Jätteloka

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Jätteloka
Herkulesstaude fg01.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeVäxter
Plantae
DivisionFröväxter
Spermatophyta
UnderdivisionGömfröväxter
Angiospermae
KlassTrikolpater
Eudicotyledonae
OrdningAraliaordningen
Apiales
FamiljFlockblommiga växter
Apiaceae
SläkteLokasläktet
Heracleum
ArtJätteloka
H. mantegazzianum
Vetenskapligt namn
§ Heracleum mantegazzianum
AuktorSommier & Levier
Utbredning
Expansion of hogweed A.svg
Synonymer
Heracleum giganteum (Fisch.)[1][2]
Hitta fler artiklar om växter med

Jätteloka (Heracleum mantegazzianum[3]), tidigare även kallad jättebjörnloka,[4] är en art i familjen flockblommiga växter. Den förekommer naturligt i Kaukasien i sydvästra Asien.

Jättelokan odlas ibland som prydnadsväxt och spreds som en sådan till Europa och Nordamerika. Numera ses den i nyintroducerade områden som en invasiv art och i andra områden som ett besvärligt ogräs.

Biologi[redigera | redigera wikitext]

Systematik och namn[redigera | redigera wikitext]

Jätteloka är en art alternativ en samlingsbenämning för en grupp av närbesläktade och svårskiljbara arter (småarter). De kan skilja sig något till utseendee och biotop. Jättelokor som förekommer i Sverige har vetenskapligt beskrivits som H. giganteum, H. laciniatum, H. pubescens och H. stevenii. Arten (mantegazzianum) är namngiven efter den italienske etnografen Paolo Mantegazza (1831–1910).[3]

Arten kan ibland förväxlas med snarlika, stora lokor. Detta inkluderar tromsöloka, hörsneloka, bredloka (ännu ej säkert känd från Sverige), björnloka. Den har lite större olikheter med strätta, kvanne, spenört, säfferot, odört, spansk körvel, piploka och stor bockrot.[5]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Jätteloka är en flerårig ört, och en mycket storväxt sådan. Den räfflade och glest styvhåriga stjälken kan nå en höjd på tre (någon gång fem[5]) meter, med en tjocklek på upp till 1 dm; stjälken är mer eller mindre rödfläckig.[3]

Detalj av stjälken, med räfflor, röda färgtoner och vita hår.
Blomställningen.

Växtens blad är upp till en[3] meter vida och tre[5] meter långa. De dubbelt pardelade – upp till tre gånger i följd – har en kal eller finhårig undersida. Bladflikarna är rundat ovala alternativt spetsiga eller långt utdragna., oftast med tänder i kanten.[3]

Jättelokan får vita blommor i juli och augusti. Dessa sitter i vitt utbredda, halvmeterstora[5] och tillplattade eller halvklotformade flockar. Blommorna i kanterna är ofta större än de i mitten. Ståndarknapparna är gröngula eller rödaktiga.[3]

Artens frukter har en längd på drygt en centimeter. De är elliptiska eller runda, och de kraftiga oljekanalerna är vidare nedtill.[3]

Spridning[redigera | redigera wikitext]

Jättelokans frön sprids med vinden ett antal meter, men med hjälp av människor, fordon, djur och vattendrag kan fröna ta sig långa sträckor. Fröna kan flyta på vatten i upp till tre dagar och minst 5 km.[5]

Frögroningen sker tidigt på våren, efter en köldperiod på 2–4 °C under ett par månaders tid (stratifiering). Denna nödvändiga köldperiod, för brytning av frövilan, hämmar artens spridning i områden där vintrarna är varmare. Fröna kan ligga i vila under upp till fem års tid. En enda planta kan producera från 20 000 upp till över 100 000 frön, beroende på storlek på plantan.[5]

Jätteloka kan självbefruktas, vilket innebär att en enda blommande planta är tillräckligt för att skapa ett växtbestånd. Studier från Tjeckien har noterat en ungefärlig spridning av ett bestånd på 10 meter per år.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten växer vilt i områdena kring Kaukasus, där man omnämnt ett antal snarlika arter. I Sverige finns den förvildad från ursprungligen odlade bestånd. Den förekommer i landet här och var rätt allmänt, inte minst i Syd- och Mellansverige. Den är vanlig i bland annat Stockholmsområdet och i Skåne.[6]

Bestånden i Sverige skiljer sig delvis åt. I Sydsverige är växten ofta mycket storväxt, med kortare bladflikar och en hårig undersida på bladen. Den växer mest i fuktiga biotoper, som vid bäckar, kärr och sträder. Varianten runt Stockholm är i regel mindre, med bladflickar som är långt utdragna och en kal bladundersida. Här växer jättelokan på torrare ställen, som på vägrenar, banvallar och andra ruderatmarker. Längre norrut finns en än spädare växtsort, vars blad är mindre och bladflikar kortare. Denna växtsort doftar ofta aromatiskt, och den förekommer på ängar och runt bebyggelse.[3]

