Visa källa för Nato

{{Organisationsfakta
 | namn                   = Nordatlantiska fördragsorganisationen<br><small>North Atlantic Treaty Organization<br>Organisation du traité de l’Atlantique nord<small>
 | image                  = Flag of NATO.svg
 | size                   = 200px
 | imageborder            = 
 | map                    = North Atlantic Treaty Organization (orthographic projection) in NATO blue.svg
 | rubrik                 = [[Natos flagga]]<ref>{{Webbref|url=http://www.nato.int/multi/natologo.htm |titel=The official Emblem of NATO |hämtdatum=20 februari 2008 |utgivare=NATO |arkivurl=https://archive.is/20120527020818/http://www.nato.int/multi/natologo.htm |arkivdatum=27 maj 2012 }}</ref>
 | msize                  = 
 | mrubrik                = Medlemsstater i blå färg
 | map2                   = 
 | förkortning            = NATO ([[engelska]])<br/>OTAN ([[franska]])
 | motto                  = {{nobreak|''{{lang|la|Animus in consulendo liber}}''}}<ref>{{webbref|url= http://www.nato.int/multi/animus.htm |titel= The Official motto of NATO |verk= NATO |datum= 20 January 2011 |hämtdatum= 8 August 2013}}</ref>
 | bildande               = [[4 april]] [[1949]]
 | grundare               =USA, Belgien, Kanada, Danmark, Frankrike, Island, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Portugal och Storbritannien. 
 | nedläggning            = 
 | typ                    = [[Militärallians]]
 | status                 = Aktiv 
 | syfte                  =
 | koordinater            ={{coord|50|52|45|N|4|25|30|E|region:BE_type:landmark|display=title,inline}}
 | huvudkvarter           = {{flagicon|Belgien}} [[Bryssel]], [[Belgien]] <ref>{{Webbref|titel=NATO Headquarters|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49284.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-09|språk=en}}</ref>
 | region                 =
 | plats                  = 
 | medlemskap             = {{Collapsible list
 |titlestyle=background:transparent;text-align:left;font-weight:normal;
 |titel=[[Nato#Medlemsstater|32 länder]]
 |{{flaggbild2|Albanien}}
 |{{flaggbild2|Belgien}}
 |{{flaggbild2|Bulgarien}}
 |{{flaggbild2|Danmark}}
 |{{flaggbild2|Estland}}
 |{{flaggbild2|Finland}}
 |{{flaggbild2|Frankrike}}
 |{{flaggbild2|Grekland}}
 |{{flaggbild2|Island}}
 |{{flaggbild2|Italien}}
 |{{flaggbild2|Kanada}}
 |{{flaggbild2|Kroatien}}
 |{{flaggbild2|Lettland}}
 |{{flaggbild2|Litauen}}
 |{{flaggbild2|Luxemburg}}
 |{{flaggbild2|Montenegro}}
 |{{flaggbild2|Nederländerna}}
 |{{flaggbild2|Nordmakedonien}}
 |{{flaggbild2|Norge}}
 |{{flaggbild2|Polen}}
 |{{flaggbild2|Portugal}}
 |{{flaggbild2|Rumänien}}
 |{{flaggbild2|Slovakien}}
 |{{flaggbild2|Slovenien}}
 |{{flaggbild2|Spanien}}
 |{{flaggbild2|Storbritannien}}
 |{{flaggbild2|Sverige}}
 |{{flaggbild2|Tjeckien}}
 |{{flaggbild2|Turkiet}}
 |{{flaggbild2|Tyskland}}
 |{{flaggbild2|Ungern}}
 |{{flaggbild2|USA}}
 }}
 | språk                  = [[Engelska]]<br>[[Franska]]<ref>"English and French shall be the official languages for the entire North Atlantic Treaty Organization.", [http://www.nato.int/docu/comm/49-95/c490917a.htm Final Communiqué following the meeting of the North Atlantic Council on 17 September 1949]. "(..) the English and French texts [of the Treaty] are equally authentic (...)" [http://www.nato.int/cps/en/natolive/official_texts_17120.htm The North Atlantic Treaty, Article 14]</ref>
 | general                =  
 | ledartitel             = [[Natos generalsekreterare|Generalsekreterare]]
 | ledarnamn              = [[Mark Rutte]]
 | ledartitel2            = Militärkommitténs ordförande
 | ledarnamn2             = Amiral [[Rob Bauer]], [[Nederländernas kungliga flotta]]
 | ledartitel3            = [[Supreme Allied Commander Europe|Supreme&nbsp;Allied Commander&nbsp;Europe (SACEUR)]]
 | ledarnamn3             = [[Tod D. Wolters|General Tod D. Wolters]], [[USA:s flygvapen]]
 | ledartitel4            = Supreme Allied Commander Transformation
 | ledarnamn4             = Général Philippe Lavigne, [[Frankrikes flyg- och rymdvapen]]
 | viktiga personer       = 
 | huvudorgan             =Nordatlantiska rådet 
 | moderorganisation      = 
 | anslutningar           = 
 | budget                 =EUR 3,8 miljarder (2024)<ref>{{webbref|url= https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm#:~:text=At%20the%202023%20Vilnius%20Summit,of%20GDP%20annually%20on%20defence.|titel= Funding NATO|utgivare=nato.int|datum=2024-07-26|hämtdatum=2024-08-26|språk=en}}</ref>
 | anställda              =7 800 
 | antal frivilliga       = 
 | hemsida                = [https://www.nato.int/ nato.int]
 | anmärkningar           = 
 | tidigare namn          =Washingtonavtalet 
 | publikation            = 
 | publikationtitel       = 
 | publikation2           = 
 | publikationtitel2      = 
 | publikation3           = 
 | publikationtitel3      = 
 | nyhetsbrev             = 
 | nyhetsbrevtitel        = 
 | nyhetsbrev2            = 
 | nyhetsbrevtitel2       = 
 | övrigt=
}}
[[Fil:Brussels NATO Headquarters 01.jpg|miniatyr|Natos högkvarter i [[Bryssel]], [[Belgien]].]]
[[Fil:Mark Rutte, 23.03.23 (cropped).jpg|miniatyr|Mark Rutte är [[Natos generalsekreterare]].]]
[[Fil:SHAPE_HQ_Mons_Belgium.JPG|miniatyr|höger|[[Supreme Headquarters Allied Powers Europe]] (SHAPE) utanför [[Mons]] i Belgien är det militära högkvarteret för [[SACEUR]] och [[Allied Command Operations]] (ACO).]]
'''Nordatlantiska fördragsorganisationen'''<ref name="Officiellt namn"/> (förkortat '''Nato''' efter det [[engelska]] namnet ''North Atlantic Treaty Organization''), även känd som '''Atlantpakten'''<ref name="Atlantpakten"/> eller '''Atlantpaktsorganisationen''',<ref name="artikel 42"/> är en [[Mellanstatlig organisation|mellanstatlig]] [[militär allians]] mellan 32 stater i [[Europa]] och [[Nordamerika]].<ref name="nato.int member countries"/><ref name="swedenabroad.se"/> Natos syfte är att arbeta för och säkerställa fred och säkerhet i medlemsstaterna.<ref name="europaportalen.se"/>

Samarbetet regleras genom [[nordatlantiska fördraget]] som undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.{{sfn|NATO Handbook|2006|p=15, 256}} Den viktigaste beståndsdelen i samarbetet är den kollektiva försvarsklausulen i artikel 5 i fördraget, som föreskriver att ett väpnat angrepp på någon av medlemsstaterna i Europa eller Nordamerika ska betraktas som ett angrepp mot dem alla och att en attackerad medlemsstat följaktligen ska bistås av övriga medlemmar.<ref name="NAT">{{Webbref|titel=The North Atlantic Treaty|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/official_texts_17120.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-23|språk=en}}</ref>

Ursprungligen var Nato främst en politisk sammanslutning, men i och med [[Koreakriget]], som inleddes i juni 1950, byggdes en militär struktur upp. Natos förste [[Natos generalsekreterare|generalsekreterare]] [[Hastings Ismay]] yttrade att organisationens mål var att ”hålla [[Sovjetunionen]] ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.<ref name="LI">{{Webbref|titel=Lord Ismay, 1952 - 1957|url=http://www.nato.int/cps/en/natohq/declassified_137930.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-09|språk=en}}</ref> Under [[kalla kriget]] rådde periodvis tvivel angående styrkan i förhållandet mellan de [[Europa|europeiska staterna]] och [[USA]], tillsammans med tvivel angående trovärdigheten rörande Natos försvar gentemot en eventuell sovjetisk invasion. Dessa tvivel ledde bland annat till att [[Frankrike]] utvecklade egna [[kärnvapen]]. Efter [[Berlinmurens fall]] 1989 uppstod vänligare relationer mellan Nato och tidigare potentiella fiender i [[Östblocket|öst]], inklusive en tillfällig förbättring av relationen med [[Ryssland]].{{sfn|Herolf|2021|p=10–12, 18}} I mars 1999 respektive mars 2004 välkomnades totalt tio nya medlemmar, varav tre hade varit en del av Sovjetunionen och ytterligare sex hade varit en del av [[Warszawapakten]].<ref>{{tidningsref|url=https://sverigesradio.se/artikel/391679|rubrik=Bush välkomnade nya NATO-medlemmar|tidning=Sveriges Radio|språk=svenska|datum=30 mars 2004|hämtdatum=11 juli 2022}}</ref><ref>{{Tidningsref|rubrik=7 Former Communist Countries Join NATO|url=https://www.washingtonpost.com/archive/politics/2004/03/30/7-former-communist-countries-join-nato/476d93dc-e4bd-4f05-9a15-5b66d322d0e6/|tidning=Washington Post|datum=2004-03-30|hämtdatum=2022-03-09|issn=0190-8286|språk=en-US|förnamn=Thomas E.|efternamn=Ricks}}</ref>

Den 1 oktober 2024 tog [[Mark Rutte]] över rollen som [[Natos generalsekreterare|generalsekreterare]] efter [[Jens Stoltenberg]].<ref>{{Tidningsref|datum=1 oktober 2024|rubrik=Nye chefen: Ukrainas rätta plats är i Nato|url=https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/bm7a6k/stoltenberg-ut-rutte-in-i-nato|tidning=Aftonbladet}}</ref>

== Bakgrund ==
I efterförloppet av andra världskriget försämrades [[Västeuropa]]s och [[USA]]:s relation med [[Sovjetunionen]]. År 1946 använde [[Winston Churchill]] begreppet [[järnridån]] för att beskriva denna utveckling och året efter lanserade USA [[Trumandoktrinen]] och [[Marshallplanen]]. USA:s nya utrikespolitik signalerade ett ökat engagemang i Europa och ett försök att begränsa [[kommunism]]ens spridning och Sovjetunionens inflytande i regionen.{{sfn|Dahl|2022|p=19–20}} [[Pragkuppen]] i februari 1948 ledde till att [[Tjeckoslovakien]] blev en sovjetisk [[marionettstat]], varefter det militära samarbetet mellan Sovjetunionen och [[västmakterna]], som i viss mån fortsatt fungera efter [[andra världskriget]] löstes upp.{{sfn|Herolf|2021|p=2-3}} [[Dunkirkfördraget]] från 1947 följdes av [[Brysselpakten]],{{sfn|Dahl|2022|p=21}} som etablerades 17 mars 1948 genom undertecknandet av Brysselfördraget. Pakten innebar att gemensamma försvarsgarantier upprättades mellan de fem länderna [[Storbritannien]], [[Frankrike]], [[Nederländerna]], [[Luxemburg]] och [[Belgien]].{{sfn|Herolf|2021|p=3}}{{sfn|Dahl|2022|p=21–22}}

=== Förhandlingar och bildande ===
[[Fil:Truman signing the North Atlantic Treaty.gif|miniatyr|USA:s president [[Harry Truman]] undertecknar [[Atlantpakten]] den 24 augusti 1949.]]
I juni 1948 eskalerade det [[kalla kriget]] i och med Sovjetunionens [[Berlinblockaden|blockad av Berlin]], varvid västmakterna svarade med att etablera en [[luftbro]] för att flyga in förnödenheter.{{sfn|Herolf|2021|p=3}} Från amerikansk sida fanns det både hos militären och inom politiken fortfarande ett visst stöd för fortsatt [[isolationism]] och ansträngningarna för en transatlantisk försvarsallians tilltog först efter [[Presidentvalet i USA 1948|valet i november 1948]].{{sfn|Dahl|2022|p=22–23}} Bland Brysselpaktens medlemmar fanns ett initialt motstånd mot att inkludera fler medlemmar och späda ut de amerikanska resurserna. Kontroll över [[Atlanten]] var dock av stor strategisk betydelse för USA och alliansen, varför förhandlingarna resulterade i ytterligare fyra europeiska medlemsstater.{{sfn|Dahl|2022|p=23–24}} Försvarsalliansen Nato bildades i samband med att [[nordatlantiska fördraget]] undertecknades den 4 april 1949 och trädde i kraft den 24 augusti 1949.{{sfn|NATO Handbook|2006|p=15, 256}} Alliansen bestod av de 12 länder som undertecknat och ratificerat fördraget: USA, Belgien, [[Danmark]], Frankrike, [[Island]], [[Italien]], [[Kanada]], Luxemburg, Nederländerna, [[Norge]], [[Portugal]] och Storbritannien.<ref>{{Webbref|url=https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2020/6/pdf/What_is_NATO_swe_20200507.pdf|författare=Nato|titel=Vad är Nato?|datum=2019|utgivare=Nato}}</ref>

