Slaget vid Landskrona

Slaget vid Landskrona
Del av skånska kriget
Slaget vid Landskrona. Målning av Johann Philip Lemke.
Ägde rum 14 juli 1677 (gs) 25 juli 1677 (ns) Plats Ylleshed utanför Landskrona, Skåne, Sverige Resultat Svensk seger
Stridande
Sverige	Danmark-Norge
Befälhavare och ledare
Karl XI Simon Grundel-Helmfelt   † Rutger von Ascheberg	Kristian V Joachim Rüdiger von der Goltz Henrik Rysensteen
Styrka
9 000–10 000 reguljära soldater 4 000 uppbådade bönder	12 000–14 000 man 33 kanoner
Förluster
1 783 man 959 döda 824 sårade 2 kanoner	2 500 döda, sårade eller tillfångatagna 33 kanoner

Slaget vid Landskrona, även känt som slaget vid Tirup eller slaget vid Ylleshed, utkämpades den 14 juli (g.s.) 1677 under Skånska kriget mellan en svensk armé under kung Karl XI och en dansk armé under kung Kristian V. Striden ägde rum öster om Landskrona, huvudsakligen i området mellan Tirup, Sireköpinge, Billeberga och Rönneberga backar. Det var det andra stora fältslaget i Skåne efter slaget vid Lund året före och slutade med svensk seger. Omkring 9 000–10 000 reguljära svenska soldater ställdes mot en något större dansk armé på omkring 12 000–14 000 man. På svensk sida fanns även omkring 4 000 uppbådade småländska bönder, men dessa spelade endast en begränsad roll i själva striden.

Bakgrunden till slaget var kampen om initiativet i Skåne. Efter nederlaget vid Lund hade den danska armén dragit sig tillbaka till Landskrona, där den kunde ta emot förstärkningar sjövägen. Under våren och sommaren 1677 ökade danskarnas styrka, medan den svenska armén ännu återhämtade sig efter tidigare förluster. Karl XI hade i maj tvingats retirera från ett numerärt överlägset danskt hot vid Rönneberga, men återkom i juli för att söka ett avgörande efter danskarnas misslyckade belägring av Malmö. Efter rekognoscering och omfattande manövrer intog arméerna ställningar på var sin sida av den öppna terrängen vid Ylleshed.

Striden inleddes med artilleribeskjutning och utvecklades därefter till hårda och delvis oöverskådliga strider på båda flyglarna och i centern. På den svenska högerflygeln ledde Karl XI ett offensivt kavallerianfall som efter hårda strider bröt den danska vänsterflygeln. Samtidigt hade Kristian V stora framgångar mot den svenska vänsterflygeln, som drevs tillbaka mot Tirups kyrka. Där stupade den svenske överbefälhavaren Simon Grundel-Helmfelt, medan flera andra höga befäl sårades eller tillfångatogs. Slagets utgång avgjordes när den danska vänsterflygelns sammanbrott hotade centern och tvingade den danska armén att dra sig tillbaka mot Landskrona. Svenskarna behöll slagfältet och erövrade en stor del av det danska artilleriet samt ett antal fanor och standar.

Slaget blev ingen avgörande militär katastrof för Danmark, men det återgav Sverige det operativa initiativet i Skåne. Den danska armén tvingades tillbaka till Landskrona och svenskarna kunde åter kontrollera viktiga förbindelser i landskapet. Kriget fortsatte dock fram till freden i Lund 1679, och något slutligt avgörande nåddes aldrig genom striderna i Skåne. En minnenssten tillägnat slaget restes 1911.

Bakgrund

Skånska kriget

Samtidiga tysk målning föreställande den danska belägringen av Landskrona sommaren 1676. Staden kapitulerade inför danskarna den 3 augusti 1676.

Skånska kriget inleddes i ett läge där Sverige redan var hårt pressat av kriget i norra Tyskland. Danmark-Norge försökte utnyttja Sveriges försvagade ställning för att återvinna de landskap som förlorats genom freden i Roskilde 1658, medan kontrollen över Östersjön och förbindelserna mellan Sverige och de tyska besittningarna blev en avgörande strategisk fråga. Den svenska flottan var på papperet stark, men led av bristande organisation, svag ledning och otillräckligt manskap. Danmark hade däremot fördel av kortare avstånd, erfarna sjöofficerare och nederländskt stöd.

Våren 1676 försämrades Sveriges läge ytterligare. Efter att Gotland fallit i danska händer och den svenska flottan lidit ett svårt nederlag i slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 fick Danmark i praktiken herravälde över Öresund och södra Östersjön. Därmed öppnades vägen för en större dansk invasion av Skåne. En mindre dansk landstigning gjordes vid Ystad den 27 juni, men huvudstyrkan gick i land vid Råå söder om Helsingborg den 29 juni. Den danska invasionsarmén uppgick till omkring 14 000–15 000 man och stod under befäl av kung Kristian V. De svenska styrkorna i Skåne var för svaga för att hindra övergången och kung Karl XI drog sig tillbaka österut och norrut för att undvika att bli instängd i västra Skåne.

Den danska framryckningen gick snabbt. Helsingborg föll utan större strid och flera viktiga stödjepunkter i Skåne och Blekinge erövrades under sommaren. Landskrona, med sitt starka citadell och sin betydelse som hamn- och basområde i västra Skåne, intogs den 3 augusti 1676 och blev därefter en central dansk stödjepunkt under stora delar av kriget. Kort därefter föll även Karlshamn, Kristianopel och Kristianstad, vilket lämnade Malmö som den viktigaste större svenska fästningen i Skåne. Trots det svåra läget återtog svenskarna gradvis initiativet. Segern vid slaget vid Halmstad den 17 augusti hindrade dansk samordning mellan styrkorna i Skåne och västerifrån. Under hösten förde Karl XI armén söderut för att undsätta Malmö och söka ett avgörande. Detta ledde till slaget vid Lund den 4 december 1676, där den svenska armén efter en nattlig övergång av Kävlingeån besegrade den större danska huvudarmén i ett av Nordens blodigaste slag.

Fälttåget i Skåne 1677

Efter den svenska segern i slaget vid Lund hade båda arméerna lidit svåra förluster. Den hårdast drabbade danska armén drog sig tillbaka till Landskrona, danskarnas viktigaste stödjepunkt och starkaste fästning i Skåne. Eftersom den svenska armén nästan helt saknade tungt belägringsartilleri bedömde Karl XI att en stormning var alltför riskabel. I stället flyttade han huvuddelen av armén från det belägrade Kristianstad till trakten kring Landskrona för att hindra danskarna från att återta initiativet. Svenskarna riktade sig därefter mot Helsingborg, som stormades den 15 december 1676. Omkring två veckor senare kapitulerade även fästningen, varigenom svenskarna återtog en viktig hamn och minskade antalet danska stödjepunkter i landskapet. Under den hårda vintern 1676–1677 led den svenska armén brist på kläder och livsmedel. Underhållstransporterna utsattes dessutom för angrepp av snapphanar och andra fientliga grupper som stödde danskarna, vilka främst verkade i östra Skåne med Kristianstad som bas. För att säkra förbindelserna fick Johan Göransson Gyllenstierna i uppdrag att bekämpa snapphanar och danska strövkårer. Svenskarna försökte även samla in lokalbefolkningens skjutvapen, men insatserna band resurser som samtidigt behövdes på andra håll.

I januari 1677 försökte Karl XI åter innesluta Kristianstad. En plan av Erik Dahlbergh att dämma upp Helge å och översvämma staden misslyckades när vårfloden förstörde fördämningen. Karl XI drog då slutsatsen att kriget inte kunde avgöras vid Kristianstad, utan att den danska huvudarmén måste uppsökas och besegras i västra Skåne. En mindre svensk styrka lämnades kvar för att fortsätta inneslutningen, medan huvudarmén marscherade mot Landskrona. I mars kom rapporter om att danska trupper åter hade samlats vid Landskrona. Under de följande veckorna manövrerade arméerna mot varandra utan att det kom till något avgörande. Den danske överbefälhavaren, generallöjtnant Friedrich von Arenstorff, förde en försiktig krigföring, medan båda sidor inväntade förstärkningar. I slutet av maj hade betydande danska förstärkningar anlänt till Landskrona och Arenstorff hade ersatts av fältmarskalklöjtnant Joachim Rüdiger von der Goltz, som även blev Kristian V:s närmaste militäre rådgivare.