Den första fynduppgiften i Sverige är från Lidingö i Uppland, 1918. Boken Skånes flora omnämner dock redan 1870 'Jätte Björnfloka, Heracleum giganteum som förvildad.[3]

Användning, risker[redigera | redigera wikitext]

Växten förekom tidigare i odling , som prydnadsväxt i trädgårdar. De stora blomflockarna och reslighet bidrog till artens popularitet, och härdigheten gjorde att bestånden levde länge.[3]

Numera är jätteloka mycket ovanlig som prydnadsväxt. Dess härdighet har visat sig konkurrera ut andra växter, och den räknas istället ofta som ogräs och invasiv art.[3]d

Giftighet[redigera | redigera wikitext]

Saften från växten är fototoxisk, i likhet med saften hos bland annat palsternacka och tromsöloka.[5] När hud som kommit i kontakt med saften utsätts för solljus eller ultraviolett ljus ger det fototoxisk dermatit (kontakteksem[3]).[5] Först blir huden röd och kliar kraftigt, och inom två dygn bildas brännsårsliknande[5] blåsor. Blåsorna ger lila eller svarta ärr, som kan vara svårläkta.[3] Sjukhusvård kan behövas, särskilt om större hudytor har drabbats.[7] Om man fått växtsaft på huden behövs snabb och grundlig tvätt och undvikande av solsken på huden under minst en vecka.[5]

Reaktionen orsakas av furanokumarin[5] i blad, rötter, stam, blommor och frön.[7] Förgiftning genom förtäring av en mindre mängd jätteloka har dock inte noterats.[8]

Bekämpning[redigera | redigera wikitext]

Jättelokan betraktas numera i områden där den ej är ursprunglig som en invasiv art. I och med dess giftighet görs i många områden försök att bekämpa växten och förhindra dess spridning i Europa[6] och Nordamerika.[9]

Ett sätt att bekämpa jättelokan är att klippa ner den. Jättelokan bygger under sitt första år upp en kraftig rotstam och går först under andra året i blom under rik frösättning. Ett bestånd kan bekämpas rent mekaniskt på så sätt att blomställningar skärs av i syfte att förhindra all föryngring av beståndet, men detta kräver planlagd, noggrann uppföljning så att inga mogna frön kvarstår och bekämpningen måste pågå oavbrutet under två till tre år innan den sista plantan försvunnit. Vid bekämpning av ett bestånd behövs skyddshandskar, så inte växtsaften kommer i kontakt med huden.

Om blomställningarna skärs av tidigt förhindras frösättning snabbt och effektivt även om blomställningarna lämnas kvar på marken. Vid beskärning i ett senare skede måste blomställningarna samlas upp så att inte fröna skall hamna på marken och gro, något som i hög grad fördyrar och komplicerar bekämpningen. Jättelokan kommer att driva fram en ny (lägre) blomning efter beskärning enligt ovan, och även denna kan hinna gå i frö, varför det är viktigt att bevaka utvecklingen och inte nöja sig med endast ett ingripande per säsong. Då hinner man även att komma åt plantor som är senare med sin första blomning.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Roskov Y., Kunze T., Orrell T., Abucay L., Paglinawan L., Culham A., Bailly N., Kirk P., Bourgoin T., Baillargeon G., Decock W., De Wever A., Didžiulis V. (ed) (21 oktober 2014). ”Species 2000 & ITIS Catalogue of Life: 2014 Annual Checklist.”. Species 2000: Reading, UK. http://www.catalogueoflife.org/annual-checklist/2014/details/species/id/9474296. Läst 26 maj 2014. 
  2. ^ Umbellifers: World Umbellifer Database
  3. ^ [a b c d e f g h i j k l m] ”Den virtuella floran: Heracleum mantegazzianum Sommier & Lévier - Jätteloka”. linnaeus.nrm.se. http://linnaeus.nrm.se/flora/di/apia/herac/heraman.html. Läst 6 augusti 2020. 
  4. ^ Lars Fröberg (7 juni 2010). ”Jättelokan upprättad”. Forskning och Framsteg. https://fof.se/tidning/2010/5/artikel/jattelokan-upprattad. Läst 8 juni 2020. 
  5. ^ [a b c d e f g h i j k l] Sundberg, Sebastian (21 oktober 2011). ”Jätteloka Heracleum mantegazzianum”. artfakta.se. https://artfakta.se/artbestamning/taxon/219680. Läst 6 augusti 2020. 
  6. ^ [a b] IUCN: Europe agrees to step up the fight against invasive alien species (12 juli 2017)
  7. ^ [a b] ”Bränd av björnloka eller jätteloka - 1177 Vårdguiden”. www.1177.se. https://www.1177.se/olyckor--skador/bett-stick-och-vaxter/brand-av-bjornloka-eller-jatteloka/. Läst 6 augusti 2020. 
  8. ^ ”Jätteloka”. giftinformation.se. https://giftinformation.se/vaxtregister/jatteloka/. Läst 6 augusti 2020. 
  9. ^ USDA: Invasive Species: Heracleum giganteum

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]