Pulsar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Animation över bildandet av en pulsar
En stjärna i ett binärt stjärnsystemet har kollapsat till en neutronstjärna och börjar ta material från den kvarvarande stjärnan, även känt som ackretion (tillskott/tillväxt) inom astrofysiken. Materian som överförs får stjärnan att börja rotera snabbare och avge högenergistrålning och så småningom bildas en pulsar med en rotationshastighet på upp till 1000 gånger per sekund. Se även den Högupplösta animationen.

Pulsar (av engelskans pulsating star) kallas en roterande neutronstjärna som genererar regelbundna pulser av strålning med våglängder från radiostrålning till gammastrålning.

Fysikaliska egenskaper[redigera | redigera wikitext]

Strålningen utgår ifrån stjärnans båda magnetiska poler och bildar alltså två koner åt motsatta håll. Eftersom rotationsaxeln och de magnetiska polerna inte ligger på samma ställen, sveper dessa strålningsknippen över himlen med samma intervall som stjärnans rotationshastighet. Neutronstjärnor är endast några kilometer i diameter och extremt kompakta. Deras rotationshastighet kan komma upp i flera tusen varv i sekunden.

Strålningspulsernas period kan variera från några hundradelar av en sekund till några få sekunder men är vanligen mellan en halv och en sekund. Varaktigheten håller sig i genomsnitt till ca 0,01 sekund. Strålningen från en del av dessa objekt har visat sig vara polariserad, vilket tyder på närvaro av magnetfält. [1]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Fenomenet upptäcktes år 1967 av Jocelyn Bell och Antony Hewish. För detta fick Hewish nobelpriset i fysik 1974. När man först uppmätte de extremt regelbundna signalerna från yttre rymden, spekulerades det i om det kunde vara de första bevisen för utomjordiskt intelligent liv. Därför kallades M1 först inofficiellt för LGM-1, där LGM stod för "Little Green Men". Detta var Krabbpulsaren (PSR B0531+21), en relativt ung central neutronstjärna i Krabbnebulosan, som sedan dess blivit ett populärt och mycket studerat objekt.

Varaktighet[redigera | redigera wikitext]

Från jorden kan vi bara observera de pulsarer, där strålningsknippena är riktade mot oss. Efter hand som neutronstjärnor åldras, så minskar deras rotationshastighet. När hastigheten sjunkit under en viss gräns (den s.k. dödslinjen), antas det att pulsmekanismen slutar, varvid neutronstjärnan inte längre är en pulsar. Dödslinjen beräknas uppnås efter 10-100 miljoner år, vilket skulle innebära att 99% av alla pulsarer, som funnits i det förment 13,7 miljarder år gamla universum har slutat pulsera.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Bra Böckers lexikon, 1979.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]