Ludwig van Beethoven

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Uppslagsordet ”Beethoven” leder hit. För andra betydelser, se Beethoven (olika betydelser).
Ludwig van Beethoven
Porträtt av Ludwig van Beethoven när han komponerar Missa Solemnis, målad av den tyska målaren Joseph Karl Stieler.
Porträtt av Ludwig van Beethoven när han komponerar Missa Solemnis, målad av den tyska målaren Joseph Karl Stieler.
Levnad
FödelsenamnLudwig van Beethoven
Pseudonym(er)Beethoven
Född16 december 1770[1]
Black St George's Cross.svg Bonn, Kurfurstendömet Köln (i nuvarande Tyskland)
Död26 mars 1827 (56 år)
Wien, Kejsardömet Österrike (i nuvarande Österrike)
BegravdZentralfriedhof Wien
Tonsättare
Epok/stilWienklassicism och romantik
InstrumentPiano och viola
Familj
FöräldrarJohann van Beethoven
Maria Magdalena Keverich
Namnteckning
Ludwig van Beethovens namnteckning

Ludwig van Beethoven (Tyskt uttal: [ˈluːtvɪç fan ˈbeːthoːfn̩] ( lyssna)), döpt 17 december 1770 i Bonn, Kurfurstendömet Köln, död 26 mars 1827 i Wien, Österrike, var en tysk tonsättare och pianist.

Beethoven verkade huvudsakligen inom den klassicistiska traditionen, men bidrog även till övergången till romantiken. Han har hyllats som en av de mest inflytelserika kompositörerna genom tiderna. Beethoven bosatte sig i Wien i tjugoårsåldern och studerade där under Joseph Haydn, den nydanande fulländaren av den klassiska sonaten. Han fick snabbt ett rykte om sig som pianovirtuos. Beethovens hörsel försämrades gradvis med början i tjugoårsåldern, men han fortsatte att komponera och dirigera, även sedan han blivit helt döv.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Beethoven var barnbarn till en musiker av flamländskt ursprung som också bar namnet Ludwig van Beethoven (1712–1773). Från och med 1733 hade den äldre Ludwig varit bassångare i Kurfurstendömet Kölns hov. Han steg genom leden inom det musikaliska etablissemanget för att så småningom bli dirigent. Denne den äldre Ludwig hade en son, Johann van Beethoven (1740–1792), som arbetade som tenor i samma musikaliska etablissemang och gav lektioner i piano och fiol för att komplettera sin inkomst.[2]

Johann gifte sig med Maria Magdalena Keverich år 1767. Hon var dotter till Johann Heinrich Keverich, som hade varit köksmästare vid hovet i Ärkebiskopsdömet Trier.[3] Beethoven föddes i detta äktenskap i Bonn i december 1770. Hans barndomshem inrymmer numera under namnet Beethoven-Haus ett museum och kulturinstitut.[4]

Ludwig van Beethoven döptes den 17 december 1770. Han kan ha fötts samma dag, men ett vanligt antagande är dagen innan, den 16 december.[5][6] Det var vid denna tid vanligt att barn döptes dagen efter födseln, men det saknas dokumentation i Beethovens fall.[7] Födelsedatumet 16 december stöds av att hans familj och hans lärare Johann Georg Albrechtsberger lär ha firat hans födelsedag detta datum, men det anses ändå som osäkert. Av Johann Beethovens sju barn överlevde bara Ludwig och två av hans yngre bröder, Caspar Anton Carl, född 1774, och Nikolaus Johann, den yngste, född 1776.[8]

Sin första musikaliska skolning fick Beethoven från femårsåldern av sin far. När han var sju gjorde han sitt första offentliga framträdande och blev 1781 elev till Christian Gottlob Neefe.[9] Vid tretton års ålder blev han cembalist vid kurfurstens kapell i hemstaden. Han skall också blivit omnämnd i Cramers Magazin der Musik som "vår näste Mozart", bland annat eftersom han klarade av att spela det mesta ur Johann Sebastian Bachs verk Das Wohltemperierte Klavier. Han skrev under detta år tre pianosonater som han, efter att ha ljugit om sin ålder, sände till kurfursten Max Friedrich av Köln vilken utnämnde honom till hovorganist.