=== Nordatlantiska fördraget ===
{{Fördjupning2|Nordatlantiska fördraget}}
Grunderna för militäralliansen regleras av nordatlantiska fördragets inledning och 14 artiklar. Inledningen gör klart att alliansen ska verka i enlighet med [[FN-stadgan]] och demokratiska värderingar samt verka för fred och säkerhet.<ref name="NAT"/>{{sfn|Dahl|2022|p=26–27}} Kärnan i fördraget utgörs av artikel fem som anger ramarna för den ömsesidiga försvarsgarantin.{{sfn|Dahl|2022|p=25}} Enligt artikel fem förbinder sig alla alliansens medlemmar att agera i händelse av väpnat angrepp mot någon av medlemmarna i Europa eller Nordamerika.{{anmärkning|Enligt artikel sex gäller detta även alliansens öar i Atlanten norr om [[kräftans vändkrets]], liksom skepp, flyg och andra farkoster i Medelhavet eller Atlanten norr om kräftans vändkrets. Dessutom inkluderas Turkiets hela territorium sedan inträdet 1951, samt under en period [[Franska Algeriet]].<ref name="NAT"/>}} Fördraget beskriver också principerna för ratificering, inträde, utträde, bildandet av Nordatlantiska rådet samt stöd vid övriga hot mot medlemsstaternas säkerhet. De [[Engelska|engelsk-]] och [[franska|fransk]]språkiga versionerna av fördraget likställs.<ref name="NAT"/>

== Historia ==
=== Nato under kalla kriget ===
[[Fil:First NATO flag with Eisenhower.jpg|mini|[[Dwight D. Eisenhower|Eisenhower]] med Natos första flagga.]]
I samband med undertecknandet bad Brysselpaktens medlemmar om understöd från USA. Ett stödpaket med militärutrustning motsvarande en miljard dollar godkändes av [[USA:s kongress]] samma höst. Som en förutsättning för stödet antog Natomedlemmarna i januari 1950 alliansens första [[Strategiskt koncept|strategiska koncept]], ett dokument som fastslog ramarna för alliansens verksamhet och dess strategiska position gentemot Sovjetunionen.{{sfn|Dahl|2022|p=28–29}} Utbrottet av [[Koreakriget]] 1950 skapade oro för ett sovjetiskt angrepp i [[Västeuropa]]{{sfn|Neretnieks|2014|p=2}} och för att USA:s militärresurser skulle bli låsta i [[Asien]]. Istället ökade USA sitt engagemang i Europa och utfärdade ytterligare ett stödpaket om fyra miljarder dollar till de europeiska medlemmarnas försvarsmakter.{{sfn|Dahl|2022|p=30–31}} År 1951 byggdes militärorganisationen Nato upp.{{sfn|Herolf|2021|p=3}} Som dess första överbefälhavare ([[SACEUR]]) tillsattes [[Dwight D. Eisenhower]]{{sfn|Dahl|2022|p=32}} och som första [[Natos generalsekreterare|generalsekreterare]] valdes [[Hastings Ismay]].<ref name="LI"/> Redan 1952 anslöt sig [[Grekland]] och [[Turkiet]] till alliansen.{{sfn|Neretnieks|2014|p=2}} 

De av [[västmakterna]] [[Ockupationen av Tyskland efter andra världskriget|ockuperade delarna av Tyskland]] ansågs otillräckligt skyddade, vilket ledde till [[Västtyskland]]s erkännande som suverän stat och inträde i Nato 1955.{{sfn|Neretnieks|2014|p=2}} Några dagar senare bildades, under sovjetisk ledning, den rivaliserande militäralliansen [[Warzawapakten]].{{sfn|Dahl|2022|p=36}} Året efter utbröt [[Suezkrisen]], som fick konsekvenser för alliansen trots att den utspelade sig utanför Nato-området. USA valde att ta parti för [[Storbritannien]]s och [[Frankrike]]s motståndare i konflikten. Med britterna förbättrades relationerna igen efter hand, men Frankrike och USA gled allt längre ifrån varandra.{{sfn|Dahl|2022|p=34–35, 37}} Från fransk sida fanns redan tidigare ett missnöje för både USA:s utrikespolitik och att Nato blivit så stort.{{sfn|Dahl|2022|p=35–37}} Frankrike var dessutom uteslutet från den gemensamma kärnvapenplaneringen och slutförde istället sitt eget kärnvapenprogram under början av 1960-talet.<ref name=":8">{{Tidskriftsref|författare=Goliath, Martin; Waldenvik, Mattias; Westerlund, Fredrik; [[Mike Winnerstig|Winnerstig, Mike]]|rubrik=Kärnvapen för slagfältsbruk och europeisk säkerhet – en strategisk faktors regionala betydelse|datum=Maj 2017|utgivare=Totalförsvaret forskningsinstitut, FOI|issn=1650-1942|url=https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--4430--SE|sid=41–42}}</ref> År 1966 tog [[de Gaulle]] Frankrike ur det militära samarbetet i Nato-organisationen, men landet kvarstod som medlem av [[atlantpakten]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=3}} Försvarshögkvarteret [[Supreme Headquarters Allied Powers Europe|SHAPE]] flyttades året efter från Frankrike till [[Mons]] i [[Belgien]].<ref>{{Webbref|titel=SHAPE in France|url=https://shape.nato.int/page134353332.aspx|verk=shape.nato.int|hämtdatum=2022-03-10|språk=en}}</ref>

Parallellt med utvecklingen inom Nato hade [[Europeiska kol- och stålgemenskapen]] bildats år 1951 och [[Europeiska ekonomiska gemenskapen]] (EEG) bildats 1958. Brysselpakten utvidgades 1954 och bytte namn till [[Västeuropeiska unionen]], men fick en sekundär roll jämfört med Nato och EEG.{{sfn|Herolf|2021|p=4}} Spänningarna under kalla kriget tilltog under 1950-talet med Sovjetunionens respons mot revolterna i [[Östtyskland]] 1953 samt [[Polen]] och [[Ungern]] 1956.{{sfn|Herolf|2021|p=6}} År 1957 antog Nato ett nytt [[strategiskt koncept]] som byggde på "massiv vedergällning" med kärnvapen vid ett eventuellt angrepp.{{sfn|Neretnieks|p=4}} Uppskjutningen av [[Sputnik]] samma år och Sovjetunionens utveckling av [[Interkontinental ballistisk robot|interkontinentala kärnvapenrobotar]] ledde till oro i Natosamarbetet. Både USA:s ställning i den teknologiska kapprustningen och vilja att riskera kärnvapenangrepp för att skydda Europa ifrågasattes.{{sfn|Dahl|2022|p=37}} [[Berlinkrisen 1961]] följde och [[Kubakrisen]] 1962 hotade att utlösa ett [[kärnvapenkrig]].{{sfn|Herolf|2021|p=6}} Därefter skedde försök att få till en avspänning mellan stormakterna och 1967 antogs ett nytt strategiskt koncept som minskade betoningen på kärnvapenanvändning.{{sfn|Dahl|2022|p=41–42}} Från år 1969 ansågs kärnvapen vara en absolut sista utväg. I USA etablerades en kommandokedja där den amerikanska presidenten hade det slutliga ansvaret för att avfyra amerikanska kärnvapen.{{sfn|Holmström|2011|p=270}} Som en konsekvens av USA:s inblandning i [[Vietnamkriget]] minskade även antalet amerikanska trupper stationerade i Europa.{{sfn|Dahl|2022|p=43}}
[[Fil:RSD-10 2009 G1.jpg|mini|Den sovjetiska medeldistansroboten [[RSD-10 Pioneer]] med [[Nato-rapporteringsnamn]] SS-20 Saber.]]
Vid början av 1970-talet inleddes bilaterala samtal mellan USA och Sovjetunionen om en begränsning av [[strategiska kärnvapen]] som ledde till att [[SALT I]]-avtalet undertecknades 1972.{{sfn|Dahl|2022|p=44}} Inom Nato ökade motsättningarna när USA nekades tillträde till flera medlemsländers militärbaser i samband med [[Jom Kippurkriget]] 1973. Sedan utbröt [[Cypernkrisen 1974|Cypernkrisen]] året därpå med konsekvenser för de grekisk-turkiska relationerna, men även de amerikansk-turkiska relationerna krackelerade och all amerikansk trupp tvingades lämna [[Turkiet]].{{sfn|Dahl|2022|p=45–46}} Under 1970-talet minskade USA:s försvarsutgifter samtidigt som Sovjetunionens ökade. I takt med att Sovjetunionen placerade ut flera [[medeldistansrobot]]ar i Europa mot slutet av 1970-talet svarade USA med samma mynt och upprustningen var ett faktum.{{sfn|Dahl|2022|p=47–48}}

Utvecklingen i [[Spanien]] efter [[Franco]]s död möjliggjorde landets inträde i Nato 1982.{{sfn|Neretnieks|2014|p=2}} I början av 1980-talet påbörjades nya bilaterala samtal om kärnvapennedrustning och när [[Michail Gorbatjov]] tillträde som ledare för Sovjetunionen 1985 ledde det till förbättrade relationer med USA och Nato.{{sfn|Dahl|2022|p=50–52}} Under 1980-talet blev tydligt att Warzawapakten saknade ekonomiska förutsättningar för att fortsätta kapprustningen mot USA.{{sfn|Dahl|2022|p=52}} Årtiondet präglades även av demonstrationer och strejker i [[Östeuropa]] som ytterligare destabiliserade Sovjetunionen. I och med [[Berlinmuren]]s fall 1989, samt Warzawapaktens och Sovjetunionens kollaps 1991 hade det kalla krig som börjat åren före alliansens bildande till sist tagit slut.{{sfn|Herolf|2021|p=6}} Efter Tysklands återförening tilläts den enade nationen, efter en serie förhandlingar, kvarstå som medlem.{{sfn|Dahl|2022|p=60–61}}

=== Efter kalla kriget ===
I och med Sovjetunionens kollaps kvarstod USA ensamt som global stormakt samtidigt som ett antal stater i Europa återfick sin [[autonomi]].{{sfn|Herolf|2021|p=7}} Den nya ordningen ledde till osäkerhet kring Natos roll och huruvida organisationens existens fortfarande var berättigad.{{sfn|Neretnieks|2014|p=2, 55}}{{sfn|Herolf|2021|p=7–8}} I Europa utvecklades parallella mellanstatliga organisationer under 1990-talet. [[Europeiska unionen]] bildades och formaliserade sin [[Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken|gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik]] genom bland annat [[Maastrichtfördraget]]. [[Europeiska säkerhetskonferensen]] fick större vikt genom omvandlingen till organisationen [[OSSE]].{{sfn|Herolf|2021|p=7–8}} Nato hade samtidigt inlett dialog med flera länder från den tidigare Warsawapakten, inklusive Ryssland. Samarbetet formaliserades från 1991 i [[Nordatlantiska samarbetsrådet]] som 1994 kompletterades av samarbetet [[Partnerskap för fred]] (PFF) för alliansfria länder i Europa.{{sfn|Anderman|2009|p=5–6}}{{sfn|Herolf|2021|p=10–11}} Samma år grundades samarbetet [[Medelhavsdialogen]] (MD) med flera länder runt medelhavet.{{sfn|Herolf|2021|p=11}}
[[Fil:Aviano_f-15.jpg|mini|[[McDonnell Douglas F-15 Eagle]] från [[USA:s flygvapen]] lyfter från [[Aviano flygbas]] i samband med [[Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999]].]]
Flera Natomedlemmar ingrep militärt under USA:s ledning mot [[Irak]] under [[Kuwaitkriget]].{{sfn|Herolf|2021|p=8}} 1990-talet präglades också av [[Jugoslaviska krigen|konflikter på Balkanhalvön]]. Efter [[Srebrenicamassakern]] i juli 1995 inleddes en Natostyrd offensiv som framtvingade [[Daytonavtalet]],{{sfn|Herolf|2021|p=9}} varefter de Natoledda fredsbevarande styrkorna [[IFOR]] och [[SFOR]] avlöste varandra.{{sfn|Anderman|2009|p=4}} Dittills hade interventionerna skett under FN-mandat, men när Nato möttes av [[veto]] i [[FN:s säkerhetsråd]] under [[Kosovokriget]] valde organisationen ändå att agera militärt. Nato ansåg att [[Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999|flygbombningarna av Jugoslavien 1999]] var motiverade för att förhindra etnisk rensning. Den efterföljande Natoledda fredsbevarande insatsen [[Kosovo Force|KFOR]] kunde dock ske med FN:s goda minne.{{sfn|Anderman|2009|p=4–5}}{{sfn|Herolf|2021|p=10}}

