Nyen

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Nyen
Modell av Nyen, med fästningen Nyenskans i förgrunden
Modell av Nyen, med fästningen Nyenskans i förgrunden
Land Sverige Sverige
Delstat Ingermanland
Indelning Nöteborgs län
Grundad 28 september 1638
Rysk karta från 1698 som visar Nyen och Nevas utlopp i Finska viken

Nyen (finska Nevanlinna, ryska Ниен, Ниеншанц) är Sankt Petersburgs föregångare som stad vid Nevas utlopp. Den låg österut från nuvarande Sankt Petersburgs centrum på ett näs, som bildas där den lilla ån Ochta flyter in i Neva. Ochta har förekommit med namnet Svartå eller Svartbäcken på svenska kartor. Här byggdes en svensk fästning för Ingermanland vid namn Nyenskans.

Historia[redigera | redigera wikitext]

En tidigare svensk fästning fanns i trakten under medeltiden. År 1299 hade på en holme i Neva av Torgils Knutsson anlagts ett fäste, vid namn Landskrona, som dock redan 1301 förstördes av ryssarna.

I skriftliga källor från Novgorod runt år 1500, kan man läsa att det var några torp och en by i den trakten, och området betraktades som ryskt. I ett dokument från 1599 skrev man att det finns en stad vid Nevas utlopp och där existerar rysk handelsgård, fartygspir och ortodox kyrka. Troligen bytte området makthavare mellan svenska och ryska staten några gånger, eftersom det finns en skriftlig källa att Ivan den IV (förskräcklige) beordrade att anlägga en fästning vid Nevas utlopp, vilken påbörjades 1557 och sannolikt på samma holme påbörjades år 1573 och 1583 av svenskarna befästningar, de som senare kom att hitta sin fortsättning i den år 1611 uppförda Nyenskans; allt för att hålla ryssen borta från Östersjön och för att ta kontroll över handeln med Ryssland. Själva befästningen kom att ligga på Ochtas södra strand och staden på dess norra.

De tidigare spridda gårdarna i området byggdes sakta ihop med den framväxande staden. Staden uppfördes kring den grundade fästningen och fick stadsprivilegier den 28 september 1638, vilka förnyades den 20 september 1642. Redan Gustav II Adolf föranstaltade, efter erövringen av kexholmska och ingermanländska områdena, att en stad skulle grundas vid Neva.

Enligt några forskare blev Nyen den största staden i hela Nöteborgs län och överskred residensstaden Nöteborg i både storlek och tillgångar.

Befästningen[redigera | redigera wikitext]

Själva befästningen kom att ligga öster om nuvarande Sankt Petersburgs centrum på Ochtas södra strand och staden på dess norra. Befästningen var ett stjärnfort med utliggande redutter. Fördelen med en sådan konstruktion var att den var enkel att försvara, men nackdelen att den var dyr och relativt svår att bygga.

Befolkning, handel och religion[redigera | redigera wikitext]

Rysk befolkning förföljdes av svenska staten och lutherska kyrkan, samt fördrevs från trakten. Enligt historiker minskade andelen av rysk befolkning i Ingermanland från 89,5 % till 26,2 % på bara 70 år från 1623 till 1695. För medlemmar av den ortodoxa kyrkan, som valde att byta till den lutherska, erbjöd man reducerad skatt och andra fördelar.

Staden utvecklades snabbt till ett handelscentrum, inte bara för Ingermanland utan även för Kexholms län och det östra Finland. Befolkningen i Nyen utgjordes huvudsakligen av finnar, men även från Sverige kom det borgare dit. Hamnen anlöptes flitigt av handelsskepp i synnerhet från Tyskland och handeln låg till största delen i tyskarnas händer. Dessa hade råd att grunda en egen församling och även bygga sig en kyrka. Andra kyrkor som fanns i Nyen var en finsk-svensk kyrka samt en liten grekisk-ortodox tsjasouna (kapell).

Företrädare för den tyska församlingen försökte att skaffa sig större roll i kyrkan. De kritiserade den svenska lutherska församlingen och hävdade att den avvek från den sanna kristendomen. År 1680 skickade Petrus Bong (Ingermanlands intendent) ett brev till Stockholm med anklagelser mot tyska lutheraner i Nyen som "inte lyder sin biskop". Konflikten blåstes av genom ett beslut år 1671 att tyska präster måste genomföra gudstjänst i svenska kyrkan, för att bibehålla kyrkans intäkter.

