Oskarshamns skärgård

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Oskarshamns skärgård är det samlade namnet på skärgården i Oskarshamns kommun, som består av bland andra Misterhults, Figeholms, Ekö och Påskallaviks skärgårdar.

Utsikt från ö i skärgården utanför Oskarshamn.

Öar[redigera | redigera wikitext]

Skärgården, med sina totalt omkring 5 400 öar, gör Oskarshamn till Sveriges fjärde örikaste kommun efter Norrtälje, Värmdö och Östhammar.[1]

Runnö i söder, har en storlek av 580 hektar och är därmed störst till ytan.[2] Blå Jungfrun ligger för sig själv längre ut i Kalmarsund, är nationalpark sedan 1926 och enligt sägnen den plats dit häxorna flyger på skärtorsdagen. I den norra delen av skärgården finns öar med fast befolkning: Vinö, Marsö, Strupö, Örö, Älö och Ävrö. Några områden är naturreservat, bland andra Furö, Runnö, Storö och Misterhult och Ekö skärgård.

Geologi[redigera | redigera wikitext]

Geologiskt består skärgården nästan uteslutande av klippöar av urbergsgranit, i huvudsak av samma typ som i Stockholms skärgård. Endast några få öar består av sandsten och morän, till exempel Furö och Runnö[3]. Söder om Oskarshamns kommungräns skiftar skärgården helt karaktär och moränskärgården tar över.

Natur[redigera | redigera wikitext]

Trädfloran domineras av barrskog, främst tall och en. I övrigt finns en flora typisk för den svenska skärgården på ostkusten med bland annat marviol, kvanne, strandaster och trift.

Trift är vanligt förekommande i skärgården.
Stenhuggerier har funnits bland annat i Vånevik, på Blå Jungfrun, Furön och i Flivik.

Djurliv[redigera | redigera wikitext]

Karaktäristiskt fågelliv är de för skärgården vanligt förekommande arterna såsom fiskmås, tärna, havstrut och annan sjöfågel. Efter att varit på gränsen till utrotning i Sverige under 1970-talet, har nu även en livskraftig stam av havsörn etablerat sig i Oskarshamns kusttrakter.[4] Karaktärsfåglar på Blå Jungfrun är tobisgrissla, skärpiplärka och bofink.[5] Man kan även finna fladdermöss i öns grottor.[6]

Bland däggdjuren har särskilt sälbeståndet börjat återhämta sig under de senaste årtiondena. Ett sälskyddsområde har upprättats i den allra nordostligaste delen av skärgården vid Örö Sankor. Där råder tillträdesförbud 1 januari till 15 september. Enligt länsstyrelsen i Kalmar län tillhör området en av landets viktigaste hällar för vilande gråsäl.[7] Ökningen av sälar har samtidigt ställt till bekymmer för fisket.[8] Även knubbsäl förekommer i Oskarshamns skärgård. Till de mer ovanliga inslagen i däggdjursfaunan hör de dovhjortar och mufflonfår som finns på Hunö.[9]

Fartbegränsingsskylt i södra skärgården

Historik[redigera | redigera wikitext]

Flera av öarna i skärgården omnämns i den danska navigationsbeskrivningen Kung Valdemars segelled från medeltiden. Rutten genom Oskarshamns skärgård beskrivs på följande sätt (översatt från latin, med dagens ortnamn inom parentes): [10]

...om man vill följa kusten kan man gå från waldø (Vållö) till runø (Runnö). Distansen från waldø är I ukæsio. Därifrån till klineskær (Klämmaskär) eller diuræholtsnub (Djurhultsnabb) I. Därifrån till geishammer (Fittjehammar) I. Därifrån till roxhammer (Uthammar) I. Därifrån till æfra (Ävrö) I. Därifrån till winø (Vinö)

En " ukæsio" kan närmast översättas med "veckosjö" vilket motsvarar ungefär fyra distansminuter.[11]

Befolkning[redigera | redigera wikitext]

Skärgårdens befolkning har minskat i takt med att ursprungliga sysselsättningar såsom fiske, jordbruk och stenbrytning har försvunnit eller minskat i omfattning. År 2013 är totalt 36 personer folkbokförda i Oskarshamns skärgård.[12]

Antalet folkbokförda i Oskarshamns skärgård
Furö lotsstuga
Ö Invånare
Vinö 11
Marsö 10
Uvö 6
Runnö 4
Älö 2
Örö 2
Strupö 1
Källa: Barometern Oskarshamns-Tidningen[12]

Nutida och dåtida verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Lotsning[redigera | redigera wikitext]

Lotsverksamhet har förekommit på flera håll i skärgården sedan åtminstone 1500-talet. [13] De så kallade styresmännen som skötte lotsningen belönades ofta genom skattefrihet för sina hemman. Lotsningen avsåg i första hand kronans fartyg. Lotsning har förekommit på Runnö under 1500-talet och första halvan av 1600-talet.[13] Under ungefär samma tid fanns styresmän på Marsö före flytt till Kråkelund på Upplångö år 1642. Lotsningen från Furön pågick mellan 1874 och 1965, varefter lotsstationen flyttade in till den ännu idag existerande lotsstationen i Oskarshamn.[13]

