Dalarnas historia

Dalarnas historia enligt Nordisk familjebok tryckt år 1906

Första skedet

Trots att Dalarna inte haft bofast befolkning under så lång tid som de sydligare landskapen, skedde dess första bebyggande långt tillbaka under den förhistoriska tiden. Den första kolonisationen har med all sannolikhet skett söderifrån, från Västmanland. Den uppsökte framför allt vattendragen, i synnerhet Dalälven, och trängde utmed älven och dess båda källfloder allt längre mot norr. Landskapet har fått sitt namn av denna befolknings koncentration i älvdalarna. Minnesmärkena från den förhistoriska tiden styrker att bosättningen skett på ovan angivet sätt. Tämligen talrika stenåldersfynd har gjorts i socknarna By socken, Folkärna socken och Grytnäs socken i sydöstra hörnet av landskapet, och åtminstone denna trakt torde redan under stenåldern – minst 4,000 år före vår tid – haft bofast befolkning. Längre upp efter älven blir fynden sparsammare. Sådana ha dock gjorts så långt upp i norr som i Lima socken. Till och med i Idre, i nordvästligaste hörnet av nuvarande Dalarna, har man funnit ett par pilspetsar från stenåldern. De visar att även dessa avlägsna trakter redan under stenåldern trampats av människofot. Fynden från brons- och järnåldern är talrikare och tyder på att landskapets första kolonisation framför allt skett utmed Dalälven och dess betydligare tillflöden.

Andra skedet

Andra skedet i Dalarnas kolonisationshistoria kan betecknas den tid när rika malmfyndigheter i betydligare grad började bearbetas. Under 1200-talet av fanns i Dalarna ett jämförelsevis betydande bergsbruk. De viktigaste gruvdistrikten var Stora Kopparberget (omtalat första gången i en handling från år 1288), Silverberget i Stora Tuna socken och Järnberget i Norberg, Vid nya tidens början bodde i landskapets bergslager inemot hälften av hela befolkningen. Bevarade skattlängder visar att välmågan där betydligt större än i övre Dalarna.

Vid övergången till nyare tiden var Dalarna i de breda dalgångarna kring den förenade Dalälven tämligen tätt befolkat. Odlad bygd fanns utmed Västerdalälven ända upp till byn Sälen i Lima och efter Österdalälven upp till Åsen i Älvdalen. Dessutom fanns, skild härifrån genom ett vidsträckt skogsbälte, odlad bygd uppe i Särna och Idre – trakter som då lydde under Norge. Östra bergslagen (trakten söder om den förenade Dalälven) hade en i sammanhanget talrik befolkning, och detsamma gällde, om än i mindre grad, om Västra bergslagen omkring sjöarna Barken och Väsman. Utanför den odlade bygden fanns väldiga ödemarker, så gott som folktomma, innan finnarna där började bryta bygd.

Tredje skedet

Under 1500- och 1600-talen skedde en stor finsk invandring till åtskilliga öde skogstrakter i Sverige. I Dalarna har finnarna med sitt svedjebruk varit odlingens pionjärer först och främst i de stora skogar, som i väster och söder begränsade den odlade bygden kring Västerdalälven. Hela stora socknar, som Säfsnäs och Tyngsjö kapellag i Malung, ha ursprungligen befolkats av finnar, och i de andra Väster-Dalssocknarna är det ännu skillnad mellan den gamla kulturbygden i älvdalarna, där befolkningen bor sammanträngd i stora byar, och "finnmarkerna" med deras enstaka liggande skogstorp. Ett annat område koloniserat av finnar är gränstrakterna mot Hälsingland och norra Gästrikland. Det finska folkelementet har sedan i betydande grad försvenskats, men vissa finska drag är ännu omisskännligen kvar hos befolkningen i Dalarnas finnmarker.

Anknytningen till Västmanland

Dalarnas gränser under medeltiden sammanfaller inte helt med de nuvarande. Å ena sidan förenades Särna socken först genom Brömsebrofreden (1645) med Dalarna, å andra sidan räknades ända in på 1600-talet dit Norbergs och Skinnskattebergs bergslag, vilka nu hör till Västmanland.

