Svart stork

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Svart stork
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Ciconia nigra 1 (Marek Szczepanek).jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningStorkfåglar
Ciconiiformes
FamiljStorkar
Ciconiidae
SläkteEgentliga storkar
Ciconia
ArtSvart stork
C. nigra
Vetenskapligt namn
§ Ciconia nigra
AuktorLinné, 1758
Utbredning
Ciconia nigra distr.png
Utbredningsområde
Orange:Häckningsområde
Blå:Vinterkvarter Grön:Stannfågel
Hitta fler artiklar om fåglar med
Europeiska flyttningsvägar. Rött streck = flyttningsgräns; brandgula pilar = västliga flyttstråk; gula pilar = östliga flyttstråk; blått = vinterkvarter.

Svart stork (Ciconia nigra) är en fågel i familjen storkar med spridd men lokal utbredning i Europa, Asien och södra Afrika.[2] Den är mer skogslevande och tillbakadragen än sin nära släkting vit stork.

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Svart stork är en medelstor mörk stork. Med en längd på 90–105 centimeter och en vingbredd på 175–202 centimeter är den något mindre än vit stork som den annars liknar i form och rörelser, i sin svartvita dräkt och med sina röda ben och röda näbb. På nära håll skiljs de lätt åt genom den svarta storkens svarta metallglänsande ovansida och svarta bröst. I flykten syns också att den har enbart en vit triangel i armhålan på den i övrigt svarta vingen (vit stork har vita täckare och svarta vingpennor). Till skillnad från vit stork klapprar den sällan med näbben. Däremot hörs filande ramsor vid boet eller ett ormvråkslikt jamande.[3]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Fågeln förekommer i östra Europa och Asien. Några isolerade populationer finns i sydvästra Spanien och i södra Afrika. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar som övervintrar i subtropiska och tropiska områden i Afrika, Indien och Sydostasien. Populationerna i Spanien och södra Afrika är stannfåglar. Trots dessa stannfågelpopulationer räknas arten som monotypisk och delas inte upp i underarter.

Förekomst i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Fram till mitten av 1800-talet häckade den sparsamt i södra och mellersta Sverige när populationen minskade drastiskt. Man konstaterade några enstaka häckningar under 1940- och 1950-talet men sedan var den försvunnen fram till 1992 då man konstaterade två häckande par, ett i Skåne och ett i Västergötland. Artens häckningsstatus i Sverige är idag osäker. I Artdatabankens rödlista från 2015 kategoriseras den som nationellt utdöd (RE).[4]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Häckning[redigera | redigera wikitext]

Svart stork är mer skogsbunden än vit stork. Den häckar i Europa helst i gammal blandskog med kärr, myrar och åar där den för ett tillbakadraget liv och undgår ofta upptäckt trots sin storlek och sitt karakteristiska utseende.

Det stora 1,5 meter breda kvistboet placeras högt i en trädkrona. Boet återanvänds år efter år. I Sydkorea finns ett bo som kan ha använts av arten i över 400 år.[5]

Bo med svart stork i Ukraina.

I framför allt Afrika men också på Iberiska halvön häckar den istället framför allt på klippavsatser i floddalar, ofta i närheten av gåsgam eller kapgam. Den lägger i snitt tre till fyra ägg som ruvas i 32–39 dagar. Ungarna är flygga efter 63–71 dagar.[5]

Efter häckningen flyttar de östeuropeiska och asiatiska populationerna, i Europa en månad tidigare än vit stork. Den återvänder till häckningsplatsen i maj.[3]

Föda[redigera | redigera wikitext]

Svart stork lever huvudsakligen av fisk som nissöga och gädda, men intar även groddjur, insekter, sniglar, krabbor samt små reptiler, däggdjur och fåglar. Den födsöker genom att spana stillastående efter bytet på grunt vatten för att blixtsnabbt fånga det med näbben. I Portugal har den också rapporterats använda skuggning som fiskteknik, på samma sätt som svarthägern.[5]

Svart stork och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Artens tillbakagång i Europa skedde parallellt med effektiviseringen av skogs- och jordbruk som tog fart i mitten av 1800-talet. På många platser i Europa där den tidigare var vanlig är den idag försvunnen eller ovanlig som häckfågel. I exempelvis Sverige kategoriseras den som nationellt utdöd.[4] Världspopulationen har dock en mycket stor utbredning och omfattar uppskattningsvis mellan 32 000 och 44 000 individer, vilket gör att av IUCNs hotkriterier lategoriseras som livskraftig (LC).[1] I ett område från Estland till Polen uppskattar man att det finns omkring 3 000 par och att populationen växer.[6]

Namn[redigera | redigera wikitext]

I Sverige har den kallats för odensvala eller odinsvala.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] BirdLife International 2012 Ciconia nigra Från: IUCN 2013. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2013.1 www.iucnredlist.org. Läst 6 januari 2014.
  2. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2017) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2017 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2017-08-11
  3. ^ [a b] Svensson, Lars; Peter J. Grant, Killian Mullarney, Dan Zetterström (2009). Fågelguiden: Europas och Medelhavsområdets fåglar i fält (andra upplagan). Stockholm: Bonnier Fakta. sid. 84. ISBN 978-91-7424-039-9 
  4. ^ [a b] Artdatabankens rödlista 2015
  5. ^ [a b c] Elliott, A., Christie, D.A., Garcia, E.F.J. & Boesman, P. (2018). Black Stork (Ciconia nigra). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/52739 6 januari 2018).
  6. ^ Världsnaturfonden, Svart Stork, http://www.wwf.se/

Källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]