Dopning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om Dopning inom sport. För dopning inom fysik, se Dopning (fysik).

Dopning definieras enligt "Världsantidopningsbyrån" World Anti-Doping Agency (WADA) som bedrägligt eller vilseledande användande av en substans eller metod som är potentiellt farlig för idrottarens hälsa och/eller är kapabel att förbättra idrottarens prestationer, eller förekomsten av en substans i idrottarens kropp respektive en metod vars användande fastställts, och som finns upptagen i WADA:s lista över förbjudna medel och metoder.

Ordet kommer från nederländskans "dopen". Språkrådet rekommenderar att ordet dopning används (istället för doping).[1]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Dopning är förbjudet då det dels betraktas som fusk, dels kan innebära en fara för den idrottande.

Men doping kan även ske omedvetet då man kan få i sig förbjudna medel i exempelvis kosttillskott även om det inte står i innehållsförteckningen om att det innehåller ett förbjudet ämne.[2]

Det internationella friidrottsförbundet (IAAF) var det första som förbjöd dopning. Redan 1928 infördes denna regel men då förbundet inte hade några möjligheter att genomföra tester fick man lita på idrottarnas hedersord. De första testerna infördes vid EM i friidrott 1966.

Internationella cykelförbundet införde tester vid OS i Tokyo 1964. IOK, Olympiska kommittén införde dopningstester vid Olympiska spelen 1968. Fotbollen (FIFA) förbjöd dopning 1966.

I början bestod dopningsmedlen av olika stimulantia som användes under tävling och därför var enkla att upptäcka. Med anabola steroider förändrades situationen då dessa medel används under träningsperioder, och kan ha gått ur kroppen vid tävlingar. Anabola steroider började förekomma kring 1970 och efter att en analysmetod hade utvecklats förbjöds ämnet av IOK 1976. Under 1990-talet har bland annat metoder för att avslöja bloddopning och EPO tillkommit.

I mitten av 1980-talet kom de nordiska Riksidrottsförbunden överens om att nordiska idrottsmän kan testas när som helst i Norden även under träning. Efter att Ben Johnson åkte fast för dopning i OS i Seoul 1988 började stickprovskontroller under träning användas även internationellt.

Under 1990-talet kriminaliserade flera länder dopning, eftersom hormondopning bland motionsidrottare växte sig stor, och att det hade blivit ett allmänt samhällsproblem.

Dopningskontrollerna hade länge svårt att hålla jämna steg med dopningsmedelsutvecklingen. Sedermera, speciellt efter bildandet av WADA 1999, förändrades situationen gradvis, med utvidgade resurser och rättigheter för dopningskontrollanterna. De flesta olympiska idrottare på hög internationell nivå kan numera när som helst utsättas för kontroller. Dessa ingår i rapporteringssystem som innebär att de är skyldiga att regelbundet meddela var de befinner sig, och vanligtvis blir de idrottare som uteblir från tre tillfällen inom 12 månader avstängda med samma följder som om de testat positivt i ett dopingtest. Resultatnivåerna har också sjunkit i de mest styrkerelaterade grenarna inom friidrotten. Detta gäller främst kvinnornas sprint- och kastgrenar där världsrekorden från 1980-talet numera i princip är helt ohotade. Resultaten i herrarnas kastgrenar sjönk också på 1990-talet men har sedan dess ökat och är numera, troligtvis tack vare förbättrade träningsmetoder, åter på en mycket hög nivå. Det finns mycket som talar för att kvinnors idrottsresultat generellt sett höjdes mer än männens under den mest utbredda dopingperioden på 1900-talet.

Ett fåtal personer hävdar att all dopning skall tillåtas, eftersom de anser att en rättvis kontroll av dopning är omöjlig. Mot detta talar de medicinska effekterna av att använda dopningspreparat.

Alla former av dopning med substanser på WADA:s dopinglista behöver dock inte alltid vara prestationshöjande. Exempelvis androstriendion är prestationshöjande för män men inte för kvinnor men kvinnor kan ändå dömas om de ertappas för substansen.[3]

Dopningslistan[redigera | redigera wikitext]

Förbjudna ämnen framgår av WADA:s dopningslista. Listan sätter en internationell standard i "The World Anti-doping Code".