Som komplement till PFF omvandlades Nordatlantiska samarbetsrådet 1997 till det [[Euroatlantiska partnerskapsrådet]]. Ett flertal central- och östeuropeiska stater som deltog i dessa samarbeten hade påbörjat ett reformarbete för att kvalificera sig för Nato- och EU-medlemskap; [[Polen]], [[Tjeckien]] och [[Ungern]] blev i mars 1999 de första östeuropeiska Natomedlemmarna.{{sfn|Anderman|2009|p=6–7}}{{sfn|Herolf|2021|p=10–11}} För att blidka Ryssland som förhöll sig kritiskt till utvidgningen försäkrades att inga trupper eller kärnvapen skulle placeras ut i de nya medlemsländerna.{{sfn|Anderman|2009|p=7}}

==== Efter 11 september 2001====
[[Fil:National Park Service 9-11 Statue of Liberty and WTC.jpg|miniatyr|[[11 september-attackerna|11-septemberattackerna 2001]] i USA utlöste för första gången artikel 5.]]
Dagen efter [[11 september-attackerna|terrorattentatet den 11 september 2001]] nådde Nordatlantiska rådet den enighet som krävs för att aktivera [[nordatlantiska fördraget]]s artikel 5.{{sfn|Anderman|2009|p=8}}{{sfn|Herolf|2021|p=12}} Nato fick spela en omedelbar roll genom att patrullera USA:s kuster med sina [[AWACS]]-plan och genom antiterror-operationen [[Operation Active Endeavour|Active Endeavour]] i medelhavet.{{sfn|Herolf|2021|p=12}}{{sfn|Anderman|2009|p=9}} Det  efterföljande [[Afghanistankriget (2001–2021)|Afghanistankriget]] inleddes av USA och Storbritannien med FN-stöd i oktober 2001. Först två år senare blev Nato-organisationen formellt inblandad som ledare för [[ISAF]]-styrkorna i landet.{{sfn|Herolf|2021|p=12}} För en insats i Irak saknades FN-stöd och när USA och Storbritannien 2003 inledde [[Irakkriget]] valde de även att agera utan Natos inblandning.{{sfn|Anderman|2009|p=9}} Kriget ledde ändå till spänningar inom Nato där tunga medlemsländer som Frankrike och Tyskland var kritiska till både själva kriget och påståendena om Iraks massförstörelsevapen.{{sfn|Herolf|2021|p=13}}

Under 2002 grundades [[Nato-Rysslandsrådet]] för att möjliggöra ökad dialog med Ryssland.{{sfn|Herolf|2021|p=19}} Parallellt med krigföringen i Mellanöstern grundades 2004 [[Istanbulinitiativet]] (ICI) för att fördjupa Natos samarbeten med flera länder i området.{{sfn|Herolf|2021|p=23}} Samma år gick [[Bulgarien]], [[Estland]], [[Lettland]], [[Litauen]], [[Rumänien]], [[Slovakien]] och [[Slovenien]] med i Nato. Totalt hade nu Nato utvidgats med tio medlemmar under loppet av fem år, varav flera tidigare medlemmar av [[Warzawapakten]].{{sfn|Anderman|2009|p=11}} Ryssland reagerade tydligt negativt på denna andra runda av utvidgningar. Vid [[Natotoppmötet i Bukarest 2008]] utlovades medlemskap till [[Georgien]] och [[Ukraina]].{{sfn|Herolf|2021|p=11}} I augusti samma år ockuperades de Georgiska områdena [[Abchazien]] och [[Sydossetien]] av Ryssland som därefter erkände utbrytarrepublikernas självständighet.{{sfn|Anderman|2009|p=21}} När Ryssland sedan ockuperade [[Krim]] under [[Krimkrisen]] 2014 avbröts samarbetet i Nato-Rysslandsrådet. Nato krävde att Ryssland skulle dra tillbaka sina trupper och svarade med att placera ut stridsgrupper och öka antalet flygpatruller i Polen och [[Baltstaterna]].{{sfn|Herolf|2021|p=18–19}} Under 2016 återupptogs samtalen i Nato-Rysslandsrådet.<ref name="swedenabroad.se"/> Efter [[Rysslands invasion av Ukraina 2022|Rysslands attack på Ukraina 2022]] har ännu fler trupper och materiel placerats ut i Europa.<ref name=":7" />

== Interventioner ==
Fram tills kalla kriget avslutades förhöll sig Nato relativt lågmält men i ett försvarsläge, även om vissa medlemsländer genomförde militära operationer på egen hand, som när USA deltog i [[Vietnamkriget]] eller när Storbritannien deltog i [[Falklandskriget]]. I början av 1990-talet genomfördes dock ett antal operationer av alliansen.<ref name="op">{{Webbref|titel=Operations and missions: past and present|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52060.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-14|språk=en}}</ref>

Genom att Nato lett flertalet multinationella FN-sanktionerade styrkor har "Nato kommit att definiera den globala standarden för internationellt militärt samarbete. Ett naturligt skäl härtill är att de länder som deltagit i Nato-ledd krishantering – bara i Afghanistan över 50 till antalet – har behövt anpassa sig till alliansens standard".{{sfn|Bringéus|2016|p=119}}

De genomförda interventionerna kan delas in i tre olika grupper: försvar, humanitär och krishantering.<ref name="otan">{{Webbref|titel=NATO operations|url=https://otan.delegfrance.org/NATO-operations|verk=France NATO|hämtdatum=2022-03-14|språk=en}}</ref>  

===Operationer i början av 1990-talet ===
* ''Operation Anchor Guard'' i Turkiet från den 10 augusti 1990 till den 9 mars 1991.
* ''Operation Ace Guard'' i Turkiet från den 3 januari 1991 till den 8 mars 1991.
* ''Operation Allied Goodwill I & II i'' det kollapsade Sovjetunionen mellan den 4-9 februari och 27 februari – 24 mars 1992.
* ''Operation Agile Genie'' från den 1 till den 19 maj 1992.<ref name="op"/>

=== Kriget i Bosnien och Hercegovina ===
{{Fördjupning2|Natos intervention i Bosnien och Hercegovina|Operation Deliberate Force|Operation Deny Flight}}
Under 1990-talet kom Nato som allians att delta aktivt i strider för första gången.  

År 1993 till 1995 åtog sig Nato ''Operation Deny Flight''.  Uppdraget bestod av tre delar; upprätthålla en flygförbudszon över [[Bosnien]], ge FN:s markstyrka [[UNPROFOR]] luftunderstöd samt genomföra flyganfall mot styrkor som hotade de av FN proklamerade ’skyddade zonerna’.<ref name=":0">{{Tidskriftsref|författare=Arvid Ekengard|rubrik=Svensk militär ledningsfilosofi 
möter samtida fredsfrämjande 
operationer|datum=Januari 2010|utgivare=Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI|issn=1650-1942|url=}}</ref> 

Den 28 februari 1994 sköt Natostyrkor ned fyra [[Serber i Bosnien och Hercegovina|bosnienserbiska]] [[stridsflygplan]] i FN:s flygförbudszon. Det var Natos första stridsaktion.<ref>{{Webbref|titel=SHAPE History {{!}} That the first combat action by NATO forces took place in 1994, 45 years after the creation of the Alliance?|url=https://shape.nato.int/page2148121621|verk=shape.nato.int|hämtdatum=2022-03-13}}</ref>

Natomedlemmen Nederländerna hade FN-uppdrag att skydda [[Srebrenica]] och den 6 juli 1995 började den serbiska offensiven kring staden. Nederländerna begärde flygunderstöd men blev nekade detta, då begärde Nederländerna upprepade gånger att Natomedlemmarna skulle ge flygunderstöd, vilket även de nekade. Resultatet blev det som kom att kallas [[Srebrenicamassakern]].<ref name=":10">{{Tidningsref|rubrik=Massakern i Srebrenica krävde 8 000 liv|url=https://sverigesradio.se/artikel/3598700|tidning=Sveriges Radio|datum=2010-04-01|hämtdatum=2022-03-12|språk=sv}}</ref> 

År 1995 genomförde Nato uppemot 3&nbsp;400 flygangrepp mot serbiska mål,<ref>{{Tidningsref|rubrik='Operation Storm'|url=https://www.nybooks.com/articles/1998/10/22/operation-storm/|issn=0028-7504|språk=en|förnamn=Mark|efternamn=Danner}}</ref> detta som ett direkt svar på [[Markalemassakrerna]] där en marknad i [[Sarajevo]] blev attackerad den 28 augusti 1995. Detta ledde till en process som slutligen ledde till [[Daytonavtalet]].<ref>{{Tidskriftsref|författare=Sten Ternblad och Petter Wulff|rubrik=Jugoslavienkriget 1999 Erfarenheter från olika delar av det civila försvaret|datum=Augusti 2002|utgivare=Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI|issn=1650-1942|url=https://www.foi.se/rest-api/report/FOI-R--0544--SE}}</ref><ref name=":10" />

===Kriget i Kosovo===
{{Fördjupning2|Natos flygbombningar av Jugoslavien 1999}}
Den 24 mars 1999 inledde Nato en elva veckor lång bomboffensiv mot dåvarande [[Jugoslavien]], efter att den jugoslaviska regeringen, med president Slobodan Milošević i spetsen, vägrat underteckna det så kallade [[Rambouilletavtalet]].<ref name=":2">{{Webbref|titel=NATO - Uppslagsverk - NE.se|url=https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nato|verk=www.ne.se|hämtdatum=2022-03-10}}</ref><ref>{{webbref|url=http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page.aspx?id=554 |titel=Kosovo – Fördjupning|författare=[[Ulla Nordlöf-Lagerkranz]], [[Utrikespolitiska institutet]]|datum=2007-08-27|utgivare=Säkerhetspolitik.se|hämtdatum=2007-05-25|arkivurl=https://web.archive.org/web/20070928164124/http://www.sakerhetspolitik.se/templates/Level2Page.aspx?id=554|arkivdatum=2007-09-28}}</ref> Målen för angreppen låg även långt inne i [[Serbien]], och skadorna på infrastrukturen blev omfattande.<ref>{{Webbref|titel=Kosovo conflict {{!}} Summary & Facts {{!}} Britannica|url=https://www.britannica.com/event/Kosovo-conflict|verk=www.britannica.com|hämtdatum=2022-03-12|språk=en}}</ref>

Offensiven blev både omdiskuterad och kritiserad då den inte var sanktionerad av FN. Då Ryssland hotat lägga in sitt veto i FN:s säkerhetsråd mot en FN-ledd styrka i Jugoslaviska federationen hade Nato valt att agera på eget initiativ.<ref name=":2" /> 

FN:s [[resolution 1244]] antogs den 10 juni 1999 och den 12 juni gick Nato-trupper in i landet. Åtta dagar senare, den 20 juni, avslutades kriget då samtliga serbiska trupper dragits tillbaka från Kosovo. Nato var därefter med om att bygga upp [[KFOR]], en Natoledd [[Fredsbevarande styrkor|fredsbevarande styrka]] med [[FN-mandat]].<ref>{{Webbref|titel=NATO's role in Kosovo|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_48818.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-09|språk=en}}</ref>

=== Kriget i Afghanistan ===
{{Fördjupning2|Resolute Support Mission|Afghanistankriget (2001–2021)|Kriget mot terrorismen}}
År 1999 fastslog Nato att terroristattacker utgör ett hot mot Natos säkerhet och därmed kan bemötas av Nato-medlemmarna gemensamt (Natos artikel 5 om kollektivt försvar). Således kom [[11 september-attackerna|terrorattackerna]] i [[USA]] den 11 september 2001 att definieras som en väpnad attack på landet. Därför aktiverade Nato för första gången artikel 5 den 12 september 2001, mindre än ett dygn efter attacken. Natos stöd bestod inledningsvis av ''operation Eagle assist'', vilket var Natos första insats mot terrorism. Insatsen pågick från mitten av oktober 2001 till maj 2002 och bestod i huvudsak av att Nato-medlemmar patrullerade det amerikanska luftrummet med radarflygplan.<ref name=":7">{{Webbref|titel=Collective defence - Article 5|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_110496.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-13|språk=en}}</ref><ref>{{Webbref|titel=Countering terrorism|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_77646.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-13|språk=en}}</ref>

USA valde den 20 september 2001 att förklara [[Kriget mot terrorismen|krig mot terrorismen]], och inledde med en attack mot den islamistiska talibanregimen i [[Afghanistan]] som ansågs beskydda [[al-Qaida]], en terrorgrupp som även tidigare begått terrorbrott mot USA i och med attackerna mot de amerikanska ambassaderna i [[Nairobi]] och [[Dar es-Salaam]] 1998. Den 7 oktober 2001 inledde USA tillsammans med allierade [[operation Enduring Freedom]] genom bombattacker mot Afghanistan.<ref name=":18">{{Webbref|titel=kriget mot terrorn - Uppslagsverk - NE.se|url=https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/kriget-mot-terrorn|verk=www.ne.se|hämtdatum=2022-03-13}}</ref> 

[[International Security Assistance Force|ISAF]]-styrkorna etablerades 2001 parallellt med amerikanska ''operation enduring freedom'' och var ett FN-sanktionerat uppdrag för att stabilisera situationen och stötta den afghanska övergångsregimen efter att talibanstyret fallit.<ref name=":12" /> ISAF innefattade styrkor från länder i och utanför Nato, däribland [[Svenska insatsen i Afghanistan|Sverige]].<ref>{{Webbref|titel=Afghanistan – Isaf|url=https://www.forsvarsmakten.se/sv/information-och-fakta/var-historia/mer-historia/avslutade-truppinsatser/afghanistan-isaf/|verk=Försvarsmakten|hämtdatum=2022-03-14|språk=sv|efternamn=Försvarsmakten}}</ref> ISAF-styrkorna leddes inledningsvis av [[Storbritannien]]. Därefter tog [[Turkiet]] över ansvaret innan [[Tyskland]] tog över. I augusti 2003 lades ansvaret för att leda ISAF-styrkorna över på Nato. År 2009 flyttades dock ansvaret igen, men då till en internationell stab, ''ISAF Joint Command.''<ref name=":12" />

Parallellt med ISAF:s pågående insats hade Nato upprättat ett eget uppdrag, ''NATO Training Mission-Afghanistan,'' som skulle utbilda Afghanistans säkerhetsstyrkor.

