Rödingar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Rödingar
Salvelinus alpinus alpinus.JPG
Salvelinus alpinus alpinus
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Överklass Benfiskar
Osteichthyes
Klass Strålfeniga fiskar
Actinopterygii
Ordning Laxartade fiskar
Salmoniformes
Familj Laxfiskar
Salmonidae
Släkte Rödingar
Salvelinus
Auktor Richardson, 1836
Arter
Omkring 50, se texten
Hitta fler artiklar om djur med

Rödingar (Salvelinus) är ett släkte fiskar inom familjen laxfiskar med holarktisk utbredning. De ingående arterna trivs i kalla vatten och lever i sjöar och vattendrag, som bäckar. Det finns även en del havsvandrande, anadroma, bestånd i nordliga områden.[1] Rödingar är som många andra laxfiskar i allmänhet populära inom sportfiske och uppskattas även som matfisk.

Liksom med de flesta laxfiskarna är artindelningen under diskussion.

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Rödingar är laxfiskar med spolformad kropp, små fjäll och kraftiga käkar. Många arter har en färgteckning med röda, gulvita eller rosa små prickar som kontrast mot fiskens mörkare kropp. Typiskt är att svarta prickar saknas, vilket skiljer rödingar från laxfiskar i släktet Salmo, som lax och öring, den grupp som rödingar annars mest liknar. Hos en del rödingar bildar den ljusare färgteckningen ett marmorerat mönster. Framkanten på analfenan är ofta vit, liksom på bröstfenor och bukfenor. Ibland är även stjärtfenans framkant vit. Buken kan ha en rödaktig eller orange ton, eller vara gulvitaktig.[1]

Vuxen röding, S. fontinalis, här syns de vita fenkanterna tydligt.

Färgteckningen kan variera starkt beroende på livsmiljö och fas i livscykeln. Unga rödingars stirrteckning har ofta större mörkare fläckar eller tvärband, något som skiljer dem från vuxna rödingar. Under lekperioden kan speciellt hanar få en lekdräkt med klart färgad röd eller orange buk. Rödingar som vistas i havet kan få en mer silverblank färg.[1] Sådana bestånd förekommer hos flera arter och brukar kallas för "havsröding".

Storleken varierar mycket mellan bestånden, även inom en och samma art, beroende på bland annat miljö och födotillgång. Störst blir de rödingar som är mer utpräglat fiskätande och som förekommer i större sjöar eller är havsvandrande.

Utbredning och taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Släktet har en holarktisk utbredning och generellt är de ingående arterna kallvattensfiskar som förekommer naturligt i sjöar och bäckar i norra Eurasien och norra Nordamerika. De tillhör de sötvattensfiskar som förekommer längst norrut och högst upp i fjällsjöar och glaciärbäckar.[1] Rödingar var också bland de första fiskar som koloniserade de vattendrag som uppstod efter istiden när inlandsisen smälte.[2] Rödingbestånd i sydliga trakter är ofta landlåsta istidsrelikter som levt kvar i kalla och djupa sjöar, eller i sjöar och vattendrag högt upp i bergsområden. I nordligare områden finns både landlåsta och havsvandrande, anadroma, bestånd.[1]

Indelningen i arter är delvis svårgörlig och ofullständig, och denna är därför under diskussion, speciellt för europeiska rödingar. I Europa är diversiteten stor och av de något över 50 rödingarter som har beskrivits är en stor andel från Europa. Många av de europeiska arterna har dock begränsad utbredning och är endast kända från en eller ett par sjöar och några är utdöda.[1]

Den nordliga holarktiska S. alpinus, svenskt namn röding eller fjällröding[3], är en av de mer välkända rödingarna i Europa och vitt spridd, även om frågetecken kring dess klassificering som art gör att uppgifterna om utbredning kan variera mellan olika källor.[1]

