Carl Gustaf Cassel
| Carl Gustaf Cassel | |
.jpg) Carl Gustaf (Wiberg) Cassel, ca 1860 | |
| Född | Carl Gustaf Wiberg 4 oktober 1783 Skänninge, Östergötlands län |
|---|---|
| Död | 2 november 1866 (83 år) Stockholm |
| Nationalitet | Svensk |
| Yrke/uppdrag | Ämbetsman och lagman, psalmförfattare |
Carl Gustaf Cassel, född 4 oktober 1783 i Skänninge och död 2 november 1866 i Stockholm, var en svensk ämbetsman och lagman[1][2]. Han var också psalmförfattare.
Biografi
Cassel var son till råd- och handelsmannen i Skänninge Nikolaus (Nils) Wiberg (1747-1785) och Hedvig Maria Ek (1747-1814). Efter faderns tidiga bortgång gifte modern om sig 1788 med assessorn Per Cassel (1729-1808) och Carl Gustaf (Wiberg) valde ”av tacksamhet mot styvfadern” att efter studentexamen antaga efternamnet Cassel.
Cassel gifte sig 15 oktober 1812 med Johanna Fredrika Tisell, född 10 juni 1794, död 24 oktober 1849, dotter till brukspatronen Nils Fredrik Tisell på Hättorp i Motala. Paret fick nio barn. Cassel var farfar till nationalekonomen Gustav och borgmästaren Oscar Cassel.
Han studerade vid Linköpings gymnasium, men avlade 1801 studentexamen i Åbo under namnet Wiberg. Han fortsatte sin utbildning i Åbo och avlade där examen till hovrätten 1803.
Cassel innehade därefter flera olika poster inom Sjötullsrätten (Tullverket) mellan 1804 och 1824 (i Stockholm, Visby, Karlshamn) och han var från 1818 fram till Tullverkets omorganisation i slutet av 1824 överdirektör där. Som sådan vann han Karl XIV Johans gunst och utnämndes 1826 till lagman i Västmanlands och Dalarnas lagsaga och senare också över Upplands lagsaga. Han innehade detta ämbete ända till lagmansrätternas indragning 1849 och vann härvid allmän aktning som ”en synnerligen skicklig, rättvis, god och omtyckt domare”.
Under lagmanstiden innehade Cassel ett stort antal olika krävande uppdrag såsom ledamot av kommittén för ny sjölag 1834-1836 samt 1845-1847, och som ledamot i ”tablåkommittén” 1836-1839 med uppgift att utarbeta en översikt över förslagen till civil- och kriminallag samt jämförelse mellan dem och gällande lag. Han blev mycket uppskattad som ämbersman, vilket föranledde regering och speciellt kungen Karl XIV Johan själv, att framföra önskemål om att han skulle åtaga sig den föga angenäma sekreterarbefattningen hos bondeståndet vid den stormiga riksdagen 1840-1841. Enligt uppgift lyckades han härvid framgångsrikt avstyra en inom bondeståndet framkommen plan om att tvinga fram en upplösning av riksdagen, och även under riksdagens fortsättning lyckades han sammanjämka regeringens och riksdagens intressen. Han tillvann sig stora sympatier inom ståndet och vid det långvariga riksmötets slut fick han också mottaga ståndets erkännande för sin hantering av de svåra och laddade frågorna. Talmannen sade sig räkna som en lycka, att ståndet fått med sig se ”införlivad” en ämbetsman, som ”med lugnt allvar vårdat sig om folkets sak” och som ställt sina insikter och sin erfarenhet i dess tjänst. Cassel förordnades sedan också som sekreterare hos bondeståndet vid urtima riksdagen 1844-1845, vilket tydde på att även den då nye kungen Oskar I förstått att värdera hans tjänster.
Cassel utnämndes till Riddare av Kungl. Nordstjärneorden (RNO) år 1824 och Riddare av Carl XIII:s orden (RCXIII) år 1840.