I samband med att ISAF-styrkorna avslutade sin insats i Afghanistan den 31 december 2014 påbörjade Nato ett nytt uppdrag, [[Resolute Support Mission]] som inleddes den 1 januari 2015.<ref name=":12">{{Tidskriftsref|rubrik=International Security Assistance Force (ISAF)|url=http://snl.no/International_Security_Assistance_Force_(ISAF)|tidskrift=Store norske leksikon|år=2021-08-16|hämtdatum=2022-03-12|språk=nb|förnamn=Dag|efternamn=Leraand}}</ref> Även detta uppdrag innefattade personal från länder utanför Nato, däribland Sverige. I februari 2015 omfattade styrkan 13 000 personer som skulle bistå de afghanska säkerhetsstyrkorna med träning och stöd. I och med undertecknandet av Dohaavtalet 2020 trappades insatsen ner under 2021 och i augusti samma år drogs de sista styrkorna tillbaka. Då hade  talibanerna redan återtagit kontrollen över Afghanistan.<ref name=":18" />

=== Kriget i Irak ===
{{fördjupning2|Irakkriget}}
När USA valde att gå in i [[Irak]] den 20 mars 2003 med stöd av bland annat Storbritannien var Nato inledningsvis inte delaktigt. I december 2003 bad USA om Natomedlemmarnas stöd. USA:s intåg i Irak utlöste en kris bland Natomedlemmarna då både Frankrike och Tyskland var starkt kritiska till den amerikanska insatsen.<ref>{{Tidningsref|rubrik=USA begär Natos hjälp i Irak|url=https://sverigesradio.se/artikel/333391|tidning=Sveriges Radio|datum=2003-12-05|hämtdatum=2022-03-12|språk=sv}}</ref>

Natos inblandning i kriget i Irak bestod i huvudsak av en relativt liten stödoperation mellan åren 2004 och 2011. Uppdraget var att utbilda, handleda och assistera de irakiska säkerhetsstyrkorna. Utbildningsuppdraget syftade till att hjälpa Irak att bygga upp effektiva och ansvarsfulla säkerhetsstyrkor. Samtliga Nato-allierade bidrog på olika sätt till insatsen.<ref name=":11">{{Webbref|titel=NATO Mission Iraq|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_166936.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-12|språk=en}}</ref>

För att förstärka uppdraget samarbetade Nato också med Iraks regering i syfte att utveckla Natos långsiktiga relation med landet.<ref name=":11" /> Efter en begäran från Iraks regering utökade Nato sitt stöd i juli 2015, genom att tillhandahålla stöd för försvarsuppbyggnad och relaterad säkerhetskapacitet. Därefter genomfördes olika typer av utbildningsinsatser under de efterföljande åren. I januari 2017 etablerades Natos permanenta närvaro i Irak.<ref name=":11" />

=== Kriget i Libyen ===
{{Fördjupning2|Operation Unified Protector|Internationella militärinsatsen i Libyen 2011}}
I samband med att inbördeskriget i Libyen bröt ut 2011, fick Nato tillåtelse av FN:s säkerhetsråd att skydda den civila befolkningen mot regimens luftangrepp.<ref>{{Webbref|titel=Libyen|url=https://www.globalis.se/Konflikter/Afrika/libyen|verk=www.globalis.se|hämtdatum=2022-03-11|språk=sv-SE|arkivurl=https://web.archive.org/web/20220123212331/https://www.globalis.se/Konflikter/Afrika/libyen|arkivdatum=2022-01-23}}</ref>

== Organisation ==
[[Fil:Nato awacs.jpg|miniatyr|Nato har övervakningsflyg av typen [[Boeing E-3 Sentry]] i sin tjänst, som här stöds av tre amerikanska [[General Dynamics F-16 Fighting Falcon|General Dynamics F-16 Fighting Falcons]].]]
Nato är ett multilateralt samarbete vars organisation styrs av en politisk och militär ledningsstruktur.{{sfn|Bringéus|2016|p=126}} Dess militära resurser består nästan uteslutande av medlemsländernas egna försvarsmakter. Endast ett mindre antal [[AWACS]]-flygplan tillhör själva Nato-organisationen.{{sfn|Bringéus|2016|p=126}}{{sfn|Herolf|2021|p=24}} Organisationen omfattar ungefär 4&nbsp;000 civila [[tjänsteman|tjänstemän]]<ref>{{Webbref|titel=How Putin’s invasion returned Nato to the centre stage {{!}} Thomas Meaney|url=https://www.theguardian.com/news/2022/may/05/nato-returns-to-centre-stage-ukraine-invasion-russia-putin|verk=the Guardian|datum=2022-05-05|hämtdatum=2022-05-12|språk=en|författare=Meaney, Thomas}}</ref> och drygt 8&nbsp;000 stabsofficerare.{{sfn|Bringéus|2016|p=133}}

=== Organisationsstruktur ===
==== Politisk ledningsstruktur ====
{{Se även|Natos generalsekreterare}}
[[Fil:NATO Ministers of Defense and of Foreign Affairs meet at NATO headquarters in Brussels 2010.jpg|miniatyr|Medlemsstaternas försvars- och utrikesministrar möts i Natos högkvarter i Bryssel 2010.]]
[[Nordatlantiska rådet]] (''North-Atlantic Council, NAC'') är Natos högsta beslutande organ. Rådet fattar beslut i viktiga politiska frågor och övergripande försvarsplanering. Besluten kräver [[konsensus|enighet]], vilket ger samtliga medlemmar [[veto]]rätt. Medlemsländerna representeras i det löpande arbetet av sina Nato-ambassadörer. Ett par gånger per år sammanträder [[utrikesminister|utrikes]]- och [[försvarsminister|försvarsministrar]]. Vid särskilda tillfällen sammanträder medlemsländernas [[regeringschef]]er.{{sfn|Blix et al.|2016|p=45, 48}}{{sfn|Bringéus|2016|p=127}}{{sfn|Neretnieks|2014|p=9}}

Arbetet i Nordatlantiska rådet leds av Natos generalsekreterare som i sitt arbete understöds av en stab. Ytterligare två viktiga civila organ är direkt kopplade till rådet. Försvarsplaneringskommittén (''Defence Planning Committe, DPC'') har ett särskilt ansvar för den gemensamma försvarsplaneringen. Arbetet leds av Natos generalsekreterare som sammanträder med medlemmarnas Nato-ambassadörer eller undantagsvis deras försvarsministrar. Kärnvapenplaneringsgruppen (''Nuclear Planning Group, NPG'') bildades 1967 för att ge medlemsländerna större inflytande över kärnvapenhanteringen och utplacering av kärnvapen.{{sfn|Neretnieks|2014|p=9–11}} Nato har inga egna kärnvapen utan majoriteten av alliansens stridsspetsar tillhör [[USA]], medan en mindre andel tillhör [[Frankrike]] och [[Storbritannien]].{{sfn|Herolf|2021|p=24}} Frankrike deltar dock inte i den gemensamma kärnvapenplaneringen.{{sfn|Neretnieks|2014|p=11}} Utöver dessa organ finns ett större nätverk med civila kommittéer som behandlar och utreder olika frågor innan de vidarebefordras uppåt i organisationen för beslut.{{sfn|Bringéus|2016|p=127}}

==== Militär ledningsstruktur ====
[[Fil:Coat_of_arms_of_the_International_Military_Staff.svg|miniatyr|stående|[[Heraldisk]] vapensköld för International Military Staff (IMS).]]
[[Fil:Coat of arms of Supreme Headquarters Allied Powers Europe.svg|miniatyr|stående|Heraldisk vapensköld för [[Supreme Headquarters Allied Powers Europe]] (SHAPE).]]
Militärkommittén (''Military Committee, MC'') är Natos högsta militära organ, men är underordnad och har en rådgivande funktion gentemot [[Nordatlantiska rådet]]. Medlemsländerna företräds löpande av förordnade militärer och mer sällan av sina [[försvarschef]]er. Regelbundna möten sker även mellan militärkommittén och medlemmarna i PFF.{{sfn|Neretnieks|2014|p=11}} Kommittén och dess ordförande biträds av Internationella militära staben (''International Military Staff, IMS'') som består av personal från samtliga medlemsstater. Utöver det rådgivande uppdraget ansvarar Militärkommittén för Natos två strategiska kommandon: [[Allied Command Operations]] (ACO) och [[Allied Command Transformation]] (ACT).{{sfn|Blix et al.|2016|p=45}}

Det operativa befälet över ACO innehas av [[Supreme Allied Commander Europe]] (SACEUR), som av sed alltid är en amerikansk [[general]] eller [[amiral]] som utanför Nato för befäl över [[United States European Command]].<ref name="MILITARY COMMAND STRUCTURE">{{Webbref |url=https://shape.nato.int/military_command_structure |titel=MILITARY COMMAND STRUCTURE |hämtdatum=20220403 |författare= |efternamn= |förnamn= |författarlänk= |efternamn2= |förnamn2= |datum= |år=2022 |månad= |format= |verk=shape.nato.int |utgivare=SHAPE - Supreme Headquarters Allied Powers Europe |sid= |språk=en |doi= |arkivurl=https://web.archive.org/web/20200203233002/https://shape.nato.int/military_command_structure |arkivdatum=2020-02-03 |citat=ACO is headed by SACEUR, who exercises his responsibilities from SHAPE. Traditionally, he is a United States Flag or General officer. SACEUR is dual-hatted as the commander of the US European Command, which shares many of the same geographical responsibilities. SACEUR is responsible to the Military Committee, which is the senior military authority in NATO under the overall political authority of the North Atlantic Council (NAC) and the Nuclear Planning Group (NPG). The Military Committee is the primary source of military advice to the NAC and NPG. |ref= }}</ref> Denne har i rollen som SACEUR sitt högkvarter för [[Allied Command Operations]] (ACO) förlagt till [[Supreme Headquarters Allied Powers Europe]] (SHAPE) som är beläget utanför [[Mons]] i Belgien.<ref name="SHAPE Overview">{{Webbref |url=https://shape.nato.int/resources/3/website/shape_overview_21.pdf |titel=SHAPE Overview |hämtdatum=20220403 |författare= |efternamn= |förnamn= |författarlänk= |efternamn2= |förnamn2= |datum=20211210 |år= |månad= |format= |verk=shape.nato.int |utgivare=SHAPE - Supreme Headquarters Allied Powers Europe |sid= |språk=en |doi= |arkivurl= |arkivdatum= |citat= |ref= }}</ref>

=== Budget ===

==== Direkta kostnader ====
Natos gemensamma budget används till att finansiera Natos organisation, kommandon och militära infrastruktur. Kostnaden för detta motsvarade 2024 0,3 procent av medlemsstaternas försvarsbudgetar, totalt 3,8 miljarder euro. Varje medlemsland betalar en avgift till den gemensamma budgeten baserat på landets BNP. Direkta kostnader inkluderar Natos civila och militära budgetar och Natos investeringsprogram.<ref>{{Webbref|titel=Funding NATO|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm|verk=NATO|hämtdatum=2024-07-13|språk=en|författare=NATO}}</ref>