Den 27 maj ställde danskarna upp till strid mot den svenska armén vid Rönneberga backar, 5 kilometer öster om Landskrona. Karl XI var först beredd att anta utmaningen, men något danskt anfall kom inte till stånd. Under natten övertygades kungen av bland andra fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt och general Rutger von Ascheberg om att svenskarnas läge var alltför utsatt. Armén drog sig därför tillbaka mot Kristianstad, medan ett mindre förband höll lägereldarna brinnande för att dölja reträtten. Reträtten var inledningsvis oordnad, men svenskarna lyckades frigöra sig från de danska förföljarna. Händelsen har tolkats som ett tecken på att Karl XI, trots sin offensiva hållning, blivit mer benägen att följa sina generalers råd när riskerna bedömdes som alltför stora.

Upptakten till slaget

Belägringen av Malmö av Johann Philip Lemke.

Den 8 juni drog sig den svenska armén tillbaka till Herrevads kloster vid Ljungbyhed, medan Kristian V vände sig mot Malmö. Danskarna inledde belägringen av Malmö två dagar senare. Stadens försvar leddes av fältmarskalk Fabian von Fersen, och under natten mellan den 25 och 26 juni slogs en dansk stormning tillbaka med stora förluster. Den 5 juli hävdes belägringen och den danska armén marscherade mot Lund. Trots framgången vid Malmö var Sveriges strategiska läge pressat. I slaget vid Köge bukt den 1–2 juli besegrades den svenska flottan, vars uppgift bland annat varit att skydda transporterna av förstärkningar från Sveriges tyska provinser. Nederlaget gjorde det lättare för Danmark att understödja sin armé sjövägen, medan Karl XI endast kunde räkna med begränsade förstärkningar till den svenska armén vid Herrevads kloster.

Karl XI hade väntat vid Herrevads kloster på förstärkningar, men efter danskarnas misslyckande vid Malmö beslutade han att åter rycka fram. Kristian V hade samtidigt samlat sin armé vid Billeberga öster om Landskrona. Karl XI ville uppsöka och om möjligt besegra den danska huvudstyrkan innan den förenades med ytterligare hjälptrupper. Även svenskarnas besvärliga försörjningsläge talade för ett snabbt avgörande. Sedan det danska belägringsartilleriet hade förts i säkerhet bröt Kristian V upp den 6 juli. Armén nådde följande dag Saxtorp, där den stannade medan bron vid Häljarp reparerades. Den 12 juli fortsatte danskarna mot Rönneberga backar. När Kristian V fick underrättelse om att den svenska armén närmade sig förde han tidigt den 14 juli ut sina trupper på Ylleshed nära Norra Möinge. Där ställde danskarna upp bakom en jordvall, som dolde trupperna och försågs med öppningar för artilleriet.

Slagordning

Svenska armén

Den svenska armén stod under kung Karl XI:s befäl, med fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt som överbefälhavare. Den svenska armén var uppställd i två stridslinjer eller träffen, med omkring 200 meters avstånd mellan träffen. Uppgifterna om den svenska fältarméns styrka varierar något. Enligt den bataljuppställning som återges efter den svenske militärhistorikern Julius Mankell med flera omfattade den svenska slagordningen sammanlagt 27 skvadroner och 15 bataljoner, motsvarande 8 522 man exklusive officerare, underbefäl och artillerister. Den totala styrkan anges i en annan uppgift till drygt 9 000 man, medan Handlingar rörande Karl XI krig anger 8 836 man exklusive allt befäl. Fördelningen mellan infanteri och rytteri var ungefär jämn. Andra uppskattningar placerar den svenska armén vid omkring 9 000–10 000 man, ungefär jämnt fördelade mellan infanteri och rytteri. Den svenska slagordningen omfattade artilleri under överste Krister Karlsson Liljeberg, men de återgivna källorna anger inte någon säker totalsiffra för antalet svenska artilleripjäser.

Därtill följde ett småländskt bondeuppbåd. Antalet anges vanligen till omkring 4 000 man, men i en annan uppgift till omkring 6 000 man. Bondeuppbådet stod under landshövdingarna Augustin Leijonsköld och Gustaf Lilliecrona, men hade begränsat militärt värde och var främst avsett för bevakning av det svenska lägret. Bönderna saknade i stor utsträckning utbildning och utrustning för reguljär fältstrid, och deras vapen bestod till stor del av liar, yxor, högafflar, spikklubbor och andra enkla redskap. Deras närvaro kunde däremot ge intryck av en större svensk styrka och därmed skrämma fienden. Många av bönderna hade dessutom lockats till uppbådet med föreställningen att de främst skulle sättas in mot snapphanar och andra plundrare, snarare än mot reguljära danska förband.

Truppernas fördelning

Samtida svensk karta som visar arméernas slagordning och den lokala topografin inför det kommande slaget. Landskrona återges vid kartans högra kant.

Den svenska armén var uppställd i två träffen med en högerflygel, en center och en vänsterflygel.

På högerflygeln befann sig kung Karl XI tillsammans med general Rutger von Ascheberg, som ledde flygelns främre träff. Generalmajor Barthold de Mortaigne förde befäl över infanteriet på högerflygeln, medan generalmajor Nils Bielke ledde den andra träffen. Högerflygelns första träff bestod av 1 skvadron ur Drabantkåren under överstelöjtnant Henric Naschert, 6 skvadroner ur Livregementet till häst på 984 man under överstelöjtnant Georg Zelow, samt 2 bataljoner ur Livgardet under överste Jacob Johan Hastfer. Flygelns andra träff bestod av 1 skvadron ur Livregementet till häst under Bielke, 1 skvadron ur Skåne-Bohusläns dragonregemente under överste Wilhelm Mauritz von Post, 4 skvadroner ur Västgöta kavalleriregemente under överste Per Hierta, 1 bataljon ur Jämtlands regemente under överste Zakarias Ribbing, 1 bataljon ur Hälsinge regemente under överstelöjtnant Georg Fredrik von Ascheberg samt 1 skvadron ur Viborgs läns kavalleriregemente under överste Bernhard Mellin.

Centern stod i första träffen under Martin Schultz von Ascheraden och i andra träffen under Christopher Gyllenstierna. Den första träffen bestod av 2 bataljoner ur Dalregementet under överste Johan Drake, 1 bataljon ur Livgardet under Schultz, 1 bataljon ur Skaraborgs regemente under överste Friedrich Börstell samt artilleri under överste Liljeberg. Den andra träffen bestod av 2 bataljoner ur Kronobergs regemente under överste Henrik von Vicken samt 1 bataljon ur Kalmar regemente under överste Eric Soop.

Den vänstra flygeln stod under fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt. I första träffen fördes infanteriet av generalmajor Göran Sperling och kavalleriet av generalmajor Johan Benedict von Schönleben. Träffen bestod av 2 skvadroner ur Lybeckers skånska ryttare under överstelöjtnant Henrik von Krefelt, 1 bataljon ur Dalregementet under generalmajor Hans Abraham Kruuse af Verchou, 3 skvadroner på 500 man ur Riksänkedrottningens livregemente till häst under överstelöjtnant Mårten Lindhielm, 1 bataljon ur Västerbottens regemente under överste Carl Gustaf Clodt von Jürgensburg samt 2 skvadroner ur Adelsfanan under överste Johan Drake. Vänsterflygelns andra träff leddes av överstarna Georg Henrik Lybecker och Hans Christoffer Kock von Crimstein. Den bestod av 1 bataljon ur Närkes regemente under överste Tomson, 1 bataljon ur Värmlands regemente under överstelöjtnant Göran Stierna, 2 skvadroner ur Smålands ryttare under överste Elias von Hagendorn, 1 skvadron ur Skåne-Bohusläns dragonregemente under överste Casper Goës, 1 skvadron ur Åbo-Viborgs kavalleriregemente under överste Klas Johan Baranoff, 1 skvadron ur Östgöta värvade kavalleriregementet under överste Otto Vellingk, 1 skvadron ur Wolmar Wrangels kavalleriregemente samt 1 skvadron ur Nils Gyllenstiernas kavalleriregemente.

