Fjärde koalitionskriget

Fjärde koalitionskriget Del av Napoleonkrigen Franska armén marscherar genom Berlin 1806. Ägde rum 1806–1807 Plats Sachsen, Preussen, Polen, Ostpreussen Resultat Fransk seger: Freden i Tilsit Preussen förlorar halva sitt territorium Etablering av Hertigdömet Warszawa Sachsen går med i Rhenförbundet Fransk-rysk allians Etablering av kontinentalsystemet Strider fortsätter senare år 1807 i samband med början på spanska självständighetskriget och expanderas 1809 i samband med etableringen av femte koalitionen mot Frankrike Stridande Preussen Ryssland Storbritannien Sachsen[1]  Sverige Sicilien Frankrike Rhenförbundet Bayern  Württemberg Sachsen[1] Polska legioner Italien Neapel Etrurien Holland Spanien Schweiziska mediationstiden Befälhavare och ledare Fredrik Vilhelm III Drottning Louise Hertigen av Braunschweig  † Prinsen av Hohenlohe-Ingelfingen Prins Louis Ferdinand   † Hertingen av Württemberg Ernst von Rüchel Gebhard Leberecht von Blücher Greve Tauentzien Anton Wilhelm von L'Estocq Alexander I Greve von Bennigsen General Golitsyn Gustav IV Adolf Hans Henric von Essen Napoleon I Louis Alexandre Berthier Louis Nicolas Davout Jean Lannes Joachim Murat Nicholas Soult Michel Ney Pierre Augereau Edouard Mortier Jérôme Bonaparte Guillaume Brune Jean-Baptiste Bernadotte Louis Bonaparte Eugène de Beauharnais Józef Poniatowski Jan Henryk Dąbrowski Styrka Preussen: 200 000, Ryssland: 140 000 Sachsen: 20 000 Sverige: 20 000, Storbritannien: 10 000 Frankrike: 200 000 Bayern: 24 000 Württemberg: 9 500 Sachsen: 6 000 övriga Rhenförbundet: 16 000, Polska legioner: 30 000, Holland: 12 000-20 000 Italien: 5 000-40 000 Spanien: 6 000 Anslöt sig till Rhenförbundet den 11 december 1806.

Fjärde koalitionskriget var ett krig som utspelades 1806-1807 där fjärde koalitionen besegrades av Napoleons franska kejsardöme. Koalitionspartners inkluderade Preussen, Ryssland, Sachsen, Sverige och Storbritannien.

Många medlemmar i koalitionen hade tidigare stridit mot Frankrike som en del av tredje koalitionen och det fanns ingen mellanliggande period av allmän fred. År 1806 anslöt sig Preussen till en förnyad koalition som fruktade ökningen av den franska makten efter Österrikes nederlag och inrättandet av det fransk-sponsrade Rhenförbundet. Preussen och Ryssland mobiliserade för ett nytt fälttåg och preussiska trupper samlade sig i Sachsen.

Napoleon besegrade preussarna i en ett snabbt fälttåg som kulminerade i slaget vid Jena-Auerstedt den 14 oktober 1806. Franska styrkor under Napoleon ockuperade Preussen, förföljde resterna av den krossade preussiska armén och erövrade Berlin den 25 oktober 1806. De avancerade sedan hela vägen till Ostpreussen, Polen och det ryska gränsområdet, där de utkämpade en resultatlös strid mot ryssarna i Eylau den 7-8 februari 1807. Napoleons avancemang vid det ryska gränsområdet hindrades en kort tid under våren när han återupplivade sin armé. Ryska styrkor krossades slutligen av fransmännen i Friedland den 14 juni 1807 och tre dagar senare bad Ryssland om en vapenvila. I freden i Tilsit i juli 1807 slöt Frankrike fred med Ryssland som gick med på att ansluta sig till kontinentalsystemet. Freden var dock särskilt svår för Preussen då Napoleon krävde mycket av Preussens territorium längs nedre Rhen väster om Elbe och i det som var en del av det tidigare Polsk-litauiska samväldet. Dessa förvärv inkorporerades i hans bror Jérôme Bonapartes nya Kungariket Westfalen och etablerade Hertigdömet Warszawa (styrd av hans nya bundsförvant kungen av Sachsen). I slutet av kriget var Napoleon härskare över nästan hela västra och centrala kontinentala Europa, med undantag för Spanien, Portugal, Österrike och flera mindre stater.

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, 6 juni 2012.

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Fjärde koalitionskriget.
  Bilder & media