Enkelbeckasin

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Enkelbeckasin
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Herîsorik.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningVadare
Charadrii
FamiljSnäppor
Scolopacidae
SläkteGallinago
ArtEnkelbeckasin
G. gallinago
Vetenskapligt namn
§ Gallinago gallinago
AuktorLinné, 1758
Underarter
  • G. g. faroeensis
  • G. g. gallinago
Synonymer

Scolopax Gallinago Linné, 1758 (protonym)

Capella gallinago
En födosökande enkelbeckasin
En födosökande enkelbeckasin
Hitta fler artiklar om fåglar med

Enkelbeckasin (Gallinago gallinago) är en vadarfågel inom familjen snäppor som häckar över stora delar av norra Palearktis och absoluta merparten är flyttfåglar. Den är varmt brunspräcklig med vit undersida och har en lång rak näbb som den använder för att finna föda i lerbottnar. Under början av häckningsperioden genomför den en spelflykt som bland annat innebär störtdykningar som får de utbredda stjärtfjädrar att vibrera vilket åstadkommer ett brummande mekaniskt läte.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasinen är en medelstor vadare med lång, rak och smal näbb. Den har korta ben och satt kropp. Enkelbeckasinen är 23–28 centimeter lång, vilket inkluderar näbben, och har ett vingspann på 39–45 centimeter. Stående har den en hukande kroppsställning. Fjäderdräkten är fint vattrad i beige, brunt, vit och svart. Ansiktet är randat i svart och beige med ett ljust centralband högst upp på hjässan. Till skillnad från dubbelbeckasinen har den vit buk och när den flyger upp syns en bred vit bakkant på armpennorna.

Läte[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasin: Ljudexempel på lätet som uppstår under spelflykten.

Vid uppflog hörs ett explosivt "kätsch!", som liknas vid ljudet när man drar loss en stövel som fastnat i dy eller som en kvävd nysning. Sången levereras från sittplats, och består av en lång och mekanisk ramsa, "tick-a tick-a tick-a...". Det egentliga revirlätet utförs i spelflykt, oftast i skymning och nattetid, ett brummande ljud som alstras av att dess yttre stjärtpennor börjar vibrera i vinddraget när fågeln störtdyker.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasinen häckar i norra Palearktis, från Mellaneuropa och norrut, på Island, Storbritannien, Färöarna, Azorerna och i stora delar av Ryssland, ända till Stilla havet, och i norra Indien. Merparten av den globala populationen är flyttfåglar. Västpalearktiska häckfåglar övervintrar i områden runt Medelhavet, även i norra Afrika, och vid Atlantkusten medan asiatiska häckfåglar övervintrar i bland annat Indien, Kina, Sydostasien och Filippinerna.[2] Fåglarna som häckar i Storbritannien, Danmark, Nederländerna och delar av Frankrike är stannfåglar. Häckningspopulationen på Azorerna är utdöd.[2]

Enkelbeckasinens utbredningsområde, där ljusgrönt betecknar häckningsområde och blått övervintringsområde. Mörkgrönt representerar områden med stannfågelpopulationer.

Enkelbeckasinen delas idag upp i två underarter med följande utbredning:[3]

Den nordamerikanska arten wilsonbeckasin (G. delicata) behandlades tidigare som underart till enkelbeckasinen men har idag artstatus. Den samhäckar på Aleuterna och i övrigt häckar den från Alaska till södra USA.[3] Wilsonbeckasinen skiljer sig ifrån enkelbeckasinen på läte och har åtta, istället för sju, stjärtfjäderspar som också är något annorlunda vad gäller form och färg.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasin under spelflykt med utspärrade yttre stjärtpennor som alstrar det brummande ljudet.
Ägg av enkelbeckasin.

Enkelbeckasinen häckar vid kärr och myrar i skogsmarker, samt på tuvmader vid sjöar och åar. Den håller sig ofta dold och när den tvingas upp flyger den upp högt och flyger i sicksack samtidigt som den lockar. Den brukar flyga undan långt. Den födosöker i strandkanten eller på grunt vatten i mjuk dy, där den med sin långa näbb gräver efter, eller plockar byten. Den äter främst insekter och maskar, men även en del växtmaterial.

Under häckningstiden markerar den revir genom spelflykt då den störtdyker med utbredda stjärtfjädrar som då vibrerar kraftigt vilket åstadkommer ett mekaniskt surrande eller brummande läte som ibland har beskrivits som bräkande.[4] Boet är en grund uppskrapad grop i marken. Den lägger i genomsnitt fyra ägg men kullar på två till fem ägg förekommer. Honan ruvar äggen i 17–20 dagar och efter att de kläcks tar båda föräldrarna hand om ungarna.[2]

Enkelbeckasinen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Enkelbeckasinens häckningsutbredning är mycket stor och den globala populationen är stor, den uppskattas bestå av över fyra miljoner individer.[1] Trots att utvecklingstrenden är negativ bedömer inte IUCN att arten är hotad utan kategoriseras den som livskraftig (LC).[1] Även i Sverige anses beståndet livskraftigt men tros öka i antal.[5]

Namn[redigera | redigera wikitext]

Beckasin är ett lånord från franskan, en diminutivform av becasse som betyder "morkulla". Enkelbeckasinen har tidigare kallats bland annat horsgök, märrgök, himmelsget och vårget vilket syftar på ljudet som uppkommer vid spelflykten.[6] På Gotland har den kallats russgauk.[7] Mellan svenska och danska råder viss begreppsförvirring - på danska kallas enkelbeckasinen för dobbeltbekkasin, medan den fågel som på svenska kallas dubbelbeckasin istället kallas tredækker på danska.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c] BirdLife International 2012 Gallinago gallinago Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 7 januari 2014.
  2. ^ [a b c] Larsson, 2001
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2019) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2019 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2019-08-11
  4. ^ K. Mullarney, L. Svensson, D. Zetterström. Fågelguiden, Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält, 1999
  5. ^ Artfakta om enkelbeckasin, ArtDatabanken.
  6. ^ Horsgök i Elof Hellquist, Svensk etymologisk ordbok (första upplagan, 1922)
  7. ^ Hasselgren, Henrik Constantin (1909). Gotlands fåglar: deras förekomst och drag ur deras biologi. 2., öfversedda och tillökade uppl. Uppsala: Almqvist & Wiksell, sid:68

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mullarney, K. Svensson, L. Zetterström, D. (1999). Fågelguiden, Europas och medelhavsområdets fåglar i fält. (första upplagan). Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 150-151. ISBN 91-34-51038-9 
  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]