Nero

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
För programvaran Nero, se Nero (datorprogram). För det svenska skivbolaget, se Nero (skivbolag).
Nero (37-68)

Nero Claudius Caesar Augustus Germanicus, född Lucius Domitius Ahenobarbus, född 15 december 37 i Antium, död 9 juni 68 i Rom, var den femte romerske kejsaren från 13 oktober 54 till sin död. Han var son till kejsar Claudius sista maka Agrippina d.y. (kejsar Caligulas syster) och hennes make i första äktenskapet, Gnaeus Domitius Ahenobarbus.

Nero var inte från början tilltänkt som kejsare. Hans morbror Caligula tillträdde tronen ung och kunde tros ha alla förutsättningar att skaffa egna söner men slutade sina dagar utan någon, vilket ledde Caligulas farbror Claudius till tronen. Claudius adopterade Nero (som var son till hans fjärde fru) och då Nero var äldre än sin styvbror Britannicus blev det han som kom att ärva tronen vid Claudius död.

Neros första tid vid makten präglades av politisk stabilitet och välstånd, mycket tack vare hans goda rådgivare (bland andra filosofen Seneca). Många dyrbara byggnationer påbörjades, bland annat ett ofullbordat palats och dammbyggen. Så småningom ledde detta slöseri till kassakris, vilket försämrade statens ekonomi. År 62 skilde sig Nero från sin fru (och styvsyster) Octavia och gifte sig med den beryktade Poppaea Sabina.

År 64 brann Rom, och de tidiga kristna fick skulden och förföljelser tog vid. Efter att branden släckts en första gång började den om på nytt inom ett område som ägdes av Neros rådgivare Tigellinus, och Tacitus insinuerade på grund av detta att den andra och värre fasen av branden hade startats på order av Nero. Även Neros eget palats Domus Transitoria brann dock ner till grunden i denna andra fas av branden. Det har heller aldrig kunnat bevisas att branden, som ursprungligen började någonstans i det gytter av butiker som omgav Circus Maximus, var anlagd över huvud taget och andra bränder som härjade Rom under andra kejsare har inte tillmätts samma historiska intresse.

När en resning mot Nero spred sig och till slut vann stöd i senaten begick han självmord, assisterad av sin förtrogne, den frigivne slaven Epaphroditos. Nero var den siste av de julisk-claudiska kejsarna och hans regering följdes av de så kallade revolutionskejsarnas korta tid (68-69); Galba, Otho och Vitellius.

Neros sista yttrande skall enligt traditionen ha varit: Qualis artifex pereo (”Vilken konstnär går inte förlorad i mig”), men även andra sista yttranden har tillskrivits honom. Att han skulle ha spelat lyra (senare vanligen tänkt som violin trots att det instrumentet inte skulle uppfinnas än på drygt 1 000 år) under Roms brand avfärdade redan samtida historiker som lösa rykten.

Hans eftermäle var dåligt redan kort efter hans död och han beskylldes för mycket. Hans förföljelse av de kristna har gjort att han bland annat kallats Antikrist och han anses vara den som, via nummerkoden 666, i bibeln är angiven som "vilddjuret".

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]


Föregångare:
Claudius
Romersk kejsare
54-68
Efterträdare:
Galba