Louise Michel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Louise Michel

Louise Michel, född 29 maj 1830 i Haute-Marne, död 9 januari 1905 i Marseille, var en fransk anarkist, författare, lärare och aktiv som ambulansförare under Pariskommunen 1871.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Louise Michel var utomäktenskaplig dotter till en kammarjungfru och dennas chefs son, men farföräldrarna gav henne och modern ett underhåll. Hon tog lärarexamen 1852 och upprördes över fattigdomen i det distrikt där hon undervisade. Hon lärde flickorna sjunga Marseljäsen och vägrade införa skolbön för kejsaren. 1857 grundade hon en flickskola i Paris. Hon skrev en bok om undervisning om förståndshandikappade barn. 1858 vädjade hon om nåd för attentatsmannen Felice Orsini hos kejsaren. Hon blev medlem i politiska grupper och kvinnoföreningar som ville utbilda kvinnor så att de slapp prostituera sig för att överleva. Under Pariskommunen 1870-71 blev hon en av dess ledare. Hon genomdrev bland annat, att även prostituerade tilläts bli sjukvårdare: det sades att endast "rena händer" fick förbinda de sårade, men hon sade: "Vem har större rätt än de, det gamla samhällets armaste offer, att ge sitt liv för det nya?" och genomdrev en förändring. Hon var ambulansförare men också soldat i uniform. Under slutstriderna antände "petrolöserna" som den regeringsvänliga pressen kallade dem flera byggnader i Paris.

En av Pariskommunens barrikader

När hon greps krävde hon att få sin "förskärda del i bly, då detta är allt vad Staten kan erbjuda mig". Då hon greps anklagades hon för att vara petrolös. Hon svarade: "Beträffande bränderna i Paris, ja, jag har medverkat. Jag ville resa en mur av eld mot inkräktarna från Versailles. Jag hade inga medbrottslingar, jag var ensam". Hon förklarade varför hon deltagit: "Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek: kärleken till revolutionen."

Hon avrättades emellertid inte utan dömdes att deporteras till den franska kolonin Nya Kaledonien 1873-1880. Under de år hon tillbringade där skaffade hon kunskap om och förbindelser med kanakerna - öns urinvånare och kunde ge dem visst stöd mot kolonialisterna. Åter i Paris fortsatte hon sin politiska gärning. Den 9 mars 1883 ledde hon en demonstration mot hungerpolitiken och till Pariskommunens minne. Man behövde en fana av något slag, och Michel tog då av sin svarta sidenunderkjol och fäste den vid ett kvastskaft. På det viset - berättas det - fick anarkismen sin svarta fana. [1] Hon engagerade sig aldrig i rösträttsrörelsen eftersom hon inte trodde på parlamentarismen. På frågan "Vill ni ha rösträtt för kvinnor?" svarade hon "Nej, och inte för män heller! Det är bättre om både män och kvinnor inriktar alla sina krafter på revolutionen."

Citat[redigera | redigera wikitext]

"Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • La Misère (andra delen, första delen skrevs av Marguerite Tinayre), 1882 (nytryck 2012 ISBN 9782012682399)
  • Le Gars Yvon, légende bretonne, 1882
  • La Fille du peuple (tillsammans med A. Grippa) Fleurs et ronces, 1883
  • Légendes et chants de gestes Canaques : avec dessins et vocabulaires (reseskildring), Kéva, 1885 (LibrisID 8464510)
  • Les Microbes humains, 1886 (översatt till engelska av Brian Stableford som The Human Microbes ISBN 978-1-61227-116-3)
  • Mémoires de Louise Michel écrtis par elle-même, F. Roy, 1886 (nyutgåva 1976 med ISBN 2-7071-0846-4)
  • Lectures encyclopédiques par cycles attractifs, 1888
  • Le Monde nouveau, 1888 (översatt till engelska av Brian Stableford som The New World ISBN 978-1-61227-117-0)
  • À travers la vie (poesi), 1894
  • La Commune, 1898 (finns i nyutgåva från 1999 med ISBN 2-7071-2942-9)

Postumt[redigera | redigera wikitext]

  • Je vous écris de ma nuit : correspondance générale de Louise Michel 1850-1904 / Louise Michel ; édition établie, annoté et présentée par Xavière Gauthier, Les éditions de Paris, 1999 ISBN 2-905291-86-9

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Maclellan, Nic: Louise Michel. Ocean Press 2004.
  • Gunhild Kyle och Eva von Krusenstjerna (1993). Kvinnoprofiler. Norstedts Tryckeri AB Stockholm: Natur och Kultur. ISBN 91-27-75349-2 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Jensen, Albert, Louise Michel (den röda jungfrun). Stockholm: Axel Holmströms förlag 1915.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]