Överste Hans Ramsvärds regemente, uppsatt 1676 och moderregemente till Skånska dragonregementet, är svårare att placera exakt. Det förekommer inte i de bevarade bataljuppställningar som ligger till grund för en äldre rekonstruktion av slagordningen, men anges i en annan uppställning i vänsterflygelns bakre träff. Fältstaten i Skåne 1677 visar dessutom att underofficerare och meniga ur regementet fick ersättning för sitt uppträdande i slaget vid Landskrona. En möjlig förklaring är därför att regementet anlände till slagfältet först efter att striden hade börjat, eller att det endast delvis ingick i den ursprungliga slagordningen.

Danska armén

Den danska armén stod under kung Kristian V, med fältmarskalklöjtnant Joachim Rüdiger von der Goltz som överbefälhavare. Arméns styrka anges i olika uppgifter till omkring 12 000 man inklusive befäl, eller mellan 12 000 och 14 000 man. Enligt den slagordning som återges efter Julius Mankell och den danske militärhistorikern Otto Vaupell bestod hären av 21 bataljoner och 46 skvadroner, motsvarande omkring 5 000 infanterister och 7 000 dragoner och kavallerister. En dansk bataljon uppgick i genomsnitt till omkring 250 man och en skvadron till omkring 150 man. Danskarna hade därmed fler beridna soldater än svenskarna, men ungefär lika många infanterister.

Ett betydande inslag i den danska armén utgjordes av värvade och allierade trupper från tyska områden. I Kongens Livregiment var samtliga soldater tyskar, med undantag för ett norskt kompani. Det tyska inslaget hängde samman med Danmarks långvariga militära kontakter i Tyskland och med att landet i hög grad förlitade sig på utländska officerare och värvade förband. Bland förstärkningarna fanns trupper från Münster, Hessen och kejserliga förband. Furstbiskopen Christoph Bernhard von Galen hade sänt omkring 4 260 man: 3 500 infanterister, 500 kavallerister, 200 dragoner och 60 artillerister. Från Hessen kom tio infanterikompanier under överste Keller samt dragonförband under överstelöjtnanterna Wilhelm von Hornumb och Retzenstein, senare förstärkta med ytterligare två skvadroner. Därtill deltog ett kejserligt infanteriregemente under överste Ernst Georg von Wallis och det Karinska kavalleriregementet under överstelöjtnant Leslie. Flera av dessa förband hade marscherat från Kassel sedan den 31 maj och hade ännu inte deltagit i striderna i Skåne, vilket gjorde att de ansågs ha bättre stridsmoral än flera av de redan prövade danska förbanden. De sista förstärkningarna anlände strax före slaget. Den 10 juli anslöt Wallis kejserliga infanteriregemente, omkring 1 200 man, samt Hornumbs hessiska dragonregemente, omkring 270 man. Danskarna hade även fått tillstånd av kurfursten av Brandenburg att värva ett fotregemente på 1 800 man inom hans område, och ytterligare ett dragonregemente samt två infanteriregementen värvades på andra håll.

Truppernas fördelning

Den danska slagordningen var uppdelad i vänsterflygel, center och högerflygel, med förbanden ordnade i flera träffen. Därtill fanns särskilda reserver på flyglarnas ytterkanter, bland annat dragonförband avsedda att hindra överflygling. Hela armén stod under Kristian V, med Joachim Rüdiger von der Goltz som högste militäre befälhavare. I själva uppställningen befann sig både kungen och von der Goltz vid den danska högerflygeln.

Den danska vänsterflygeln stod under generallöjtnant Friedrich von Arenstorff. Första träffen leddes av generalmajorerna Hans Walter och Ditlev Rumohr och bestod av en blandning av kavalleri, dragoner och infanteri. Där ingick 1 skvadron under Nymphius, 1 skvadron hessare, 2 skvadroner under Arenstorff, 2 bataljoner ur Kongens Livregiment, 3 skvadroner under Walter, 2 bataljoner ur Prins Georgs Regiment, 1 bataljon ur Slesvigska regementet under Schönberg, 2 skvadroner ur 1. Fynske nationale Rytterregiment under överste Christoffer Schack samt 1 bataljon under överste Barthold Bülow. Första träffen omfattade därmed sammanlagt 6 bataljoner och 9 skvadroner. Till denna del av flygeln hörde bland annat överste Örtzens dragoner, överste Kellers kavalleri, 1. Sjællandske nationale Rytterregiment och 4. Jyske nationale Rytterregiment, fördelade från ytterflanken in mot centern.

Vänsterflygelns andra träff leddes av generalmajor Hans Frederik von Levetzow. Den bestod av 2 skvadroner under Arenstorff, 1 bataljon ur Dronningens Livregiment, 3 skvadroner under Levetzow, 2 värvade skvadroner under överste Juel, 1 skvadron ur Själländska rosttjänsten under överste Schiller samt 1 skvadron hessare. Till denna träff hörde dessutom en särskild flygel med 3 skvadroner under överste Jörgen Brockenhus. Sammanlagt uppgick den andra träffen till 1 bataljon och 12 skvadroner, inräknat den särskilda flygeln. Längst ut på vänsterflygeln stod överste Rantzaus dragonregemente som reserv för att skydda mot kringgående anfall.

Den danska centern stod under generallöjtnant Henrik Rysensteen och generalmajor Joachim Schack. Första träffen bestod av 3 bataljoner ur Prins Frederiks Regiment under överste Thomas Meldrum samt artilleri med 33 artilleripjäser. Till denna del var Schack knuten, medan artilleriet stod under överstelöjtnant Braune och major Harboe. Den andra träffen bestod av 1 bataljon ur Prins Christians Regiment under överstelöjtnant Johan Anton Elnberger och 1 bataljon ur Sjællandske Landregiment til Fods under överste Christian Lange. Centern omfattade därmed sammanlagt 5 bataljoner och utgjorde den del av slagordningen där det danska artilleriet var samlat. Till skillnad från flyglarna bestod den huvudsakligen av infanteri och artilleri.

Den danska högerflygeln bestod av tre träffen. I den främre träffen befann sig Kristian V, prins Georg, von der Goltz och generalmajor Gustav Adolph von Baudissin. Träffen var en lång blandad linje av infanteri och kavalleri, där flera delar av det Münsterska infanteriet var inskjutna mellan kavalleriförbanden. Den omfattade 1 bataljon och 1 skvadron kejserliga soldater, 1 skvadron ur Livregiment til Hest under överste Wulf, Karinska kavalleriregementet under Leslie, 1 skvadron under Baudissins värvade kavalleri, 6 bataljoner och 1 skvadron ur Münsterska regementet, 2 skvadroner ur 2:a Fynske nationale Rytterregiment under Arenstorff samt 2 skvadroner ur 2:a Sjællandske nationale Rytterregiment under generalmajor Ditlef Rantzau. Första träffen omfattade därmed sammanlagt 7 bataljoner och 8 skvadroner.

Högerflygelns andra träff stod under generalmajorerna Gomar Franz von Grandvilliers och Ditlef Rantzau. Den bestod av 3 skvadroner ur 3. Jyske nationale Rytterregiment under Styrke, 2 skvadroner ur Jylländska rosttjänsten under överste Mogens Kruse, 1 skvadron ur Livregiment til Hest, 1 bataljon kejserliga trupper samt 1 skvadron münsterska trupper. Därtill fanns en särskild flygel till andra träffen med 1 skvadron ur Münsterska regementet och 2 skvadroner ur Ramstedts dragoner. Längst ut på högerflygeln stod dessutom överste Schumachers och Ramstedts dragonregementen som reserver för att hindra överflygling.