Fiske & jordbruk[redigera | redigera wikitext]

Liksom i andra kustmiljöer har fiske förr varit en viktig sysselsättning för skärgårdsborna. Flera av öarna har under främst Gustav Vasas regeringstid på 1500-talet utgjort så kallade hamnfisken. Det innebar att öarna ägdes av kronan (dåtida benämningen på staten) men beboddes av lokala fiskelag som mot betalning fick nyttja de omgivande fiskevattnen.[13] Även jordbruket och djurhållningen var upplagd på liknande sätt i form av kronohemman. Hamnfiske kombinerat med kronohemman var vanligt förekommande på flera av öarna i Misterhults skärgård i norr; t. ex. på Örö, Hamnö och Boskär men förekom även på Furön och Runnö i söder. Som betalning fick fiskelagen erlägga en slags skatt eller hamnavgift ofta i form av strömming eller torsk.[13]

Fiskeriverksamheten är nuförtiden av ringa omfattning. Enstaka yrkesfiske förekommer dock ännu i norra skärgården (Misterhults skärgård).

Stenbrytning[redigera | redigera wikitext]

Den stora förekomsten granit har gjort att flera stenhuggerier har varit verksamma i skärgården. Stenbrott har funnits bland annat i Vånevik, på Furön och på Blå Jungfrun. Verksamhetens skadeverkningar på naturen var en av anledningarna till att Blå Jungfruns nationalpark bildades 1926. I Flivik i norra skärgården bedrivs stenbrytning än idag. Söder om Oskarshamn finns det nedlagda stenhuggeriet Vånevik. Där är de gamla stenhuggarmiljöerna och en del av utrustningen bevarad i utomhusmuseet Vånevik stenhuggarmuseum.[14]

Turism[redigera | redigera wikitext]

Nutida verksamhet i skärgården är till stor del knuten till turism och båtliv. Sommartid utgår dagliga båtturer från Oskarshamn med både skärgårdskryssningar och turer till Blå Jungfrun.[15] Badplatser och campingplatser i havsnära läge finns bland annat på Gunnarsö.

Båtliv & gästhamnar[redigera | redigera wikitext]

Brädholmen (Cityhamnen) i Oskarshamn.

Genom skärgården slingrar sig utprickade farleder. Vissa leder är smala och erbjuder en påtaglig närhet till kobbar, skär och stugor. Ett exempel är Enegatan, en farled strax söder om Oskarshamn som sträcker sig förbi bl.a. Kronoholmarna och Eneholmarna.

Oskarshamns skärgård har fem båthamnar med status av gästhamn:

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Statistisk årsbok för Sverige 2010 sid. 10.
  2. ^ Runnö Kalmar läns museum
  3. ^ Furö Kalmar läns museum
  4. ^ Nyheterna. ”Havsörnen klarar sig själv”. Arkiverad från originalet den 29 juni 2013. https://archive.is/20130629170844/http://www.nyheterna.net/NYHETER/Oskarshamn/havsoernen_klarar_sig_sjaelv. Läst 19 juni 2013. 
  5. ^ Länsstyrelsen Kalmar län. ”Bevarandeplan för Blå Jungfrun”. Arkiverad från originalet den 29 januari 2016. https://web.archive.org/web/20160129165150/http://www.lansstyrelsen.se/kalmar/SiteCollectionDocuments/sv/djur-och-natur/skyddad-natur/natura2000/SE0330179.pdf. Läst 19 juni 2013. 
  6. ^ Naturvårdsverket. ”Blå Jungfrun, Kalmar län”. http://www.naturvardsverket.se/Var-natur/Skyddad-natur/Nationalparker/Bla-Jungfrun-Kalmar-lan/. Läst 19 juni 2013. 
  7. ^ Artikel i Oskarshamns-Tidningen från 2007-05-22.
  8. ^ SR radio Kalmar - artikel om sälskyddet 29 augusti 2012.
  9. ^ Hunö jaktupplevelse.se
  10. ^ KTH - webbsida om Kung Valdemars segelled
  11. ^ Svensk uppslagsbok (1955) - veckosjö
  12. ^ [a b] Torsten Strömberg (28 augusti 2013). ”Bullerbycharm på avfolkad skärgårdsö”. Barometern Oskarshamns-Tidningen: s. 6 f. 
  13. ^ [a b c d e] Kalmar Läns Museum. ”Örapporter för Oskarshamns kommun”. Arkiverad från originalet den 28 juni 2013. https://archive.is/20130628150058/http://www2.kalmarlansmuseum.se/1/1.0.1.0/45/1/?group=file_file_grp-s0/94. Läst 19 juni 2013. 
  14. ^ Museiföreningen Hård Klang. ”Vånevik stenhuggarmuseum”. http://www.xn--hrdklang-9za.se/index.html. Läst 19 juni 2013. 
  15. ^ Solkustturer.se