Hoppa till innehållet

Helene Schjerfbeck

Från Wikipedia
Helene Schjerfbeck
Helene Schjerfbeck i början av 1890-talet.
FöddHelena Sofia Schjerfbeck
10 juli 1862[1][2][3]
Helsingfors[4]
Död23 januari 1946[1][2][3] (83 år)
Saltsjöbaden[5], Sverige
BegravdSandudds begravningsplats[6]
Andra namnHelene Schjerfbeck
Medborgare iFinland[7] och Storfurstendömet Finland
Utbildad vidKonstuniversitetets Bildkonstakademi
Académie Colarossi
SysselsättningMålare[8][9], exlibrist[10]
SläktingarMagnus Schjerfbeck (syskon)
Utmärkelser
Finlands Vita Ros tecken[11]
Namnteckning
Redigera Wikidata

Helena Sofia (Helene) Schjerfbeck (uttal [heˈleːn ˈɕæ̌rvbek] ⓘ) född 10 juli 1862 i Helsingfors, död 23 januari 1946 i Saltsjöbaden, var en finlandssvensk konstnär och målare. Hon var syster till arkitekten Magnus Schjerfbeck.

Helene Schjerfbeck började måla i 1800-talets naturalistiska och historiserande stil men utvecklade genom åren ett alltmer reducerat och sparsmakat modernistiskt måleri. Hon är mest omtalad för sina uttrycksfulla och avskalade självporträtt — de flesta och mest kända målade under åren 1939–1945 då hon var kring åttio år gammal.[12] Andra kända Schjerfbeckmålningar är En konvalescent[13] och Grönt stilleben[14] som 1991 trycktes på finska frimärken. I dag betraktas hon som en av de mest betydande gestalterna inom finländsk och nordisk konsthistoria, och sedan 1990-talet har hennes konst även fått ökad internationell uppmärksamhet.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Schjerfbeck växte upp under svåra omständigheter i en finlandssvensk familj i Helsingfors. Fadern, kontorsföreståndaren Svante Schjerfbeck vid järnvägens mekaniska verkstad, avled i tuberkulos 1876, varefter familjen levde på moderns änkepension samt på att hyra ut rum. Modern Olga uppskattade inte dotterns konstnärskap, men decennier av samlevnad höll dem oskiljaktigt samman.[15] När Schjerfbeck vid fyra års ålder föll ned för en trappa och fick en allvarlig höftskada kunde familjen inte bekosta läkarvård och man lät skadan självläka. Följden blev att Schjerfbeck resten av livet i perioder plågades av smärtor och fick en haltande gång, vilket troligen har bidragit till hennes omtalade tillbakadragenhet.[16]

År 1873, endast 11 år gammal, blev hon antagen vid Finska Konstföreningens ritskola där hon bland annat studerade under Adolf von Becker. Vid 18 års ålder vann hon sådan beundran för sitt historiemåleri att hon fick ett stipendium för studier i Frankrike. Schjerfbeck började vid Académie Colarossi i Paris 1880 och ytterligare stipendier gjorde att hon under det följande decenniet kunde göra studieresor till Bretagne, St. Ives i Cornwall, Rom, Florens, Wien och Sankt Petersburg. Under sin tid i Bretagne träffade hon en engelsk konstnär och förlovade sig med honom. Fästmannen bröt dock förlovningen 1885 då hans släktingar befarade att hennes höftskada berodde på tuberkulos. Schjerfbeck förblev ogift livet ut.[15] Som barn och i slutet av 1800-talet tillbringade Schjerfbeck också mycket tid på sin mormors familjegård i Sjundeå, Sjundby slott. Några av hennes tidigaste skissböcker innehåller teckningar som föreställer livet på Sjundby, och flera av hennes målningar, såsom Den gamla herrgården (1901), Parkbänken (1883), Båten i näckrosdammen (1883) och Sjundby gård (1927), har Sjundby som motiv.[17]

Efter studieresorna bodde Schjerfbeck i Helsingfors och arbetade under några år som lärare på Konstföreningens Ritskola. Schjerfbeck trivdes inte i huvudstadens konstnärskretsar och blev inte heller uppskattad under det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets nationalromantiska period då Akseli Gallen-Kallela var det stora namnet. Hon deltog dock under dessa år i samlingsutställningar i bland annat Helsingfors och Åbo.