Den tredje träffen på högerflygeln stod under generalmajor Hans Wilhelm von Meerheim och fungerade som en särskild reserv bakom eller vid sidan av flygeln. Den bestod av Hestgarden, 2 skvadroner under von der Goltz, Geweckes värvade kavalleri och Slesvig-Holstenske kavalleriregementet. I äldre uppställningar anges samma reserv med 3 skvadroner ur Livgarden til Hest under överste Joachim Ernst von Oettingen, 2 skvadroner under von der Goltz, 2 värvade skvadroner ur Jakob Geweckes kavalleriregemente och 3 skvadroner under överste Conrad Reventlow.

Slagfältets terräng

Stridsområdet låg mer än en mil öster från själva Landskrona och omfattade omkring 4,5 kvadratkilometer. Det låg främst i trakten mellan kyrkorna i Tirup i öster, Sireköpinge i norr, Billeberga i sydöst, Asmundtorp i sydväst och Vadensjö i väster. Trakten avgränsades dessutom av vattendragen Braån i söder och Råån i norr. Avståndet mellan Tirups kyrka och Sireköpinge var omkring fyra kilometer, och i väster reste sig Rönneberga backar. Området mellan kyrkorna bestod till stor del av den öppna gräsmarken Ylleshed, med torr grässlänt och fast mark som genomkorsades av stenmurar, jordvallar, dalgångar och mindre sankmarker. Dessa hinder fick stor betydelse under striden, särskilt för kavalleriet, och försvårade även förbandens möjligheter att hålla samman under framryckningen. Slaget har därför även benämnts slaget vid Ylleshed och slaget vid Tirup, även om det vanligen är känt som slaget vid Landskrona. Vädret var klart men mycket varmt, vilket gjorde marscher och strider på det öppna fältet ansträngande.

Uppmarschen till slagfältet

Svensk översiktskarta från 1885 över Ylleshed och arméernas ungefärliga positioner både innan och under själva fältslaget.

Den 12 juli 1677 bröt Karl XI upp från Herrevads kloster och nådde samma eftermiddag Torrlösa. Generalmajor Bielke sändes ut med Livregementet till häst för att rekognoscera danskarnas ställning vid Rönneberga. Med omkring 1 000 ryttare närmade han sig området och kunde från höjderna överblicka den danska armén. Den stod i en stark ställning mellan Billeberga och en större sankmark, skyddad av ett försvarsverk med 36 kanoner. Efter återkomsten avrådde Bielke från ett frontalangrepp, en bedömning som delades av flertalet svenska generaler. De föreslog i stället att armén skulle kringgå den danska ställningen och hota dess förbindelser med Landskrona. Karl XI reagerade först kraftigt mot deras försiktighet och förklarade sig beredd att angripa trots riskerna, men gick slutligen med på att avstå från ett direkt anfall. Den 13 juli stannade den svenska armén mellan Nöbbelöv och Torrlösa. Dagen var avsatt för bön, och att den inföll på en fredag den 13 juli kan också ha bidragit till beslutet.

Under natten till den 14 juli började svenskarna marschera mot Tirup i fyra kolonner. Armén väntade sig att möta danskarna vid Rönneberga, medan bondeuppbådet placerades vid Tirups kyrka. Den danska armén hade emellertid lämnat sin tidigare ställning och fört trossen och tälten tillbaka till Landskrona. Trupperna doldes bakom en jordvall nära Billeberga, där de även skyddades av ett dike och sankmark. Avsikten var att locka svenskarna till ett anfall mot denna svårforcerade försvarsställning. När svenskarna fann den tidigare danska ställningen övergiven blev läget osäkert. Danskarna kunde ha dragit sig tillbaka till Landskrona, men kunde också befinna sig i närheten och angripa medan den svenska armén ännu marscherade. Trots råd om att göra halt beordrade Karl XI fortsatt framryckning. Sedan danska ryttare upptäckts sändes Rutger von Ascheberg ut för att rekognoscera. Han stötte på en dansk patrull under generalmajor Hans Walter, som efter en kort skottväxling drog sig tillbaka. Sammanstötningen visade att den danska armén fortfarande fanns i närheten, sannolikt dold bakom terränghinder.

Svenskarna försökte därefter få danskarna att avslöja sig genom att avfyra svensk lösen. Eftersom svaret kom från Landskronas vallar gav det dock ingen säker upplysning om den danska huvudarméns läge. Vid en ny rekognoscering från höjden vid Billeberga kyrka upptäckte Ascheberg den danska armén bakom terränghindren vid Ylleshed. Den skyddades framför allt av en jordvall i öst–västlig riktning, försedd med öppningar för artilleriet. Ascheberg föreslog att svenskarna skulle kringgå ställningen och hota den danska flanken. Vid det följande krigsrådet utvecklade fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt planen: armén skulle föras åt höger över Tarstad mot Rönneberga höjder och därigenom tvinga danskarna att lämna sitt skydd. Karl XI godkände förslaget sedan det fått stöd av de övriga generalerna. Den svenska armén formerades därefter på östra sidan av dalgången, med vänsterflygeln nära Tirups kyrka. Omgrupperingen var avslutad omkring klockan åtta, varefter soldaterna fick vila i sommarvärmen medan Karl XI red längs fronten och uppmuntrade förbanden. Huvuddelen av artilleriet placerades på högerflygeln under major Liljenberg. Vid niotiden intog trupperna åter slagordning. Kungen uppges ha använt stridsropet ”Med Guds hjälp” och manat soldaterna att kämpa tappert.

Den svenska kringgående rörelsen förändrade förutsättningarna för Kristian V, som omkring klockan åtta beordrade den danska armén att gruppera om mitt emot svenskarna. Omställningen försvårades av oordning efter nattmarschen, motsättningar mellan danska och tyska befäl samt att förband från de olika flyglarna hade blandats samman. När svenskarna närmade sig hade danskarna dock i huvudsak återställt ordningen och brett ut sin linje för att utnyttja sitt numerära överläge. Kristian V hade avsett att överraska svenskarna om de fortsatte mot Rönneberga. Svenskarna förde emellertid huvudstyrkan åt nordost mot Sireköpinge och Rönneberga högar, vilket hotade att kringgå den danska ställningen. Manövern fick avsedd effekt och tvingade danskarna att lämna sitt skydd.

När Kristian V konstaterat att den svenska armén inte var starkare än hans egen beslutade han att gå ut på den öppna heden. Klockan 10.30 beordrade han ett anfall mot den svenska vänsterflygeln, som han uppfattade som blottad. När vänsterflygelns befälhavare, generalmajorerna Rumohr och Walter, satte sina trupper i rörelse följde även den danska centern efter. Därmed började en större del av armén avancera än vad som sannolikt först hade avsetts. Den danska linjen bestod av en blandning av infanteri och kavalleri, som under framryckningen fick svårt att hålla samma takt och understödja varandra. Snart skilde endast den smala dalgången mellan Tirup och Sireköpinge de båda arméerna åt.

Slaget

Artilleriduellen

När den svenska armén nådde höjderna mellan Tirup och Tarstad började danskarna rycka fram. Karl XI förde då fram sitt artilleri framför den svenska fronten. För att ställa sin armé parallellt med svenskarnas linje lät von der Goltz den danska fronten svänga åt vänster och fortsatte därefter fram till kanonskotts avstånd. Omkring klockan tio stod arméerna på var sin sida av dalgången. Svenskarna sköt svensk lösen, varpå danskarna svarade med kanoneld och en artilleriduell inleddes. Huvuddelen av det svenska artilleriet stod framför högerflygeln, medan danskarna tvingades stanna sin framryckning och föra fram sina kanoner framför vänsterflygeln.

Avståndet mellan linjerna var till en början över 600 meter, men elden orsakade ändå förluster och oordning i de täta formationerna. Kanonkulor rev upp luckor i leden och svartkrutröken försämrade sikten, samtidigt som danskarna fortsatte sin gruppering. Förutom rundkulor användes närstridsammunition som järnskrot och druvhagel. Artilleriduellen pågick i omkring en timme, från ungefär klockan 10 till 11. Karl XI beordrade då armén att rycka fram över dalgången. Han kan ha befarat att danskarnas starkare artilleri skulle få övertaget om duellen fortsatte, men beslutet kan också ha berott på otålighet. Den svenska planen tycks ha varit att låta kavalleriet bryta igenom den danska vänsterflygeln.

