Otterön

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Otterön (Utterön, lokal dialekt, med referens till utter, Otterö) är en ö och ett naturreservat i Bohuslän, i Tanums socken i Tanums kommun, Västra Götalands län.

Otterön. Vy mot Katrineberg och snäckstranden. Den stora vita byggnaden är den f.d stenhuggarbaracken.
Södra Dyviks naturhamn. En populär hamn för seglare.

Otterön ligger sydsydväst om Grebbestad och är en populär sommarö med många fritidsbostäder. Ön har vissa perioder haft bofast befolkning, men för närvarande finns inget permanentboende.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Boendemiljöer har konstaterats sedan ca 1750, och under 1800-talet förekom självförsörjande jordbruk i liten skala. Lämningar av dessa finns bl.a. vid heden. I slutet av 1800-talet startade en omfattande stenindustri på många platser längst bohuskusten, vilken producerade bohusgranitprodukter, främst gatusten. Spår av brytningen finns på många platser på ön. Brytning skedde också i den närliggande hamnen Kämpersvik. Som mest sysselsatte stenbrytningen ca 40 personer på Otterön.

Under sent 20-tal inleddes snäckskalsbrytning, vilket resulterade i ett stort dagbrott som är synligt än idag. Råvaran användes som kalkberikning i hönsfoder och senare som stomme i cementblandning, i samband med att armerad betong blev standard inom byggindustrin på 30-talet.

Både sten- och snäckskalsindustrin upphörde runt 1938. Vissa byggnader, bl.a en f.d arbetarbostad för stenhuggare - stenhuggarbaracken -, finns kvar och används som flerfamiljs fritidsbostad. Spår av de gamla utskeppningsbryggorna finns kvar på och kring stranden i Katrineberg.

Geologi och växtlighet[redigera | redigera wikitext]

Dagbrott, Otterön. Det vita fältet i bakgrunden är den enda delen av snäckskalsbanken som fortfarande är i dagen.
Jättegrytor.
Otteröns västra sida, vy mot havet.

Mitt på ön finns en av Sveriges största postglaciala skalgrusbankar; vilken till del är utgrävd.

Ön är uppdelad på ett antal större fastigheter som är i privat ägo. Största delen av ön är dock sedan 1967[1] naturreservat och som sådant skyddat mot exploatering. Privatbostäderna är därför koncentrerade till ett område kring Kristineberg, som ligger utanför naturreservatet. Det skyddade området är 629 hektar stort.

Sedan år 1997[2] ingår naturreservatet Otterön i EU:s nätverk av skyddsvärda områden, Natura 2000.

På öns nordvästra sida finns jättegrytor. Dessa kan vara svåra att finna och deras ursprung och uppkomst är inte helt känt.

Växtligheten på Otterön är mycket rik, och på ön finns åtskilliga orkidéarter, till exempel Jungfru Marie nycklar, ängsnycklar, brudsporre, honungsblomster och tvåblad. Rika lövskogsområden inramar dalsidornas branter på många håll. För övrigt karaktäriseras Otterön av omfattande hällmarker med ljunghed. Redan 1742 beskrev botanikern Pehr Kalm Otteröns rika kalkgynnade floran.

Öns naturreservat förvaltas av Västkuststiftelsen enligt skötselplan upprättad av länsstyrelsen 2010. (Länk nedan). Inom naturreservatet är det inte tillåtet att:

  • plocka blommor och gräva upp växter,
  • medföra lös hund
  • campa
  • göra upp eld
  • skräpa ned
  • störa fågellivet, exempelvis genom att under häckningstid fotografera eller filma fåglar och fågelbon på nära håll.

Jakt och fiske[redigera | redigera wikitext]

Krabbfiske vid Stora Brattholmen, öster Otterön.

På ön finns småvilt, rådjur och inplanterade mufflonfår. Jakträtten innehas av markägarna som organiserar jaktlag.

Fisket på västkusten är generellt sett fritt för privatpersoner. Hummer- och ostronfiske är reglerat.

Fornlämningar[redigera | redigera wikitext]

Två intressanta fornlämningar finns på ön. Omkring 400 meter nordost om öns högsta punkt ligger ett stort bronsåldersröse av okänt ursprung.

Vid Röö (Röd) på norra delen av Otterö har en runsten, den sk. Röstenen, hittats. Den ursprungliga platsen för stenen är okänd, när den hittades låg den i en gärdsgård. Idag står en kopian av stenen på norra delen av Otterö - originalet finns på Historiska museet i Stockholm.

Tolkningen av texten på Röö-stenen är omstridd. Inskriften kan tolkats som:

swabaharjar
sairawidar
stainawarijarfahido
ekhrararsatidostaina anai u r

Översatt till modern svenska skulle kanske texten kunna översättas till: Svabaharjar blev förråd. Stainawarijar ristade. Hrarar reste stenen för evig tid.

Kuriosa[redigera | redigera wikitext]

Öbon Siv Sjöstrand var bekant med Evert Taube som bl.a. 1954 besökte Otterön.[3]. Här skrev han bland annat En solig morgon och Så länge skutan kan gå.

Bekantskapen med Siv Sjöstrand medförde en skriftsväxling, och dessa brev överlämnades sommaren 2007 till Evert Taubes arkiv vid Göteborgs universitetsbibliotek.

En av de tongivande familjerna på ön är släkten Wintzell. Bruno Wintzell tillbringade del av sin barndom på ön.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Länsstyrelsen. ”Kungörelse, Naturreservat”. http://www4.o.lst.se/VISInformWebsite/asp/fs/14AK_1971_7.pdf. Läst 3 juli 2011. [död länk]
  2. ^ Länsstyrelsen. ”Natura 2000, skötselplan”. Länsstyrelsen. http://www.lansstyrelsen.se/vastragotaland/SiteCollectionDocuments/Sv/djur-och-natur/skyddad-natur/vard/Skotselplan_Otteron_2010.pdf. Läst 1 juli 2011. [död länk]
  3. ^ Sveriges Radio. ”Bok om Taubes Siv från Otterön”. Nyheter P4 Väst. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=125&artikel=2328666. Läst 3 juli 2011. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]