Louise Michel

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Louise Michel
Porträtt av Louise Michel
Koloriserat foto av Louise Michel
Född 29 maj 1830
Haute-Marne, Frankrike
Död 9 januari 1905 (74 år)
Marseille, Frankrike
Nationalitet Fransk
Yrke/uppdrag Författare, lärare och politisk aktivist
Känd för Fransk anarkist och revolutionär
Louise Michel
En uniformerad Louise Michel under Pariskommunen.
Louise Michel arresteras (oljemålning av Jules Girardet, 1871)

Louise Michel, född 29 maj 1830 i Vroncourt, Haute-Marne[1], död 9 januari 1905 i Marseille, var en fransk anarkist, författare, lärare och en ledargestalt under Pariskommunen 1871.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Louise Michel föddes utom äktenskapet i det anspråkslösa slottet Vroncourt där hennes mor, Marianne Michel, var kammarjungfru. Hennes far var troligen sonen till slottets ägare[1]. Farföräldrarna gav henne och modern ett underhåll, och hon fick en god undervisning. Redan som ung flicka hade Michel en stark känsla för rättvisa för både människor och djur - i sina memoarer skriver hon om hur hon stal pengar från sin farfar för att ge till fattiga[2].

Ända sedan unga år brevväxlade Michel med Victor Hugo. Hon skrev under sina brev med Enjolras, efter den revolutionära huvudpersonen i Hugos Les Misérables.

Michel tog lärarexamen 1852 och öppnade en privatskola i först i Audeloncourt och sedan i Millières[1]. Hon lärde flickorna sjunga den då kontroversiella Marseljäsen och hon vägrade införa skolbön för kejsar Napoleon III[3]. Under den här tiden började hon också publicera poesi i lokalpressen, trots hennes mors protester[4].

1856 flyttade hon till Paris, och 1865 köpte hon en privatskola i Montmartre[1]. Hon upprördes över fattigdomen i det distrikt där hon undervisade[5], och engagerade sig i politiska grupper och kvinnoföreningar som ville utbilda kvinnor så att de slapp prostituera sig. Hon skrev också om, och grundade en organisation för, att undervisa barn med intellektuella funktionsnedsättningar[2][6]. 1858 vädjade hon om nåd för attentatsmannen Felice Orsini hos kejsaren.

Pariskommunen[redigera | redigera wikitext]

Pariskommunen var den radikala kommunstyrelse som valdes att styra Paris i mars 1871, omedelbart efter det fransk-tyska kriget och belägringen av Paris. Kommunen varade i 72 dagar och slutade med tusentals döda i strider och avrättningar.

Louise Michel hade en ledarroll under Pariskommunen. Hon ledde en kvinnlig ambulanskår och genomdrev att prostituerade tilläts bli sjukvårdare. Det sades att endast "rena händer" fick förbinda de sårade, men på det svarade Michel: "Vem har större rätt än de, det gamla samhällets armaste offer, att ge sitt liv för det nya?".

Michel jobbade "dygnet runt" med att formulera och debattera den nyfödda kommunens politik.

Hon deltog också i striderna, tillsammans med tusentals kvinnor från Paris[7]. Den regeringsvänliga pressen beskrev dem alla som "petrolöser" - kvinnliga mordbrännare. Det är osannolikt att de kvinnliga mordbrännarna verkligen har existerat, men myten om dem användes flitigt i regeringens propaganda[8]. Berättelserna om petrolöserna användes under många år - också utanför Frankrike - för att demonisera kvinnliga revolutionärer[9].

En av Pariskommunens barrikader

Efter kommunens fall arkebuserades tusentals. Louise Michel lyckades först undvika arrest, men när hon fick höra att hennes mor tagits i förvar så överlämnade hon sig själv till myndigheterna.

Under rättegången deklarerade hon att "Då det ser ut, som om varje hjärta, som klappar för friheten, blott har rätt till ett stycke bly, så fordrar också jag min del. Om ni låter mig leva, skall jag aldrig sluta upp med att ropa på hämnd. (...) Om ni icke äro fega stackare, så döda ni mig!" 