Vid sin första utrikesresa 1787 till Wien träffade han som sjuttonåring Mozart, då 31 år, och ämnade studera för denne, men det blev inte av eftersom Beethovens mor insjuknade och dog, varför han återvände hem för att ta hand om sina yngre bröder. År 1792 begav han sig återigen till Wien. Mozart hade då dött året innan och Beethoven blev istället Joseph Haydns elev,[10] något som avtalats redan 1790–91 då Haydn första gången reste till London och då gjorde ett uppehåll i Bonn.[11] Under denna vistelse avled fadern, men Beethoven stannade dock kvar. Under detta år skrev han bland annat en oktett för blåsinstrument (opus 103). Han var inte bara tonsättare utan även en framstående pianovirtuos, och hans verk för piano vittnar om hans stora skicklighet som pianist.[12] Beethoven var inte nöjd med Haydn som lärare och förhandlade bakom dennes rygg med kompositören Johann Schenk om att bli dennes elev. Vid Haydns andra londonresa 1794[11] blev Beethoven istället elev till Johann Georg Albrechtsberger och debuterade i Wien som solist med ett eget pianostycke, opus 19 i B-dur.[13] Han studerade även dramatisk komposition för Antonio Salieri 1792–1802.

På grund av de politiskt oroliga förhållandena upphörde 1794 understödet från Bonn, och Beethoven blev nu tvungen att vid sidan av honoraren för sina kompositioner försörja sig genom undervisning. Av greve Ferdinand Ernst von Waldstein introducerades han i Wiens mer inflytelserika kretsar, och kunde där skaffa sig en rad inflytelserika bekantskaper och mecenater, som befordrade hans genombrott. Av furst Lichnowsky erhöll han från 1800 ett årligt understöd av 600 floriner, och då Jérôme Bonaparte ville ha honom till Kassel som kapellmästare, enades ärkehertig Rudolf, som en tid var Beethovens elev, furst Lobkowitz och furst Kinsky om att betala Beethoven 4.000 floriner årligen, för att behålla honom i Wien.[11]

Under sin tidiga karriär som kompositör koncentrerade sig Beethoven i första hand på verk för piano, och senare stråkkvartetter, symfonier och andra genrer. Detta var ett mönster som han senare kom att upprepa i den senare perioden av sin karriär. Tolv av Beethovens berömda serie av 32 pianosonater kan dateras före 1802, och kan således anses vara tidiga verk. Av dessa är den mest berömda idag förmodligen "Pathétique", opus 13. De första sex kvartetterna publicerades tillsammans (opus 18) år 1800, och den första och andra symfonin hade premiär under år 1800 och 1802. Redan 1800, vid premiären av hans första symfoni (opus 21 i C-dur), ansågs Beethoven vara en av de viktigaste i en generation unga kompositörer som följde efter Haydn och Mozart. Nu började han dock märka av sin hörselskada,[13] som med tiden blev allt värre, och omkring 1818 var han helt döv, men kunde trots detta fortsätta att komponera.

Hörselnedsättningen påverkade honom starkt och han övervägde tidigt efter att hörselskadan hade uppstått att begå självmord. Flera gånger besökte han kurorter som Baden och Karlsbad, men ingenting kunde hindra den tilltagande dövheten. Under dessa besök träffade han bland andra Goethe.

Den 28 mars 1801 uruppfördes den första baletten, Prometeus, och under de närmaste åren var han mycket produktiv, samt komponerade i flera genrer. 1802 skrev han ett oratorium, och 20 november 1805 uruppfördes operan Fidelio. Den 22 december 1808 spelades PastoralsymfoninTheater an der Wien. Vid detta laget var han berömd, och när Wien ockuperades 1809 av franska trupper fick han lön av ärkehertigen för att stanna i staden.