Dock finns även ämnen som har prestationshöjande effekt som inte finns med på WADA:s dopningslista som kan leda till att man fälls för dopning.[4]

Dopningslistan omfattar

  • Förbjudna medel vid såväl tävling som träning:
    • Anabola substanser som syftar till att öka träningskapaciteten och ge en vävnadsuppbyggande effekt.
    • Peptidhormoner Dessa omfattar bl.a. EPO.
    • Beta-2-agonister
    • Diuretika (urindrivande medel) som tas för att sänka kroppsvikten inför invägningar i viktklassindelade idrotter eller för att späda ur dopningsprovet, samt andra ämnen som maskerar andra substanser.
    • Ämnen med antiöstrogen effekt.
  • Förbjudna metoder:
  • Förbjudna medel vid tävling:

Alkohol och betablockerare är endast otillåtna vid tävling inom några specificerade idrotter. Betablockerare kan blockera signaler i nervsystemet.

Dispens kan ges för dopningsklassade läkemedel, exempelvis astmamediciner. En förutsättning för att dispens skall kunna ges är att ämnet inte bedöms kunna ge en signifikant resultatförbättring.

En del idrotter har egna tillägg som inte framgår av WADA:s lista. Det gäller exempelvis det internationella skidsportförbundet, som numera inte tillåter längdskidåkare med för höga blodvärden att starta. Detta motiveras av medicinska skäl, och längdskidåkaren får ställa upp i nästa lopp om blodvärdena då ligger på en godkänd nivå.

Olika dopningsmedel[redigera | redigera wikitext]

Stimulantia[redigera | redigera wikitext]

Exempel på stimulantia är amfetamin, efedrin och koffein. Amfetaminets och efedrinets kemiska sammansättning liknar de kroppsegna substanserna adrenalin och noradrenalin. Stimulantia påverkar det centrala nervsystemet och ökar kroppsaktiviteten. Biverkningar kan bestå av stressymptom och långvariga aggressioner. Stimulantia slår ut kroppens egna varningssystem så att alla kroppsreserver kan tömmas utan att idrottaren märker detta. Detta leder till utmattning, medvetslöshet och i extrema fall till döden.

Som läkemedel har stimulantia en högst begränsad användning pga biverkningar. Efedrin förekommer dock i ett flertal läkemedel mot förkylning.

Narkotikum[redigera | redigera wikitext]

Se Narkotika

Anabola substanser[redigera | redigera wikitext]

Anabola steroider, vanligen benämnt AAS (Anaboloa, Androgena Steroider) har som effekt att man bygger muskler snabbt (anabolism) och androgen effekt. Bieffekter är bland annat högt blodtryck, förhöjda blodfetter och svår akne. De maskulina effekterna gör sig tydlig hos kvinnor då vanliga androgena effekter är ökad kroppsbehåring (hirsutism), förstoring av klitoris, sänkt röstläge (basröst) och menstruationsstörningar. Dessa effekter är dock önskade hos vissa transsexuella.

Diuretika[redigera | redigera wikitext]

Diuretika, urindrivande ämnen, sänker snarast prestationsförmågan men används/har använts i idrotter med viktklassindelning. Exempel på ämnen är Acetazolamid, Furosemid och Mersalyl. Även inom galopp (på ryttaren som skall vara så lätt som möjligt) och vid tävlingar i bodybuilding förekommer användning av ämnena.

Inte bara vatten försvinner utan även mineraler, vilket leder till en försvagning och kan även leda till muskelkramper. Även njurproblem kan förekomma vid användning.

Diuretika kan vara svårt att upptäcka i dopningskontroller, pga utspädningseffekter. Av samma skäl används diuretika för att dölja andra dopningsmedel.

Peptid och Glykoproteinhormoner[redigera | redigera wikitext]

Peptid- och Glykoproteinhormoner är kroppsegna proteiner. Dit hör bl.a. HGH, ACTH och EPO.

ACTH påverkar kroppens egna produktion av kortison, och påverkar fördelningen av kroppens energireserver i form av fett och socker.

Genom intag av (EPO) ökar antalet röda blodkroppar i blodet betydligt. Detta leder till en ökad syreupptagningsförmåga. En säker metod för att bevisa förekomst av EPO infördes först år 2002, genom ett urinprov. Bieffekter av EPO är högt blodtryck och förändringar i blodets flödesegenskaper så att det blir mer visköst, vilket ökar risken för hjärtinfarkt. Även blodtillförseln till kapillärer i hjärnan påverkas.

