Fransk-indianska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Fransk-indianska kriget
Del av Sjuårskriget
French and Indian War.png
Ägde rum 1754–1763
Plats Nordamerika
Utfall Brittisk seger
Resultat Parisfreden
Casus belli George Washingtons överfall på Jumonville 1754
Territoriella
ändringar
Frankrike förlorar Nya Frankrike; Kanada och Illinois till Storbritannien; Louisiana till Spanien. Frankrike får behålla Saint-Pierre och Miquelon. Spanien förlorar Florida till Storbritannien.
Stridande
 Frankrike
 Nya Frankrike
 Storbritannien
Kungariket Storbritannien Brittiska Amerika
Befälhavare/ledare
Louis-Joseph de Montcalm 
Marquis de Vaudreuil
François-Marie de Lignery 
Chevalier de Lévis (P.O.W.)
Joseph de Jumonville 
Jeffrey Amherst
Edward Braddock 
James Wolfe 
James Abercrombie
Edward Boscawen
Styrka
10 000 reguljära (troupes de la terre och troupes de la marine), störst styrka, 1757.[1]
7 900 milismän
2 200 indianer (1759)[källa behövs]
42 000 reguljära armén och provinstrupper (störst styrka, 1758)[2]

Fransk-indianska kriget, som ägde rum mellan 1754 och 1763, var den del av Sjuårskriget vilket utkämpades mellan Frankrike och Storbritannien i det som nu är USA och Kanada. Båda sidor var allierade med - och förde krig tillsammans med - olika amerikanska indianska nationer. I USA kallas kriget French and Indian War, men i fransktalande delar av Kanada kallas det istället guerre de la Conquêt, "erövringskriget".

Orsaker till kriget[redigera | redigera wikitext]

Globala orsaker[redigera | redigera wikitext]

Brittisk ekonomisk stagnation[redigera | redigera wikitext]

Under sjuttonhundratalet stagnerade den brittiska ekonomin alltmer på grund av att landets utrikeshandel blev utkonkurrerad av Frankrike, som i allt högre grad blev det land som försåg den europeiska kontinenten med kolonialvaror från det Spanska imperiet. Den brittiska utrikeshandeln var i stor utsträckning beroende av smuggling till de spanska kolonierna och när denna inskränktes genom effektivare spanska motåtgärder ledde detta till kriget om Jenkins öra. Genom Storbritanniens deltagande i det Österrikiska tronföljdskriget försökte man förhindra den franska ekonomiska dominansen, men då den brittiska regeringen valde att föra kriget till lands på kontinenten var den dåligt ledda brittiska armén ingen match för de franska trupperna och kriget slutade med status quo ante bellum.[3]

Kolonialt erövringskrig[redigera | redigera wikitext]

Efter det österrikiska tronföljdskriget återhämtade sig Frankrike snabbare än Storbritannien och den franska utrikeshandeln fortsatte att eхpandera. Handelskapitalistiska kretsar i Storbritannien blev alltmer övertygade om att ett framgångsrikt erövringskrig riktat mot Frankrikes kolonier var det enda som förhindrade att landet reducerades till en fjärde rangens nation. De västindiska sockeröarna och de nordvästatlantiska fiskerierna var det mest eftertraktade bytet. I ljuset av den brittiska flottans maritima överlägsenhet hade Frankrike vare sig lust eller förmåga att föra ett globalt kolonialkrig, men man var inte heller beredd att vika sig för Storbritannien. Kanada saknade i det närmaste ekonomisk betydelse för Frankrike, men var av stort politiskt och militärt värde. Landet förhindrade de brittiska koloniernas vidare utbredning i Nordamerika och vid varje krig band Nya Frankrikes trupper och dess indianska allierade upp mångfaldigt större brittiska och koloniala styrkor vilka därigenom förhindrades att operera i Västindien och Akadien.[3]

Lokala orsaker[redigera | redigera wikitext]

Territoriella anspråk[redigera | redigera wikitext]

Både Storbritannien och Frankrike hade territoriella anspråk på området mellan Appalacherna och Mississippifloden, från Stora sjöarna i nordöstra Nordamerika till Mexikanska golfen i södra Nordamerika.[4] De brittiska anspråken var baserade på att Irokesförbundets, efter sin erövring av Ohiodalen under 1600-talet, skulle ha ställt landet under brittish överhöghet 1701, något som skulle ha fått internationellt erkännande genom Freden i Utrecht 1713. De franska anspråken grundades på att La Salle under sina expeditioner för Frankrikes räkning tagit besittning över området när det beboddes av shawneerna, "mot vilka irokeserna oavbrutet förde krig och vilka alltid varit Frankrikes vänner".[5]

Demografisk aggression[redigera | redigera wikitext]

Den demografiska aggressionen från de Tretton koloniernas sida skapades ett ständigt hot om att det amerikanska befolkningsöverskottet skulle fördriva indianerna från sina hemländer.[6] Detta var något som skulle undergräva Nya Frankrikes ekonomiska bärkraft och beröva dem värdefulla indianska allierade.[7] Den lilla kanadensiska befolkningen var beroende av fredliga kontakter med urbefolkningen. De hade inget behov av tillägna sig land och var beroende av indianerna som leverantörer av pälsverk. För att bevara sin ställning byggde Nya Frankrike upp en omfattande serie av militära, kommersiella och diplomatiska förbindelser med de indianska nationerna.[8]

Ekonomisk konkurrens[redigera | redigera wikitext]

Fransmännen i Ohiolandet började bli utkonkurrerade av köpmän från Pennsylvania med billigare och kvalitativt bättre handelsvaror från den engelska industriella revolutionens begynnelse.[9]

Religiösa konflikter[redigera | redigera wikitext]

I de Tretton kolonierna fanns det en religiös idelologi som utmålade katolicismen som antikrist och den nya världen som puritanernas nya Israel vilket man skulle ta i anspråk genom att fördriva de indianska kanaaniterna. Att föra krig mot fransmän och indianer kunde därför uppfattas som en religiös plikt.[10] [11] [12]

Utfall[redigera | redigera wikitext]

Det fransk-indianska kriget tog slut genom undertecknandet av Parisfördraget den 10 februari 1763. Följden blev att Frankrike förlorade alla sina nordamerikanska områden öster om Mississippi till Storbritannien, inklusive Montreal och hela Kanada med undantag för Saint-Pierre och Miquelon, två små öar nära Newfoundland. Frankrike fick istället tillbaka de karibiska öarna Guadeloupe och Martinique vilka erövrats under kriget.

Kartor[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Brumwell 2006, s. 24-25.
  2. ^ Brumwell 2006, s. 26-31. Brumwell dokumenterar storleken från början på expeditionerna mot Louisbourg, Carillon, Duquesne och Västindien.
  3. ^ [a b] Eccles 1974, s. хv.
  4. ^ French and Indian War—Part I2013-05-03.
  5. ^ Hunter 1978, s. 590.
  6. ^ James T. Lemon, Colonial America in the Eighteenth Century2013-05-03.
  7. ^ Library of Congress: Franco-Indian Alliances2013-05-03.
  8. ^ French Colonialization2013-05-03.
  9. ^ Indian Trade Period2013-05-03.
  10. ^ English hatred for the Roman Church2013-05-03.
  11. ^ America the New Israel2013-05-03.
  12. ^ The Puritans' "Christian" Agenda?2013-05-03.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]