Vintersolståndet

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Symbol för solstånd och dagjämningar Tidpunkter för dagjämningarna och solstånden (UTC-0)
Vårdagjämning
Mars
Sommarsolstånd
Juni
Höstdagjämning
September
Vintersolstånd
December
År Dag Tid Dag Tid Dag Tid Dag Tid
2010 20 17:32 21 11:28 23 03:09 21 23:38
2011 20 23:21 21 17:16 23 09:05 22 05:30
2012 20 05:14 20 23:09 22 14:49 21 11:12
2013 20 11:02 21 05:04 22 20:44 21 17:11
2014 20 16:57 21 10:51 23 02:29 21 23:03
2015 20 22:45 21 16:38 23 08:21 22 04:48
2016 20 04:30 20 22:34 22 14:21 21 10:44
2017 20 10:29 21 04:24 22 20:02 21 16:28
2018 20 16:15 21 10:07 23 01:54 21 22:23
2019 20 21:58 21 15:54 23 07:50 22 04:19
2020 20 03:50 20 21:44 22 13:31 21 10:02
2021 20 09:37:27 21 03:32:08 22 19:21:03 21 15:59:16
2022 20 15:33:23 21 09:13:49 23 01:03:40 21 21:48:10
2023 20 21:24:24 21 14:57:47 23 06:49:56 22 03:27:19
2024 20 03:06:21 20 20:50:56 22 12:43:36 21 09:20:30
2025 20 09:01:25 21 02:42:11 22 18:19:16 21 15:03:01
Källa: Earth's Seasons — Naval Oceanography Portal (engelska)
Illustration av jordens belysning av solstrålar i samband med vintersolståndet.
Vintersolståndet studeras år 2004 genom en skulptur, Sunstones, på Lawrence Hall of Science i Berkeley, Kalifornien, USA.

Vintersolståndet är tidpunkten på året när solen har sin lägsta middagshöjd, vilket sammanfaller med den kortaste dagen.[1] Detta inträffar när jordens rotationsaxel lutar mest bort från solen. Detta sker två gånger om året – på norra halvklotet cirka 21–23 december, på södra halvklotet runt 20–23 juni. Motsvarande vintersolstånd uppträder hos andra planeter med fast axellutning, i förhållande till den stjärna som den kretsar runt.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Sett från jorden är vintersolståndet tidpunkten då solen antar sin minsta deklination, det vill säga då solen står som lägst på himlen sett från norra halvklotet. Detta blir således årets kortaste dag, räknat efter antal ljustimmar. När detta inträffar står solen i zenit (vid middagstid) över Stenbockens vändkrets, vilket brukar infalla mellan den 21 och 23 december. Vintersolståndet på södra halvklotet inträffar när solen står i zenit (vid middagstid) över Kräftans vändkrets, vilket brukar infalla mellan 20 och 23 juni. Vintersolståndet förskjuts knappt 6 timmar framåt varje normalår och drygt 18 timmar bakåt varje skottår, vilka infaller var fjärde år.

Vid norra halvklotets vintersolstånd lutar jordaxelns norra del bort från solen, vilket medför att det norra halvklotet då får sin kortaste dag och längsta natt. Norr om norra polcirkeln går då solen inte ens upp utan natt eller skymning råder även under den ljusaste delen av dygnet.[2] Eftersom solen skiner strax under horisonten, så blir det mera skymning än natt. Ofta finns snö vid den mörka årstiden. och den vita snön sprider ljuset. Det är alltså inte kolmörkt utan istället en skön "vinterdagsskymning", väl så sevärd som midnattssolen sommartid.

Då råder så kallad polarvinter eller polarnatt (vilket man företrädesvis säger i Sverige) som blir längre ju närmare man kommer nordpolen. I Kiruna är det polarnatt från 12 till 31 december, i Tromsø och Kirkenes i Norge från 27 november till 15 januari, i LongyearbyenSvalbard från 26 oktober till 16 februari. Nordpolens polarnatt varar i 175 dygn från 25 september till 18 mars. Omkring två veckor efter vintersolståndet, den 5 januari, befinner sig jorden som närmast solen, kallat perihelium.

Jordaxelns lutning i förhållande till ekliptikalplanet är 23,44 grader, men man måste även ta hänsyn till precessionen, som över lång tid är en variabel att beakta.

I folkkultur, religion och historia[redigera | redigera wikitext]

Inom olika religiösa system har vintersolståndet ofta uppfattats som betydelsefullt, och firandet av julen hade ursprungligen en koppling till vintersolståndet. I den julianska kalendern, som infördes år 45 f.Kr. i Rom, inföll vintersolståndet ursprungligen den 25 december (kalendern hade påbörjats med 1 januari med den första fullmånen efter vintersolståndet). Men kalendern hade ett litet fel - den flyttade sig långsamt genom seklerna. Vid kyrkomötet i Nicaea år 325 inföll vintersolståndet den 22 december. År 1100 inföll det den 15 december och år 1500 den 12 december. Detta korrigerades i Sverige då den mer korrekta gregorianska kalendern infördes år 1753. Genom den nya gregorianska kalendern kom vintersolståndet att fortsättningsvis fixeras i tiden, till normalt[3] den 22 december, samma datum som det hade inträffat vid kyrkomötet i Nicaea.

Vintersolståndet har haft stor betydelse i många kulturer. I romerska riket gavs veckan som omger vintersolståndet, 17–23 december, stor betydelse som tillbedjan av Saturnus och andra jordbruksgudomar, (Saturnalia). Några folkseder knutna till saturnalie-firandet lever fortfarande i firandet av Jesu födelse. Inom judendomen är vintersolsåndet den första dagen av Tekufot tevet, då man enligt tradition inte ska dricka vatten som funnits lagrat i huset. I Iran infaller en av årets viktigaste högtider, Shab-e Yalda, vid vintersolståndet. Den förkristna julen, juldrickandet, ägde rum någon gång mellan slutet av oktober[4] och mitten av januari,[5] men kan möjligtvis ha inträffat mellan 14 november och 14 december[6], och haft med vintersolståndet att göra.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Vintersolståndet" i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 23 december 2013.
  2. ^ "Sommarsolstånd och vintersolståndsmhi.se. Läst 23 december 2013.
  3. ^ Det är vårdagjämningen som fixeras i tiden.
  4. ^ Folke Ström: Nordisk hedendom (Esselte Studium AB, Arlöv 1985), s. 91
  5. ^ Andreas Nordberg: Jul, disting och förkyrklig tideräkning:Kalendrar och kalendariska riter i det förkristna Norden (Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur, Uppsala 2006) s. 102
  6. ^ Folke Ström: Nordisk hedendom (Esselte Studium AB, Arlöv 1985), s. 90

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Jansson, Sam Owen, "Dagjämningar och solstånd" i Andersson, Ingvar, Granlund, John, red (1957). Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid från vikingatid till reformationstid. Band 2, s. 611. Malmö: Allhem. Libris 153162 
  • Stålbom, Göran (1994). Vintersolståndet: om jul, jord och äring i folklig tradition. Stockholm: Fabel. Libris 7668224. ISBN 91-7842-172-1 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]