Gendopning[redigera | redigera wikitext]

Gendopning är överföring av gener till idrottsmän som ska förbättra fysiken och därmed också den idrottsliga prestationen. I och med att genteknik är ett ungt forskningsområde har man bara misstankar om att denna form av dopning tillämpas av idrottsmän; det finns inga säkra bevis hittills. Det är användningen av genteknik inom sjukvården som skapat förutsättningar för gendopning. De metoder som används för att återställa en sjuk persons egenskaper är samtidigt en möjlighet att förbättra sin fysik för vältränade idrottare.

Det var forskaren Lee Sweeney som 2004 fick igång diskussioner på allvar kring gendopning. Detta ämne var relativt nytt vid millennieskiftet, och experter är fortfarande osäkra om och när dopningsmetoden kommer att bli vanlig. Sweeney utförde experiment på råttor där han fogat in en gen för tillväxthormon i råttornas lårmuskel. Resultaten spred sig över världen och Lee Sweeney fick ta emot mail både från sjuka personer och idrottare. Här förstod man att det man fruktade, att idrottare skulle intresseras av den nya tekniken, höll på att hända. Mycket pengar har satsats på gendopningsforskning för att i framtiden kunna spåra infogade gener och få fast de fuskande idrottarna. Problemet är att det hittills verkar mycket svårt att avslöja de misstänkta. Vanliga dopningstester är inte tillräckliga utan man måste undersöka enskilda celler från de vävnader som misstänks ha blivit modifierade. Behandlingen är ganska lätt att utföra jämfört med andra dopningsmetoder och effekten varar samtidigt mycket längre. Detta kan ses som motivation för idrottare att pröva på den här nya typen av dopning.

Inom idrotten är uppbyggnad av muskelmassa samt ökning av mängden röda blodkroppar de två mest tänkbara metoderna för att förbättra prestationen genom gen-dopning. Inom idrotter där fysisk styrka krävs är den bästa metoden att öka tillväxten av muskelvävnad. Detta kan göras antingen genom att öka tillväxten av hormonet GH eller att inaktivera genen för myostatin, ett ämne som bromsar utvecklingen av muskler. Vid uthållighetsidrotter som löpning, skidåkning, cykling bör man få in gener som ökar EPO-produktionen, som i sin tur ökar produktion av röda blodkroppar som leder till bättre syreupptagningsförmåga.

Riskerna med att modifiera en människas genom är mycket stora. Man använder speciella virus för att föra in de utvalda generna i en människas cell. Virus har en särskild förmåga att tränga sig in i levande celler för att sedan avlasta sin genetiska information som är tänkt att masskopieras och spridas vidare. Innan viruset tillsätts byter man ut informationen mot de gener man vill ha in i cellerna. Det finns exempel på fall inom sjukvården där immunförsvaret överreagerat på det tomma viruset vilket lett till dödsfall. Ett annat scenario som inträffat är att viruset lett till cancer genom att störa gener som kontrollerar celldelning. Enligt insatta personer är det skillnad att ta en sådan risk som svårt sjuk och att göra det som frisk idrottsman. Därför anses det mindre legitimt med gendopning än med genterapi.

Dopningskontroller[redigera | redigera wikitext]

2006 fanns det 33 ackrediterade laboratorier i världen. WADA är ackrediterande organ.

Under 2005 genomfördes 183 337 dopningskontroller varav 3 909 var positiva (2,2%)[1]. I dessa siffror finns även de positiva provsvaren med där idrottaren har fått dispens för användning av läkemedel. Siffran ca 2% positiva prover har varit konstant sedan 1980-talet. Antalet avstängningar är lägre, 0,8% i USA 2004 [2] och 0,7% i Tyskland 2002 [3].

Idrotter med minst 200 tester år 2005 med markant högre andel positiva analyser (> 3,4%) var biljard (10%), golf (5,2%), bandy, cykel, baseboll, boxning och triathlon. Idrotter med markant lägre andel positiva analyser (< 1,3%) var gymnastik, skytte, judo och simning.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Antiken[redigera | redigera wikitext]

Dopning har funnits genom hela idrottshistorien, men det har kanske inte alltid ansetts som fusk. Redan många av de grekiska atleter som deltog i de antika olympiska spelen försökte förbättra sin förmåga med fårtestiklar (testosteron), olika svampar och växtextrakt.

