A6 utrustades med ny 120 mm L55 slätborrad kanon.

Leopard 2A6M[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2A6M är en 2A6 med extra minskydd. Stridsvagnen har felaktigt kallats Leopard 2A7 i vissa källor. Sjutton stycken stridsvagnar skall uppgraderas till denna standard i de tyska förbanden. Samma uppgradering kommer även att genomföras på 10 svenska stridsvagnar, dessa kommer att kallas Strv 122B efter uppgraderingen. Strv 122B kommer dock att behålla sitt L44-eldrör.[källa behövs]

Export[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagnen har blivit så populär i Europa att tillverkaren börjat kalla den för Euro Leopard. Den schweiziska armén tog stridsvagnen i bruk i slutet av 1980-talet efter att den bland annat slagit den franska Leclerc och den amerikanska M1 Abrams i tester.

Den första exportkunden var Nederländerna som tog emot 445 st mellan åren 1981 och 1986, varav 114 såldes senare till Österrike. Spanien leasade 108 st Leopard 2A4 tills de 219 licensbyggda 2A5-modellerna, Leopardo 2E, som landet köpt, var färdigbyggda. Schweiz köpte 350 exemplar mellan 1987 och 1993. Övriga europeiska länder som använder varianter av Leopard 2 är Polen (104 st 2A4), Danmark (2A6), Norge (2A4), Finland (124 st 2A4+100 st 2A6) och Grekland (2A6). Tyskland har haft omkring 2 100 av olika versioner av Leopard 2 i tjänst, beroende på tidsperiod. Singapore planerar att köpa 96 Leopard 2A4, av vilka 30 kommer att användas som reservdelsvagnar. Ungerska försvaret meddelade 2018 att landet tecknat avtal om att köpa 44 nya Leopard 2 A7+, samt 12 st Leopard A4 stridsvagnar[5][6].

Under Rysslands invasion av Ukraina 2022 begärde den ukrainska regeringen att erhålla stridsvagnar, bland annat Leopard från Tyskland och andra europeiska länder, för vilka också krävs tillstånd av den tyska regeringen för export. I slutet av januari 2023 beslöt Tysklands regering slutligen att levererera ett första paket på 14 Leopard 2A6-stridsvagnar samt att godkänna reexport till Ukraina från andra länder.[7]

Antal Leopard 2-stridsvagnar i Europa, Turkiet och Kanada (januari 2023)[7][redigera | redigera wikitext]

  • Tyskland 321 i tjänst, 200 förrådsställda
  • Grekland 353 i tjänst
  • Spanien, 327 i tjänst
  • Turkiet 316 i tjänst
  • Polen 247 i tjänst
  • Finland 100 i tjänst, 100 förrådsställda
  • Schweiz 134 i tjänst
  • Sverige 120 i tjänst
  • Kanada, 82 i tjänst
  • Österrike 56 i tjänst
  • Ungern 12 i tjänst, 44 köpta, men ännu inte levererade
  • Norge 36 i tjänst, 16 förrådsställda
  • Danmark 44 i tjänst
  • Portugal 37 i tjänst
  • Slovakien En i tjänst, 14 köpta, men ännu inte levererade
  • Tjeckien En i tjänst, 13 köpta, men ännu inte levererade

Leopard-stridsvagnar i svenska armén[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagn 122
Huvudartikel: Stridsvagn 122