Beethoven hade stora brister i sin bildning, utom på musikens område, men det hindrade inte att han blev mycket beläst och drevs av en passionerad romantisk revolutionstro på rätten för envar att leva i frihet och värdighet och med skydd mot utnyttjande från de mäktiga. Anekdoten om att Beethoven i vredesmod över att Napoleon Bonaparte lät sig krönas till kejsare rev dedikationssidan till "Eroican" och hans hyllning till frihet och broderskap i den nionde symfonin är ett tydligt ställningstagande. Den nionde symfonin, "Glädjesymfonin", komponerad 1823 under total dövhet är unik då Beethoven införde kör och solosång i den fjärde satsen (Schillers ode An die Freude), vilket tidigare inte förekommit i någon symfoni. Det finns en väl styrkt berättelse som säger att han i slutet av premiären av hans nionde symfoni, då han vände sig för att se de stormande applåderna från publiken, inte kunde höra något och därför började gråta.[14]

Beethoven strävade efter att ändra tonsättarrollen från yrkesmän som skrev för att behaga sina beskyddare till tonsättare som skriver som svar på sina egna behov och kreativitet. I linje med detta var Beethovens totala produktion liten jämfört med till exempel Mozart, J.S. Bach och C.P.E. Bach. Han ville helt enkelt inte släppa ifrån sig ett verk innan han var fullständigt nöjd. Mer än någon annan motsvarar Beethoven den romantiska bilden av en konstnär, passionerad i sitt arbete, kompromisslös och med stor integritet. 1822 invaldes han som ledamot av den svenska Kungliga Musikaliska Akademien.

Trots att Beethoven förälskade sig flera gånger och friade till några damer, däribland Theres Malfatti och Theresa Brunswick, hans elev från 1800 och dotter till en av hans mecenater greve Anton Brunswick, förblev han ogift.[11] Han avled den 26 mars 1827, försvagad men framgångsrik. Han ligger begravd på Zentralfriedhof i Wien.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Beethovens symfoni nr 5.
Beethovens symfoni nr 6.
Se även Verklista för Ludwig van Beethoven.

Medan Beethovens tidiga verk tillhör wienklassicismen och har likheter med Mozarts och Haydns verk, kan hans senare alster sägas vara en övergång mellan wienklassicismen och romantiken. Hans verkförteckning innehåller bland annat nio symfonier, flera orkesteruvertyrer, 5 pianokonserter, 1 violinkonsert, 32 pianosonater, 10 violinsonater, flera kammarmusikverk (bland annat 16 stråkkvartetter, pianotrior) och operan Fidelio.

Beethovens största betydelse ligger i hans symfoniska verk som redan i Eroican omdefinierade musikformen, öppnade för rikare instrumentering och för den tiden våldsam dynamik, samt satte ut riktningen för generationer av framtida symfoniker. Alla symfoniska skapelser fick hädanefter finna sig i att bli jämförda med Beethovens verk:

I denna artikel
används tonnamnen
B och H.

Music ClefG.svgMusic 1b1-.svg Music ClefG.svgMusic 1b1.svg

Se olika skrivsätt.

Beethoven utvecklade konsertformen (framför allt piano- och violinkonserter) från Mozarts form med hjälp av några nya angreppssätt. Inledningarna blev längre och mer symfoniska och leder till mer effektfull introduktion av solisten, speciellt från och med den tredje pianokonserten. Satserna i konserterna är sammanfogade till en helhet och i till exempel fjärde och femte pianokonserten börjar gränserna mellan satserna att suddas ut. Det tonala innehållet håller på att ständigt utvidgas med bland annat vågade modulationer. Kejsarkonserten och violinkonserten ses som höjdpunkterna bland Beethovens konserter:

  • Pianokonsert Ess-dur WoO 4 (1784)
  • Violinkonsert C-dur WoO 5 (1790–92)
  • Oboekonsert F-dur Hess 12 (1790–93?)
  • Rondo för piano och orkester B-dur WoO 6 (1793)
  • Pianokonsert nr 2 B-dur op.19 (1788–1801, publ 1801)
  • Pianokonsert nr 1 C-dur op.15 (1795, publ 1801, första uppförande 1795)
  • Pianokonsert nr 3 c-moll op.37 (1800–03, publ 1804, första uppförande 1803)
  • Trippelkonsert för piano violin och cello C-dur op 56 (1804–05, publ 1807, första uppförande 1808)
  • Pianokonsert nr 4 G-dur (1804–07, publ 1808, första uppförande 1807)
  • Violinkonsert D-dur op.61 (1806, publ 1808, första uppförande 1806)
  • Pianokonsert nr 5 Ess-dur Kejsarkonserten (1809, publ 1810, första uppförande 1811)