Modern tid[redigera | redigera wikitext]

Redan i slutet av 1800-talet använde professionella cyklister trötthetsdämpande medel som koffein, kokain och eterfyllda sockerbitar. 1886 inträffade det första dödsfallet bland cyklister.

I Olympiska sommarspelen 1904 vann Thomas Hicks (USA) guldet i Maraton och kollapsade efter och var nära att avlida, han hade tagit konjak spetsat med stryknin.

Under OS 1936 i Berlin gick rykten att en del tyska idrottare använde testosteronpreparat.

Vid OS 1952 i Oslo blev flera skrinnare sjuka efter att ha tagit amfetamin.

I tyngdlyftnings-VM 1954 ställde Sovjet upp med ett lag som vann de flesta guldmedaljer och slog flera världsrekord och det ryktades om testosteroninjektioner. Vid tyngdlyftnings-VM 1962 gav den amerikanske läkaren Dianobol-tabletter till sina tyngdlyftare och USA dominerade tävlingarna.

Dopning började uppmärksammas allmänt på 1960-talet bland annat efter att några cyklister tagit stimulantia, vanligen amfetamin, och avlidit under pågående lopp för de inte märkte att de passerade en trötthetströskel. Mest kända fallen var Knud Enemark Jensen, Danmark vid lagtempoloppet i OS i Rom 1960 och Tom Simpson, en brittisk cyklist i Tour de France.

Cykelsport[redigera | redigera wikitext]

Inom cykelsporten har en rad dopningsskandaler förekommit under senare år. 1998 gjordes franska polisen razzior mot flera cyklister och stall under pågående Tour de France (Festinaskandalen). Segraren det året, italienaren Marco Pantani, misstänktes året efter för dopning när han hade höga blodvärden i samband med Giro d'Italia och dog år 2004 efter en överdos kokain.

David Millar, Storbritannien, 2003 års världsmästare i tempo medgav att han använt EPO vid VM och två andra tillfällen, och blev av med titeln och blev avstängd i två år. 1996 års segrare i Tour de France dansken Bjarne Riis erkände år 2007 att han hade varit dopad i samband med loppet.

År 2006 hindrade arrangören ett stort antal cyklister och två hela stall att få starta Tour de France, däribland flertalet förhandsfavoriter. De gjorde detta på grund av att de var inblandade i en spansk utredning där den Madridbaserade läkare dr Fuentes misstänks ha dopat ca 200 idrottsutövare inom bland annat cykel, fotboll, friidrott, tennis. Segraren i Tour de France 2006 Floyd Landis, USA, lämnade sedan ett dopningsprov på den 17:e etappen (en bergsetapp som han vann) med ett epitestosteron-värde som klassas som dopning, varför han om han slutligen blir fälld blir av med segern.


Lance Armstrong fråntogs nästan alla vinster efter många års utredning.

Fotboll[redigera | redigera wikitext]

Inom fotbollen fann italienska myndigheter i princip ett komplett apotek med dopningspreparat hos fotbollsklubben Juventus FC som misstänktes för systematisk dopning av spelare mellan åren 1994 till 1998.[källa behövs] Klubben blev dock senare friad från anklagelserna.[källa behövs]

Friidrott[redigera | redigera wikitext]

Den förste "OS-segraren" i friidrott som avslöjades och blev av med guldet var Ben Johnson, Kanada på 100 meter vid de olympiska spelen i Seoul 1988. Guldet gick då till Carl Lewis. Han har dock senare medgivit att även han har använt dopningsmedel. Avslöjandet av Ben Johnson innebar att stickprovskontroller började införas under träning.

Det amerikanska friidrottsförbundet har besvärats av rykten om att de mörklagt positiva dopningstester under åren 1988-2000 för 114 idrottare. Många amerikanska friidrottare har under senare år misstänkts för dopning och flera amerikanska mästerskapsmedaljörer har åkt fast (Tim Montgomery, Justin Gatlin, Marion Jones med flera) efter 2000 i BALCO-affären.