Hon anklagades för att vara petrolös, på vilket hon svarade trotsigt: "Vad Paris' brand angår, så har jag haft del i denna. Jag ville resa en eldmur mot inkräktarna från Versailles. Jag har inga medskyldiga. Jag har handlat av egen drift." [10][11]

Hon förklarade varför hon deltagit: "Man säger att jag har varit medbrottsling i kommunen. Javisst har jag det, därför att kommunen framför allt ville ha en social revolution och en social revolution är det heligaste av mina löften. Jag har bara en kärlek: kärleken till revolutionen."

Victor Hugos dikt Viro Major handlar om rättegången mot Louise Michel[12], och bidrog troligen starkt till att hennes berömmelse växte.

Deportation[redigera | redigera wikitext]

Louise Michel avrättades emellertid inte utan dömdes att deporteras till den franska kolonin Nya Kaledonien. Louise Michel hade då suttit fängslad i 20 månader och nu såg hon fram emot och förberedde sig inför sin deportation till Nya Kaledonien. Hon var fast besluten att förvandla sitt straff till en vetenskaplig expedition, och innan resan brevväxlade hon med ordföranden för det geografiska sällskapet för att å deras vägnar utföra undersökningar av kolonins klimat, flora och fauna. Hon förseddes med frön att prova och fick faktaböcker till hjälp[13].

Den 8 augusti 1873 avgick fartyget ''Virginie'' med Michel om bord. Under den 4 månader långa båtresan lärde hon känna Henri Rochefort, och de förblev vänner fram till hennes död. Hon träffade också anarkisten Nathalie Lemel, som deltagit Pariskommunen. Under båtresan blev Michel övertygad anarkist[14] - troligtvis bidrog kontakten med Lemeler till det.

Under de år hon tillbringade i kolonin skaffade Michel kunskap om och förbindelser med kanakerna, öns urinvånare. Hon lärde sig deras språk, sånger, ritualer[2] och 1885 publicerade hon boken Légendes et chants de gestes canagues ("Kanakernas legender och sånger"). Hon stöttade kanakerna i deras uppror mot de franska kolonialisterna 1878[15], och inför upproret sägs hon ha skickat upprorsledaren Ataï en bit av sin röda halsduk.

Michel arbetade också som lärare åt barnen på kolonin. Hon lärde också känna kabyler som förvisats från Algeriet, efter att de deltagit i upproret[16] mot den franska kolonialmakten 1871[17][18].

1880 benådades Lousie Michel i samband med en allmän amnesti, och återvände till Frankrike.

Åter i Frankrike[redigera | redigera wikitext]

I Paris fortsatte hon sin politiska gärning. Den 9 mars 1883 ledde hon en demonstration mot hungerpolitiken och till Pariskommunens minne. Demonstrationen behövde en fana av något slag, och Michel tog då av sin svarta sidenunderkjol och fäste den vid ett kvastskaft. På det viset - berättas det - fick anarkismen sin svarta fana.[19]

Under en föreläsningsturné dog Lousie Michel på Hotel Oasis, Marseille den 9 januari, 1905. Hennes begravning i Paris drog en enorm publik - och begravningståget var en kilometer långt[20].

Citat[redigera | redigera wikitext]

"Det är makten som är förbannelsen och det är därför jag är anarkist!"[10]

Hon engagerade sig aldrig i rösträttsrörelsen eftersom hon inte trodde på parlamentarismen. På frågan om hon ville ha rösträtt för kvinnor, svarade hon "Nej, och inte för män heller! Det är bättre om både män och kvinnor inriktar alla sina krafter på revolutionen."

"Hur skall larven kunna veta hur hon kommer att tänka och känna som fjäril?"[10]

Eftermäle[redigera | redigera wikitext]

Från hennes död till 1916 genomfördes varje år en demonstration vis Louise Michels grav vid Levallois-Perret.