Beethovens pianosonater räknas till pianolitteraturens viktigaste milstenar och samtidigt återspeglar och dokumenterar de tonsättarens utveckling. Sonaterna kan delas upp i tre grupper - de tidiga op. 2–22 och op.49 (med bland annat nr 8 Patétique op.13), mellanperioden op.26–31 (bland annat nr 14 Månskenssonaten op.27:2) och de sena op. 53–111 (nr 21 Waldstein op.53, nr 23 Appassionata op.57, nr 29 op.106 Hammarklavier, nr 31 op.110 och nr 32 Op.111). Hans fem sista sonater, som har tillkommit under sju år under tonsättarens totala dövhet, visar ett större andligt djup och kan ses som ett inre samtal, ofta med omisskännlig smärta och förtvivlan. I de fem sista sonaterna använder sig Beethoven ofta av fuga. August Strindberg kallade Beethovens pianosonat op. 31:2 för Spöksonaten eftersom han tyckte sig höra anderöster i den.[15]

Liksom pianosonaterna kan även Beethovens stråkkvartetter delas upp i tre perioder: den tidiga (1798–1800) Op.18 med sex kvartetter, mellanperioden op. 59 (Razumovsky, 1806) med tre kvartetter, op.74 (Harpan 1809) och op.95 (Serioso 1810–11), och den sena perioden (1824–26) med op.127, op.132, op.130 med op.133 Stora fugan, op.131 och op.135. De sena stråkkvartetterna med sin expressivitet och friare musikaliska form står för en ny dimension i kammarmusiken.

Ett frimärke föreställande Beethoven.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Beethoven har fått en stor kraterMerkurius uppkallad efter sig, Beethovenkratern. Den österrikiske filosofen Otto Weininger dog i samma hus som Beethoven.

I populärkultur[redigera | redigera wikitext]

I boken och senare filmen A Clockwork Orange spelar Beethoven en stor roll i huvudpersonen Alex liv (speciellt Symfoni nr 9) och Beethovens musik spelas flera gånger under filmens gång. Det nämns även på filmaffischen att ett av Alex stora intressen i livet är Beethoven.[16]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/ludwig-van-beethoven
  2. ^ Grove Online, sektion 1
  3. ^ Thayer, A. W.; Krehbiel, Henry Edward (ed, trans); Deiters, Hermann; Riemann, Hugo (1921). The Life of Ludwig Van Beethoven, Vol 1, s. 49. The Beethoven Association. OCLC 422583.
  4. ^ About us Beethoven-Haus Bonn. Läst 7 februari 2020.
  5. ^ Julia Ronge. Ludwig van Beethoven Portal Rheinische Geschichte. LVR-Institut für Landeskunde und Regionalgeschichte, Landschaftsverband Rheinland. Läst 7 februari 2020.
  6. ^ Beethoven als bonner Weltbürger BTHVN2020. Beethoven Jubiläums GmbH. Läst 7 februari 2020.
  7. ^ Thayer, A. W.; Krehbiel, Henry Edward (ed, trans); Deiters, Hermann; Riemann, Hugo (1921). The Life of Ludwig Van Beethoven, Vol 1, s. 53. The Beethoven Association. OCLC 422583.
  8. ^ Stanley, Glenn (ed) (2000). The Cambridge Companion to Beethoven, s. 7. Cambridge University Press. ISBN 0-521-58074-9.
  9. ^ Thayer, A. W.; Krehbiel, Henry Edward (ed, trans); Deiters, Hermann; Riemann, Hugo (1921). The Life of Ludwig Van Beethoven, Vol 1, s. 67. The Beethoven Association. OCLC 422583.
  10. ^ Grove Online, sektion 3
  11. ^ [a b c d] Svensk uppslagsbok, Malmö 1939
  12. ^ Milton Cross, David Ewen, The Milton Cross New Encyclopedia of the Great Composers and Their Music, Doubleday 1953, s. 79.
  13. ^ [a b] Grove Online, sektion 5
  14. ^ "Some Tributes to Beethoven in English Verse" — Felix White The Musical Times, Vol. 68, No. 1010 (1 april 1927) nämner detta.
  15. ^ Focus uppslagsbok, Almqvist & Wiksell, 1970
  16. ^ ”Stanley Kubrick and me: designing the poster for A Clockwork Orange”. The Guardian. https://www.theguardian.com/artanddesign/2016/jul/07/stanley-kubrick-and-me-designing-clockwork-orange-poster. Läst 26 december 2019. 

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]