Kostnadsdelningsavtal för den civila budgeten, militärbudgeten och Natos säkerhetsinvesteringsprogram. Kostnadsdelning "vid 32" efter Sveriges anslutning. Gäller från 7 mars 2024 till 31 december 2024<ref>{{Webbref|titel=Funding NATO|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm#direct|verk=NATO|hämtdatum=2024-08-19|språk=en|författare=NATO}}</ref>
{| class="wikitable sortable"
|+
|-
!Nation
!Andel i procent
|-
|{{ALB}}
| style="text-align:right;" |0,0882
|-
|{{BEL}}
| style="text-align:right;" |2,0447
|-
|{{BUL}}
| style="text-align:right;" |0,3552
|-
|{{CAN}}
| style="text-align:right;" |6,6840
|-
|{{CRO}}
| style="text-align:right;" |0,2910
|-
|{{CZE}}
| style="text-align:right;" |1,0259
|-
|{{DEN}}
| style="text-align:right;" |1,2744
|-
|{{EST}}
| style="text-align:right;" |0,1213
|-
|{{FIN}}
| style="text-align:right;" |0,9057
|-
|{{FRA}}
| style="text-align:right;" |10,1940
|-
|{{GER}}
| style="text-align:right;" |15,8813
|-
|{{GRE}}
| style="text-align:right;" |1,0273
|-
|{{HUN}}
| style="text-align:right;" |0,7380
|-
|{{ICE}}
| style="text-align:right;" |0,0624
|-
|{{ITA}}
| style="text-align:right;" |8,5324
|-
|{{LAT}}
| style="text-align:right;" |0,1550
|-
|{{LTU}}
| style="text-align:right;" |0,2493
|-
|{{LUX}}
| style="text-align:right;" |0,1645
|-
|{{MNE}}
| style="text-align:right;" |0,0283
|-
|{{NED}}
| style="text-align:right;" |3,3528
|-
|{{MKD}}
| style="text-align:right;" |0,0756
|-
|{{NOR}}
| style="text-align:right;" |1,7267
|-
|{{POL}}
| style="text-align:right;" |2,9015
|-
|{{POR}}
| style="text-align:right;" |1,0194
|-
|{{ROM}}
| style="text-align:right;" |1,1931
|-
|{{SVK}}
| style="text-align:right;" |0,5014
|-
|{{SVN}}
| style="text-align:right;" |0,2212
|-
|{{SPA}}
| style="text-align:right;" |5,8211
|-
|{{SWE}}
| style="text-align:right;" |1,9277
|-
|{{TUR}}
| style="text-align:right;" |4,5927
|-
|{{UK}}
| style="text-align:right;" |10,9626
|-
|{{USA}}
| style="text-align:right;" |15,8813
|-
|'''NATO totalt'''
| style="text-align:right;" |'''100,0000'''
|}


==== Indirekta kostnader ====
Natos militära styrkor finansieras i praktiken genom medlemsstaternas försvarsbudgetar. [[USA]] har länge haft de överlägset största försvarsutgifterna inom Nato. Som mest har USA stått för 75 procent av Natos samlade utgifter.<ref name=":1">{{Webbref|titel=Nato – Budgeten|url=https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/nato/budgeten/|verk=www.ui.se|hämtdatum=2022-03-10|språk=sv|arkivurl=https://web.archive.org/web/20220127075829/https://www.ui.se/landguiden/internationella-organisationer/nato/budgeten/|arkivdatum=2022-01-27}}</ref> År 2023 stod Natos medlemsländer för 55 procent av de totala militärutgifterna världen över. Enbart USA stod för 68 procent av Natos militärutgifter och 37 procent av de globala militärutgifterna.<ref>{{Webbref|url=https://www.sipri.org/sites/default/files/2024-04/2404_fs_milex_2023.pdf|titel=TRENDS IN WORLD MILITARY EXPENDITURE, 2023|hämtdatum=2024-07-08|datum=2024-04|utgivare=sipri.org|språk=en}}</ref> 

Sedan 2006 finns en överenskommelse om att samtliga medlemsstater ska lägga 2 procent av det egna landets BNP på sin egen försvarsbudget.<ref name=":19">{{Webbref|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_67655.htm|titel=Funding NATO|hämtdatum=14 mars 2022|datum=17 december 2021|utgivare=Nato}}</ref>

Följande tabell listar medlemsländernas militärutgifter för 2024.<ref>{{Webbref|url=https://www.nato.int/nato_static_fl2014/assets/pdf/2024/6/pdf/240617-def-exp-2024-en.pdf|titel=Defence Expenditure of NATO Countries 2014-2024|hämtdatum=2024-08-21|datum=2024-06-18|utgivare=nato.int|språk=en|format=PDF|sid=page 8-9}}</ref>
{| class="wikitable sortable"
|+
!Nation
!Militära utgifter
i miljarder USD
!Andel av BNP
i procent
|-
|{{ALB}}
| style="text-align:right;" |0,516
| style="text-align:right;" |2,03
|-
|{{BEL}}
| style="text-align:right;" |8,519
| style="text-align:right;" |1,30
|-
|{{BUL}}
| style="text-align:right;" |2,325
| style="text-align:right;" |2,18
|-
|{{CAN}}
| style="text-align:right;" |30,495
| style="text-align:right;" |1,37
|-
|{{CRO}}
| style="text-align:right;" |1,624
| style="text-align:right;" |1,81
|-
|{{CZE}}
| style="text-align:right;" |6,834
| style="text-align:right;" |2,10
|-
|{{DEN}}
| style="text-align:right;" |9,940
| style="text-align:right;" |2,37
|-
|{{EST}}
| style="text-align:right;" |1,437
| style="text-align:right;" |3,43
|-
|{{FIN}}
| style="text-align:right;" |7,308
| style="text-align:right;" |2,41
|-
|{{FRA}}
| style="text-align:right;" |64,271
| style="text-align:right;" |2,06
|-
|{{GER}}
| style="text-align:right;" |97,686
| style="text-align:right;" |2,12
|-
|{{GRE}}
| style="text-align:right;" |7,684
| style="text-align:right;" |3,08
|-
|{{HUN}}
| style="text-align:right;" |4,889
| style="text-align:right;" |2,11
|-
|{{ITA}}
| style="text-align:right;" |34,462
| style="text-align:right;" |1,49
|-
|{{LAT}}
| style="text-align:right;" |1,421
| style="text-align:right;" |3,15
|-
|{{LTU}}
| style="text-align:right;" |2,300
| style="text-align:right;" |2,85
|-
|{{LUX}}
| style="text-align:right;" |0,785
| style="text-align:right;" |1,29
|-
|{{MNE}}
| style="text-align:right;" |0,162
| style="text-align:right;" |2,02
|-
|{{NED}}
| style="text-align:right;" |21,460
| style="text-align:right;" |2,05
|-
|{{MKD}}
| style="text-align:right;" |0,353
| style="text-align:right;" |2,22
|-
|{{NOR}}
| style="text-align:right;" |10,606
| style="text-align:right;" |2,20
|-
|{{POL}}
| style="text-align:right;" |34,975
| style="text-align:right;" |4,12
|-
|{{POR}}
| style="text-align:right;" |4,627
| style="text-align:right;" |1,55
|-
|{{ROM}}
| style="text-align:right;" |8,644
| style="text-align:right;" |2,25
|-
|{{SVK}}
| style="text-align:right;" |2,841
| style="text-align:right;" |2,00
|-
|{{SLV}}
| style="text-align:right;" |0,949
| style="text-align:right;" |1,29
|-
|{{SPA}}
| style="text-align:right;" |21,269
| style="text-align:right;" |1,28
|-
|{{SWE}}
| style="text-align:right;" |13,428
| style="text-align:right;" |2,14
|-
|{{TUR}}
| style="text-align:right;" |22,776
| style="text-align:right;" |2,09
|-
|{{UK}}
| style="text-align:right;" |82,107
| style="text-align:right;" |2,33
|-
|{{USA}}
| style="text-align:right;" |967,707
| style="text-align:right;" |3,38
|-
|'''NATO totalt'''
|style="text-align:right;"|'''1474,399'''
|style="text-align:right;"|'''2,71'''
|}

== Medlemsstater ==
=== Medlemmar ===
Totalt ingår 32 medlemsstater i alliansen,<ref>{{Webbref|titel=Member countries|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/nato_countries.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-08|språk=en}}</ref> varav 22 är medlemmar i [[Europeiska unionen]]. [[Sverige]] anslöt sig till Nato den 7 mars 2024 och är därmed den nyaste medlemsstaten.<ref name="regeringen.se"/>

Natos medlemsstater innefattar följande stater:<ref>{{Webbref|titel=Nato on the map|url=https://www.nato.int/nato-on-the-map/#lat=51.72673918960763&lon=4.84911701440904&zoom=0|verk=Nato|hämtdatum=2022-03-11|språk=en}}</ref>

{| class="wikitable sortable"
! Land
! Region
!Aktiva väpnade styrkor
! Medlem sedan
! Anmärkning
|-
|{{flaggbild2|Albanien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|8 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Albania|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/albania/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|1 april 2009
|
|-
|{{flaggbild2|Belgien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|26 000 (2020)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Belgium|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/belgium/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Bulgarien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|30 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Bulgaria|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/bulgaria/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-04|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Danmark}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|16 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Denmark|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/denmark/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-02|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Estland}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|6 500 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Estonia|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/estonia/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Finland}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|22 000 (2022)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Finland|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/finland/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|hämtdatum=2023-04-04|språk=en}}</ref>
|4 april 2023
|
|-
|{{flaggbild2|Frankrike}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|205 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=France|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/france/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Grekland}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|130 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Greece|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/greece/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-07|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|18 februari 1952
|
|-
|{{flaggbild2|Island}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|0 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Iceland|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/iceland/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-02|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Italien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|170 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Italy|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/italy/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-07|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Kanada}}
|style="background-color: #B88FFF;" |{{center|Nordamerika}}
|70 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Canada|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/canada/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Kroatien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|15 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Croatia|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/croatia/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|1 april 2009
|
|-
|{{flaggbild2|Lettland}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|6 500 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Latvia|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/latvia/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Litauen}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|16 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Lithuania|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/lithuania/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Luxemburg}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|900 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Luxembourg|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/luxembourg/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Montenegro}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|2 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Montenegro|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/montenegro/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-07|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|5 juni 2017
|
|-
|{{flaggbild2|Nederländerna}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|35 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Netherlands|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/netherlands/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-07|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Norge}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|23 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Norway|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/norway/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Nordmakedonien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|7 500 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=North Macedonia|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/north-macedonia/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|27 mars 2020
|
|-
|{{flaggbild2|Polen}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|120 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Poland|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/poland/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-09|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|12 mars 1999
|
|-
|{{flaggbild2|Portugal}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|27 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Portugal|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/portugal/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Rumänien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|67 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Romania|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/romania/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-09|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Slovakien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|13 000 (2021)<ref>{{Webbref|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/slovakia/#military-and-security|titel=Slovakia|hämtdatum=16 mars 2021|datum=9 mars 2022|utgivare=World Factbook, CIA}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Slovenien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|7 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Slovenia|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/slovenia/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|29 mars 2004
|
|-
|{{flaggbild2|Spanien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|120 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Spain|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/spain/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|30 maj 1982
|
|-
|{{flaggbild2|Storbritannien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|194 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=United Kingdom|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/united-kingdom/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-02|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|-
|{{flaggbild2|Sverige}} 
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|26 000 (2023)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Sweden|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/sweden/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2023|hämtdatum=2023|språk=en}}</ref>
|7 mars 2024
|
|-
|{{flaggbild2|Tjeckien}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|26 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Czechia|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/czechia/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-03|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|12 mars 1999
|
|-
|{{flaggbild2|Turkiet}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa och Asien}}
|400 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Turkey|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/turkey/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en|arkivurl=https://web.archive.org/web/20210110073821/https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/turkey#military-and-security|arkivdatum=2021-01-10}}</ref>
|18 februari 1952
|
|-
|{{flaggbild2|Tyskland}} 
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|184 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Germany|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/germany/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-09|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|6 maj 1955
|Inträdde som Västtyskland. Territorierna som tidigare ingått i [[Östtyskland]] kom att ingå i Nato från och med [[Tysklands återförening]] den 3 oktober 1990.<ref>{{Webbref|titel=Deutschland seit 1990|url=https://www.bpb.de/shop/zeitschriften/apuz/31861/deutschland-seit-1990/|verk=bpb.de|hämtdatum=2022-03-09|språk=de|förnamn=Bundeszentrale für politische|efternamn=Bildung}}</ref>
|-
|{{flaggbild2|Ungern}}
|style="background-color: #DAA520;" |{{center|Europa}}
|23 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=Hungary|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/hungary/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-09|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|12 mars 1999
|
|-
|{{flaggbild2|USA}}
|style="background-color: #B88FFF;" |{{center|Nordamerika}}
|1 400 000 (2021)<ref>{{Tidskriftsref|rubrik=United States|url=https://www.cia.gov/the-world-factbook/countries/united-states/#military-and-security|utgivare=Central Intelligence Agency|tidskrift=The World Factbook|år=2022-03-08|hämtdatum=2022-03-16|språk=en}}</ref>
|24 augusti 1949
|
|}

=== Stater i process för medlemskap ===
[[Fil:NATO enlargement.svg|miniatyr|{{legend|#004990|Nuvarande medlemmar}}{{Legend|#0000ff|Pågående ansökningsprocess}}{{legend|#2a7fff|Kandidatländer}}{{legend|#006400|Lovade inbjudan}}{{legend|#80ff80|Intensifierad dialog}}{{legend|#d40000|Medlemskap inget mål}}{{legend|#918a6f|Okänd avsikt}}]]
* {{flaggbild2|Bosnien och Hercegovina}}<ref>{{Webbref|titel=Relations with Bosnia and Herzegovina|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49127.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-08|språk=en}}</ref> (2010) med Membership Action Plan (MAP)<ref>{{Webbref|titel=Membership Action Plan (MAP)|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_37356.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-08|språk=en}}</ref>

* {{flaggbild2|Georgien}}<ref>{{Webbref|titel=Relations with Georgia|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_38988.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-08|språk=en}}</ref><ref>{{Webbref|titel=Can major non-NATO Ally status temporarily solve Georgia’s security dilemma?|url=https://neweasterneurope.eu/2019/02/05/can-major-non-nato-ally-status-temporarily-solve-georgias-security-dilemma/|verk=New Eastern Europe - A bimonthly news magazine dedicated to Central and Eastern European affairs|datum=2019-02-05|hämtdatum=2022-03-08|språk=en-GB}}</ref> (2008)

* {{flaggbild2|Azerbajdzjan}} har samarbetat med Nato sedan 1992 och 2005 gick man med i Natos ''Individual Partership Action Plan, IPAP''.<ref>{{Webbref|titel=Relations with Azerbaijan|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49111.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-13|språk=en}}</ref><ref>{{Webbref|titel=Individual Partnership Action Plans (IPAPs)|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49290.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-13|språk=en}}</ref>

* {{flaggbild2|Kosovo}} har en uttalad önskan om Nato-medlemskap. Men landet är inte erkänt av FN som en egen stat delvis på grund av att [[Ryssland]], som historiskt haft starka band med [[Serbien]], har lagt in sitt veto i FN:s säkerhetsråd. 100 av FN:s 193 medlemsländer har erkänt Kosovo som suveränt.<ref>{{Webbref|titel=Kosovo|url=https://www.globalis.se/Laender/kosovo|verk=www.globalis.se|hämtdatum=2022-03-13|språk=sv-SE}}</ref> Nato har sedan 1999 omkring 7 000 fredsbevarande soldater stationerade i [[Camp Bondsteel]].