Svenska anfallet mot den danska vänsterflygeln

Vid klockan 11 såg Karl XI från den svenska högerflygeln danska trupper röra sig genom en trång passage i jordvallen. Han ställde sig i spetsen för drabantkåren under överste Naschert och anföll nedför sluttningen, över den sumpiga terrängen vid Rååns stränder och upp mot danskarnas ställning. Där spärrades vägen av en stenmur som var för hög och bred för att kavalleriet skulle kunna hoppa över. Genom en smal öppning lät kungen drabanterna rida fram, varigenom han tillfälligt skildes från huvuddelen av högerflygeln. De beridna drabanterna hade rört sig snabbare än de övriga förbanden och nådde därför fram före huvuddelen av understödet.

När kungen och de främsta drabanterna kom igenom öppningen utsattes de för dansk eld och flera svenskar föll. Karl XI gick ändå till anfall med dragen värja mot fyra danska skvadroner under generalmajor Walter. När danskarna insåg att den svenske kungen befann sig i främsta ledet försökte de omringa honom. Läget blev farligt eftersom sumpmarken och jordvallen fördröjde resten av högerflygeln. Krutröken dolde dock delvis svenskarnas rörelser, och anfallet gick så snabbt att det danska artilleriet och kavalleriet inte hann samordna sitt motstånd. Striden utkämpades på nära håll med pistoler och värjor. Drabanterna fick först stöd av Livregementet till hästs främsta skvadroner. Därefter anlände överstelöjtnant Zelow med två skvadroner ur Livregementet, följd av Nils Bielke med ytterligare delar av regementet och högerflygelns bakre linje. Allt fler svenska förband tog sig genom öppningen eller rev ned delar av jordvallen. Livgardet, Västgöta ryttare, Änkedrottningens livregemente och Hälsinge regemente drogs in i striden, liksom ryttare ur Viborgs läns kavalleriregemente under Mellin och delar av Christopher Gyllenstiernas styrkor. Det svenska infanteriet gick över jordvallen med pikar och musköter, medan Ascheberg satte in flera skvadroner. Anfallen riktades bland annat mot Dronningens Livregiment, Prins Georgs Regiment och Kongens Livregiment, som gradvis pressades tillbaka.

Genombrottet av den danska vänsterflygeln

Hela den svenska högerflygeln under Ascheberg drogs efter hand in i en hård och oöverskådlig närstrid med den danska vänsterflygeln, där även prins Georg deltog. När Hälsinge regementes bataljon nådde fram fick anfallet ytterligare eldkraft och tyngd. Skvadronerna stred med pistoler och värjor och förlorade tidvis kontakten med varandra. Överstelöjtnant Göran Rosenhane och ryttmästare Ture Bielke stupade, medan ryttmästare Axel Leijonsköld sårades svårt. Överste Axel Wachtmeister slog tillbaka tre danska skvadroner och fick fyra hästar skjutna under sig; efter slaget kunde endast sex man ur hans egen skvadron återfinnas. Även Aschebergs häst sköts, men pikenerare ur Livgardet drev undan de danska ryttarna så att han kunde få en ny häst och fortsätta striden. von Post sårades svårt och föll ur sadeln, och hans dragoner led också stora förluster.

Danskarna utnyttjade inte tillfället att genomföra ett samlat motanfall medan Karl XI var isolerad och de svenska förstärkningarna fördröjdes av terrängen. Vänsterflygeln kom därför huvudsakligen att försvara sig mot ett växande svenskt tryck. När flygeln började vackla försökte generalmajor Walter återställa ordningen. En av hans söner stupade och Walter sårades så svårt att han senare avled. Generalmajor Rumohr skyndade till hans hjälp men kom för långt fram, omringades och tillfångatogs av den svenske gardeskaptenen Bernhard von Liewen. Även Arenstorff sårades. Danska bataljoner sändes fram till kavalleriets stöd, men många av soldaterna var nyvärvade och förbanden råkade snart i oordning. När två svenska bataljoner ur Livgardet närmade sig gick generalmajor Levetzow fram med tre skvadroner. Dessa kolliderade emellertid med två framryckande bataljoner ur Prins Georgs Regiment, som drogs med i reträtten. Förvirringen spred sig: soldater kastade sina vapen, många dödades eller tillfångatogs och svenskarna erövrade danska kanoner. Därmed var genombrottet på högerflygeln fullbordat.

Under några kritiska minuter visste flera svenska befäl inte om Karl XI fortfarande levde. När han åter syntes bland de svenska leden stärktes moralen, men framgången hade varit kostsam och Livregementet till häst hade förlorat många officerare, underbefäl och ryttare. Danskarna hade dessutom fortfarande reserver att sätta in. Rysensteen beordrade därför generaladjutant le Brun att föra fram infanterireserven till vänsterflygelns stöd. Förstärkningen blev mindre än avsett, eftersom delar av reserven redan stred på andra håll och flera återstående förband var utmattade eller hade svag sammanhållning. Generalmajorerna Levetzow och Schack försökte samtidigt hålla samman delar av Fynske nationale Rytterregiment. Rysensteen lät även Schack sända fram en bataljon ur Prins Frederiks Regiment, men också den drogs in i oordningen.

Det tysk-danska kavalleriet trängdes tillbaka, och Karl XI utnyttjade förvirringen genom upprepade anfall mot den del av Arenstorffs styrkor som stod närmast centern. En stor del av de danska kavallerister som stupade under slaget föll sannolikt på fälten vid Hedegården. Den svenska framgången övergick därefter i förföljelse. Kavalleriet hann upp danskt infanteri som flydde mot Ylleshed och Asmundtorp. Mindre avdelningar försökte försvara sig bakom diken, buskage och jordvallar, men drevs bort. Under förföljelsen besköts Karl XI på nytt av danska soldater från ett buskage. Svenskarna fortsatte till andra sidan av Ylleshed, men gravar och jordvallar bromsade dem och danskarnas snabbare hästar gav de flyende ett visst försprång. Samtidigt drogs kungen och en stor del av det svenska rytteriet bort från huvudstriden, vilket gjorde att han förlorade överblicken över de andra delarna av slagfältet.

Omkring klockan 13 nådde Karl XI trakten kring Asmundtorp och gjorde halt. Människor och hästar var utmattade av striden och hettan, och kungen förlorade sansen två gånger under ritten. Värmen och vätskebristen hade dödat både soldater och hästar på slagfältet. Karl XI återhämtade sig med brännvin ur en soldats fältflaska. Efter omkring en timme fick han rapporter om det kritiska läget på den svenska vänsterflygeln och beordrade Bielke att återvända till Tirups kyrka med reserven.

Danska genombrottet av den svenska vänsterflygeln

Samtidigt som den svenska högerflygeln besegrade danskarnas vänster vann den danska högerflygeln framgång mot svenskarnas vänsterflygel under Simon Grundel-Helmfelt, ett förlopp som påminde om slaget vid Lund. Den danska högerflygeln leddes övergripande av fältmarskalklöjtnant von der Goltz. Kristian V befann sig där och deltog i striden tillsammans med prins Georg. Flygeln omfattade bland annat münsterska dragoner, kejserliga trupper och reservskvadroner. I den främre linjen ingick kavalleri under von Baudissin, flera infanteribataljoner och Garden til Hest under von Oettingen, medan den bakre linjen bland annat bestod av tre kavalleriregementen under generalmajor Meerheim.

Danskarna bedömde att det svenska flankskyddet vid höjden mitt emot Tirups kyrka var svagt. Baudissin förde därför sina trupper runt den svenska vänsterflanken och kastade de yttersta skvadronerna tillbaka mot den bakre linjen, som också råkade i oordning. Drake och Goes slogs ut tillsammans med flera underlydande, och Västerbottens bataljon slogs tillbaka när den försökte stödja rytteriet. Dess chef, överste Clodt von Jürgensburg, togs till fånga. Många västerbottningar stupade, sårades eller tillfångatogs när danskt kavalleri trängde igenom linjen och isolerade mindre svenska grupper. Även Adelsfanan och de skånska dragonerna led svåra förluster. Meerheim förde på eget initiativ fram den danska reserven för att utnyttja framgången. Under striden sårades överste von Oettingen dödligt. Helmfelt försökte hejda sammanbrottet genom att personligen föra fram några reservskvadroner, men motanfallet misslyckades. Hans häst träffades och han fastnade under den när den föll. De retirerande svenska trupperna kunde inte undsätta honom. Fältmarskalken ska därefter ha dödats av en dansk eller tysk löjtnant ur Jakob Geweckes värvade kavalleriregemente sedan hans begäran om pardon avslagits. Löjtnanten uppges ha tagit en signetring från hans finger. När ringen senare visades för den tillfångatagne Schönleben förstod danskarna att Helmfelt hade stupat.

