Sten Lindroth

Från Wikipedia
Sten Lindroth
Född28 december 1914[1][2]
Lunds stadsförsamling[1][3], Sverige
Död1 september 1980[1][2] (65 år)
Uppsala domkyrkoförsamling[1], Sverige
BegravdUppsala gamla kyrkogård[4]
kartor
Medborgare iSverige[5]
Utbildad vidUppsala universitet[1][3]
SysselsättningIdé- och lärdomshistoriker[1]
Befattning
Stol nummer 12 i Svenska Akademien (1968–1980)[6]
ArbetsgivareUppsala universitet
STORA (1944–1954)
MakaGunvor Brinck-Lindroth
(g. 1966–1972)[7]
FöräldrarHjalmar Lindroth[3]
SläktingarCarl H. Lindroth (syskon)[1]
Arne Lindroth (syskon)
Redigera Wikidata
Gravvård på Uppsala gamla kyrkogård.

Sten Hjalmar Lindroth, född 28 december 1914 i Lund, död 1 september 1980 i Uppsala, var en svensk idéhistoriker. Han var professor i idé- och lärdomshistoria samt ledamot av Svenska Akademien, stol nr 12.

Liv och verk[redigera | redigera wikitext]

Sten Lindroth var son till professor Hjalmar Lindroth och dennes hustru Stina Hildebrand född i den borgliga släkten Hildebrand. Hans bror Carl H. Lindroth var entomolog och brodern Arne Lindroth ekolog. | Lindroth växte upp i Göteborg, där hans far var professor. Han tog studenten vid Göteborgs högre latinläroverk 1933 och inskrevs vid Uppsala universitet och Göteborgs nation samma år. Efter filosofie kandidatexamen 1936 och filosofie licentiatexamen 1940 disputerade han 1943 med avhandlingen Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt samt promoverades 1944 till filosofie doktor. Under studentåren var Lindroth aktiv i Juvenalorden och den liberala studentföreningen Verdandi.

På avhandlingen utnämndes Lindroth 1943 till docent i idé- och lärdomshistoria. Det följande decenniet ägnade han åt vetenskapshistorien. 1944-54 var han anställd av Stora Kopparbergs Bergslags AB, Falun, som historisk medarbetare, vilket resulterade i den stora historiken över detta gruvföretag. Samtidigt publicerade han vetenskapliga artiklar om bland andra Christopher Polhem, Adam Afzelius och Urban Hiärne och upprätthöll från 1952, då han blev extra ordinarie docent, undervisningen i idéhistoria vid Uppsala universitet. Lindroth var den självklare efterträdaren på den idéhistoriska professuren, när hans lärare Johan Nordström gick i pension 1957.

Som professor skrev han bland annat Vetenskapsakademiens historia (1967). I sitt sista verk, den ofullbordade Svensk lärdomshistoria i fyra delar (1975–1981), hann han sammanfatta sitt unika vetande om vår vetenskapliga kultur från medeltiden fram till och med gustavianska tiden. Han skrev även många kortare essäer i lärdomshistoriska ämnen, samlade i Fru Lusta och Fru Dygd (1957), Löjtnant Åhls äventyr (1967) och Epoker och människor (1972). I Svenskt biografiskt lexikon medverkade han med en rad artiklar. Lindroth introducerade även svensk idéhistoria för en internationell publik genom utgivandet av Swedish men of science 1650–1950 (1952).

Lindroth var 1950-80 redaktör för Lärdomshistoriska samfundets årsskrift Lychnos. Där skrev han i årgång 1965–66 en uppmärksammad artikel "Linné i legend och verklighet", vilken medförde ett paradigmnskifte i Linnéforskningen, när han ville göra upp med den idealiserade bilden av Blomsterkungen.[8]

Han invaldes i flera vetenskapliga och vittra sammanslutningar, bland andra Kungliga Vetenskapssamhället i Uppsala 1955, Kungliga Humanistiska Vetenskapssamfundet i Uppsala 1958, Kungliga Samfundet för utgivande av handskrifter rörande Skandinaviens historia 1958, Kungliga Vitterhetsakademien 1959, Kungliga Vetenskapsakademien 1966, Svenska Akademien 1968 och Kungliga Fysiografiska Samfunde i Lund. Han var från 1953 korresponderande ledamot av Académie internationelle d'histoire des sciences i Paris och bevistade flera internationella vetenskapshistoriska konferenser.

På 60-årsdagen 1974 tillägnades han en festskrift, Vetenskapens träd.[9]

För Sten Lindroth var den goda litterära stilen ett arbetsredskap, och den historiska empirin utgjorde för honom den självklara utgångspunkten.[10]

Sten Lindroth har i efterhand fått en viss uppmärksamhet för att han 1957 avvisade ett avhandlingsutkast av Michel Foucault. Men, som Foucault själv skrev, så var detta ”ett första utkast” med en ”odräglig” stil.[11] Avhandlingen utkom fyra år senare i Frankrike.

Sten Lindroth var gift 1.) 1941 med biblioteksassistenten Gunilla Kollberg (1918–1961), 2.) 1966(–1974) med entomologen Gunvor Brinck-Lindroth, f. Persson (1925–2013).