Den 1 maj 1946, döptes tunnelbanestationen Vallier i Paris om till Louise Michel.

I Levallois-Perret står en bronsstaty av Lousie Michel, gjord av Émile Derré 1906.

2004 döptes Square Willette, vid foten av Sacre Coeur i Paris, om till Square Louis Michel[21].

En stor mängd franska grundskolor är döpta efter Lousie Michel.

Filmen Louise Michelle La Rebelle[22] från 2008, och seriealbumet The Red Virgin and the Vision of Utopia[23] från 2016 handlar båda om Michels liv.

Bibliografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

  • La Misère (andra delen, första delen skrevs av Marguerite Tinayre), 1882 (nytryck 2012 ISBN 9782012682399)
  • Le Gars Yvon, légende bretonne, 1882
  • La Fille du peuple (tillsammans med A. Grippa) Fleurs et ronces, 1883
  • Légendes et chants de gestes Canaques : avec dessins et vocabulaires (reseskildring), Kéva, 1885 (LibrisID 8464510)
  • Les Microbes humains, 1886 (översatt till engelska av Brian Stableford som The Human Microbes ISBN 978-1-61227-116-3)
  • Mémoires de Louise Michel écrtis par elle-même, F. Roy, 1886 (nyutgåva 1976 med ISBN 2-7071-0846-4)
  • Lectures encyclopédiques par cycles attractifs, 1888
  • Le Monde nouveau, 1888 (översatt till engelska av Brian Stableford som The New World ISBN 978-1-61227-117-0)
  • À travers la vie (poesi), 1894
  • La Commune, 1898 (finns i nyutgåva från 1999 med ISBN 2-7071-2942-9)

Postumt[redigera | redigera wikitext]

  • Je vous écris de ma nuit : correspondance générale de Louise Michel 1850-1904 / Louise Michel ; édition établie, annoté et présentée par Xavière Gauthier, Les éditions de Paris, 1999 ISBN 2-905291-86-9

