Vrakfisk
| Vrakfisk Status i världen: Kunskapsbrist[1] | |
 | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Överklass | Benfiskar Osteichthyes |
| Klass | Strålfeniga fiskar Actinopterygii |
| Ordning | Abborrartade fiskar Perciformes |
| Underordning | Abborrlika fiskar Percoidei |
| Familj | Vrakfiskar Polyprionidae |
| Släkte | Polyprion |
| Art | Vrakfisk P. americanus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Polyprion americanus | |
| Auktor | Bloch & Schneider, 1801[2] |
| Synonymer | |
| Polyprion moeone Phillipps, 1927 | |
 | |
| Hitta fler artiklar om djur med | |
Vrakfisk (Polyprion americanus) är en fisk i familjen vrakfiskar som finns utanför större delen av Atlantens kuster samt i Indiska oceanen och kring Nya Zeeland. Den kallas även vrakabborre.[3]
Utseende[redigera | redigera wikitext]
Vrakfisken har en hög, från sidorna sammantryckt kroppsform. Huvud och mun är stora, och gällocket har en tydlig, vågrätt ribba.[4] Färgen varierar, men ovansidan är vanligen brungrå i mörkare eller ljusare toner, vanligtvis med fläckar i gultaktigt beige eller gråbrunt. Buken saknar fläckar och är beige, brunaktig till gråblå.[3] Ungfiskarna har svarta fläckar på huvud och kropp. Den maximala längden är 210 cm och maxvikten 100 kg, men fisken är ofta mindre.[5]
Utbredning[redigera | redigera wikitext]
Utbredningsområdet omfattar större delen av Atlantens kustnära områden: I öster finns den från Norge och Brittiska öarna över Medelhavet, Kanarieöarna, Madeira, Kap Verde och Tristan da Cunha till Sydafrika; i väster finns den från Newfoundland i Kanada till North Carolina i USA samt från Uruguay till Argentina. Den finns också i västra Indiska oceanen vid Saint-Paul- och Amsterdamöarna samt i sydvästra Stilla havet vid Nya Zeeland.[1] Vrakfisken har påträffats i Skandinavien, förutom i Norge även i Danmark och Sverige.[3]
Vanor[redigera | redigera wikitext]
Vrakfisken finns vanligtvis på klippbottnar, intill vrak och i grottor[5] på ett djup mellan 40 och 600 m[4], dock vanligast mellan 100 och 200 m. De vuxna fiskarna är ensamlevande bottenfiskar. Födan består av stora kräftdjur, bläckfiskar och bottenfiskar.[5]
Fortplantning[redigera | redigera wikitext]
Arten leker under sommaren. Ungarna är pelagiska stimfiskar[4] som gärna gömmer sig under flytande föremål.[5]
Ekonomisk betydelse[redigera | redigera wikitext]
Vrakfisken är en populär matfisk[4] som saluförs både färsk och frusen.[5] Fångsterna har minskat, men IUCN har ändå valt att klassificera den under kunskapsbrist ("DD"); osäkerheten om beståndets storlek är hög på grund av artens undangömda levnadssätt.[1]
Källor[redigera | redigera wikitext]
- ^ [a b c] Sadovy, Y. 2003 Polyprion americanus IUCN 2010 IUCN Red List of Threatened Species. Läst 2010-09-27
- ^ ”Polyprion americanus (Bloch and Schneider, 1801)” (på engelska). ITIS. http://www.itis.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=167914. Läst 27 september 2010.
- ^ [a b c] Curry-Lindahl, Kai (1985). Våra fiskar : havs- och sötvattensfiskar i Norden och övriga Europa. Stockholm: Norstedt. sid. 189, 427. ISBN 91-1-844202-1
- ^ [a b c d] Muus, Bernt J; Nielsen, Jørgen G; Svedberg, Ulf (1999). Havsfisk och fiske i Nordeuropa. Stockholm: Prisma. sid. 184-185. ISBN 91-518-3505-3
- ^ [a b c d e] Papasissi, Christine (20 april 2010). ”Polyprion americanus (Bloch & Schneider, 1801) Wreckfish” (på engelska). Fishbase. http://fishbase.se/summary/SpeciesSummary.php?id=349. Läst 27 september 2010.