Upphandlingen av arméns Leopard 2-system startade 1991 och var den största upphandlingen av ett utländskt vapensystem som genomförts av Försvarets materielverk. Den 20 januari 1994 beslöt regeringen Bildt om att införskaffa 120 stycken Leopard 2 Improved (Stridsvagn 122) med option på 90 vagnar samt leasing av 160 vagnar Leopard 2A4 (Stridsvagn 121) från Tyskland. Norrbottensbrigaden (MekB 19), Skaraborgsbrigaden (PB 9) och Skånska dragonbrigaden (PB 8) skulle i nämnd ordning tillföras Stridsvagn 122. För att Skånska dragonbrigaden skulle tillföras Stridsvagn 122 krävdes dock att Sverige utnyttjade optionsrätten på de resterande 90 vagnarna. Dock så var inställningen negativ inom armén till att Sverige över huvud taget skulle komma att utnyttja optionsrätten, vilket medförde att armén och Skånska dragonbrigaden valde att enbart gå vidare med Stridsvagn 121.[8] Genom försvarsbeslutet 2000 togs Stridsvagn 121 ur freds- och krigsorganisationen 2002, då försvaret endast kom att utbilda sina förband på de 120 Stridsvagn 122.[9] Efter försvarsbeslutet 2004 var samtliga Stridsvagn 121 förrådsställda. År 2011 löstes leasingkontraktet med Tyskland. Drygt 20 vagnar behölls i Sverige för att modifieras till Brobandvagn 120 och Ingenjörbandvagn 120. Sex vagnar demonterades i Skövde på Försvarsmaktens markverkstad, för att sedan skickas till RUAG i Schweiz för ombyggnation till Ingenjörbandvagn 120 där fyra vagnar sedan återgick till Sverige. I september 2013 köpte den indonesiska armén 103 vagnar från Tyskland av den modell, Leopard 2A4, som den svenska Stridsvagn 121 var baserad på.[10][11] I februari 2014 uppgavs det i media att dryga hundra av de ursprungligen 160 Stridsvagn 121 återgick till Tyskland, där de skulle renoveras och säljs vidare.[12] Vid Skaraborgs regemente finns 10–12 vagnar kvar som används vid bärgningsutbildning.

Sedan 2002 använde armén endast Stridsvagn 122, vilka var fördelade på Norrbottens regemente (I 19), Skaraborgs regemente (P 4) och Södra skånska regementet (P 7). I insatsorganisation (IO-14) ingick tre stridsvagnskompanier Strv 122, vilka organiserades och utbildades av P 4 och I 19. Under 2011 mottog Försvarsmakten fyra Stridsvagn 122B och en Bärgningsbandvagn 120B, vilka i grunden är befintliga vagnar som modifierats.[13]

Varianter[redigera | redigera wikitext]

Leopard 2 har tillverkats i flera modeller:

Leopard 2A6

  • 120 mm L55 slätborrad kanon av Rheinmetall GmbH
  • Har även denna vinkelformad tornbepansring som Leopard 2 Improved

Leopard 2A5

  • 120 mm L44 slätborrad kanon av Rheinmetall GmbH
  • Har vinkelformad tornbepansring som Leopard 2 Improved

Leopard 2(SE) (dvs Strv 122) i användning hos den svenska armén

  • Baserad på Leo 2 Imp
  • Har uppgraderade kommando-/kontrollsystem och en ny passiv bepansring.
  • Kan särskiljas från 2A4/"Strv 121" genom sin kilformade tornbepansring, och från A5 på de kraftigare besättningsluckorna.

Leopard 2 Improved

  • Utvecklingsmodell, där bland annat det kilformade tilläggspansaret på tornfronten tillkom.

Leopard 2A4

  • Även kallad Strv 121 i den svenska arméns tjänst.
  • Används även av den finska försvarsmakten.
  • Har en platt titan/wolfram -tornbepansring.

Pz87 i tjänst hos den schweiziska armén

  • Inhemska kulsprutor och kommunikationsmedel.
  • Förbättrat CBRN-skydd.

Pionierpanzer 1

  • Ingenjörsfordon för de stridande trupperna i Tyskland.

Kodiak

  • Ingenjörs/fältarbetsfordon i FM kallad Ingenjörbandvagn 120 (Ingbv 120)
Besättning: 2 man
Längd: 10,20 m Bredd: 3,54 m Höjd: 2,30 m_62,5 ton (MLC 70)
Motor: MTU MB 873 1500 hk Växellåda: RENK Automatisk 4+2
Hastighet: 68 km/h Aktionssträcka: 480 km

Beväpning:

12,7 mm tung kulspruta eller 40 mm granatspruta
2 x 6 st rökkastare
Utrustning:
Grävskopa, 2,6 ton 200 m3/h
Schaktblad, 350 m3/h
2 x Rotzlervinsch à 9 ton
Minplog

Bergepanzer 3 Bärgningsbandvagn 120 (Bgbv 120)