Sten Lindroth ligger begravd på Uppsala gamla kyrkogård. Bland Lindroths tidigare elever märks professor Karin Johannisson.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Sten Lindroths omfattande produktion finns förtecknad i Uppsala universitets matrikel 1937-1950, Uppsala 1953, s. 348f (för åren 1936-52), Uppsala universitets matrikel 1951-1960, Uppsala 1975, s. 361f (för åren 1951-64), och i Svenskt biografiskt lexikon, bd 23, s. 586f (för åren 1964-80). Efterlämnade brev och anteckningar finns i Uppsala universitetsbibliotek.

Större enskilda studier:

  • Paracelsismen i Sverige till 1600-talets mitt, (Lychnos-Bibliotek. 7) Uppsala, 1943.
  • Charles Darwin, Stockholm: Lindfors förlag, 1946 (ny, översedd och omarb. utg. Stockholm: Aldus/Bonnier, 1963).
  • Gruvbrytning och kopparhantering vid Stora Kopparberget intill 1800-talets början, (2 bd) Uppsala: Almqvist & Wiksell, 1955.
  • Fru Lusta och Fru Dygd. Studier och porträtt, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1957.
  • Löjtnant Åhls äventyr. Svenska studier och gestalter, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1967.
  • Kungl. Svenska Vetenskapsakademiens historia 1739-1818, (2 delar i tre band) Stockholm: Kungl. Vetenskapsakademien, 1967.
  • Epoker och människor. Idéhistoriska uppsatser, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1972.
  • Svensk lärdomshistoria, (4 delar) Stockholm: Norstedt, 1975-81.
  • Uppsala universitet 1477-1977, Uppsala: Uppsala universitet (distr. Almqvist & Wiksells), 1976.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Ledamotskap i akademier och lärda samfund[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g] Sten H Lindroth, Svenskt biografiskt lexikon, läs online.[källa från Wikidata]
  2. ^ [a b] Bibliothèque nationale de France, BnF Catalogue général : öppen dataplattform, Sten Lindroth, licens: öppen licens.[källa från Wikidata]
  3. ^ [a b c] Sten Hjalmar Lindroth, läst: 27 februari 2018.[källa från Wikidata]
  4. ^ Lindroth, Sten Hjalmar, Svenskagravar.se, läs online, läst: 26 juli 2020.[källa från Wikidata]
  5. ^ Libris, 15 oktober 2012, läs online, läst: 24 augusti 2018.[källa från Wikidata]
  6. ^ läst: 20 juli 2020.[källa från Wikidata]
  7. ^ Gunvor Margareta Brinck-Lindroth 1925-10-31 — 2013-01-16 Forskare, entomolog, läst: 23 juni 2021.[källa från Wikidata]
  8. ^ Lindroth tryckte därefter om artikeln i sin bok Löjtnant Åhls äventyr. Svenska studier och gestalter, 1967.
  9. ^ Vetenskapens träd. Idéhistoriska studier tillägnade Sten Lindroth. 28.XII.1974, Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1974.
  10. ^ Se Gunnar Erikssons karaktäristik i artikeln "Sten Lindroth (1914–1980)", Lychnos 1979–80, s. xix ff.
  11. ^ Didier Eribon, Michel Foucault (1926–1984), Kungshult: Brutus Östlings förlag/Symposion, 1991, s. 190. Jfr Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria under tusen år. Del II. 1809-2000, Stockholm: Natur & Kultur, 2000, s. 364f.

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Matrikel över ledamöter av Kungl. Vitterhetsakademien och Kungl. Vitterhets historie och antikvitets akademien, Stockholm 1992, s. 200 (förtecknar minnesord, etc.). ISBN 91-7402-227-X
  • Gunnar Eriksson, "Sten Lindroth 1914-1980", Lychnos, 1979-80, s. xi-xxiv.
  • Werner Aspenström, "Sten Lindroth. Inträdestal i Svenska Akademien", Svenska Akademiens handlingar, 89, Stockholm 1981, s. 13-32. ISBN 91-1-813381-9.
  • Nils Andersson & Henrick Björck (red.), Vad är idéhistoria? Perspektiv på ämnets identitet under sextio år, Stockholm/Stehag: Brutus Östlings förlag Sumposion, 1994. ISBN 91-7139-217-3
  • Didier Eribon, Michel Foucault (1926-1984), Kungshult: Brutus Östlings förlag/Symposion, 1991, s.189-193. ISBN 91-7139-010-3
  • Tore Frängsmyr, Svensk idéhistoria under tusen år. Del II. 1809-2000, Stockholm: Natur & Kultur, 2000, s. 361-65. ISBN 91-27-08105-2

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Företrädare:
Nils Gösta Sandblad 		Inspektor för Göteborgs nation
1963-1972 		Efterträdare:
Martin H:son Holmdahl


v • r
Ledamöter av Svenska Akademien, stol 12
Elis Schröderheim (1786) · Isac Reinhold Blom (1797) · Gustaf Fredrik Wirsén (1827) · Bernhard von Beskow (1828) · Carl Gustaf Strandberg (1869) · Anders Anderson (1875) · Adolf Erik Nordenskiöld (1893) · Gustaf Retzius (1902) · Adolf Noreen (1919) · Bo Bergman (1925) · Sten Lindroth (1968) · Werner Aspenström (1981) · Per Wästberg (1997)
Lista över ledamöter
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Sten_Lindroth&oldid=52635067”