Lucio Fulci

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Lucio Fulci år 1994.

Lucio Fulci, född 17 juni 1927 i Rom, Italien, död 13 mars 1996 i Rom (diabetes-relaterad sjukdom), var en italiensk filmregissör, politisk aktivist, konstkritiker, manusförfattare och skådespelare.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Tidiga åren[redigera | redigera wikitext]

Lucio Fulci föddes i Rom 17 juni 1927 och växte upp i en siciliansk, politisk antifascistisk släkt under andra världskriget, en familj med många kvinnor, hans sicilianska moders äktenskap accepterades ej av delar av övriga familjen.[1][2][3] Han var barn under Mussolini och under Salò-republiken.

I skolåren som ungdom studerade han på Liceo classico statale Giulio Cesare i Rom, under skoltiden väcktes hans intresse för konst och kultur, och främst film. Han gick även med i intellektuella cirklar med Italienska kommunistpartiet (PCI). Tillsammans med andra rebelliska kommunistvänner formade de tidningen Fabbrica.

Fulci skrev även konstkritik i "Gazzetta delle Arti" och "Il Messaggero" och var med i "il Gruppo Arte Sociale", en konstgrupp.[4]

Fulci greps av polis under en demonstration vid PCI:s högkvarter under landets allvarliga politiska kris efter att kommunisternas Palmiro Togliatti utsatts för mordförsök av en ungfascistisk student. En generalstrejk utropades och stämningen i Italien var spänd. Fulcis relation till familjen var ofta stökig och hans mor "slängde ut honom ur hemmet" en gång, varpå han levde ett ganska svårt liv, men han fortsatte på banan som filmentusiast, efter att ha varit i ett misslyckat förhållande ett tag, och började jobba på en biograf.[5][6]

Karriären[redigera | redigera wikitext]

Fulci, som först studerat medicin på hans mors önskan men hoppat av studierna, valde en karriär i film istället och blev slutligen filmregissör, och arbetade i en rad olika genrer, bl.a spaghettiwestern. Under tidigt 1970-tal flyttade han till thrillergenren och regisserade giallofilmer som blev både kommersiellt framgångsrika och som var kontroversiella i deras skildring av våld och religion.

1979 fick han sitt internationella genombrott med Zombi 2, en blodig zombiefilm gjord för att utnyttja populariteten av George A. Romeros Dawn of the Dead från 1978, som släpptes i Italien som Zombi (den är inte på något meningsfullt sätt samhörig med Romeros filmer utöver titeln). Han följde upp med åtskilliga skräckfilmer, varav många skildrade zombier, och som har beskrivits av kritiker som de våldsammaste och mest bloddrypande filmer någonsin. I City of the Living Dead (1980), The Beyond (1981), The House by the Cemetery (1981), och The New York Ripper förekommer extrema nivåer av blod och våld.

Flera av Fulcis filmer innehöll så mycket våld att de antingen blev censurerade av filmdistributören för att försäkra en R-klassificering av Motion Picture Association of America (MPAA) (exempelvis The Beyond, som ursprungligen släpptes i nerklippt form som Seven Doors of Death), eller så släpptes de utan klassificering (och därmed intakta) för att undvika X-klassificeringen (exempelvis Zombi 2 och The House by the Cemetery), vilket skulle ha begränsat filmernas målpublik till endast vuxna. De oklassificerade filmerna visades ofta i drive in- och grindhouse-biografer till ungdomars förtjusning.

En del av Fulcis mest entusiastiska beundrare har retroaktivt hävdat att Fulcis höjdpunkt av berömmelse och popularitet gick parallellt med Dario Argentos (som han samarbetade med filmen Wax Mask från 1997), åtminstone i Italien. Hans filmer förblev generellt ignorerade och/eller avvisade av ledande filmkritiker, som betraktade hans verk som ren exploatering. Hans beundrare däremot uppfattade omedelbart hans filmer som stilfulla utövningar av extremt våld, och senare började vissa av hans splatterfilmer (exempelvis The Beyond och The House by the Cemetery) sporadiskt få positiv kritik utanför Fulcis beundrarskara, medan hans tidigare mindre kända giallofilmer (exempelvis A Lizard in a Woman's Skin (1971) och Don't Torture a Duckling (1975)) såväl som westernfilmen Four of the Apocalypse från 1975 hyllades allt eftersom de blev mer tillgängliga världen över.

Hans fru begick självmord på slutet av 60talet, något som påverkade Fulci extremt svårt.

De sista åren[redigera | redigera wikitext]

Perioden från mitten av 1980-talet och framåt var mycket svår för Fulci, han led av emotionella och hälsomässiga problem, hans frus självmord mot slutet av 60talet återhämtade han sig aldrig helt ifrån. Obekräftade källor nämner också att en av hans döttrar dog i en trafikolycka därefter. Fulci var även förbittrad, bl.a på Dario Argento vars verk han tyckte alltid blev mer hyllade. Under 80talet fick han utöver den psykiska hälsan bl.a hepatit och skrumplever, och måendet markerade en nedåtgång i kvalitén i sina verk.

Han gick ned i vikt såpass att Argento när de väl möttes igen reagerade på det. Under hans sista tid hade han förlorat sitt hus och flyttat till en liten lägenhet i Rom. Hans död den 13 mars 1996 orsakades av att han inte tog sitt insulin för att behandla sin diabetes, och han dog följande natt. Somliga har föreslagit att detta var ett medvetet självmord till följd av de sista långa svåra åren.[7][8][9]

Filmografi (urval)[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

  • ^ http://www.lazonamorta.it/lazonamorta2/?p=21490
  • ^ http://www.adamoli.org/eros80/commedia_light/fulci.html
  • ^ https://www.filmcomment.com/blog/artform-fulcis-brush-death/
  • ^ https://www.filmcomment.com/blog/artform-fulcis-brush-death/
  • ^ http://www.lazonamorta.it/lazonamorta2/?p=21490
  • ^ Paolo Albiero & Giacomo Cacciatore: "Dalla sinistra di via Veneto alla destra di Steno" (1927-1958)
  • ^ https://www.filmcomment.com/blog/artform-fulcis-brush-death/
  • ^ http://www.adamoli.org/eros80/commedia_light/fulci.html
  • ^ http://www.lazonamorta.it/lazonamorta2/?p=21490