Tirups kyrka, där resterna av den svenska vänsterflygeln retirerade till. Det småländska bondeuppbådet positionerade sig vid kyrkogården. Bild från 2015.

Efter Helmfelts död övergick befälet i praktiken först till Schönleben och därefter till generalmajor Sperling. De återstående svenska förbanden pressades mot Tirups kyrka. Sedan danskarna hade intagit höjden placerade de tungt artilleri vid dalgångens kant och besköt svenskarna nedanför kyrkan. Två skvadroner ur Riksänkedrottningens livregemente förlorade mer än en tredjedel av sin styrka. Den ena leddes av ryttmästare Carl Gustaf Rehnskiöld, som deltog i försöken att hålla stånd mot de danska elitförbanden. Det svenska kavalleriet var nära att slås ut och samlades nedanför kyrkan. Fotfolket måste retirera långsammare under fortsatt strid, och när kavalleriet drevs bort lämnades flera bataljoner i den bakre linjen utan skydd mot danska ryttare. Delar av infanteriet retirerade i oordning. Förband ur Västerbottens och Värmlands regementen tog ställning i ett skogsparti i dalgången, medan Sperling försökte samla trupperna på den östra sluttningen och Lübecker deltog i flera motanfall. Arkeologiska fynd har visat spår efter kavalleristrider och rörelser över Råån, vilket tyder på att danska ryttare förföljde svenska förband långt tillbaka. Om det danska kavalleriet därefter hade vänt mot den svenska centern och högerflygeln kunde slaget ha avgjorts till dansk fördel.

Omkring klockan 14 förberedde Kristian V ett nytt anfall som kunde ha fullbordat genombrottet. Vid Tirups kyrkogård stod emellertid det småländska bondeuppbådet. Bönderna saknade användbara vapen och kunde inte strida som reguljärt infanteri, men deras agerande fick ändå betydelse. De slog på trummor, viftade med fanor, skrek och sköt från området kring kyrkogårdsmuren. Danskarna uppfattade ljuden och rörelserna bakom vagnborgen som tecken på en större svensk reserv och avbröt framryckningen för att samla sina skvadroner inför ett befarat anfall. Uppehållet gav Sperling tid att återställa en viss ordning. Bondeuppbådet hade knappast kunnat stå emot ett reguljärt anfall, men vann tid åt de svenska förbanden. Det är dock osäkert hur avgörande böndernas uppträdande var. Danskarna kan också ha avbrutit framryckningen därför att deras egen vänsterflygel höll på att bryta samman.

Kristian V avbröt frontalanfallen och rörde sig mot centern och Sireköpinge. Samtidigt samlades resterna av den svenska vänsterflygeln. Omkring 2 000 man ur den svenska centern marscherade under Schultz och Gyllenstierna mot Tirup, medan Västgöta ryttare och Livregementet närmade sig från Asmundtorp efter att ha avbrutit förföljelsen av danskarnas vänsterflygel. När även den danska centern började ge vika riskerade Kristian V att angripas från tre håll.

Centerns sammandrabbning

Terrängen gjorde striden i centern svåröverskådlig. Den svenska linjen följde höjdryggar och dalsänkor, vilket innebar att kontakten mellan förbanden tidvis bröts. Enheter som ryckte fram över höjderna utan tillräckligt stöd riskerade därför att isoleras. Båda sidors artilleri besköt de täta leden med rundkulor, druvhagel, kartescher och kedjelod. Arkeologiska fynd av kedjelod, som var två kulor sammanbundna med en kedja, visade vilken ammunition som användes mot infanteriets slutna formationer. Beskjutningen rev upp luckor och orsakade skador både genom träffar och kringflygande splitter, men det svenska infanteriet stod kvar på heden vid dalgångens västra sida. Rysensteen hade först hållit den danska centern tillbaka. När striden pågick på båda flyglarna lät han sina bataljoner rycka fram över dalgången. I den främsta linjen stod både kavalleri och infanteri, bland annat fynska förband samt delar av Prins Frederiks Regiment, Prins Georgs Regiment och de münsterska förbanden. Den svenska centern hade varit delvis dold av terrängen, men danskarna såg efter hand dess fanor och pikspetsar närma sig höjdkrönet.

På omkring 150–200 meters avstånd började den närmaste striden. Den svenska centern under Schultz, där delar av Dalregementet och Livgardet ingick, mötte anfallet med artilleri- och musköteld. Krutröken, terrängen och oordningen i de danska leden försvagade deras sammanhållning. Danskt infanteri fortsatte ändå fram mot generalmajor Schönlebens främre linje, och båda sidor led svåra förluster i den täta eldgivningen. Av Dalregementets drygt 500 soldater var endast 35 oskadda efter slaget. Schönleben sårades när svenskarna pressades tillbaka. När linjen vek in mot dalgången kunde han inte ta sig undan utan tillfångatogs. Tjock rök och damm begränsade befälens överblick. Förutom artilleri och musköter användes handgranater, och danskt infanteri öppnade luckor i leden så att de egna kanonerna kunde skjuta mot de framryckande svenskarna. Flera batterier bytte ägare i närstriderna, där tillfångatagna artillerister uppges ha behandlats särskilt hårt. Båda sidor förde fram sina bakre linjer. På svensk sida anslöt generallöjtnant Gyllenstierna med bland annat Smålands ryttare.

När Rysensteen såg vänsterflygelns skvadroner retirera sände han delar av sin bakre linje till deras stöd. Samtidigt kastade svenska skvadroner och infanteri tillbaka ett danskt regemente. Danska artillerister övergav sina pjäser, som angreps från flanken av Livgardet; flera danska kanoner erövrades och förnaglades. Oordningen spred sig när bataljoner drog sig ur striden eller uppgav att de hade beordrats till högerflygeln. Förband som sänts mot den sammanfallande vänsterflygeln led stora förluster, och flyende soldater spred oro i centern. Officerare försökte samla mindre styrkor vid Norra Möinge, men Rysensteen förlorade kontrollen och den danska linjen började ge vika. De svenska mittenförbanden besvarade reträtten med ett närstridsanfall: efter en samlad salva hängde infanteristerna gevären på ryggen, drog värjorna och gick fram med stöd av pikenerare. Samtidigt vände svenska förband från den segerrika högerflygeln mot den danska centerns flank. Rysensteen försökte möta hotet med en snedställd linje men tvingades retirera för att undgå inringning. Betydande delar av centern behöll dock tillräcklig sammanhållning för att hålla svenskarna på avstånd och retirera under mer ordnade former än den slagna vänsterflygeln.

De sista striderna

Kristian V hade tillsammans med prins Georg och von der Goltz ordnat den danska högerflygelns skvadroner väster om Tirups kyrka och drivit tillbaka de svenska förbanden under Sperling och Lübecker. Han trodde först att segern på denna del av slagfältet var avgörande och avsåg att anfalla på nytt. På vägen mot Sireköpinge fick han emellertid veta att den danska vänsterflygeln var slagen och att centern höll på att ge vika. Han vek då av över Ylleshed mot Norra Möinge. Rysensteen försökte föra fram centerns bakre linje för att skydda den blottade vänstra flanken, men även dessa förband började retirera när de såg vänsterflygeln fly. Efter en kort strid råkade också den främsta linjen i oordning. Rysensteen hamnade under reträtten bland svenskt kavalleri men lyckades undkomma, utan att kunna samla trupperna till nytt motstånd. Paniken tilltog när soldaterna såg att svenskar redan hade nått Asmundtorp. Många försökte ta sig över Braån, medan en mindre styrka samlades vid Norra Möinge.

