Blyoxider

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Blyoxider

Systematiskt namnBlyoxidul, blyoxid, blydioxid, blytetroxid
Kemisk formelPb2O, PbO, PbO2
Pb3O4 (mönja)
Molmassa(mönja)
685,60 g/mol
CAS-nummerMönja 1314-41-6
SI-enheter & STP används om ej annat angivits

Blyoxider är kemiska föreningar av bly och syre i flera former.

Blyoxidul, blysuboxid (Pb2O)[redigera | redigera wikitext]

Bildas under inverkan av luftens syre som ett grått, med tiden allt mörkare överdrag på blankt bly.

Blymonoxid (PbO)[redigera | redigera wikitext]

Massicotit
Lithargit

Blymonoxid förekommer naturligt som mineralerna massicotit, vilket har ortorombisk kristallstruktur och ofta är gult till orange,[1] och som lithargit, vilket har tetragonal struktur och brukar ha orange till röd färg.[2]

Blyglete

Blymonoxid bildas som en hinna på upphettat bly i kontakt med luftens syre; vid lätt uppvärmning bildas främst massicotit och en kraftigare upphettning ger litharghit.[3] Om man hettar upp lithargit över 550±25 °C utan syre sker en omvandling till massicotit, men om upphettningen sker med lufttillgång bildas blymönja (Pb3O4) som vid fortsatt temperaturökning återgår till lithargit.[4]

Blymonoxid har smältpunkten 888 °C. Hårdheten enligt Mohs-skalan är 2, densitet 9 600…9 700 kg/m3. Finns som mineralet lithargit i Sverige i Långban (norr Filipstad), Garpenberg och Sala silvergruva.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Framställd som produkt för användning, kallas blyoxid ofta blyglete eller bara glete. Tidigare användes det ofta inom måleri (se nedan). Det används bland annat för att framställa andra blyföreningar, som blymönja, blyperoxid, blysocker, blyättika, blyvitt med mera och för framställning av blykristall, flintglas, konstgjorda ädelstenar, emalj och fernissor.[5]

Pigment och sickativ[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Blyglete

Blyglete, blyoxid, har tidigare använts som pigment eller, i oljefärg, som så kallat sickativ för att förkorta oljans torktid (oxidering). Det har dock dålig beständighet och blev i stort sett ersatt av bättre alternativ under 1800-talet. En orangegul variant kallas litharge, eller guldglete och kan framställas genom att skrapa av den hinna som bildas på smält bly i kontakt med luftens syre. Den har även varierande mängd blymönja (blyrött) (Pb3O4) i sig. En gul variant är massicot, eller silverglete, som bland annat kan framställas genom rostning av blyvitt (Pb3(CO3)2(OH)2) vid 300°C.[6][7] Massicot som upphettas till över 488,5°C, med lufttillgång, omvandlas till litharge.[6][7]

Blydioxid (PbO2)[redigera | redigera wikitext]

Lead dioxide.jpg

Blydioxid, även kallad blysuperoxid, är brunsvart och instabil. Vid temperatur över 290 °C spjälkas den till blymonooxid och syre.

Blydioxid framställs dels genom oxidation av blyoxider eller blysalter med kraftiga oxidationsmedel, dels genom elektrolys av blynitrat och bildar ett mörkbrunt pulver. [8]

Blytetroxid (Pb3O4)[redigera | redigera wikitext]

Mönja
Huvudartikel: Blymönja

Ett komplex av 2-värt och 4-värt bly, Pb3O4 = 2Pb+2O · Pb+4O2, kallas mönja. Mönjans färg är orangeröd med tetragonal kristallstruktur; tillhör spinellgruppen. Somliga mineralprov fluorescerar i UV-ljus.

Orangemönja är antingen en mycket ren blytetroxid eller ordinär mönja förorenad med blykarbonat (PbCO3).