Den kvinnliga friidrotten belastas av en rad världsrekord från åren 1983–1988, som få ens har kommit i närheten av sedan dopningsdiagnostiken började förbättrats ungefär samtidigt som Sovjetunionen och Östblocket upplöstes i början av 1990-talet. De mycket svårslagna världsrekorden, av vilka vissa kan ha presterats av dopade idrottsutövare, gäller grenarna:

Särskilt Florence Griffith-Joyner enastående sportsliga resultat i kombination med hennes tidiga död och hjärtproblem har gjort henne till ett kontroversiellt ämne, då många menar att hon under sin karriär använde sig av dopningklassade preparat, såsom anabola steroider. Inom Internationella Friidrottsförbundet har diskuterats att stryka en rad världsrekord, även manliga, under en period som omfattar 1980-talet ± några år. Inga beslut har dock kunnat fattas eftersom endast några idrottsutövare har erkänt eller kunnat överbevisas om att de varit dopade, och det vore emot internationell rättspraxis att fälla personer utan bevis.

Längdskidåkning[redigera | redigera wikitext]

Längdskidåkningen har i början av 2000-talet haft stora problem med dopning, framförallt med EPO. Kända fall är dopningsskandalen i Lahtis 2001 där finländska skidlandslaget under världsmästerskapen i nordisk skidsport 2001 i Lahtis använt plasmaexpanderna Hemohess, och Johann Mühlegg, Spanien olympiska vinterspelen, som hade använt Aranesp.

En annan dopningsmetod som används är att frysa in sitt eget blod och injicera tillbaka det strax innan tävling. Detta går inte att hitta via dagens (2013) analyser, men blodprover från OS sparas i 8 år och analysmetoder utvecklas.[5]

Dopning i olympiska spelen[redigera | redigera wikitext]

I olympiska spelen under åren 1968–2006 har 96 personer fällts för dopning, varav 37 inom tyngdlyftning och 20 i friidrott. 35 medaljörer/lag har blivit av med medaljerna, varav 16 personer blivit av med guldmedaljer.

Den första som fastnade i en dopningskontroll i olympiska sammanhang var den svenska Modern femkamparen Hans-Gunnar Liljenwall vid OS 1968 som blev diskvalificerad efter att ha haft alkohol i blodet. Han hade druckit en mellanöl för att lugna nerverna inför skyttemomentet. Alkohol var för övrigt tillåtet vid skyttetävlingarna i OS till i början av 1990-talet.

Nordamerikanska proffsligor[redigera | redigera wikitext]

Ett stort problem för det internationella antidopningsarbetet är att privata proffsligor som till exempel NHL, NBA och NFL själva kan diktera dopningsreglerna. De kan även förbjuda t ex WADA att testa spelare i dessa ligor, vilket bl a skapat problem när svenska ishockeyspelare från NHL är hemma i Sverige och då måste vägra lämna dopningsprov.

Östtyskland[redigera | redigera wikitext]

Dopning var utbrett i de gamla öststaterna, framför allt i det dåvarande Östtyskland (DDR) under 1970-talet och 1980-talet, vilket det talades allmänt om, men bevis saknades. Öststatsidrottarna dök ofta bara upp på de stora mästerskapen och testades inte däremellan. Det förekom att kvinnliga idrottare såg väldigt maskulina ut. Märkliga resultatförbättringar förekom. I ett sim-EM på 1980-talet tog DDR samtliga guld- och silvermedaljer på damsidan, oftast med stor marginal mot trean, man fick ställa upp med två deltagare per land. I Västeuropa ansågs det i många grenar som meningslöst att konkurrera med öststaterna vilket ledde till en låg nivå på damsidan i många idrottsgrenar (kastgrenar och sprintdistanser i friidrott, simning, med flera) i Västeuropa. Före de östtyska mästerskapen utförde förbundet egna kontroller i DDR för att se att idrottarna skulle klara kontrollerna under mästerskapen. Därför hände det ibland att idrottare avanmäldes före mästerskapen, utan någon förklaring, eller att det på fråga uppgavs att de inte var i form.

Efter Berlinmurens fall och DDR:s upplösning 1990 avslöjade flera gamla idrottare hur förhållandena hade varit och erkände att de varit dopade. Dokumentation visade på systematisk dopning av östtyska idrottare. Några idrottare som tidigare tävlat för DDR avslöjades också, främst av dem friidrottarna Katrin Krabbe och Grit Breuer, och simmerskan Astrid Strauss.

Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige är det Dopinglaboratoriet vid Karolinska universitetssjukhuset i Huddinge som analyserar för IOK och WADA.[6]

Kända svenska dopningsfall är Linda Haglund (friidrott, 1981), Tomas Johansson (brottning, 1984) och Ludmila Engquist (bobsleigh/friidrott, 2001). Svenska idrottare har blivit av med två OS-medaljer på grund av dopning, ett brons i lagtävlingen i modern femkamp 1968 och ett silver (Tomas Johansson) i brottning 1984.

Dopingpreparat i Sverige har internationella kopplingar.[7] År 2011 beslagtogs 153 000 och 328 000 tabletter år 2012 varav hälften i den internationella posthanteringen på Stockholm Arlanda Airport.[8]

Flest svenska dopingavstängda i början av 2013 var inom styrkelyft, men även inom flera andra idrotter, framför allt friidrott.[9]

Danmark[redigera | redigera wikitext]

I Danmark fälldes nio deltagare inom bodybuilding och bodyfitness 2003[10], året efter åkte fyra fast för anabola steroider.[11]

2013 sparkades Prinsessan Maries personliga tränare efter att ha tagit Craze.[12]

Straff[redigera | redigera wikitext]

Straffen varierar mellan olika idrotter. Vanligen tillämpas två års avstängning från alla officiella tävlingar. Om idrottaren testar positivt en andra gång blir det vanligen livstids avstängning. Om det positiva dopningsresultatet erhållits vid en tävling stryks vanligtvis idrottaren ur resultatlistan och förlorar eventuella medaljer, ibland dras också tidigare erövrade medaljer, priser, resultat och rekord tillbaka. När den svenska cyklisten Niklas Axelsson testades positivt för EPO vid VM 2001 och omedelbart erkände, fick han av SCF Svenska Cykelförbundet 4 års avstängning. Denna dom blev dock automatiskt kortad till 2 år när det internationella cykelförbundet anslöt sig till WADA, vid den tidpunkten hade dock Axelsson redan avtjänat 2,5 år av sitt straff.

Några substanser som är förbjudna förekommer allmänt i medicinska produkter. Risk för misstagsdopning finns därför. Sådana ämnen är specificerade i WADA:s dopningslista. Dopning med sådana preparat kan resultera i ett reducerat straff om idrottaren kan visa att dopningen var oavsiktlig.

Numera finns CAS, idrottens skiljedomstol, som bland annat avgör tvister om medaljer. Efter åtta år preskriberas fallen. Skidskytten Kaisa Varis blev i mars 2009 av med sitt livslånga straff hon fick i början av år 2008. Man hade undersökt hennes B-test utan hennes närvaro, då detta ännu var förbjudet. I hennes hemland Finland har man diskuterat mycket om huruvida det är bra att hon börjar tävla igen, då detta skulle ge en dålig stämpel som fortsättning av Lahtis-skandalen 2001 som ännu reds upp. Varis har ansökt efter tävlingslicens, men med ofullständiga uppgifter, utan namnet på sin förening.

Omtalade dopningsfall[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Doping eller dopning?". Sprakradet.se. Läst 25 september 2013.
  2. ^ http://www.dn.se/nyheter/sverige/dopningsmedel-i-kosttillskott/ läst 2014-02-23
  3. ^ http://www.dn.se/sport/simmare-falld-for-dopning/ läst 2014-02-26
  4. ^ http://www.aftonbladet.se/sportbladet/article10404563.ab läst 2014-02-26
  5. ^ Aktuellt 2013-02-18
  6. ^ Biomedicinska analytikerföreningen - Dopinglab
  7. ^ http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=110&artikel=3806806 Sveriges Radio - Dopninghärvan störst någonsin
  8. ^ Gomorron Sverige nyheter 2013-01-31
  9. ^ http://archive.is/20120914091326/www.rf.se/Arbetsrum/Tidningen_Svensk_Idrott/Bestraffningar/ RF - Bestraffningar
  10. ^ Expressen - Dopningsskandal i dansk bodybuilding
  11. ^ Body - Sex personer dopade vid DM i bodybuilding
  12. ^ svenskdam - Prinsessan Maries personliga tränare i dopingskandal

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]