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] ”Louise Michel - biography” (på engelska). International Institute of Social History. http://www.iisg.nl/collections/louisemichel/biography.php. Läst 21 augusti 2016. 
  2. ^ [a b c] ”Louise Michel through her papers” (på engelska). International Institute of Social History. http://www.iisg.nl/collections/louisemichel/documents.php. Läst 21 augusti 2016. 
  3. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. Sid. 36. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 21 augusti 2016 
  4. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. Sid. 33. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 21 augusti 2016 
  5. ^ D., H. (13 september 2010). ”Portrait: Louise Michel (1830-1905)”. https://disciplineandanarchy.wordpress.com/2010/09/13/portrait-louise-michel-1830-1905/. Läst 21 augusti 2016. 
  6. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. Sid. 45-46. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 21 augusti 2016 
  7. ^ ”Citoyennes: women of the Paris Commune”. Lydia Syson. http://www.lydiasyson.com/citoyennes-women-of-the-paris-commune/. Läst 21 augusti 2016. 
  8. ^ ”A Dozen Portraits of Pétroleuses - Introduction”. International Institute of Social History. http://www.iisg.nl/collections/petroleuses/intro.php. Läst 21 augusti 2016. 
  9. ^ Gay L. Gullikson (1991). ”La Pétroleuse: Representing Revolution” (på engelska). Feminist Studies 17 (2): sid. 240-265. http://www.academicroom.com/article/la-petroleuse-representing-revolution. 
  10. ^ [a b c] Jensen, Albert (1915). Louse Michel (den röda jungfrun). Revolutionens förkämpar. Axel Holmströms förlag. https://www.sac.se/Om-SAC/Historik/Arkiv/Broschyrer,-sm%C3%A5skrifter-och-b%C3%B6cker/F%C3%B6rfattare/Jensen,-Albert/Louise-Michel-den-r%C3%B6da-jungfrun/Louise-Michel-Den-r%C3%B6da-jungfrun-fulltext. Läst 20 augusti 2016 
  11. ^ ”Louise Michel” (på engelska). flag.blackened.net. http://flag.blackened.net/revolt/ws98/ws55_louise.html. Läst 20 augusti 2016. 
  12. ^ ”Viro Major l'hommage de Victor Hugo à Louise Michel”. www.gauchemip.org. http://www.gauchemip.org/spip.php?article12710. Läst 20 augusti 2016. 
  13. ^ Thomas, Edith (1980) (på engelska). Louise Michel. Black Rose Books. Sid. 137. https://libcom.org/files/Louise-part-2.pdf. Läst 22 augusti 2016 
  14. ^ Leighton, Marian (1990). ”Anarcho-Feminism and Louise Michel”. i Jean Hugues-Roy och Brendan Weston (på engelska). Our Generation. Sid. 22-29. https://s3.amazonaws.com/xlsuite_production/assets/9349040/VOL_21_02.pdf. Läst 20 augusti 2016 
  15. ^ Wilson, Gary (17 mars 2016). ”Louise Michel and the Paris Commune of 1871” (på engelska). Workers World. http://www.workers.org/2016/03/17/louise-michel-and-the-paris-commune-of-1871/. Läst 20 augusti 2016. 
  16. ^ ”Deportation to New Caledonia - Introduction” (på engelska). www.iisg.nl. http://www.iisg.nl/collections/new-caledonia/. Läst 21 augusti 2016. 
  17. ^ ”France Algeria Revolt 1871”. www.onwar.com. https://www.onwar.com/aced/chrono/c1800s/yr70/falgeria1871.htm. Läst 21 augusti 2016. 
  18. ^ Maamri, Malika Rebai (2015) (på engelska). The State of Algeria: The Politics of a Post-Colonial Legacy. https://books.google.se/books?id=SfEWDAAAQBAJ&pg=PT53&lpg=PT53&dq=kabyle+uprising++1871&source=bl&ots=TXpvs9d2Ov&sig=dSs9vSeTHk8ccy41DbNIDxCxsQo&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwjU5qPAvNLOAhWFliwKHRCiDK8Q6AEIYDAJ#v=onepage&q=kabyle%20uprising%20%201871&f=false. Läst 21 augusti 2016 
  19. ^ Maclellan, Nic: Louise Michel. Ocean Press 2004.
  20. ^ Red Virgin: Memoirs Of Louise Michel. 2003. https://books.google.se/books?id=3uQMzo8yyD8C&pg=PA219&lpg=PA219&dq=statue+of+Louise+michel+paris&source=bl&ots=Y8ODLUptkn&sig=B7fChEF_2unbS8vewNfrMo-1SSY&hl=sv&sa=X&ved=0ahUKEwi55KO4ldDOAhXFhywKHYigAHIQ6AEIODAD#v=onepage&q=statue%20&f=false. Läst 20 augusti 2016 
  21. ^ ”Square Louise Michel, Montmartre - French Moments” (på en-US). 13 maj 2015. http://frenchmoments.eu/square-louise-michel-montmartre/. Läst 20 augusti 2016. 
  22. ^ ”Louise Michel, la rebelle” (på engelska). http://www.imdb.com/title/tt1264890/?ref_=fn_al_tt_1. Läst 20 augusti 2016. 
  23. ^ Talbot, Mary M (2016) (på engelska). The Red Virgin and the Vision of Utopia. http://www.mary-talbot.co.uk/sample-page/the-red-virgin-and-the-vision-of-utopia/. Läst 20 augusti 2016 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Jensen, Albert, Louise Michel (den röda jungfrun). Stockholm: Axel Holmströms förlag 1915.
  • Kyle, Gunhild; Krusenstjerna Eva von (1993). Kvinnoprofiler. Stockholm: Natur och kultur. Libris 7232318. ISBN 91-27-75349-2 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]