Sjöfartsverket
- Denna artikel handlar om Sjöfartsverket i Sverige. För Sjöfartsverket i Finland, se Sjöfartsverket (Finland).
| Sjöfartsverket | |
 Lotsning är ett av Sjöfartsverkets ansvarsområden. | |
| Departement | Näringsdepartementet |
|---|---|
| Ansvarigt statsråd | Catharina Elmsäter-Svärd (M) |
| Organisationstyp | Statlig förvaltningsmyndighet |
| Ledning | Enrådighetsmyndighet |
| Kommun | Norrköpings kommun |
| Län | Östergötlands län |
| Organisationsnr | 202100-0654 |
| Föregångare | Kungliga Sjöfartsstyrelsen 1956-1969 |
| Inrättad | 1 juli 1969 |
| Generaldirektör | Ann-Catrine Zetterdahl |
| Antal anställda | 1 168 |
| Webbplats | Sjofartsverket.se |
| Minister | Catharina Elmsäter-Svärd (M) |
Svenska Sjöfartsverket är den myndighet vars huvuduppgift det är att verka för goda förutsättningar för sjöfarten i Sverige och för svensk sjöfart. I detta ligger bland annat ansvar för farledshållning, lotsning, isbrytning, sjömätning, produktion av sjökort, sjötrafikinformation och för sjö- och flygräddning.[1] Verksamheten finansieras inte av skatter utan av avgifter på handelssjöfarten, varför verket benämns affärsverk.[2]
Historia
År 1950 tillsatte Sveriges regering en utredning med uppgift att undersöka hur statens resurser inom sjötransportväsendets område kunde utnyttjas på bästa sätt.[3] Dessa var vid detta tillfället utspridda över flera olika verk. Utredningens arbete ledde till att en ny sjöfartsadministration med namnet ”Kungliga Sjöfartsstyrelsen” bildades den första januari 1956.[3] De verk som sammanfördes och utgjorde verket var bland andra ”Kungliga Lotsverket” och Kungliga Sjökarteverket”. Vidare överfördes delar från ”Kungliga Väg-, och Vattenbyggnadsverket" samt statens isbrytarverksamhet, sjöåklagaren, sjötekniske konsulten och fartygsinspektionen till det nya verket.[3]
Från början var Kungliga Sjöfartsstyrelsen indelade i olika byråer enligt följande:[3]
- Nautiska byrån, med sektionerna Nautiska, Redaktionen för Ufs (Underrättelser för sjöfarten), Jordmagnetiska samt Statens isbrytardirektör.
- Fartygsbyrån, som var ansvarig för statens fartyg och båtar och för sjösäkerheten ombord på svenska fartyg. Den hade tre sektioner; Skeppsmätnings-, fartygsinspektions-, och driftsektion.
- Juridisk-sociala byrån, som behandlade bland annat ärenden om olyckor, utbildning och fartygsregistrering.
- Sjökartebyrån, som i princip fortsatte arbetapå samma sätt som då det tidigare var Sjökarteverket.
Myndighetens lokaler blev Göta Livgardesregementes gamla kaserner på Linnégatan 87 i Stockholm.[3] De räckte dock inte till för Sjökarteverket, varför de fick stanna i sina gamla lokaler på Skeppsholmen. Först 1965 flyttade hela myndigheten till en gemensam byggnad. Denna låg på Sehlstedtsgatan på Gärdet där verket låg till år 1975 då man flyttade till Norrköping. År 1969 skedde en stor omorganisering av verket. Flera byråer slogs ihop till en driftavdelning och sjöfartsinspektionen bildades.[3] Vidare fördes vissa verksamheter till andra myndigheter och verket bytte namn till ”Sjöfartsverket”.[3] År 1987 skedde nästa omorganisering då verket blev ett affärsverk och fick nya indelningar. I början av 2000-talet lades myndigheten ”Handelsflottans Kultur- och Fritidsråd” (HKF) ned och verksamheten övertogs av Sjöfartsverket. Detta innefattar bland annat Svenska sjömansbiblioteket.[4] Den första januari 2009 överfördes Sjöfartsinspektionen från Sjöfartsverket till den nya myndigheten Transportstyrelsen.[5]
Under hösten 2011 etablerade Sjöfartsverket och LFV en gemensam organisation för gemensamma servicefunktioner.
Generaldirektörer
- Jan-Olof Selén 2000-2009
- Noomi Eriksson 2010 (vikarierande)
- Ann-Catrine Zetterdahl 2010- (från 1 maj)
Uppdrag
Enligt regeringens instruktioner ska Sjöfartsverkets verksamhet bedrivas med huvudsaklig inriktning på handelssjöfarten, men hänsyn skall även tas till fritidsbåtstrafikens, fisket och marinens intressen.[6] I detta ligget bland annat att man skall främja en säker, miljöanpassad och effektiv sjöfart, ansvara för sjöräddningen samt bevaka den svenska sjöfartsnäringens konkurrenskraft samt att tillhandahålla nödvändig service till sjöfarten.[1]
Organisation
Sjöfartsverket leds av en styrelse som består av ordförande samt elva ordinarie ledamöter varav tre personalrepresentanter. Sjöfartsverket har sin centrala styrning i Norrköping. Den regionala organisationen är koncentrerad till den svenska kusten och de stora insjöarna. Affärsverksamheten är indelad i sex olika affärsområden. Längs med kusten finns nio lotsområden: Luleå, Gävle, Stockholm, Södertälje, Kalmar, Malmö, Göteborg, Marstrand och Vänern/kanalen. I Göteborg finns sjö- och flygräddningscentralen.