* {{flaggbild2|Ukraina}} strävar efter att gå med i Nato, och har haft samarbete med Nato sedan 1991. Sedan 30 september 2022 ansöker Ukraina om medlemskap i Nato.<ref>{{Webbref|titel=Ukraina söker medlemskap i Nato|url=https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BWj04Q/ukraina-ska-ansoka-om-medlemskap-i-nato|verk=Aftonbladet|hämtdatum=2022-12-01|språk=sv}}</ref><ref>{{tidningsref|url=https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sverige-och-finland-har-lamnat-in-ansokan-om-natomedlemskap|rubrik=Sverige och Finland har lämnat in ansökan om Natomedlemskap|tidning=SVT Nyheter|författare=Ylva Larsson|språk=svenska|datum=18 maj 2022|hämtdatum=18 maj 2022}}</ref>

===Medlemshistorik===
[[Fil:History of NATO enlargement animation.gif|miniatyr|höger|Kronologisk karta över Natos medlemsstaters (förutom Kanada och USA) anslutningsår.]]

* År 1966 drog sig [[Frankrike]] ur det gemensamma samarbetet som rörde samordning och samträning av militära styrkor för att kunna bedriva en mer självständig försvars- och utrikespolitik. I praktiken innebar det att Frankrikes plats i Militärkommittén och på Försvarsministrarnas möten ersattes med chefen för de franska myndigheterna. Frankrike valde dock att vara kvar i försvarspakten. Först 1996 återgick Frankrike till ordinarie ordning.<ref name=":2" /><ref>{{Tidskriftsref|rubrik=NATO|url=http://snl.no/NATO|tidskrift=Store norske leksikon|år=2022-01-21|hämtdatum=2022-03-10|språk=nb|förnamn=Camilla Guldahl|efternamn=Cooper}}</ref>

* [[Grekland]] och [[Turkiet]], som haft en pågående konflikt sedan [[första världskriget]] då [[Osmanska riket]] upplöstes, blev medlemmar 1952.<ref name=":2" /><ref>{{Webbref|titel=Ökad spänning i östra Medelhavet|url=https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2021-01-25-okad-spanning-i-ostra-medelhavet.html|verk=www.foi.se|hämtdatum=2022-03-13|språk=sv}}</ref> I samband med att Turkiet [[Cypernkrisen 1974|invaderade Cypern 1974]] lämnade Grekland NATO:s integrerade militära struktur i protest. Sex år senare, 1980, återinträdde dock Grekland i den integrerade militära strukturen.<ref name=":2" /><ref>{{webbref|url=https://www.wilsoncenter.org/publication/keep-the-nato-flag-greece|titel=Keep the NATO Flag in Greece|utgivare=Wilson Center|författare=Steve Norton, Henry Dinella|språk=engelska|datum=21 januari 2003|hämtdatum=7 mars 2024}}</ref>

* Från slutet av 1990-talet och framåt har flera nya medlemsstater från det tidigare [[Östblocket]] tillkommit, trots att Ryssland protesterat mot exempelvis Polens, Tjeckiens och Ungerns medlemskap.<ref name=":2" />

*2023 blev Finland medlem följt av Sverige 2024.[[Fil:Map of NATO chronological.gif|miniatyr|Kronologisk karta över Natos medlemsstaters (inklusive Kanada och USA) anslutningsår.]]

=== Finland och Nato ===
{{Fördjupning2|Relationer mellan Finland och Nato}}
Under [[kalla kriget]] hade Finland band till både Sovjetunionen och till Nato-länder, men utan att vara ansluten till någon militiärallians, i enlighet med [[Paasikivi-Kekkonen-linjen]]. Linjen implementerades främst genom [[VSB-avtalet|''Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet'' (VSB-avtalet)]] mellan Finland och Sovjetunionen 1948, som ersattes med ett annat avtal 1992, och hade till syfte att Finland skulle fungera som en buffertzon mellan Sovjetunionen och Nato-länderna. Sovjets starka inflytande på Finlands utrikespolitik under perioden har gett upphov till begreppet [[Finlandisering]]. Historikern [[Jukka Tarkka]] menar att Finland avvek från Paasikivi-Kekkonen-linjen i samband med landets köp av [[McDonnell Douglas F/A-18 Hornet|F-18 Hornet]] 1992. Enligt honom etablerade Finland därigenom en direkt militär förbindelse med USA, oberoende av Nato.<ref>Jukka Tarkka: ''Venäjän vieressä: Suomen turvallisuusilmasto 1990–2012'', s. 109. Helsinki: Otava, 2015. {{ISBN|978-951-1-28667-7}}.</ref> Journalisten Unto Hämäläinen menade att Finland övergav Paasikivi-Kekkonen-linjen permanent i samband med den [[Krimkrisen|ryska ockupationen av Krim]] 2014. Den efterföljande krisen tvingade Finland att välja sida mellan öst och väst, enligt Hämäläinen.<ref>{{Webbref|titel=Suomi on nyt luopunut Paasikiven-Kekkosen linjasta|url=https://www.hs.fi/kuukausiliite/art-2000002758556.html|verk=Helsingin Sanomat|datum=2014-09-06|hämtdatum=2022-01-20|språk=fi|förnamn=Unto Hämäläinen|efternamn=HS}}</ref>

[[Östersjön]] benämndes "[[Fredens hav]]" i sovjetiska utspel från 1957 och framåt. Syftet var att knyta samman Östersjöstater i icke-aggressionsfördrag som även utestängde närvaron av örlogsfartyg från utomstående stater. Varken Nato-länderna kring Östersjön eller Sverige och Finland ställde sig bakom tanken på att förändra Östersjöns folkrättsliga ställning.<ref>{{Webbref|titel=”Fredens hav” - Uppslagsverk - NE.se|url=https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/fredens-hav|verk=www.ne.se|hämtdatum=2022-05-05}}</ref> År 1959 ställde sig Sovjetunionen bakom ett förslag om att göra [[Norden]] till [[kärnvapenfri zon]].

År 1994 anslöt sig Finland till Natoprogrammet PFF, och har sedan dess bidragit med fredsbevarande trupper i Kosovo och Afghanistan, och deltagit i Nato-övningar som [[Baltops 2019|BALTOPS]]. I valrörelsen inför [[presidentvalet i Finland 2006|presidentvalet i Finland i januari 2006]] var Nato-medlemskap en central fråga. Frågan blev återigen aktuell i samband med [[Rysslands invasion av Ukraina 2022|Rysslands anfall mot Ukraina i februari 2022.]]<ref>{{Webbref|titel=Finland och Sverige driver närmare Nato – utan att bekräfta slutmålet|url=https://www.hbl.fi/artikel/finland-och-sverige-driver-narmare-nato-utan-att-bekrafta-slutmalet/|verk=www.hbl.fi|hämtdatum=2022-05-05|språk=sv|förnamn=Peter|efternamn=Buchert}}</ref>

Finland ansökte om medlemskap i Nato den 17 maj 2022. Finlands anslutningsprotokoll till Nato undertecknades av Natoländerna den 5 juli 2022 i Bryssel, och Finland fick observatörsstatus i alliansen.<ref>{{Webbref|titel=Finland ansöker om medlemskap i Nato|url=https://finlandabroad.fi/web/nato/finland-ansoker-om-medlemskap-i-nato|verk=Finland utomlands: Finlands delegation vid Nato|hämtdatum=2023-04-02|språk=sv-SE}}</ref> Först var Finlands huvudlinje att träda in i militäralliansen Nato tillsammans med Sverige men efter [[Turkiet|Turkiets]] president [[Recep Tayyip Erdoğan|Erdoğan]] underströk att Sverige inte lever upp till Turkiets krav beslöt man i Finland att gå vidare med ansökan utan Sverige.<ref>{{Tidningsref|rubrik=Haavisto: Finland kan behöva gå vidare med Nato-ansökan utan Sverige|url=https://www.svt.se/nyheter/inrikes/haavisto-finland-kan-tvingas-ga-vidare-med-nato-ansokan-utan-sverige|tidning=SVT Nyheter|datum=2023-01-24|hämtdatum=2023-04-02|språk=sv|förnamn=Erik|efternamn=Wikén|förnamn2=Andreas|efternamn2=Öbrink}}</ref><ref>{{Tidningsref|rubrik=Finland godkänns som Natomedlem – Turkiet har gett grönt ljus|url=https://www.svt.se/nyheter/utrikes/finland-godkanns-som-natomedlem-turkiet-har-gett-gront-ljus|tidning=SVT Nyheter|datum=2023-03-30|hämtdatum=2023-04-02|språk=sv|förnamn=Nils|efternamn=Stahle|förnamn2=Justina|efternamn2=Hüll}}</ref><ref>{{Webbref|titel=Turkisk parlamentskommission godkände Finlands Natoansökan|url=https://svenska.yle.fi/a/7-10031226|verk=svenska.yle.fi|hämtdatum=2023-04-02|språk=sv}}</ref>

Finland blev fullvärdig Nato-medlem den 4 april 2023.

=== Sverige och Nato ===
{{Fördjupning2|Relationer mellan Sverige och Nato|Värdlandsavtalet|Libyen FL01|Libyen FL02}}
[[File:NATO ships in Sweden-4.jpg|thumb|Tyska, estniska, lettiska och litauiska Natofartyg anländer till Stockholm i mars 2022.]]

==== Historik ====
I början av 1990-talet ändrade Sveriges försvarspolitik från att tidigare endast ha deltagit i FN:s fredsbevarande styrkor till att närma sig Nato. De första uppdragen var i [[Implementation Force|IFOR]] och [[SFOR]].<ref name=":0" /> Sedan 1994 är Sverige även med i PFF och har deltagit både militärt och civilt. Sverige är även med i [[Euroatlantiska partnerskapsrådet]] och 2014 gick Sverige även med i ''Individuellt Partnerskap.'' Dessutom är svenska myndigheter med i sex planeringsgrupper underställda ''Civil Emergency Planning Committee'' (CEPC) vilket är Natos högsta organ för civila beredskapsfrågor.<ref name=":9">{{Webbref|titel=Nato/PFF|url=https://www.msb.se/sv/om-msb/internationella-samarbeten/natopff/|verk=www.msb.se|hämtdatum=2022-03-12|språk=sv}}</ref> Den 15 december 2020 beslutade riksdagen att Sverige bör uttala en så kallad Nato-option, vilket då skulle innebära "att Sverige upprätthåller möjligheten att söka medlemskap i försvarsalliansen Nato och noggrant ger akt på förändringar i den internationella säkerhetspolitiska miljön".<ref>{{Webbref|titel=Säkerhetspolitisk inriktning - Totalförsvaret 2021-2025 Sammansatta utrikes- och försvarsutskottets Betänkande 2020/21:UFöU4 - Riksdagen|url=https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/arende/betankande/sakerhetspolitisk-inriktning---totalforsvaret_H801UF%C3%B6U4|verk=www.riksdagen.se|hämtdatum=2022-03-12|språk=sv|efternamn=Riksdagsförvaltningen}}</ref>

