Skedstork

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Skedstork
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Eurasian Spoonbill.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Storkfåglar
Ciconiiformes
Familj Ibisar
Threskiornithidae
Släkte Platalea
Art Skedstork
P. leucorodia
Vetenskapligt namn
§ Platalea leucorodia
Auktor Linnaeus, 1758
Hitta fler artiklar om fåglar med

Skedstork (Platalea leucorodia) är en art i familjen ibisar med säregen platt skedformad näbb som gett fågeln dess namn.[2]

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Skedstorken är omisskännlig på nära håll med sin svarta spadlikt tillplattad näbb[3] med gul spets. Fjäderdräkten är vit och benen är mörka. I häckningsdräkt har den en yvig tofs och en gulbrun fläck på bröstet. I flykten skiljer den sig från vita hägrar genom att liksom storkar och andra ibisar flyga med utsträckt, ej indragen hals. Ungfågeln har skär näbb, skära ben och svarta spetsar på handpennorna.

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Fågeln födosöker på ett mycket typiskt sätt genom att hålla ner näbben i vattnet och svänga från sida till sida medan den vadar fram. Den lever av mollusker, småfisk och kräftdjur.

Skedstorken häckar i stora vassträsk med inslag av träd och buskar. Den bygger ett plattformslikande bo och lägger i snitt 3-4 ägg, men upp till 7 ägg har observerats. Den lägger en kull per häckningssäsong och äggen ruvas av båda föräldrar i 24-25 dagar. Paret som lever monogamt tar hand om ungarna i 45-50 dagar tills de är flygga.

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Skedstorken förekommer från Spanien och norra Afrika, så långt söderut som Sudan, Eritrea, Djibouti och Somalia, längs södra Eurasien och österut till Sri Lanka, Mongoliet och Kina. Den är till största delen och flyttfågel som flyttar söderut på vintern, men några fåglar kan stanna kvar i Europa under milda vintrar. Vintertid förekommer i Afrika den så långt söderut som Kap Verde, Senegal, Gambia, Mali, Chad, Etiopien och Kenya.

I Europa häckar skedstorken i bland annat Spanien, Ungern, Ukraina och Grekland.[4] Norr därom finns isolerade häckningsområden i bland annat Nederländerna och på Jylland i Danmark. Arten expanderar sitt häckningsområde norrut och blir allt vanligare i norra Europa. Från och till observeras arten i sydligaste Sveriges kustområden men det finns ingen konstaterad häckning.[5] Fågeln häckade vilt i England 1999 för första gången sedan 1668. Paret lyckades föda upp två ungar.[6]

Den delas upp i tre underarter:

Släktskap[redigera | redigera wikitext]

De sex skedstorksarterna i släktet Platalea med sina säregna näbbar ansågs tidigare utgöra en egen underfamilj i familjen ibisar. DNA-studier visar dock att skedstorkarna är närmare släkt med asiatiska och afrikanska ibisarter än vad de senare är släkt med amerikanska ibisarter.[7]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Skedstorkens populationsutveckling är visserligen okänd, men den har ett stort utbredningsområde och en förhållandevis stor population.[1] IUCN kategoriserar därför arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen uppskattas till 63.000-65.000 individer och i Europa tros det häcka 10.200-15.200 par.[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Birdlife International 2016 Platalea leucorodia Från: IUCN 2016. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2016.3 www.iucnredlist.org. Läst 2016-12-10.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2016) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2016 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-08-11
  3. ^ "skedstork". NE.se. Läst 27 januari 2014.
  4. ^ "Lepelaar". Vogelbescherming.nl. Läst 27 januari 2014. (nederländska)
  5. ^ Wirdheim, Anders (2013-07-04): "Skedstorksrekord i Danmark (och Sverige?)". Sofnet.se. Läst 27 januari 2014.
  6. ^ Davies, J. et. al (2001) Marine Monitoring Handbook. Joint Nature Conservation Committee, Peterborough, UK. ISBN 1-86107-5243
  7. ^ Krattinger, F. (2010), “Molecular Phylogeny of Threskiornithidae”, Masters thesis, University of Fribourg.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]