Georg Lybecker (militär)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Georg Lybecker
Titlar
Tidsperiod 1703–1704
Tidsperiod 1704–1705
Tidsperiod 1705–1712
Företrädare Anders Lindhielm
Efterträdare Ämbete nedlagt
Tidsperiod 1706−1707
Tidsperiod 1707−1710
Tidsperiod 1707−1717
Tidsperiod 1710−1717
Tidsperiod 1712−1713
Militärtjänst
I tjänst för Sverige Sverige
Försvarsgren Kavalleriet
Tjänstetid 1673−1717
Grad Generallöjtnant
Enhet Norra skånska kavalleriregementet
Livregementet till häst
Slag/krig Skånska kriget

Stora nordiska kriget

Personfakta
Personnamn Georg Lybecker
Nationalitet Sverige Sverige
Åtalad Högmålsbrott mot konungens person
Dom Förlustig liv, ära och gods
(Benådades med livet)
Dom/straff Fängslades på Malmöhus slott
Senare utegångsförbud från sitt gods Wärsta
Död 4 juni 1718
Wärsta, Närke
Frälse/adelsätt Lybecker
Sätesgård Wärsta, Närke
Far Georg Henrik Lybecker
Mor Christina Grissbach
Familj
Gift 10 december 1689
Malmö, Skåne
Make/maka Susanne Christiane Modée

Georg Lybecker, födelseåret okänt, död 4 juni 1718Wärsta i Närke, var en svensk friherre och militär.

Militär karriär[redigera | redigera wikitext]

Georg Lybecker var son till Georg Henrik Lybecker och Catharina Grissbach.[1] Han blev ryttmästare vid Norra Skånska kavalleriet 1682, major 1703 och överstelöjtnant 1704. Lybecker deltog i Karl XII:s polska fälttåg. Han var med i Slaget vid Kliszów 1702, slog ett betydligt antal polacker vid Bug-strömmen 1704 och fördrev polackerna ur Łowicz 1705. Han utnämndes till landshövding i Viborgs och Nyslotts län och 1706 till generalmajor av kavalleriet samt erhöll 1707 friherrlig värdighet.

Då befälhavaren över armén i Finland general Georg Johan Maidel 1707 erhöll avsked, blev Lybecker utsedd till hans efterträdare. Den uppgift, som då förelades honom, nämligen att försvara Finland mot ryssarnas angrepp, var svår, i det att försvarskrafterna i Finland var ytterst svaga. År 1708 uppbådade Lybecker sina trupper till ett tåg till Ingermanland med syfte att "förmå något nyttigt till fiendens fördelande och den kostsamma subsistancens anskaffande ur de fientliga länderna". Han besegrade en rysk styrka under Fjodor Apraksins befäl vid floden Neva, men uträttade intet, utan måste inskeppa sig vid Kolkanpää och återvända med betydlig förlust. År 1710 föll Viborg i ryssarnas händer, utan att han gjorde något försök att undsätta staden.

Han utnämndes till generallöjtnant 1710, men regeringen i Stockholm, som var missnöjd med hans overksamhet, fråntog honom överbefälet, vilket anförtroddes åt greve Carl von Nieroth. Efter dennes död, 1712, utsågs Lybecker för andra gången till ledare av kriget i Finland, men visade sig i ännu mindre grad än förra gången värdig denna plats. Det hade bort tillkomma honom att göra allt för att hindra de ryska trupperna att landstiga på Finlands södra kust, men han gav Carl Gustaf Armfeldt, som stod i det hotade Helsingfors, inget understöd och gjorde inget försök att fördriva ryssarna därifrån, sedan denna stad i maj 1713 fallit i deras händer. Han samlade därefter sin huvudstyrka i Borgå; men då fienden beredde sig att landstiga även där, drog han sig tillbaka norrut, utan att lossa ett skott, och tågade sedermera under någon tid ändamålslöst fram och åter. Snart föll Finlands hela södra kust i ryssarnas händer.

Lybecker kunde visserligen skylla på den instruktion konungen givit honom, denna förbjöd honom att inlåta sig i en huvuddrabbning, men missnöjet över hans obeslutsamhet var allmänt, såväl i arméns leder som utom densamma. Lybecker återkallades under hösten 1713 och ställdes i Stockholm under åtal. Efter en långvarig process, varunder i främsta rummet biskopen i Åbo Johannes Gezelius den yngre vittnade emot honom, dömdes han 1717 av generalkrigsrätten förlustig liv, ära och gods. Han blev dock nyårsdagen 1718 benådad av konungen, men stod under förbud att lämna sitt gods Wärsta.

Lybecker var en av huvudmännen bakom utgivningen av den andliga sångboken Mose och Lambsens wisor, som utgavs första gången 1717, varför Gezelius hållning emot honom framstår klarare. Sångboken var en av de första alternativen till den Svenska kyrkans officiellt utgivna 1695 års psalmbok och var mycket uppskattad bland de svenska soldaterna.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Anrep, Gabriel. Svenska adelns ättar-taflor (volym 2) 

Källor[redigera | redigera wikitext]