Den danska ledningen försökte ordna ett nytt försvar med resterna av centern och högerflygeln. Förlusterna bland befälen försvårade detta: generalmajor Walter hade stupat, Rumohr saknades och flera högre officerare och kompanichefer hade fallit eller tillfångatagits. Efter ett kort uppehåll ställde båda sidor åter upp sina förband. Den starka hettan hade då krävt många liv genom värmeslag och vätskebrist. Omkring klockan 16 fick Kristian V veta att större delen av Rysensteens trupper redan var på väg mot Landskrona. Eftersom centern och vänsterflygeln var slagna och svenska ryttare hotade hans rygg försökte han förena högerflygeln med centerns rester vid Norra Möinge och fortsatte därefter återtåget.

Karl XI hade under tiden samlat de svenska förband som frigjorts på högerflygeln. När Bielke återkom till Tirups kyrka med reserven kunde svenskarna gå till anfall och driva danskarna mot Landskrona. Livregementet och Västgöta ryttare sattes in till stöd för förbanden vid Tirup, medan infanteri under Sperling och Lübecker också deltog i motanfallet. Under danskarnas återtåg mötte Nils Bielke två bataljoner som hade grupperats bakom en stenmur för att skydda reträtten. Svenskarna angrep dem i flanken, men Bielke träffades av två kulor, varav en splittrade nyckelbenet. Han fortsatte anfallet innan han föll ur sadeln. De flesta danskarna dödades och ett mindre antal tillfångatogs. Danskt kavalleri samlades samtidigt vid Asmundtorp och förenades med delar av centerns infanteri för att skydda reträtten och återupprätta kontakten med Kristian V. Svenskarna erövrade artilleripjäser, fanor och annan materiel. Kristian V hade före slaget sänt en del av trossen till Landskrona och minskade därigenom förlusten av bagage, men en stor del av artilleriet gick förlorat.

Den danska högerflygeln lyckades trots läget retirera över Braån nära Billeberga i relativt god ordning. Förbanden var sammanblandade och kommunikationen bristfällig, men det organiserade återtåget och svenskarnas utmattning begränsade förföljelsen. Omkring klockan 16 var det samlade danska motståndet i praktiken brutet och armén drog sig över Ylleshed mot Billeberga och Landskrona. Delar av armén samlades dock vid Norra Möinge. De svenska förbanden var spridda efter striden och förföljelsen, och ledningen bedömde att ett samlat anfall mot danskarna fortfarande kunde medföra stora förluster. Någon sammanhängande förföljelse till Landskrona genomfördes därför inte. Mot kvällen sökte de danska förbanden skydd under kanonerna vid Landskrona citadell.

Omkring en halv mil från staden lät Karl XI armén stanna mellan Vadensjö och Råga Hörstad vid 18-tiden. Slagfältet var fyllt av döda och sårade människor och hästar, fångar måste bevakas och de svenska förbanden ordnas på nytt. När danskarna inte återupptog striden drog sig svenskarna vid solnedgången tillbaka till Rönneberga högar och slog läger. Efter omkring tjugo timmars marsch och strid under en av de hetaste julidagarna i mannaminne var armén utmattad.

Förluster

Danska armén

De danska förlusterna blev mycket stora. Nära 2 000 ryttare och omkring 500 infanterister låg döda eller sårade på slagfältet eller ingick bland de tillfångatagna. Danskarna förlorade även 32 kanoner och 1 haubits, samt 1 000 kvallerihästar dödades i striden. Flera högre danska officerare stupade, däribland generalmajor Walter, överste Ramstedt, överstelöjtnant Meding, major von Ahnen samt grevarna Montecuculi och von Oettingen. Generalmajor Rumohr togs till fånga tillsammans med flera officerare och omkring 200 man. Svenskarna erövrade också från danskarna 17 fälttecken och tre rustvagnar.

Svenska armén

Även de svenska förlusterna var betydande. Av den insatta styrkan stupade 20 officerare, 17 underofficerare och 922 man. Därtill sårades 824 man, varav 47 kavallerister och 401 infanterister, och ytterligare 86 rapporterades sjuka. Flera regementen hade lidit mycket svåra förluster, särskilt Dalregementet och Västerbottens regemente. Änkedrottningens regemente förlorade 114 döda och 56 sårade exklusive befäl. Bland de högre svenska befälhavarna stupade fältmarskalk Grundel-Helmfelt och överste Goes, medan bland andra Drake, Bielke, von Post och Schönleben sårades; flera av dem avled senare av sina skador. Vidare hade danskarna erövrat 14 fälttecken och två kanoner från svenskarna.

Efter slaget

Efter nederlaget drog sig den danska armén tillbaka till Landskrona med delar av sitt byte. De utmattade svenska förbanden kunde inte fortsätta förföljelsen utan stannade på slagfältet och marscherade senare till det tidigare lägret vid Rönneberga. Följande dag sökte båda sidor efter stupade och sårade, och några dagar senare genomfördes ytterligare insatser under ett kort vapenstillestånd. Därefter inleddes förhandlingar om fångutväxling. Flera svenska befäl och soldater belönades efter segern. Rutger von Ascheberg utnämndes till fältmarskalklöjtnant och Göran Sperling till generallöjtnant. Soldater som hade erövrat danska fanor fick penningbelöningar, medan 3 486 fotsoldater och 4 191 ryttare tilldelades extra dryckespengar. Kvarlämnad utrustning på slagfältet togs till vara av både armén och traktens bönder. De erövrade kanonerna fördes senare norrut och flera av dem hamnade som krigstroféer i Stockholm.

Slaget vid Landskrona blev en svensk seger, men avgjorde inte kriget. Trots sitt numerära överläge hade danskarna inte lyckats utnyttja sitt utgångsläge och var efter slaget åter tillbakaträngda mot Landskrona. Svenskarna återtog initiativet i västra Skåne och kunde bättre kontrollera förbindelserna mellan danskarnas stödjepunkter, vilket bidrog till att svenskarna kunde isolera Kristianstad. Den danska armén förblev dock en betydande styrka, och även svenskarna hade lidit kännbara förluster, däribland fältmarskalk Simon Grundel-Helmfelt. Båda arméerna var efter slaget för medtagna för en ny större drabbning under sommaren. Danskarna drog sig först tillbaka till Landskrona och fortsatte den 5 augusti till Kristianstad. Svenskarna försökte under återstoden av året blockera både Kristianstad och Landskrona, men saknade tillräckliga styrkor för en fullständig inneslutning. Strategiskt fick segern därmed begränsad omedelbar betydelse. Den svenska armén var fortfarande för svag för att inta Landskrona, och danskarna kunde därför fortsätta använda staden som brohuvud i Skåne. Under hösten gick de båda arméerna i vinterkvarter.

På dansk sida följdes nederlaget av rannsakningar och interna motsättningar. Kristian V beordrade en rättslig undersökning av officerare som ansågs ha brustit i sin plikt. Överste Christoffer Schack vid 1. Fynske nationale Rytterregiment, överstelöjtnant Vilhelm Erhorn vid Dronningens Livregiment och infanterimajor Ulrich Dewitz avskedades, medan bland andra Friedrich von Arenstorff och Hans Wilhelm von Meerheim ställdes inför rannsakning. Endast överste Mogens Kruse fick beröm för sitt uppträdande i slaget med sina skvadroner. Samtidigt förekom rapporter om sviktande moral och deserteringar, även om deras omfattning kan ha överdrivits. Nederlaget ansågs bland annat bero på att den danska armén saknade tillräckliga stabs- och sambandsresurser för att samordna förbanden. Som en följd utökades generaladjutantsinstitutionen med fler generaladjutanter och generaladjutantlöjtnanter för både infanteriet och rytteriet. Samtidigt försökte von der Goltz och Baudissin återställa disciplinen i armén.