  • Bepansrat bärgningsfordon i tjänst hos Tyskland (under benämningen Büffel), Nederländerna (Buffel) och Sverige. Den svenska versionen är något modifierad; främst ny stridsbogseringsutrustning, en bärgningssläde och mer lättarbetad bärgningsutrustning, starkare hjälpvinsch, ökat ballistiskt skydd, reducerad IR-signatur, uppgraderingsbar vapeninstallation, andra rökkastare samt ett lednings- och navigationssystem.
Besättning: 3 man; vagnchef (tillika chef för bärgargruppen samt skytt), förare (tillika vinsch-/kranskötare) och bärgningsman.
Längd: 9,50 m Bredd: 3,55 m Höjd: 3,00 m Stridsvikt: 56,3 ton Frigångshöjd: 0,51 m
Motor: 12-cyl MTU 1500 hk Transmission: RENK Automatisk 4+2
Hastighet: 68 km/h Aktionssträck: 480 km
Gravtagningsförmåga: 3,0 m Hindertagningsförmåga: 0,92 m Största sidlutning: 16 grader (30%) Stigförmåga: 30 grader (60%)
Vadförmåga efter förberedelser: 1,4 m
Beväpning: 1 x 7,62 mm ksp 58, 4 rökkastarbatterier med totalt 15 eldrör

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Leopard 2A6EX Tank”. http://fighting-vehicles.com/leopard-2a6ex-tank. Läst 22 april 2022. 
  2. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100802143624/http://www.fprado.com/armorsite/leo2.htm. Läst 25 juni 2008. 
  3. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 19 juni 2008. https://web.archive.org/web/20080619093524/http://www.military-heat.com/48/leopard-2-main-battle-tank. Läst 25 juni 2008. 
  4. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 23 juli 2008. https://web.archive.org/web/20080723210533/http://www.hobbyogfritid.com/leopard-2-a5-main-battle-tank-135.4465303-71806.html. Läst 25 juni 2008. 
  5. ^ ”Új harckocsikat vesz a honvédség”. Arkiverad från originalet den 21 december 2018. https://web.archive.org/web/20181221060958/https://honvedelem.hu/113972_uj_harckocsikat_vesz_a_honvedseg. Läst 19 december 2018. 
  6. ^ ”Krauss-Maffei Wegmanns Pressrelease om affären”. Arkiverad från originalet den 20 december 2018. https://web.archive.org/web/20181220230842/https://www.kmweg.de/fileadmin/user_upload/pdfs/Press_Releases/2018/Krauss-Maffei-Wegmann-unterstuetzt-ungarische-Heeres-Modernisierung_19-12-2018.pdf. Läst 24 december 2014. 
  7. ^ [a b] Germany announces it will supply Leopard 2 tanks to Ukraine i The Guardian den 25 januari 2023
  8. ^ Grönquist, Hans (red.). P 2 - 50 år i Hässleholm. sid. 230-231. ISBN 91-630-5570-8 
  9. ^ ”Officerstidningen Nr3/2015”. officersforbundet.se. sid. 24. https://www.officersforbundet.se/globalassets/pdfer/officerstidningen/2015-2016/web_ot3_15.pdf. Läst 18 juni 2020. 
  10. ^ ”Indonesia takes delivery of first Leopard 2A4 tanks and Marder armoured vehicles from Germany”. armyrecognition.com. http://www.armyrecognition.com/september_2013_defense_industry_military_news_uk/indonesia_takes_delivery_first_leopard_2a4_tanks_and_marder_armoured_vehicles_from_germany_2509133.html. Läst 12 september 2016. 
  11. ^ ”Stridsvagnar kör sista varvet”. sydsvenskan.se. https://www.sydsvenskan.se/2014-02-22/stridsvagnar-kor-sista-varvet. Läst 18 juni 2020. 
  12. ^ ”Nu går stridsvagnarna i pension – i Tyskland” (Kvällsposten). expressen.se. http://www.expressen.se/kvallsposten/nu-gar-stridsvagnarna-i-pension--i-tyskland/. Läst 13 april 2014. 
  13. ^ Försvarsmaktens delårsrapport 2011 (PDF) Läst 12 augusti 2011

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]