Riksdagen 1865–1866

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Riksdagen 1865–1866
Riksdagens avslutning 18660622.jpg
Riksdagens avslutning den 22 juni 1866. Ärkebiskopen Henrik Reuterdahl kysser Karl XV på handen.
PlatsStockholm, Sverige
Tidpunkt24 oktober 1865 - 22 juni 1866
År1865-1866
TypPolitisk händelse
Geografisk
omfattning
Sverige

Riksdagen 1865–1866 hölls i Stockholm och var den sista ståndsriksdagen i Sverige.

Riksdagen utlystes till mitten av oktober 1865 och öppnades den 24 oktober med ett trontal av kung Karl XV, i vilket han tog upp frågan om representationsreformen:

I främsta rummet tillkommer eder att, efter samvetsgrann pröfning, fatta det afgörande beslutet om mitt förslag till folkrepresentationens ombildning. Det är ett högt anspråk, att en bestående representation skall, med full frihet i vilja och handling, sjelf på en annan öfverflytta det ärofulla uppdraget att föra ett folks talan. Jag tänker derföre högt om eder, då jag uttalar mitt hopp, att I skolen antaga detta förslag, i hvars framgång jag ser en ökad trygghet för samhällets lugna utveckling.
– Karl XV:s trontal den 24 oktober 1865.

Till ridderskapet och adelns talman (lantmarskalk) utsågs Gustaf Lagerbjelke. Prästeståndets talman var ärkebiskopen Henrik Reuterdahl, och dess vice talman var biskopen i Strängnäs, Thure Annerstedt. Borgarståndets talman var grosshandlaren Johan Gustaf Schwan, och dess vice talman var grosshandlaren Per Murén. Bondeståndets talman var Nils Larson i Tullus från Jämtland, och dess vice talman var Anders Eriksson i Nordkärr från Dalsland.

Den viktigaste frågan för 1865–1866 års riksdag var den om representationsreformen, som avskaffade ståndsriksdagen och införde tvåkammarriksdagen, vilken bestod till 1971.

Representationsreformen[redigera | redigera wikitext]

Sveriges förste statsminister Louis De Geer var arkitekten bakom övergången från ståndsriksdagen till en modern riksdag influerad av det brittiska parlamentet: en riksdag med två kammare och en konung som statschef. Utlösande faktor till omröstningen var att de Geer, själv adelsman, ställde kung Karl XV inför ultimatum att antingen skaffa fram en ny justitiestatsminister eller att skriva under förslaget att avskaffa ståndsriksdagen.

Innan ståndsriksdagen avskaffade sig självt genom beslut av de fyra stånden december 1865 föregicks beslutet av mycket stor debatt för och emot ett avskaffande. Den framväxande borgarklassen i städerna liksom de yrkesgrupper som stod utanför det som traditionellt utgjorde det borgerliga ståndet drev en intensiv kampanj för ett avskaffande. Även bondeståndet var för ett avskaffande av ståndsriksdagen. Motståndet kom från adligt och i viss mån även prästerligt håll, de senare röstade i regel efter adeln och skulle följa adelns utslag i frågan om ståndsriksdagens avskaffande. Det fanns en mental majoritet bland adeln för att avvisa förslaget, men folkmassor som hade samlats utanför Riddarhuspalatset den 7 december 1865 då omröstningen hölls och som var för ett avskaffande ledde till att flera adelsmän röstade för ett avskaffande framför att ta konsekvenserna av ett negativt utslag. I enlighet med tidigare löfte röstade prästerståndet senare för ett avskaffande av ståndsriksdagen.[1]

Riksdagens avslutande[redigera | redigera wikitext]

Riksdagen avslutades den 22 juni 1866, och Kungen sade i sitt avskedstal inför ständerna, som nu var samlade för sista gången;

Den fasta tillförsikt, hvarmed jag ser mot framtiden, förkväfver icke de känslor af rörelse, med hvilka jag ser eder för sista gången församlade på detta rum, där riksstånden så ofta hafva mött sin konung, och den förhindrar mig icke att med tacksamhet skåda tillbaka, på det tidskifte, som förflutit, på de betydelsefulla vändningar i fäderneslandets öde, i hvilka rikets ständer tagit del, på allt det goda och gagneliga, som af dem blifvit utfördt. Eftervärlden skall i troget minne förvara, huru I med högsint uppoffring hafva satt fäderneslandets kraf öfver alla andra afseenden. Den skall ock göra rättvisa åt tänkesättet hos dem, som ansett betänkligheterna mot det nya vara öfvervägande men som af sina farhågor endast känna sig manade att i fördubbladt mått uppbjuda sina krafter till fäderneslandets tjänst. Sådana tänkesätt utgöra en förökad borgen för mitt hopp, att svenska folket icke skall svika det förtroende, som konung och ständer vågat sätta till dess klokhet och sans, dess allvar, dess fosterlandskänsla. Låtom oss då, om än åsikterna varit olika, med eniga hjärtan sluta oss tillsammans för att i detta ögonblick nedkalla från den allsmäktige gifvaren af allt godt välsignelse öfver det verk, som besluten vid denna riksdag grundlagt.
– Karl XV:s avskedstal den 22 juni 1866.

[2]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ekman, Stig: Slutstriden om representationsreformen, Uppsala, 1966
  2. ^ de Geer, Louis (1906). ”Riksdagen år 1866.”. Minnen. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag. sid. 36 
  • Starbäck, Carl Georg; Bäckström, Per Olof (1886). Berättelser ur svenska historien. Bd 11. Oscar I. Carl XV. Oscar II.. Stockholm: Beijer. sid. 84–95 .