När det gäller europeiska rödingar är att det inte ovanligt att man om man jämför morfologin mellan rödingar i en sjö ofta kan urskilja två, men ibland tre, och i något enstaka sällsynt fall till och med fyra, olika former i samma sjö.[1] En tolkning har varit att detta är olika arter som förekommer i samma sjö, och att liknande former från geografisk skilda sjöar varit samma art. Ett exempel är att nordliga storrödingar på grund av morfologiska likheter med röding från alptrakterna (S. umbla) har förts till samma art.[4] Genetiska undersökningar antyder dock att sådan morfologisk diversitet kan uppstå oberoende i en sjö och att ett visst genflöde former emellan i samma sjö förekommer. Men dessa morfologiska skillnader har samtidigt i flera fall visat sig vara ärftliga. Ett antagande är att en stark naturlig selektion för morfologiska drag som anpassning till en ekologisk nisch skulle kunna uppväga genflödet och upprätthålla uppdelningen.[1] En mening är också att dagens rödingar i norra Europa har olika invandringshistoria.[5] På grund av de ofta svårbestämda gränserna mellan europeiska rödingar ses de ofta som ett artkomplex och då används benämningen Salvelinus alpinus-komplexet.[1]

I Sverige har under senare delen av 1900-talet en indelning av inhemska rödingbestånd i två eller tre arter varit vanlig. I Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna (2012) urskiljs bara en inhemsk art, röding (S. alpinus) även kallad fjällröding[3] med två eller tre sympatriska former; storröding och fjällröding om två, storröding, större fjällröding och mindre fjällröding om tre.[1] I Finland har en traditionell uppdelning av de inhemska rödingbestånden i två former, storröding och småröding, varit vanlig, och de har tidigare ibland även betraktats som olika arter, men numera uppfattas de som samma art, S. alpinus.[2]

Inplanterad röding[redigera | redigera wikitext]

Inplanterad röding för sportfiske förekommer på många håll världen över, inte bara på norra halvklotet, utan även på södra halvklotet. Speciellt de storvuxna amerikanska arterna bäckröding och kanadaröding har inplanterats i många delar av världen för sportfiskets skull. Bäckröding har exempelvis inplanterats i många länder i Europa och Sydamerika, i Australien och Nya Zeeland samt även i Asien, som i Japan, och Afrika, som i Sydafrika. Kanadaröding finns också inplanterad i flera länder i Europa och i en del länder i Sydamerika, och i Nya Zeeland och Japan. I en del vatten där dessa inplanterats har de etablerat reproducerande bestånd.[1][6]

Arter[redigera | redigera wikitext]

Följande arter och underarter är enligt FishBase (FB) i februari 2014[6] med en del noteringar från IUCN, Catalog of Fishes (CAS), Integrated Taxonomic Information System (ITIS) och Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna (Nationalnyckeln).

Salvelinus fontinalis.
Salvelinus leucomaenis.
En ung röding, S. umbla, med stirrteckning.

Hybrider[redigera | redigera wikitext]

  • Salvelinus alpinus × Salvelinus fontinalisBröding
  • Salvelinus namaycush × Salvelinus fontinalisSplejk
  • Salvelinus fontinalis × Salmo truttaTigeröring

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l] Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Ryggsträngsdjur: Strålfeniga fiskar : Chordata: Actinopterygii. 2012. ArtDatbanken, SLU, Uppsala, ISBN 978-91-88506-80-1
  2. ^ [a b] ”Röding”. Vilt- och Fiskeriforskningen. Arkiverad från originalet den 2 september 2016. https://web.archive.org/web/20160902111215/http://www.rktl.fi/svenska/fisk/fiskatlas/roding/. Läst 4 mars 2014. 
  3. ^ [a b] Svensk taxonomisk databas. Röding, TaxonId: 206231
  4. ^ ”Röding (sydsvenska bestånd)”. Artdatabanken, SLU. 19 januari 2010. http://artfakta.se/Artfaktablad/Salvelinus_Alpinus_Sydsvenska_Bestand_100128.pdf. Läst 4 mars 2014. 
  5. ^ ”Sydliga randbestånd av röding”. Sveriges lantbruksuniversitet. 16 november 2012. http://www.slu.se/sv/institutioner/akvatiska-resurser/radgivning/hotade-arter/sydliga-randbestand-av-roding/. Läst 4 mars 2014. 
  6. ^ [a b] ”Species of Family Salmonidae with Genus Salvelinus”. FishBase. http://www.fishbase.org/identification/SpeciesList.php?genus=Salvelinus. Läst 27 februari 2014. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]