Riter inom katolska kyrkan

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Katolska kyrkan utgörs av 23 riter i sakramental enhet med påven och därmed hela kyrkan. Dessa består av 5 eller 7 så kallade ritfamiljer[1][specificera källa] som brukar delas in i två kategorier - de västliga (de latinska riterna) och östliga/orientaliska (övriga riter). Denna kategoriindelning görs både av sekulärhistoriska skäl.[2][specificera källa] såväl som av kyrkojuridiska skäl.[3] Nedan återges de olika riterna grupperade inom dessa kategorier, efter ritfamilj.

Västlig rit[redigera | redigera wikitext]

Latinska ritfamiljen[redigera | redigera wikitext]

Ritfamiljen med flest medlemmar är den latinska som leds direkt av påven.

Normerande liturgiskt språk: Latin
ledare (patriark): Biskopen av Rom (påven)

denna ritfamilj består av följande riter:

Stiftsriter[redigera | redigera wikitext]

Ordensriter[redigera | redigera wikitext]

(ordensriterna, som saknar geografisk koppling, räknas normalt inte med då man talar om 23 riter)

Övriga riter[redigera | redigera wikitext]

  • (Anglikansk-katolsk rit, äv. "Anglican Use"- denna rit är en modifiering av den anglikanska riten, vilket tillåter konvertiter från Anglikanismen att behålla sin liturgiska tradition. Den är i stort en folkspråksversion av romerska ritens extraordinarie form) Denna räknas inte till de 23 riterna.

Östliga riter[redigera | redigera wikitext]

Antiokenska ritfamiljen[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Antiokenska ritfamiljen

Den antiokenska ritfamiljen är en familj av riter inom Katolska kyrkan med syriska som liturgiskt språk, ursprungligen använd i patriarkatet av Antiochia. Här ingår de västsyriska riterna: syrisk rit och (syro-)malankaresisk rit. Vissa räknar även de östsyriska riterna (kaldeisk rit och (syro-)malabarisk rit) till denna familj. Även maronitisk rit räknas ibland som antiokensk, och sorterar då in under den västsyriska subkategorin.

Västsyriska riter[redigera | redigera wikitext]

Syriska riter[redigera | redigera wikitext]
Maronitiska riter[6][redigera | redigera wikitext]

Östsyriska (Assyro-kaldeiska) riter[6][redigera | redigera wikitext]

  • Kaldeisk rit (Irak), språk: Syriska; ledare: Patriarken av Babylon för kaldeerna
  • (syro-)Malabarisk rit (Indien), språk: Syriska, ledare: Stor-ärkebiskopen av den (syro-)malabariska riten

Armeniska ritfamiljen[redigera | redigera wikitext]

Bysantinska ritfamiljen[redigera | redigera wikitext]

Riter med kyrkoslaviska som liturgiskt språk[redigera | redigera wikitext]

Riter med grekiska som liturgiskt språk[redigera | redigera wikitext]

Rit med rumänska som språk[redigera | redigera wikitext]

  • Rumänsk rit (Rumänien), ledare: Ärkebiskopen av Fagaras och Alba Julia

Alexandrinska ritfamiljen[redigera | redigera wikitext]

Den alexandrinska ritfamiljen används i de kyrkor som härstammar från patriarkatet i Alexandria och utgörs idag av koptisk rit och etiopisk rit, som brukas av bland annat koptisk-katolska kyrkan respektive etiopisk-katolska kyrkan.

Rit med koptiska som liturgiskt språk[redigera | redigera wikitext]

Rit med ge'ez som liturgiskt språk[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den latinska, bysantinska, antoikenska, alexandrinska respektive armeniska ritfamiljen är obestridda. När man talar om sju ritfamiljer menar man dock att den maronitiska respektive den kaldeiska ritgruppen utgör egna ritfamiljer.
  2. ^ Delningen av det romerska riket i Öst- och Västrom
  3. ^ Den Latinska ritfamiljen har en gemensam kyrkolag, Codex Iuris Canonici (CIC), medan övriga har en annan, Codex canonum ecclesiarum orientalium (CCEO).
  4. ^ Den romerska ritens ordinarie form promulgerades av påven Paulus VI strax efter Andra Vatikankonciliet. Den äldre formen övergavs helt av många biskopar, vilket ledde till att många trodde att den äldre formen hade förbjudits, vilket inte var fallet.
  5. ^ Den romerska ritens extraordinarie form (även känd som bl.a. "Tridentinsk rit", "Gamla mässan", "Usus antquior", etc.) standardiserades och promulgerades i samband med Trientkonciliet 1570, och gällde till och med Johannes XXIII:s version som utkom 1962. Endast små förändringar genomfördes under tiden däremellan. Denna form av den romerska riten klargjordes genom Benedikt XVI:s Motu proprio "Summorum pontificum" vara fri för alla romersk-katolska präster att fira, utan behov av särskilt biskopligt tillstånd. När han 2008 ändrande formuleringen av Långfredagsbönen i denna liturgiform stod det klart att även den extraordinarie formen av romersk rit fortsätter att utvecklas.
  6. ^ [a b] Räknas ibland som egen ritfamilj

Webbkällor[redigera | redigera wikitext]