Fortsättningen av kriget

Under 1678 inriktades den svenska krigföringen i Skåne på att återerövra Kristianstad. Samtidigt förstärkte danskarna armén vid Landskrona och erövrade Helsingborg genom en kupp, där ett förfalskat brev med Karl XI:s sigill användes för att förmå den svenske kommendanten att kapitulera. I slutet av juli försökte Kristian V undsätta Kristianstad, samtidigt som den danska flottan genomförde landstigningsförsök på den skånska ostkusten. Ingendera operationen lyckades bryta den svenska belägringen. Kristianstad kapitulerade med Kristian V:s medgivande den 4 augusti 1678, varefter den danska armén drog sig tillbaka till Landskrona och Helsingborg. Förlusten minskade kraftigt Danmarks möjligheter att återerövra Skåne. Under reträtten lät Kristian V härja delar av landsbygden. Karl XI följde efter men avstod från att angripa danskarnas starka försvarsställningar, vilket visade att han blivit mindre benägen att riskera armén under ogynnsamma förhållanden. Landskrona förblev därför under dansk kontroll och utgjorde en viktig stödjepunkt fram till krigets slut.

Inför 1679 fanns planer på en ny expedition från Svenska Livland och en landstigning på Själland, men dessa visade sig orealistiska. Krigföringen i södra Sverige övergick i ett försiktigt ställningskrig i Skåne, Bohuslän och Västergötland. Svenskarna hade efter segern vid Landskrona återtagit initiativet i Skåne, men något slutgiltigt militärt avgörande nåddes aldrig. Kriget avslutades i stället genom diplomati. Något större svenskt segerfirande hölls inte omedelbart efter slaget vid Landskrona. Först efter freden i Lund den 26 september 1679 återvände armén symboliskt till slagfältet. Den 15 oktober ställdes den svenska hären upp på Ylleshed, där svensk lösen sköts med kanoner, musköter och pistoler till minne av segern. Karl XI tackade därefter sina trupper, och regementena marscherade hem efter det långa kriget.

Minnesmärken

Minnessten över slaget vid Landskrona, upprest 1911, på en höjd nordväst om Billeberga. Bild från 2011.

Ett monument restes 1911 på en höjd strax nordväst om Billeberga till minne av slaget. Den 14 juli 1927 firades 250-årsminnet av slaget vid Landskrona av Skånska husarregementet vid Billebergamonumentet. Få arkeologiska spår har lämnats efter slaget, eftersom mycket material har försvunnit genom jordbruk, nedbrytning eller senare uppsamling. Däremot har minnet av striden bevarats genom fanor, standar och andra föremål i museisamlingar.

Analys

Orsakerna till den svenska segern är svåra att entydigt fastställa. Kristian V:s beslut att först lämna den starka ställningen vid Rönneberga och därefter överge den skyddade positionen bakom vallarna vid Ylleshed innebar betydande risker. Vid Ylleshed hade den danska armén haft ett gott försvarsläge, och ett svenskt frontalanfall mot en sådan position hade kunnat bli mycket kostsamt. I stället kom slaget att föras på öppen mark, där det svenska kavalleriet bättre kunde utnyttja sin taktik med snabba anfall i karriär, följda av sidledsmanövrer och nya stötar mot fiendens formationer. Denna rörlighet bidrog till att skapa oro och upplösning i de danska leden. Erfarenheterna från slaget bidrog därmed till en förändring av den danska kavalleritaktiken. I början av augusti utfärdades en ny instruktion som uppmanade kavalleriet att överge den tidigare karakolleringen och i stället använda ett mer offensivt stridssätt, liknande det svenska. Ryttarna skulle rida fram i hög hastighet, avlossa pistoler på nära håll och därefter gå in i närstrid med värjor.

Den svenska segern berodde dock inte enbart på danskarnas misstag. Den svenska arméns sammanhållning och stridsvana spelade också en betydande roll, även om delar av den danska armén, särskilt de tyska infanteriförbanden, bestod av erfarna soldater. Många svenska förband hade kämpat tillsammans under längre tid, delat svåra fälttågsförhållanden och utvecklat stark kamratskap, bygdegemenskap och lojalitet mot kungen. Detta bidrog till uthållighet i striden, särskilt när delar av den svenska vänsterflygeln var nära att bryta samman. Slaget vid Landskrona blev därför inte bara ett resultat av taktiska manövrer, utan också av moral, disciplin och erfarenhet inom den svenska armén.

Karl XI:s agerande under striden har beskrivits av historikern Göran Rystad som ett uttryck för både hans styrkor och svagheter som fältherre. Genom sitt personliga mod och sin närvaro i främsta ledet kunde han inspirera soldaterna, men genom att själv kasta sig in i närstriden uppträdde han samtidigt mer som en skvadronchef än som arméns högste befälhavare. Därmed riskerade han inte bara sitt eget liv utan även arméns ledning och, i förlängningen, hela krigsföretaget.

Referenser

Källor

• Björlin, Gustaf (1885). Kriget mot Danmark 1675–1679. Stockholm: Norstedt. Libris 453494. https://runeberg.org/krigda1675/ 
• Eriksson, Ingvar (2000). Nils Bielke, 1644-1716: firad i nådens dagar, fälld i onådens. Stockholm: Atlantis. Libris 7644830. ISBN 978-91-7486-963-7 
• Isacson, Claes-Göran (2000). Skånska kriget 1675–1679. Lund: Historiska media. Libris 7776618. ISBN 91-88930-87-4 
• Jensen, Niels Peder (1900) (på danska). Den skaanske krig 1675–1679. Köpenhamn: Det Nordiske Forlag. Libris 20797472079747 
• Konow, Jan von (2001). Karolinen Rehnskiöld, fältmarskalk. Stockholm: J. von Konow. Libris 8395389. ISBN 91-631-1606-5 
• Knarrström, Bo; Nilsson, J. P. (2021). Slaget vid Landskrona 1677: det största slaget någonsin på svensk mark. [Stockholm]: Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag. Libris lz8962vjjf4vt7wc. ISBN 9789188885487 
• Knarrström, Bo (1 december 2004). ”Slaget vid Landskrona 1677 – Resultat från arkeologiska undersökningar av slagfältet vid Ylleshed”. META – historiskarkeologisk tidskrift (4): sid. 3–39. Läst 15 juli 2026. 
• Kuvaja, Christer (2008). Karolinska krigare 1660–1721. Stockholm: Schildts Förlags AB. ISBN 978-951-50-1823-6 
• Lindbergh, Katarina Harrison (2025). Skånska kriget 1675–1679. Lund: Historiska media. Libris n714dddtll4c5v3x. ISBN 978-91-8050-675-5 
• Rosander, Lars (2003). Sveriges fältmarskalkar: svenska fältherrar från Vasa till Bernadotte. Lund: Historiska media. Libris 7779602. ISBN 9189442059 
• Mankell, Julius (1866). Anteckningar rörande svenska regementernas historia. Örebro: Nils Magnus Lindh. Libris 22548435. https://runeberg.org/mjantreg/ 
• Prytz, Harald Oscar (1867). Historiska upplysningar om svenska och norska arméernas regementer och kårer jämte flottorna. Stockholm: Bergström & Lindroth. Libris 9920854409. https://runeberg.org/hisvnoarme/ 
• Rystad, Göran (2001). Karl XI: en biografi. Lund: Historiska media. Libris 8382891. ISBN 91-89442-27-X 
• Rystad, Göran; Stade, Arne (2005). Kampen om Skåne. Lund: Historiska media. Libris 10047267. ISBN 91-85057-05-3 
• Stamford, Carl von (1882) (på tyska). Die Feldzüge der Regimenter Ufm Keller und von Hornumb von Hessen-Cassel in dem Reichskriege gegen Schweden auf Schonen und auf Rügen 1677 und 1678. Kassel: U. Freyschmidt Hofbuchhandlung. Libris 2721099 
• Sundberg, Ulf (2010). Sveriges krig 1630–1814. Hallstavik: Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek. Libris 11856268. ISBN 978-91-85789-63-4 
• Wolke, Lars Ericson; Iko, Per (2003). ”Landskrona 1677: Ödesdiger dansk iver”. Svenska slagfält. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 8858346. ISBN 91-46-21087-3 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Slaget vid Landskrona.
  Bilder & media
• Riksantikvarieämbetets undersökning