Sjöfartsverket leds av generaldirektör Ann-Catrine Zetterdahl. I ledningsgruppen för Sjöfartsverket ingår avdelningscheferna för ekonomi, affärer, marknad, samhälle, kommunikation, ledningsstöd, rederi, juridik och personal. [7]
Verksamhet
Farleder
Farledsarbetet innebär underhåll, utmärkning samt planering av farlederna på svenskt vatten. Detta innefattar bland annat sjömätning, muddring av farleder, drift och underhåll av bojar, prickar och 1000 fyrar med mera. Arbetet med att underhålla dessa utförs av Sjöfartsverkets personal från helikopter, arbetsfartyg och lotsbåtar. Ett av arbetsfartygen är M/S Baltica som levererades i februari 1982 till Sjöfartsverket.
För sjömätning använder man sig av två större fartyg och två mindre enheter. De mindre enheterna används vid mindre sjömätningsuppdrag samt vid kontroll av inrapporterade fel i sjökort.[8] För vissa sjömätningsuppdrag använder man sig även av externa leverantörer.[9]
Isbrytning
Sjöfartsverket ansvarar för isbrytningen runt Sveriges kuster. Verksamheten leds från isbrytarledningen i Norrköping, som fördelar isbrytare till arbetsområden, utfärdar restriktioner, följer upp det operativa läget och informerar sjöfartsintressenter om is- och trafikläge.[10] Sjöfartsverket äger fem isbrytare och har möjlighet att kalla in ytterligare tre.[11] Isbrytarnas besättningar är anställda av privata bemanningsföretag.
Sjögeografisk information
Den sjögeografiska informationen innefattar produktion och publicering av sjökort för svenska vatten.[12]
Underrättelser för sjöfarande, Ufs
Ufs[13], innehåller bland annat rättelser av sjökort, öppningstider, broar & kanaler, sjöfynd och andra uppgifter om förändringar och förhållanden till sjöss. Ufs finns både på Sjöfartsverkets webbplats och som tryckt veckotidning.
Lotsning
Sjöfartsverket tillhandahåller lotsning för sjöfarten, så att fartyg kan ta sig till/från hamnar samt genom svåra, farliga eller okända farvatten. Lotsbåtarna ägs av Sjöfartsverket och lotsarna är anställda av Sjöfartsverket.
Sjö- och flygräddning
Sjöfartsverket har ansvaret för att planera, leda och organisera den svenska sjö- och flygräddningstjänsten i svenskt territorialvatten, visst internationellt vatten och de tre största svenska insjöarna (Vänern, Vättern och Mälaren). Den operativa ledningen av sjö- och flygräddningsinsatser sker från sjö- och flygräddningscentralen i Göteborg.
Överföring av funktioner till Trafikverket
Den tredje september 2009 fattade regeringen beslut om att den del av Sjöfartsverket som omfattade verksamheter rörande långsiktig infrastrukturplanering och riksintressen den första april 2010 skulle slås ihop med dåvarande Banverket och Vägverket. Den nya myndigheten fick namnet Trafikverket.[14]
Källor
- ^ [a b] ”Verksamhet”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 2 januari 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/. Läst 24 november 2011.
- ^ ”Uppdrag och mål”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 30 juni 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Uppdrag--mal/. Läst 24 november 2011.
- ^ [a b c d e f g] ”Vill du veta mer...”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 10 juni 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/e-bibliotek/Historia/Vill-du-veta-mer/. Läst 24 november 2011.
- ^ ”Sjömansservice”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 3 mars 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Sjomansservice/. Läst 24 november 2011.
- ^ Sjöfartsverkets årsredovisning 2008, sid 28.
- ^ ”Förordning (2007:1161) med instruktion för Sjöfartsverket”. Svensk författningssamling. Sveriges Riksdag. 22 november 2007. http://www.riksdagen.se/Webbnav/index.aspx?nid=3911&bet=2007:1161. Läst 4 juli 2009.
- ^ ”Farleder”. Sjöfartsverket. 22 november 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Infrastruktur-amp-Sjotrafik/Farleder/. Läst 4 juli 2011.
- ^ ”Sjömätning”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 3 april 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Farleder/Sjomatning/. Läst 24 november 2011.
- ^ Sjöfartsverkets årsredovisning 2008, sid 17.
- ^ ”Isbrytning”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 25 februari 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Isbrytning/. Läst 24 november 2011.
- ^ Sjöfartsverkets årsredovisning 2008, sid 19.
- ^ ”Sjögeografisk information”. sjofartsverket.se. Sjöfartsverket. 27 maj 2011. http://www.sjofartsverket.se/sv/Om-oss/Verksamhet/Sjogeografisk-information/. Läst 24 november 2011.
- ^ Sjöfartsverket - Ufs
- ^ Ragnvald Paulsson (3 augusti 2009). ”Regeringsbeslut om ett nytt trafikverk”. sweden.gov.se. Regeringen. http://www.sweden.gov.se/sb/d/12137/a/130943. Läst 3 september 2009.