Cassel var varmt religiös och filantropiskt intresserad och var under lång tid medlem och ledamot av ett flertal föreningar inriktade mot dessa frågor såsom Patriotiska Sällskapet, Östgöta gille, Pro Fide et Christianismo, Svenska Bibelsällskapet och Svenska Missionssällskapet samt för flera för välgörenhet stiftade samfund. Han deltog också i Frimurareordens Landtloge och skrev i det sammanhanget nära 250 minnesanteckningar, som 1827 trycktes i urval, över avlidna ledamöter. I sin ungdom var han en beundrare av M. Lehnberg. Han kom senare att intressera sig för den evangeliska väckelsen, som bland annat kom till uttryck genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsens bildande, och han stod nära män som C. O. Rosenius, P. M. Elmblad, P. Fjellstedt, K. B. F. Wadström, med flera. Ett karakteristiskt uttryck för hans fromhet äro slutorden i hans självbiografiska text[3]: “För den omvårdnad, framgång och välsignelse jag under en lång lefnad fått åtnjuta i mitt offentliga och enskilda liv, kan jag aldrig nog erkänna och prisa en oändlig barmhertighet, i synnerhet för den nåd att hafva fått känna Honom, som oss av Gudi gjord är till visdom, rättfärdighet, helgelse och förlossning.”
Psalmförfattande
Cassel intresserade sig tidigt som psalmdiktare och insände till den 1811 bildade psalmbokskommittén sexton psalmer (fyra omarbetningar samt tolv original). I ”Förslag till förbättrade kyrkosånger” av år 1814 infördes tre av Cassels bidrag: botpsalmen "När jag besinnar, store Gud", dödsberedelsepsalmen "Ack, att i synd vi slumre bort" (betydligt förkortad och ändrad) samt morgonpsalmen "O Gud, mitt hjerta tackar dig" (sammandragen från sex till två strofer).
På äldre dagar återvände Cassel till religiös diktning. I Pietisten, 8 årg., 1849, infördes poemet "Wår utkorelse och salighet i Christo"[4]. Tre strofer ur denna sång, den första begynnande "Uppstånden är Christus! Gudomliga lif", förekommer i Sionstoner och Svenska missionsförbundets sångbok. En annan av Cassel författad längre sång, "Den gamla, fasta grunden", finner man i Pietisten, 23 årg., 1864.
Följande av Cassel författade psalmer förekomma i psalmböcker och i kristna sångböcker:
- Ack, att i synd vi slumra bort, 1814, som nummer 450 i Den svenska psalmboken 1819 (den wallinska psalmboken), liksom i nyutgåvan 1921 och i nyutgåvan av Herzogs-Melins 1932[5], respektive som nummer 542 i Den svenska psalmboken 1937[6].
- När jag besinnar, store Gud, 1814, som nummer 185 i Den svenska psalmboken 1819 (den wallinska psalmboken), liksom i nyutgåvan 1921 och i nyutgåvan av Herzogs-Melins 1932[7], respektive som nummer 281 i Den svenska psalmboken 1937[8].
- Vik ej ur mitt hjärta, 1843, bearbetad av Carl Olof Rosenius år 1850. Ingick som sång nr 318 i Hemlandssånger (1891) under rubriken "Kärleken / Helgesen"[9]. Också publicerad som nummer 558 i sångboken Lova Herren (1988).
- Uppstånden är Kristus, gudomliga liv, 1849, förekommer som nummer 81 i Svenska Missionsförbundets sångbok (1894) [10] respektive som nummer 142 i Svenska Missionsförbundets sångbok (1920), och också som nummer 217 i Sionstoner (1935).
Referenser
Noter
- ^ Svenskt biografiskt handlexikon, Förra delen (A-K) (1906), sida I:169 [1]
- ^ E. Liedgren: Carl Gustaf Cassel i Svenskt biografiskt lexikon (1927) Band 07 (1927), sida 647
- ^ Svenskt Biografiskt Lexikon, Ny följd, (Band 3: ”Brendler – Ewerlöf”) (1859-1860), sid. 72-74
- ^ EFS nyutgåva (1877) av Pietisten, årgång 8 (1849), sid. 135-141
- ^ Den svenska psalmboken, Herzogs-Melins 1932, psalm nummer 450
- ^ Den svenska psalmboken 1937, psalm nummer 542
- ^ Den svenska psalmboken, Herzogs-Melins 1932, psalm nummer 185
- ^ Den svenska psalmboken 1937, psalm nummer 281
- ^ Under Wikisource: Hemlandssånger (1891), nummer 318
- ^ Svenska Missionsförbundets sångbok (1903), nummer 81
Annan källa
- Svensk uppslagsbok, Lund, 1930.
Externa länkar
Wikisource har verk av eller om Carl Gustaf Cassel.
| ||||||||