I judiciellt hänseende utgjorde Dalarna, då det först framträder i historien, ett eget härad eller hundare (Dala hundare), förenat med Västmanland till en lagsaga. "Domaren" över Dalarna lydde sålunda under Västmanlands lagman, men Dalarna hade såtillvida en självständig ställning, att det hade sin egen lag. Bergslagarna intog en särställning. Där gällde förutom dalalagen eller landslagen en särskild på kungliga privilegier grundad bergsrätt. De hade även en egen domstol, bergsmanstinget, med domsrätt i vissa mål. Samtidigt är även bergslagen underkastade domarens och lagmannens jurisdiktion.

Den administrativa indelningen var under äldre tider mycket obestämd. Ofta var Dalarna lagt under fogden på Västerås slott, ofta hade det även sin egen fogde. Bergslagen hade även i detta hänseende en särställning med bergsfogdar, som var underordnade fogden över Dalarna. Gustav Vasa delade upp Dalarna på två fögderier: det ena omfattande ungefär Västerdalarna med Järnbergslagen, det andra Österdalarna och Kopparbergslagen. Jämkningar i denna delning skedde senare. Särskilt gjordes under Gustav II Adolf och drottning Kristinas förmyndare försök med inrättande av ett särskilt bergslän, som skulle omfatta Dalarnas och Västmanlands bergslager. 1634 års regeringsform hade emellertid bestämt, att Dalarna och Kopparbergslagen skulle utgöra ett särskilt län, och 1647 upprättades genom ett kungligt brev nuvarande Kopparbergs län.

I ecklesiastikt hänseende har Dalarna alltjämt tillhört Västerås stift. Dock gjordes under Gustav Vasa en början till en delning av stiftet genom förordnandet av en särskild "ordinarius" för Dalarna med säte i Stora Tuna socken. Redan i början af Johan III:s regering återgick man dock till det gamla. Sedan hyste visserligen Karl IX planer på tillsättandet av en särskild, av biskopen i Västerås oberoende superintendent för Dalarna, detta verkställdes dock aldrig.

Dalarna och dalkarlarna omtalas först sent i historien. Landskapet låg avsides från de stora stråkvägarna och blev därför senare än sydligare trakter delaktigt av den högre kultur, som med kristendomen kom till Sverige. 1177 drog den norske konungen Sverre Sigurdsson på flykt från Norge genom övre Dalarna, och det berättas, att befolkningen där då ännu var hednisk. I Skeninge kyrkomötes beslut från 1248 omtalas emellertid Västerdalarna i sådant sammanhang, att man därav kan dra slutsatsen, att kristendomen då någon tid där varit rådande där. Ännu under ett par århundraden bodde dock dalfolket tämligen isolerat i sina älvdalar och på sina malmberg. Fria från allt stormannavälde, var de ett folk av självägande bönder och myndiga bergsmän, som lärt att lita till sig själva och accepterade inte främmande herrar. Vi flera tillfällen gick dalkarlarna i spetsen då det gällde att befria Sverige från utländskt förtryck. Den drev dem även stundom till resning mot deras lagliga överhet, då dess påbud med rätt eller orätt ansågs träda landskapets hävdvunna friheter för när.

Dalarnas hundraåriga storhetstid

Dalarnas äldsta sigill (från 1435)

Denna tid inleddes med Engelbrekt Engelbrektssons resning, 1434–1436, mot Erik av Pommerns fogdar. Detta var dalallmogens första stora insats i fäderneslandets historia, och den var av den arten att sedermera ledarna för det nationella självständighetspartiet i främsta rummet riktade sina blickar åt Dalarna då det gällde att skydda Sverige från det främmande beroendet, varmed det hotades genom unionen med det mäktigare Danmark. Dalkarlarna kämpade sålunda för Karl Knutsson (Bonde) mot Kristian I av Danmark och ärkebiskop Jöns Bengtsson (Oxenstierna) och blev sedan Sturarnas trogna stöd mot unionspartiet. Slaget vid Brunkeberg 1471 avgjordes väsentligen genom dalahären under Nils Bosson (Sture).