Den 16 maj 2022 beslutade Sveriges regering vid ett extrainkallat regeringssammanträde att formellt meddela Nato att Sverige vill upptas som medlem i försvarsalliansen.<ref name="Regeringen20220516">{{webbref | url = https://www.regeringen.se/artiklar/2022/05/regeringen-har-idag-fattat-beslut-om-att-sverige-ska-ansoka-om-medlemskap-i-nato/ | titel = Regeringen har fattat beslut om att Sverige ska ansöka om medlemskap i Nato | datum = 16 maj 2022 | hämtdatum = 17 maj 2022 | utgivare = Regeringen }}</ref> Beslutet föregicks av en säkerhetspolitisk debatt i riksdagen samma dag, där [[Centerpartiet]], [[Kristdemokraterna (Sverige)|Kristdemokraterna]], [[Liberalerna]], [[Moderaterna]], [[Socialdemokraterna (Sverige)|Socialdemokraterna]] och [[Sverigedemokraterna]] meddelade att de stödjer en svensk Natoansökan. [[Miljöpartiet]] och [[Vänsterpartiet]] motsatte sig Natomedlemskap.<ref name="DN20220516">{{tidningsref | rubrik = Historisk enighet när Natoansökan klubbades | url = https://www.dn.se/sverige/historisk-enighet-nar-natoansokan-klubbades/ | författare = Rosén, Hans; Olsson, Hans; Costantini, Daniel | tidning = Dagens Nyheter | datum = 16 maj 2022 | hämtdatum = 17 maj 2022 | issn = 1101-2447 }}</ref> Den 5 juli 2022 undertecknade samtliga natomedlemsstater tillsammans med Sverige ett anslutningsprotokoll, vilket gav Sverige en "invitee-status" (en Nato-status för blivande medlemmar).<ref>{{Webbref|titel=Sverige och Nato|url=https://www.regeringen.se/regeringens-politik/sverige-och-nato/|verk=Regeringskansliet|datum=2022-06-07|hämtdatum=2022-10-11|språk=sv|förnamn=Regeringen och|efternamn=Regeringskansliet}}</ref><ref>{{Tidningsref|rubrik=Så var vägen till invitee-status i Nato|url=https://www.svd.se/a/eE98MQ/sa-var-vagen-till-invitee-status-i-nato|tidning=Svenska Dagbladet|datum=2022-07-05|hämtdatum=2022-10-11|issn=1101-2412|språk=sv|förnamn=Sofie|efternamn=Fogde/TT}}</ref> I oktober 2022 hade alla länder utom [[Ungern]] och [[Turkiet]] slutligen ratificerat Sverige som fullvärdig medlem i försvarsalliansen. Båda ländernas godkännande krävs för att Sverige ska betraktas som medlem i Nato.<ref>{{Webbref|titel=Bara Turkiet och Ungern kvar att godkänna Sveriges Natomedlemskap|url=https://www.dn.se/varlden/bara-turkiet-och-ungern-kvar-att-godkanna-sveriges-natomedlemskap/|verk=DN.SE|datum=2022-09-20|hämtdatum=2022-10-11|språk=sv}}</ref> Sverige, [[Finland]] och Turkiet ingick under sommaren 2022 ett [[Multilateralt avtal|multilateralt]] avtal om krav som Sverige och Finland skulle uppfylla för att få ett turkiskt godkännande, bland annat innehållande krav om utlämningar av terrormisstänkta [[Kurdistans arbetarparti|PKK]]-anhängare.<ref>{{Webbref|titel=Så här ser hela avtalet med Turkiet ut – tvistefrågorna står formulerade i fyra punkter|url=https://www.hbl.fi/artikel/88483efa-313f-45a6-96cf-79a6fabf45ef|verk=www.hbl.fi|hämtdatum=2023-01-23|språk=sv-FI|efternamn=Lehtikuva-AFP}}</ref> Efter ett antal uppmärksammade händelser, däribland att [[Rasmus Paludan]] bränt [[Koranen|en koran]] utanför [[Turkiets ambassad i Stockholm]] i januari 2023 meddelade dock Turkiets president [[Recep Tayyip Erdoğan]] att han inte kommer godkänna svenskt medlemskap. <ref>{{Tidningsref|rubrik=Erdogan: Sverige kan inte förvänta sig Natostöd efter koranbränningen|url=https://www.svt.se/nyheter/inrikes/erdogan-sverige-kan-inte-forvanta-sig-natostod-efter-koranbranningen|tidning=SVT Nyheter|datum=2023-01-23|hämtdatum=2023-01-23|språk=sv|förnamn=Albin|efternamn=Lindström|förnamn2=Ulf|efternamn2=Hambraeus}}</ref> Den 10 juli 2023, efter flera timmars möte med Sveriges statsminister Ulf Kristersson och Turkiets president Erdoğan, meddelade [[Jens Stoltenberg]] att Turkiet har för avsikt att godkänna Sveriges NATO-ansökan. I januari 2024 godkände Turkiet Sveriges ansökan till NATO och en månad senare godkände Ungern Sveriges ansökan till NATO vilket innebar att alla 31 medlemsländer hade godkänt Sverige. <ref>https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/150laq/uppgifter-sverige-och-turkiet-har-natt-nbagon-form-av-overenskommelse</ref> Den 7 mars år 2024 blev Sverige officiellt medlem i NATO och den högtidliga välkomstceremonin för Sverige som ny NATO-medlem hölls vid Natohögkvarteret i Bryssel den 11 mars 2024.<ref>{{Webbref|titel=Sweden is a NATO member|url=https://www.government.se/press-releases/2024/03/sweden-is-a-nato-member/|verk=Regeringskansliet|datum=2024-03-07|hämtdatum=2024-03-07|språk=en|författare=Regeringen och Regeringskansliet}}</ref>

== Samarbeten med andra mellanstatliga organisationer ==
Efter [[kalla kriget]] har Nato blivit en aktör inom global krishantering och säkerhetsarbete, även utanför Nato-området. I samband med denna förändring har organisationen etablerat ett fördjupat samarbete med organisationer som [[Europeiska unionen|EU]], [[FN]] och [[OSSE]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=3}} Denna typ av samarbete med internationella organisationer benämns ''strategiska partnerskap'' av Nato. Fokuset på strategiska partnerskap ökade efter [[Natotoppmötet i Lissabon 2010]] där FN och EU pekades ut som Natos främsta partners inom kris- och konflikthantering.{{sfn|Neretnieks|2014|p=46}}

=== EU och Nato===
[[Fil:SACEUR change of command ceremony 130513-A-IL200-669.jpg|mini|[[Europeiska flaggan]], bredvid [[Natos flagga|Natos]] och [[SACEUR]]:s, i samband med överlämnandet av posten som SACEUR vid SHAPE-högkvarteret i [[Belgien]] 2013.]]
Det formella samarbetet mellan Nato och [[Europeiska gemenskaperna]] var obefintligt under kalla kriget.{{sfn|Herolf|2021|p=25}} Under 1990-talet inleddes en dialog som sedan intensifierades under 2001.{{sfn|Neretnieks|2014|p=46}}{{sfn|Herolf|2021|p=25}} Samarbetet förstärktes 2002 genom Nato-EU-förklaringen om den [[Gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken|europeiska säkerhets- och försvarspolitiken]] (ESFP).{{sfn|Neretnieks|2014|p=46}} Deklarationen ger [[Europeiska unionen|EU]] möjlighet att använda Natos planerings- och logistikkapacitet för egna militära operationer, även kallat Berlin plus-överenskommelsen.{{sfn|Neretnieks|2014|p=48}} Året efter enades Nato och EU om en gemensam strategi för västra Balkan och vid EU:s övertagande av insatsen i [[Republiken Makedonien]] aktiverades Berlin plus för första gången.{{sfn|Neretnieks|2014|p=49}} I mitten av 00-talet etablerade organisationerna permanenta beskickningar i anslutning till varandras militära ledningsstrukturer.{{sfn|Neretnieks|2014|p=48}} År 2016 deklarerades ett samarbete mot [[Hybridkrigföring|hybrid]]- och cyberhot, som 2018 följdes av ett samarbetsavtal för skydd mot [[terrorism]], samt [[Kärnvapen|kärn]]-, [[Biologiska vapen|biologiska]]- och [[kemiska vapen]].{{sfn|Herolf|2021|p=26}}

Samarbeten mellan EU och Nato har skett vid insatser i bland annat [[Bosnien och Hercegovina]], [[Kosovo]], [[Afghanistan]] och mot pirater utanför [[Somalia]]s kust.{{sfn|Neretnieks|2014|p=49–50}} Organisationerna har även samarbetat för att stödja [[Afrikanska unionen]]s insatser i [[Darfur]] och [[Sudan]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=49}}

=== FN och Nato ===
[[Nordatlantiska fördraget]]s förord och flera av dess artiklar refererar till [[FN]] och [[FN-stadgan]].{{sfn|Dahl|2022|p=26}} Nato har deltagit i FN-sanktionerade insatser på [[Balkanhalvön]] och i [[Afghanistan]],{{sfn|Anderman|2009|p=26}} samt i [[Libyen]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=50}} I september 2008 undertecknade FN och Nato en gemensam deklaration,{{sfn|Anderman|2009|p=26}} varefter samarbetet mellan Nato och ett flertal [[FN-organ]] och kommittéer fördjupats.{{sfn|Neretnieks|2014|p=51–52}}

=== AU och Nato ===
[[Afrikanska unionen]] och Nato inledde ett samarbete 2005. Samarbetet började med en förfrågan om stöd för AU:s insats i [[Sudan]], AMIS och senare även [[UNAMID]] (African Union – United Nations Hybrid Operation in Darfur). Därefter har samarbetet fördjupats och kommit att omfatta operativt stöd, utbildningsstöd samt strukturstöd. Nato har även gjort mindre insatser i [[Somalia]] som stöd för [[Afrikanska unionens insats i Somalia]]. År 2015 öppnade Nato ett kontor i nära anslutning till AU:s huvudkontor i [[Addis Abeba]] i [[Etiopien]].<ref>{{Webbref|titel=Cooperation with the African Union|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_8191.htm|verk=NATO|hämtdatum=2022-03-14|språk=en}}</ref><ref name="otan"/>

=== OSSE och Nato ===
Vid [[OSSE]]-toppmötet i Istanbul 1999 lanserades en gemensam plattform med Nato för utveckling av [[demokrati]], stabilitet och [[välstånd]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=51}} Organisationerna bedriver även ett samarbete i krishanterings- och säkerhetsfrågor.{{sfn|Neretnieks|2014|p=51–52}} Samarbetet har varit aktivt genom ett flertal insatser på västra [[Balkanhalvön]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=52}} Efter [[kriget i Georgien 2008]] fördjupades relationen genom att Nato vid [[Natotoppmötet i Lissabon 2010]] ställde sig bakom OSSE och den 2009 instiftade [[Korfuprocessen]], som viktiga för säkerhetsarbetet i regionen.{{sfn|Neretnieks|2014|p=52}}

== Partnerskap ==
[[Fil:NATO Headquarters meeting.jpg|mini|Natomedlemmarna sammanträder med medlemmar av samtliga partnerskap samt företrädare för länder med status som [[Major non-Nato ally]] 2018.]]
Efter [[kalla kriget]] har ett antal formella samarbeten kallade partnerskap etablerats mellan Nato och icke-medlemmar.{{sfn|Neretnieks|2014|p=35}} År 2020 hade 40 länder formaliserade partnerskapsavtal med Nato. Länderna fanns i [[Europa]], [[Nordafrika]], [[Mellanöstern]], [[Asien]] och [[Oceanien]].<ref>{{Webbref|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/51288.htm|titel=Partners|hämtdatum=2022-05-29|utgivare=NATO}}</ref>

=== Partnerskap för fred ===
[[Partnerskap för fred]], PFF (''Partnerships for Peace, PFP''), tillkom 1994 som ett samarbete med geografiskt fokus på Europa, samt Centralasien och södra Kaukasus. Samarbetet har gett möjlighet för medlemsländerna att organisera och träna upp sin kapacitet i militär krishantering.{{sfn|Neretnieks|2014|p=35}} PFF är i grunden ett bilateralt avtal där medlemmarna kan välja i vilken omfattning och inom vilka områden man ska samarbeta.{{sfn|Neretnieks|2014|p=36}} Medlemskap i PFF  och deltagande i [[Euroatlantiska partnerskapsrådet]] har utöver möjligheten till partnerskap varit en förberedelse för flera av deltagarländerna att kvalificera sig för och inträda i Nato.{{sfn|Anderman|2009|p=5–8}}{{sfn|Blix et al.|2016|p=50–51}}

År 2020 hade [[Armenien]], [[Azerbajdzjan]], [[Belarus]], [[Bosnien och Hercegovina]], [[Finland]], [[Georgien]], [[Irland]], [[Kazakstan]], [[Kirgizistan]], [[Malta]], [[Moldavien]], Ryssland, [[Serbien]], [[Sverige]], [[Schweiz]], [[Tadzjikistan]], [[Turkmenistan]], [[Ukraina]], [[Uzbekistan]] och [[Österrike]] ett sådant avtal.<ref>{{Webbref|titel=Signatures of Partnership for Peace Framework Document (country, name & date)|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_82584.htm|utgivare=NATO|hämtdatum=2022-03-12|språk=en}}</ref>

==== Euroatlantiska partnerskapsrådet ====
[[Euroatlantiska partnerskapsrådet]], EAPR (''Euro-Atlantic Partnership Council, EAPC''), bildades 1997 och ersatte det 1991 bildade [[Nordatlantiska samarbetsrådet]].{{sfn|Herolf|2021|p=11}} EAPR är avsett för att diskutera politiska och säkerhetsrelaterade frågor och utgör ett multilateralt forum för PFF-medlemmarna och Nato.{{sfn|Neretnieks|2014|p=36}}

År 2020 ingick Natos 30 medlemsstater och de 20 medlemmarna i PFF i rådet<ref>{{Webbref|titel=Euro-Atlantic Partnership Council|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49276.htm|utgivare=NATO|hämtdatum=2022-05-28|språk=en}}</ref>

