Heliogabalus
.jpg)
Heliogabalus (eller Elagabalus; egentligen Varius Avitus Bassianus och som kejsare Marcus Aurelius Antoninus Augustus), var romersk kejsare från 218 till 222. Han var född omkring 203 i Emesa i Syrien som son till Sextus Varius Marcellus och kejsar Caracallas kusin Julia Soaemias. Att han skulle ha varit oäkta son till Caracalla var ett rykte som spreds ut för att ge honom större legitimitet till tronen.
I maktkampen mellan den severiska dynastins syriska gren och den tidigare pretorianprefekten Macrinus, som gjort sig till kejsare efter mordet på Caracalla, blev han som fjortonåring utropad till kejsare av romerska legionärer stationerade i Syrien den 16 maj 218.[1] Han har genom tiderna benämnts på flera olika sätt. I historien har han fått namnet Elagabalus (alternativt Heliogabalus) efter solguden Elagabalus Sol Invictus, över vars kult han var överstepräst. Även om detta namn (som kan ha använts som ett öknamn) blivit dominerande i modern historieskrivning, är det viktigt att understryka att det aldrig ingick i kejsarens officiella titulatur.[1] Cassius Dio omnämner honom som Sardanapalus.[1]
I slutet av sin regering, då han blivit mycket impopulär övertalades han att utse sin omtyckte kusin Alexander Severus till medregent. Dock blev han avundsjuk då denne snabbt blev mycket populär bland folket och soldaterna. Då det blev känt att Heliogabalus planerade ett mörda sin kusin blev han själv mördad tillsammans med sin mor den 11 mars 222 av officerare inom pretoriangardet. Efter att på olika sätt ha skändats runt Roms gator och kloaker kastades Heliogabalus kropp slutligen i floden Tibern.[2]
Heliogabalus beskrivs som en mycket excentrisk kejsare. som i sina hämningslösa utsvävningar förenade "alla österns och västerns laster". Det finns ett mycket rikt anekdotiskt material om honom som emellertid i många fall har ett tvivelaktigt historiskt källvärde. Berömd är historien om hur han under ett gästabud lät släppa ned så många blommor över gästerna att somliga av dem kvävdes till döds.[3] Han levde i sus och dus, och i jakten på nya smakupplevelser utlyste han en tävling där den som gjorde en sås som föll honom i smaken skulle bli rikligt belönad, men om han inte tyckte om såsen skulle kocken inte få äta annat än denna under resten av sitt liv.[4] Heliogabalus påstås ha varit sexuellt intresserad av män. Enligt den samtide krönikören Cassius Dio ska Heliogabalus ha haft en affär med sin manlige kusk, den blonde slaven Hierokles från Karien, som han utan framgång försökte upphöja till kejsare.[4]
Referenser
- ^ [a b c] Chris Scarre, Chronicle of the roman emperors, London 1995, s. 148–153
- ^ Gibbon, Edward, Romarrikets nedgång och fall (Stockholm 1977) bd 1., kap. 6, s. 147.
- ^ Kejsarhistorier. Wahlstöm & Widstrand. ISBN 91-46-21269-8
- ^ [a b] Gibbon, Edward, Romarrikets nedgång och fall (Stockholm 1977) bd 1., kap. 6, s. 142–147.
| Företrädare: Macrinus |
Romersk kejsare 218 - 222 |
Efterträdare: Alexander Severus |