När sedan Sten Sture den äldre ansattes på en gång av inhemska fiender och av kung Hans reste sig dalkarlarna till hans hjälp, men blev slagna av danskarna vid Rotebro 1497. De var dock redan 1501 villiga att åter ställa sig på Sten Stures sida mot den danske konungen. Även Svante Nilsson (Sture) och Sten Sture den yngre räknade i främsta rummet på dalkarlarna vid sina strider mot inre och yttre fiender. Därför var det helt naturligt, att Gustav Vasa vände sig till dalallmogen, då han tog upp kampen för Sveriges befrielse från Kristian II:s tyranni. Befrielsekriget 1521–1523 blev Dalarnas största insats i Sveriges historia. Emellertid hade under de långa tiderna av inre oro dalkarlarna blivit vana vid större egenmäktighet och självsvåld än som passade med den starka regering, som Gustav Vasa ville upprätthålla. Det kommer därför kort efter befrielsekrigets slut en period då dalallmogen ej längre är med, utan mot Gustav Vasa. Det är de tre första dalupprorens tid. Det sista och farligaste kuvades av kungen med sträng hand 1533.

Dalkarlarna, fäderneslandets tillskyndare

Sedan blev Dalarna åter en lydig landsända dalkarlarna erbjöd sig till och med frivilligt att hjälpa Gustav Vasa mot Dacke. Dalkarlarna var bland hertig Karls pålitligaste anhängare i striden mot Sigismund, och det kostade en av dennes hantlangare, Jakob Näf, livet att i Dalarna försöka verka för sin konungs sak 1598. En här dalkarlar rustade sig sedan att tåga till hertigens hjälp, men segern vid Stångebro (1598) gjorde detta obehövligt. En annan anmärkningsvärd episod är den oblodiga erövringen av Särna socken 1644 genom några hundra bönder under anförande av Älvdalskaplanen Daniel Buskovius.

Under Karl XI:s tid tog trolldomsväsendet, som för övrigt från äldsta tider haft tacksam jordmån i Dalarna, stark fart och uppträdde som en andlig epidemi av värsta slag. En utomordentlig kommission fick av regeringen i uppdrag att ta itu med detta och försökte genom en mängd dödsdomar och andra stränga straff få slut på rörelsen. Den fick dock därav blott allt större utbredning. Slutligen insåg regeringen att det var bättre att försöka med milda medel, och rörelsen avtog då så småningom. Alldeles slut var den dock inte och den har vid några senare tillfällen åter blossat upp, sista gången så sent som på 1850-talet.

I mitten på 1700-talet spelade dalkarlarna ännu en gång en stor politisk roll. Det var då deras av många anledningar framkallade missnöje med att regeringen slutligen bröt ut i formligt uppror, och den beväpnade allmogen tågade mot Stockholm 1743. Detta s.k. fjärde daluppror fick visserligen ett snöpligt slut, men visar att dalallmogen ansåg sig framför annan Sveriges allmoge förpliktad att avhjälpa vad den fann vara orätt. Då Sverige under Gustav III låg i krig med Ryssland kom kriget även med Danmark (1788) och fäderneslandet var i svår fara, vände sig kungen till dalkarlarna. Dessa förklarade sig genast färdiga att gå man ur huse till Sveriges räddning och formade en stark frivillig kår, vilken dock inte behövde användas i kriget. Däremot använde kungen en del av hären som stöd vid genomförandet av 1789 års statskupp. En avdelning av 1 200 man låg under Armfelts befäl vid Drottningholm och bidrog i väsentlig grad till att göra kungen till situationens herre.

Övrigt

Dalarna kallas hertigdöme. Två personer har innehaft titeln hertig av Dalarna, det var Oscar I:s son prins August (1831–1873) och Gustaf VI Adolfs son prins Carl Johan (född 1916). Den senare förlorade dock sin titel när han gifte sig 1946.

Befolkningen kallas masar och ogifta kvinnor kullor. Dalarnas folk har bevarat gammal sed, dräkt och språk, särskilt i Siljansdalen. Emigrationen från landskapet var mycket stor under senare delen av 1800-talet; 12 353 personer 1881–1890 och 5 726 personer 1891–1900. Inflyttningen tål därmed ingen jämförelse. Dalarnas befolkning var under det tidiga 1900-talet mycket oblandad, över 90% av dem var födda inom länet. I avseende på språk och seder förekommer mellan de olika bygderna stora olikheter. Detta är förhållandet även med de välkända, vackra nationaldräkterna.

Källor

• Dalarna, Historia i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1906)