Ferrari Dino S

	Ferrari Dino S
	Ferrari Dino 196 S
Grundinformation
Märke	Ferrari
Tillverkning	1958-1959
Drivlina
Motor	6-cyl V-motor
Drivning	Bakhjulsdrift
Kronologi
Föregångare	Ferrari Monza
Efterträdare	Ferrari Dino SP

Ferrari Dino S är en sportvagn, tillverkad av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1958 och 1959.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Vittorio Jano kom till Ferrari i samband med att Scuderia Ferrari tog över Lancias formel 1-bil D50 under 1955. Tillsammans med Enzo Ferraris son Alfredo "Dino" Ferrari drog han upp riktlinjerna för en ny V6-motor som skulle passa det nya formel 2-reglementet som infördes 1957. Dino Ferrari led av den ärftliga muskelsjukdomen muskeldystrofi och avled 1956, 24 år gammal. Till hans minne kallades motorn och de små tävlingsvagnarna Dino.

Till 1958 kom Dino-motorn att användas även i Ferraris små sportvagnar och ersatte de fyrcylindriga Monza-vagnarna.

Utveckling[redigera | redigera wikitext]

Dino 206 S/296 S[redigera | redigera wikitext]

Med Dino-bilarna ändrade Ferrari sin namngivning. Modellbeteckningen bestod av tre siffror, där de två första angav motorns slagvolym i deciliter och den sista siffran angav antalet cylindrar.

Motorn i Ferrari Dino hämtades från formel 1-bilen Dino 246. Den var mycket lik de V-motorer Jano tidigare byggt för Lancias racerbilar. De dubbla överliggande kamaxlarna gjorde cylinderhuvudena mycket breda och det blev ont om plats för insuget och förgasarna mellan cylinderraderna. Jano löste detta genom att bredda vinkeln mellan cylinderraderna till 65°, mot normala 60° för V6:or och V12:or. 206 S hade en tvålitersmotor, som placerades i ett chassi som hämtades från företrädaren 500 TRC, med stel bakaxel.

Senare under 1958 kom 296 S med en trelitersmotor. Chassit hade De Dion-axel bak och transaxel. Bilen var en prototyp till 1959 års 250 TR.

Dino 196 S/246 S[redigera | redigera wikitext]

Ferrari var rädd att den avancerade motorn skulle bli alltför komplicerad för privatförare att hantera. Därför ersattes 206:an av 196 S till 1959. Bilen hade en enklare formel 2-motor, med enkla överliggande kamaxlar och normala 60° mellan cylinderraderna. 196:an behöll även den stela bakaxeln.

Under 1959 kom även den större 246 S. Bilen hade kvar den avancerade formel 1-motorn och hade även fått individuell hjulupphängning bak.

Dino S blev ingen succé för Ferrari. Bilarna kunde inte konkurrera med de större tolvcylindriga Ferrari-modellerna och efterfrågan från privatkunder var liten. Dessutom gick trenden mot mittmotorvagnar.

Tekniska data[redigera | redigera wikitext]

Tekniska data^[1]	196 S	296 S	246 S
Motor:	Frontmonterad 60° 6-cylindrig V-motor		Frontmonterad 65° 6-cylindrig V-motor
Cylindervolym:	1984 cm³	2962 cm³	2417 cm³
Borrning x slaglängd:	77,0 x 71,0 mm		85,0 x 71,0 mm
Kompression:	9,8:1		9,8:1
Max effekt vid varvtal:	200 hk vid 7 200 v/min	296 hk	280 hk vid 8 500 v/min
Ventilstyrning:	En överliggande kamaxel per cylinderrad, 2 ventiler per cylinder		Dubbla överliggande kamaxlar per cylinderrad, 2 ventiler per cylinder
Bränslesystem:	3 Weber 42 DCN förgasare		Bosch bränsleinsprutning
Växellåda:	4-växlad manuell		5-växlad manuell
Hjulupphängning fram:	Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar
Hjulupphängning bak:	Stel bakaxel, skruvfjädrar		Dubbla tvärlänkar, skruvfjädrar
Bromsar:	Hydrauliska skivbromsar
Chassi & kaross:	Fackverksram av stål med aluminiumkaross
Hjulbas:	225 cm		216 cm
Torrvikt:	680 kg

Tävlingsresultat[redigera | redigera wikitext]

Dino S gjorde inga större avtryck i resultatlistorna. Bästa placeringen kom i 1960 års Targa Florio, där Wolfgang von Trips och Phil Hill tog en klasseger och en total andraplats.^[2]