Hennes tidiga historiska målningar, såsom Sårad krigare från 1808 (1880) och Wilhelm von Schwerins död (1886), uppfattades som ovanliga för en kvinnlig konstnär vid tiden, både till motivval och uttryck. Samtidigt skapade hon vardagliga och till synes fragmentariska motiv, där hon experimenterade med förenkling, ljus och penselföring. Målningen Gosse som matar sin lilla syster (1881) har i efterhand kommit att betraktas som ett av de tidigaste uttrycken för modernism i finländsk konst.[15]

Schjerfbecks konstnärliga utveckling präglades av återkommande stilförändringar. Under 1890-talet rörde hon sig gradvis mot ett mer avskalat och symbolistiskt formspråk, där linje, färgreduktion och intima motiv fick ökad betydelse. Efter sekelskiftet utvecklade hon ett allt mer koncentrerat och stiliserat uttryck, särskilt i sina porträtt, genrebilder och stilleben. En central del av hennes sena produktion utgörs av de många självporträtt där både konstnärlig utveckling och åldrande tematiseras.[15]

År 1902 flyttade hon tillsammans med modern till den lilla staden Hyvinge norr om Helsingfors, där de kom att bo i tjugo år i ett rum och kök. Det var under åren i Hyvinge som hon utvecklade sitt modernistiska måleri. Hon inspirerades av Édouard Manet, Vincent van Gogh, Paul Cézanne, impressionisterna och symbolisterna som hon studerade i nyutkomna konstböcker, samt av samtida konstnärer som hon följde i tidskrifterna The Studio, L'Art et les Artiste och Ord & Bild. Trots isoleringen från huvudstadens konstnärskretsar höll hon kontakt med studietidens vänner, särskilt Helena Westermarck, Maria Wiik och Ada Thilén.[15]

Hösten 1913 fick Schjerfbecks tillvaro i Hyvinge ett avgörande tillskott då konsthandlaren och galleristen Gösta Stenman uppsökte henne för första gången. Stenman var övertygad om hennes konstnärliga kvalitet och det var hans förtjänst att hon åter började synas på utställningar. Genom hans förmedling fick hon också se originalmålningar av Juan Gris, Marie Laurencin, Tyko Sallinen och andra. Han köpte upp hennes målningar och sålde dem i sin konsthandel i Helsingfors, och snart kom de överens om ett kontrakt där han betalade henne lön. Den 12 september 1917 öppnade Stenman hennes första separatutställning i sitt galleri, med sammanlagt 159 verk. Detta blev en verklig återkomst till det finska konstetablissemanget för Schjerfbeck. Några år senare fick hon pensions- och statsbidrag och förlänades Finlands vita ros' orden.

Våren 1915 hade forstmästare Einar Reuter uppsökt Schjerfbeck i Hyvinge. Reuter, som senare publicerade sig under pseudonymen H. Ahtela, var en stor beundrare av hennes konst och kom att bli en vän för livet. Då Schjerfbeck fick höra att Reuter förlovat sig 1919 blev hon oroad för att vänskapen skulle upphöra, men de förblev nära livet ut. Han skrev senare en biografi över henne, vars bild av Schjerfbeck som en spröd och lidande varelse kom att starkt prägla hur hon och hennes konst tolkades av eftervärlden.[15]

Ett par år efter moderns död 1923 bosatte sig Schjerfbeck i kuststaden Ekenäs, där hon stannade tills kriget tvingade henne att evakueras. Under krigsåren vistades hon först i Tenala, sedan i Lovisa med omnejd, och från början av 1942 på Luontola sanatorium i Nummela. I februari 1944 ombesörjde Gösta Stenman att hon kunde resa till Sverige.[15]

Stenman öppnade i början av 1930-talet ett galleri i Stockholm, och 1934 ingick en stor kollektion av Schjerfbecks arbeten i en utställning av finländsk konst på Liljevalchs konsthall. Det definitiva svenska genombrottet kom med Stenmans separatutställning i Stockholm 1937, som hyllades av kritiker och publik. Konst- och arkitekturkritikern Gotthard Johansson beskrev det som en av de starkaste upplevelserna under ett nära trettioårigt kritikerliv:

"Själv bevarar jag minnet av Stenmans första Schjerfbecksutställning 1937 som en av de starkaste upplevelser, som under ett snart trettioårigt kritikerliv beskärts mig."[16]

Om Schjerfbecks konst skrev han också:

"Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt och nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum."[16]

Schjerfbeck avled på Saltsjöbadens Badhotell den 23 januari 1946. Hennes grav finns på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Samlingar

[redigera | redigera wikitext]

Den största samlingen av Schjerfbecks konst förvaltas idag av Ateneum i Helsingfors.[18] Betydande samlingar finns även på Villa Gyllenberg och Didrichsens konstmuseum i Helsingfors och hon är representerad på bland annat Moderna museet[19], Göteborgs konstmuseum[20], Åbo Akademi[21], Helsingborgs museer[22], Sven-Harrys konstmuseum[23] och Reitz stiftelses konstsamlingar. 2019 köpte Reitz stiftelses konstsamlingar Helene Schjerfbecks verk Fäktaren, som aldrig tidigare visats i Finland.[24]