Hårdheten enligt Mohs-skalan är 2,5…3, densitet 8 900…9 200 kg/m3

Användningsområden[redigera | redigera wikitext]

  • Kristallglas, blyglas. Detta är starkare ljusbrytande än det vanliga sodaglaset och är därför omtyckt för konstföremål i glas.
  • Glasyr på keramiska föremål. Denna glasyr är mer lättsmält än annan glasyr, varför den har använts flitigt i hobbysammanhang. Föremål med blyglasyr får inte användas i kontakt med livsmedel p.g.a. blyets giftighet. Det är särskilt olämpligt i sur miljö, t.ex. maträtter med ättika (salladdressing, ketchup).
  • Blydioxid ingår som en viktig del i blyackumulator-processen och är en beståndsdel i tändsatsen på tändstickor. Används även som kraftigt oxidationsmedel i fyrverkerier.
  • Mönja används som målarfärg med linolja som bindemedel; utomordentligt som rostskydd på järnföremål. Mönja är emellertid ganska mjuk, varför rostskyddsmålningen måste kompletteras med en mer motståndskraftig täckfärg, som då kan ges önskad kulör.
    Mönjefärg är mycket tungstruken, vilket lett till att en del mindre seriösa målare "smygförtunnat" mönjefärgen. Förfarandet försämrar i hög grad den rostskyddande förmågan och leder därför till sanktioner, när fusket upptäcks. Mönja är emellertid betänkligt ur hälsosynpunkt, varför användningen av mönja som rostskyddsmedel har minskat i takt med att ersättningsmedel har kommit fram. Ersättningsmedlen har dock ännu så länge haft svårt att uppnå mönjans rostskyddsförmåga.
  • Blyoxid av oklar variant har under namn oxidum plumbicum och plumbi oxidum förekommit i plåster.
  • Blyglete (blymonoxid) användes tidigare som torkmedel i linoljefärg, och blyoxider har också använts som gula pigment. De är dock både obeständiga och giftiga och ersattes under 1800-talet av andra gula pigment. [9]

Etymologi[redigera | redigera wikitext]

Blyoxiden bröts först i trakten av floden Miño i nordvästra Spanien, vilket givit upphov till namnet minium på blyoxidmineralet. I några få fall har minium kommit att användas som beteckning för cinnober, som emellertid är ett helt annat mineral (kvicksilversulfid) [10] Mönja användes under medeltiden flitigt som färg vid gamla handskrifter för försköning av bokstäver (anfanger), ramar kring texten och förstärkning av konturer på små illustrationer o.s.v.. Därav det latinska ordet minium som beteckning på något litet, och illustratörernas arbeten blev miniatyrmåleri på svenska med liknande ord på många nu levande europeiska språk. Latinets minium blev Mannige på lågtyska, och därifrån är steget inte långt till fornsvenska menia, som med tiden utvecklats till dagens mönja. [11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Massicotit (massicot) Mineralienatlas. Läst 7 mars 2019.
  2. ^ Lithargit Mineralienatlas. Läst 7 mars 2019.
  3. ^ A.K. De (2007) A Text Book of Inorganic Chemistry New Age International, 9:e uppl., s. 383. Läst 7 mars 2019.
  4. ^ D.L. Perry, T.J. Wilkinson. (2011) Synthesis of High-Purity α-and β-PbO and Possible Applications to Synthesis and Processing of Other Lead Oxide Materials Lawrence Berkeley National Laboratory, University of California. Läst 7 mars 2019.
  5. ^ Carlquist, Gunnar, red (1938 (nyutgåva av 1930 års utgåva)). Svensk uppslagsbok. Bd 4. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 257 
  6. ^ [a b] R. J. Gettens, G. L. Stout (1966) Painting Materials: A Short Encyclopaedia Dover Publications. Läst 5 mars 2019.
  7. ^ [a b] Massicot, Bleiglätte, Litharge Kremer Pigmente. Läst 3 mars 2019.
  8. ^ Meyers varulexikon, Forum, 1952
  9. ^ Fridell Anter, Karin; Wannfors, Henrik (1989). Så målade man. Svenskt byggnadsmåleri från senmedeltid till nutid.. Stockholm: Svensk Byggtjänst. sid. 255, 275 
  10. ^ The Mineral Minium
  11. ^ Elias Wessén: Våra ord, deras uttal och ursprung, Svenska Bokförlaget/Norstedts, Stockholm 1966