=== Nato-Rysslandsrådet ===
[[Nato-Rysslandsrådet]] (''Nato-Russia Council, NRC'') är ett samarbete mellan [[Ryssland]] och Natomedlemmarna som instiftades 2002. Det ersatte det 1997 bildade ''Permanent Joint Council'' som grundades efter att parterna skrev på ett gemensamt avtal samma år. I avtalet ingår försäkranden från Nato om att inte placera ut kärnvapen eller betydande permanenta truppstyrkor i nya medlemsländer.{{sfn|Bringéus|2016|p=129}} 

Rådet bildades för att underlätta diskussion av säkerhetsfrågor och samarbete mellan parterna. Diskussionerna rör bland annat kärnvapenfrågor, bekämpning av [[terrorism]], räddningstjänstsamarbete, taktiskt  missilförsvar, försvarsreform samt fredsfrämjande arbete. Därutöver är rådet ett utrymme för dialog gällande gemensamma säkerhetspolitiska frågor och [[diplomati]].{{sfn|Neretnieks|2014|p=39–41}} Samarbetet i rådet avslutades tillfälligt efter [[Kriget i Georgien 2008]] samt efter [[Krimkrisen]] 2014.{{sfn|Neretnieks|2014|p=40}}{{sfn|Herolf|2021|p=19}}

=== Medelhavsdialogen ===
[[Medelhavsdialogen]] (''Mediterranean Dialogue, MD'') etablerades 1994 för att främja politisk dialog och praktiskt samarbete med utom-Europeiska länder kring [[Medelhavet]].{{sfn|Herolf|2021|p=11}} De grundläggande principerna är icke-diskriminering, självdifferentiering, tvåvägs-engagemang, frivillighet och mångfald. Syftet är att bidra till regional säkerhet och stabilitet och skapa en ömsesidig förståelse mellan Nato och de deltagande länderna. MD är primärt utformad som ett bilateralt samarbete med Nato där medlemsländerna kan välja graden av delaktighet, men även multilaterala möten förekommer.{{sfn|Neretnieks|2014|p=36–38}}

År 2021 var [[Algeriet]], [[Egypten]], [[Israel]], [[Jordanien]], [[Mauretanien]], [[Marocko]] och [[Tunisien]] medlemmar i dialogen.<ref>{{Webbref|titel=Mediterranean Dialogue|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52927.htm|utgivare=NATO|hämtdatum=2022-03-13|språk=en}}</ref> 

=== Istanbulinitiativet ===
[[Istanbulinitiativet]] (''Istanbul Cooperation Initiative, ICI'') etablerades 2004 i syfte att bedriva ett långsiktigt säkerhetsarbete i [[Mellanöstern]] genom samarbete mellan Nato och partnerländer i regionen. De sex medlemsländerna i [[Gulfstaternas samarbetsråd]] bjöds in och [[Bahrain]], [[Kuwait]], [[Qatar]] och [[Förenade arabemiraten]] valde att delta. Samarbetet är öppet för samtliga länder i regionen som delar initiativets målsättningar och dess omfattning kan anpassas efter deltagarlandets önskemål.{{sfn|Neretnieks|2014|p=38–39}}

År 2021 var [[Bahrain]], [[Kuwait]], [[Qatar]] och [[Förenade arabemiraten]] medlemmar i initiativet.<ref>{{Webbref|titel=Istanbul Cooperation Initiative (ICI)|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52956.htm|utgivare=NATO|hämtdatum=2022-03-13|språk=en}}</ref>

=== Globala partner ===
Globala partner (''Partners Across the Globe'') är ett bilateralt samarbetsavtal för länder utanför de övriga partnerskapens geografiska avgränsningar.{{sfn|Neretnieks|2014|p=44}} I samarbetet diskuteras globala säkerhetsfrågor så som [[cyberförsvar]], [[terrorismbekämpning]], [[katastrofhjälp]] samt kvinnor, fred och säkerhet.<ref name="Rwpatc">{{Webbref|titel=Relations with partners across the globe|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_49188.htm|utgivare=NATO|hämtdatum=2022-03-12|språk=en}}</ref> Praktiskt samarbete sker genom övningar och möjlighet att delta i Nato-insatser. Medlemmarna kan välja vilka områden och vilken omfattning samarbetet gäller.{{sfn|Neretnieks|2014|p=44}}

År 2021 hade [[Afghanistan]], [[Australien]], [[Colombia]], [[Irak]], [[Japan]], [[Sydkorea]], [[Mongoliet]], [[Nya Zeeland]] och [[Pakistan]] ett sådant avtal.<ref name="Rwpatc"/>

=== Individuellt partnerskap ===
Individuellt partnerskap (''Enhanced Opportunities Partner, EOP'') är ett avtal från 2014 för särskilt anpassat och fördjupat bilateralt samarbete med Nato. De länder som bjöds in i samband med grundandet uppfyllde inte kraven för medlemskap eller saknade uttalade ambitioner att gå med i Nato.{{sfn|Bringéus|2016|p=120}}

[[Australien]], Georgien, [[Jordanien]] och [[Ukraina]] (sedan 2020) har ett sådant avtal.<ref>{{Webbref|titel=Partnership Interoperability Initiative|url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_132726.htm|utgivare=NATO|hämtdatum=2022-03-20|språk=en}}</ref>

=== Major non-Nato ally, MNNA === 
[[Major non-Nato ally]] är egentligen inget tilläggsavtal till Nato, utan en status en främmande makt kan erhålla från [[USA]], i enlighet med amerikansk lagstiftning.<ref>{{Webbref|titel=Major Non-NATO Ally Status|url=https://www.state.gov/major-non-nato-ally-status/|utgivare=United States Department of State|hämtdatum=2022-03-08|språk=en-US}}</ref>

== Se även ==
{{Kolumner}}
* [[Relationer mellan Sverige och Nato]]
* [[Atlantdeklarationen]] 
* [[Europeiska unionens gemensamma försvarsklausul]]
* [[Natotoppmöte]]
* [[Nato-rapporteringsnamn]]
* [[Natos kunskapscentrum för strategisk kommunikation]]
* [[Natoutredningen]]
* [[Nordatlantiska fördraget]]{{Kolumner-slut}}

== Referenser ==
=== Anmärkningar ===
{{anmärkningslista}}

=== Noter ===
<references>
<ref name="Officiellt namn">{{Webbref|url=http://publications.europa.eu/code/sv/sv-5000400.htm|titel=Initialförkortningar och benämningar|utgivare=Interinstitutionella publikationshandboken|hämtdatum=26 juni 2017}}</ref>
<ref name="Atlantpakten">{{webbref |url=https://svenska.se/saol/?id=0115988&pz=5 |titel=Atlantpakten |utgivare=Svenska Akademiens ordlista|språk=svenska |hämtdatum=25 maj 2022 }}</ref>
<ref name="artikel 42">Se till exempel artikel 42 i [[fördraget om Europeiska unionen]] för denna användning.</ref>
<ref name="nato.int member countries">{{Webbref |titel=Member countries |url=https://www.nato.int/cps/en/natohq/topics_52044.htm |verk=NATO |hämtdatum=2022-03-09 |språk=en }}</ref>
<ref name="swedenabroad.se">{{Webbref |titel=Vad är Nato? |url=https://www.swedenabroad.se/sv/utlandsmyndigheter/nato-bryssel/vanliga-frågor-till-delegationen/vad-är-nato/ |verk=Sweden Abroad |hämtdatum=2022-03-20 |språk=sv }}</ref>
<ref name="europaportalen.se">{{Webbref |titel=Nato {{!}} Försvarsallians |url=https://www.europaportalen.se/tema/nato |verk=Nyhetssajten Europaportalen |hämtdatum=2022-03-04 |språk=sv }}</ref>
<ref name="regeringen.se">{{Webbref |url=https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2024/03/sverige-ar-medlem-i-nato/ |titel=Sverige är medlem i Nato |hämtdatum=2024-03-07 |datum=2024-03-07 |verk=Regeringskansliet |utgivare=regeringen.se |språk=sv |citat=Strax innan 17.30 svensk tid, överlämnade statsminister Ulf Kristersson Sveriges anslutningsinstrument till USA:s regering, som är så kallad depositarie för nordatlantiska fördraget. Därmed är Sverige medlem i Nato. }}</ref>
</references>

=== Källor ===
* {{bokref
|efternamn=Anderman
|förnamn=Per
|titel=Nato – allians i förvandling
|serie=Världspolitikens dagsfrågor 2009:2, {{issn|0042-2754}} 
|år=2009
|utgivare=[[Utrikespolitiska institutet]]
|utgivningsort=Stockholm
|isbn=9171837159
|libris=11317307
}}
* {{bokref
|efternamn=Blix
|förnamn=Hans
|efternamn2=Ekéus
|förnamn2=Rolf
|efternamn3=Hirdman
|förnamn3=Sven
|efternamn4=Ingelstam
|förnamn4=Lars
|efternamn5=Oscarson
|förnamn5=Stina
|efternamn6=Schori
|förnamn6=Pierre
|efternamn7=Åkerström
|förnamn7=Linda
|författarlänk=Hans Blix
|författarlänk2=Rolf Ekéus
|författarlänk3=Sven Hirdman
|författarlänk4=Lars Ingelstam
|författarlänk5=Stina Oscarson 
|författarlänk6=Pierre Schori
|titel=Sverige, Nato och säkerheten: betänkande av Natoutredningen
|upplaga=Andra upplagan
|år=2016
|utgivare=[[Celanders förlag]]
|utgivningsort=Lund
|isbn=9789187393365
|libris=18557049
|ref=CITEREFBlix et al.2016
}}
* {{bokref
|efternamn=Bringéus
|förnamn=Krister
|författarlänk=Krister Bringéus
|författare=Sverige. Utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten
|titel=Säkerhet i ny tid: Betänkande av utredningen om Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten
|url=http://www.regeringen.se/rattsdokument/statens-offentliga-utredningar/2016/09/sou-201657/
|serie=[[Statens offentliga utredningar]]: 2016:57, {{issn|0375-250X}}
|år=2016
|utgivare=[[Wolters Kluwer]]
|utgivningsort=Stockholm
|isbn=9789138244890
|libris=19635243
}}
* {{bokref
|efternamn=Dahl
|förnamn=Ann-Sofie
|författarlänk=Ann-Sofie Dahl
|titel=NATO: historien om en försvarsallians i förändring
|år=2022
|utgivare=[[Historiska Media]]
|utgivningsort=Lund
|isbn=9789180500562
|libris=t81qp2c6rv8q5jfc
}}
* {{bokref
|efternamn=Herolf
|förnamn=Gunilla
|författarlänk=Gunilla Herolf
|titel=Nato: ny strategi i osäker värld
|serie=Världspolitikens dagsfrågor 2021/4, {{issn|0042-2754}}
|år=2021
|utgivare=[[Utrikespolitiska institutet]]
|utgivningsort=Stockholm
|isbn=9789175074801
|libris=gvdd42j8dq6z72lp
}}
* {{bokref
|efternamn=Holmström
|förnamn=Mikael
|titel=Den dolda alliansen: Sveriges hemliga NATO-förbindelser
|år=2011
|utgivare=[[Bokförlaget Atlantis|Atlantis]]
|utgivningsort=Stockholm
|författarlänk=Mikael Holmström
|isbn=9789173534048
|libris=11855637
}}
* {{bokref
|titel=NATO Handbook
|år=2006
|utgivare=Public Diplomacy Division, NATO
|utgivningsort=Bryssel
|serie={{issn|0259-4331}}
|url=https://www.nato.int/docu/handbook/2006/hb-en-2006.pdf
|språk=en
|isbn=92-845-0178-4
|libris=21441712
|ref=CITEREFNATO Handbook2006
}}
* {{bokref
|redaktör=[[Karlis Neretnieks|Neretnieks, Karlis]]
|titel=Nato – för och emot
|år=2014
|utgivare=[[Kungliga Krigsvetenskapsakademien]]
|utgivningsort=Stockholm
|ref=CITEREFNeretnieks2014
|isbn=9789198087826
|libris=15042796
}}

== Vidare läsning ==
*{{tidskriftsref |efternamn=Agrell |förnamn=Wilhelm |författarlänk=Wilhelm Agrell |rubrik=Kalla kriget skapade Nato - västmakternas svar på Sovjets expansion i öst |url=http://www.popularhistoria.se/artiklar/kalla-kriget-skapade-nato/ |år=1997 |tidskrift=[[Populär Historia]] |nummer=nr. 2 |sid=24-28}}
*{{Webbref|titel=Så fungerar Nato|url=https://www.foi.se/nyheter-och-press/nyheter/2022-05-11-sa-fungerar-nato.html|verk=www.foi.se|hämtdatum=2023-08-10|språk=sv}}

== Externa länkar ==
* {{Commonscat WD}}
* {{Officiell webbplats}}

{{Nato}}
{{Kalla kriget}}
{{Auktoritetsdata}}

[[Kategori:Nato| ]]
[[Kategori:Akronymer]]
[[Kategori:Kalla kriget]]
[[Kategori:Militära allianser]]
[[Kategori:Wikipedia:Basartiklar]]
[[Kategori:Organisationer bildade 1949]]
[[Kategori:Organisationer i Bryssel]]