Galleri

[redigera | redigera wikitext]

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]
  •  Finlands Vita Ros tecken[11]

[Redigera Wikidata]

Se även

[redigera | redigera wikitext]

Källor

[redigera | redigera wikitext]

Biografi

[redigera | redigera wikitext]
  • Holger, Lena: Helene Schjerfbeck, liv och konstnärskap. Raster Förlag, 1987. ISBN 91-87214-016

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. 1 2 Helena Schjerfbeck, RKDartists (på engelska), RKDartists-ID: 70585.[källa från Wikidata]
  2. 1 2 Benezit Dictionary of Artists, Oxford University Press, 2006 och 2011, ISBN 978-0-19-977378-7, Benezit-ID: B00163374, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  3. 1 2 SNAC, SNAC Ark-ID: w6kh4sc7, läst: 9 oktober 2017.[källa från Wikidata]
  4. ↑ Finska konstnärsgillets konstnärsmatrikel.[källa från Wikidata]
  5. ↑ Gemeinsame Normdatei, läst: 31 december 2014.[källa från Wikidata]
  6. ↑ Find a Grave, läst: 11 maj 2024.[källa från Wikidata]
  7. ↑ Libris, Kungliga biblioteket, 2 oktober 2012, Libris-URI: 0xbdf6nj3lb16ql, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  8. ↑ abART, abART person-ID: 148252, läst: 1 april 2021.[källa från Wikidata]
  9. ↑ RKDartists, RKDartists-ID: 70585, läst: 11 december 2025.[källa från Wikidata]
  10. ↑ Huis van het boek onlinekatalog, 1931, exlibris, läs online, läst: 12 december 2024.[källa från Wikidata]
  11. 1 2 Aikalaiskirja 1941, Otava, 1941, s. 657, läs online.[källa från Wikidata]
  12. ↑ ”Självporträtt 1944. Finska Statens Konstsamlingar”. Arkiverad från originalet den 29 april 2013. https://archive.is/20130429223144/http://kokoelmat.fng.fi/wandora/w?lang=se&action=gen&si=http://www.muusa.net/E42_Object_Identifier/A_IV_3744&imagesize=0.
  13. ↑ Konvalescenten. Finska Statens Konstsamlingar
  14. ↑ Grönt stilleben. Finska Statens Konstsamlingar
  15. 1 2 3 4 5 6 7 ”Schjerfbeck, Helene”. Biografiskt lexikon för Finland. Helsingfors: Svenska litteratursällskapet i Finland. 2008–2011. URN:NBN:fi:sls-4912-1416928957518
  16. 1 2 3 Holger 1987
  17. ↑ Palomäki, Paula (3 november 1998). ”Maisemasta tauluksi | Siuntion Sjundbyn kartanolinna oli Helene Schjerfbeckin mummola ja toinen koti” (på finska). Helsingin Sanomat. https://www.hs.fi/pkseutu/art-2000003755684.html. Läst 13 mars 2026.
  18. ↑ ”Helene Schjerfbeck inleder Ateneums nya bokserie över konstnärer”. Konstmuseet Ateneum. 8 september 2016. https://ateneum.fi/sv/nyheter/helene-schjerfbeck-aloittaa-uuden-ateneumin-taiteilijat-kirjasarjan/. Läst 15 augusti 2024.
  19. ↑ Moderna museet
  20. ↑ ”Göteborgs konstmuseum | Margareta Vind”. emp-web-34.zetcom.ch. Arkiverad från originalet den 25 maj 2022. https://web.archive.org/web/20220525093910/http://emp-web-34.zetcom.ch/eMuseumPlus?service=ExternalInterface&module=collection&objectId=9612&viewType=detailView. Läst 15 juli 2021.
  21. ↑ Åbo Akademi, sid. 43. ISBN 952-9576-01-3, 1993
  22. ↑ ”Kringla - målning”. Kringla. https://www.kringla.nu/kringla/objekt?referens=HeM/objekt/153322. Läst 15 juli 2021.
  23. ↑ ”Sven-Harrys konstmuseum :: Samlingen”. www.sven-harrys.se. Arkiverad från originalet den 25 april 2021. https://web.archive.org/web/20210425124430/https://www.sven-harrys.se/sv/konstsamling/om1/. Läst 25 april 2021.
  24. ↑ Unikt verk av Schjerfbeck visas för första gången i Finland i Hufvudstadsbladet den 5 februari 2019. Läst den 6 februari 2019.

Vidare läsning

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Helene_Schjerfbeck&oldid=59627147”