Från 1680 fortsatte också påtryckningar från svensk makt mot den ortodoxa kyrkan. Deras dåvarande kyrkor i stadens omgivning var stängda sedan medlemmar i ortodoxa församlingar (ryssar, kareler och ingrer) blivit förbjudna att bo i Nyen.

Nutid[redigera | redigera wikitext]

Den svenska församlingen i Nyen lever idag vidare som den svenskspråkiga församlingen Sankta Katarina kyrka i Sankt Petersburg.

Stadsdelar och byggnader[redigera | redigera wikitext]

Snart växte det fram två stadsdelar i Nyen, av den typ som annars vanligen benämns malmer (jämför med södermalm). I den södra låg trivialskolan, prästgården och den finsk-svenska kyrkan. Församlingen hade grundats 1640. Där tjänstgjorde bland annat Jakob Ritz och Urban Hjärnes far Erland Jonae. En teologie doktor, hovpredikant Olof Stierman (död 1767), var son till borgmästaren i Nyen. I den norra stadsdelen fanns rådhuset, hospitalet, den tyska kyrkan och en liten klockstapel. Staden var nog till utseende mycket likt Nya Lödöse (nuvarande Gamlestaden i Göteborg), också beläget på ett näs mellan en å och älv.

Bebyggelse[redigera | redigera wikitext]

Alldeles vid stadsgränsen i Nyen fanns förråd, strandbodar, en tegelfabrik och tre parker, av vilka stadsparken var känd för sina tulpaner och andra blommor. Dessutom känner man till att det stod ett kruttorn mitt i ån på en liten videbevuxen ö. Stadens invånartal steg som mest upp till två tusen. (Därför är den ryska myten att Peter den store byggde sin nya huvudstad i träskmarken något överdriven; trakten var bebyggd.) 1656 års krig stoppade utvecklingen, då ryssarna intog fästningen, dödade stadens invånare och brände husen. Samma år erövrade Gustaf Eriksson Horn tillbaka staden, då fienden hade övergivit fästningen. Nyenskans hämtade sig snabbt från krigets ödeläggelse. År 1671 skänkte svenske kungen Karl XI åtta skeppund (över 1000 kg) koppar till församlingen att gjuta kyrkklockor av.

Vid början av 1700-talet uppfördes i trakten lantställen som tillhörde förmögna människor och några av dem byggdes långt från staden på öarna och vid bäckar i Nevas utlopp. På en av dem, tillhörande major Erik Bernt von Konau, grundades den nuvarande mest kända parken i Sankt Petersburg ("Sommarträdgården").

Stora nordiska kriget[redigera | redigera wikitext]

Under Stora nordiska kriget började ryssarna på våren 1703 ett anfall mot Nyenskans och uppmanade fästningens försvarare att kapitulera. I fästningen fanns endast en bemanning på cirka 600 svenska soldater och efter ett par dagars bombardemang var de mogna för en vapenvila i maj 1703. Troligen hade de flesta stadsborna flytt redan tidigare, eftersom fästningens omgivningar bränts ner år 1702 av rädsla för att en fiende kan använda sig av den vid ett eventuellt anfall. Rådmannen och kyrkorådets ordförande Henrik Luhr lyckades vid sin flykt till Finland år 1700 att ta med sig en del av kyrkans inventarier, bland annat två kyrkklockor, två takkronor samt en stor mängd textilier. Efter många svårigheter fördes dessa föremål till Stockholm, där klockorna bortskänktes eller såldes, medan övriga inventarier skänktes av det Luhrska dödsboet till Finska församlingen i Stockholm 1733, där de två ljuskronorna än idag pryder Finska kyrkan vid Kungliga slottet.

Tsar Peter den store döpte staden till Slotburg. Några forskare omnämner att han sedan gav order att det svenska fästet skulle rivas och stenarna skulle istället läggas på ön Harholmen närmare flodens mynning – platsen för S:t Petersburgs grundande. Det är troligen inte helt korrekt, eftersom man på kartor från senare tid kan se delar av fästningen. På en karta från 1717 kan man se att befästningen fanns kvar. År 1725 ändrades namn på Slotburg till "Perevedenskie slobodi". Där bodde människor som flyttades från inre delar av Ryssland till huvudstaden för att befolka området. Två av fästningens bastioner revs ner år 1744 för anläggning av ett varv på Nyenskans plats år 1790. Det området blev en del av Sankt Petersburgs stad efter år 1828. Centrala delen av Nyenskans existerade ännu år 1849 och exakt datum när den revs ner är okänt.