Syntmusik

Från Wikipedia

Syntmusik, eller helt kort synt (ibland även synthmusik respektive synth) definieras vanligen som en populärmusikalisk inriktning av elektronisk musik. Begreppet används ofta om den syntpop som blommade upp och riktade sig till en bred publik under 1980-talet i och med att musikbranschen fick möjligheten att använda digitala verktyg för att programmera instrument och skapa nya ljud. Musiken skapas med hjälp av synthesizers, trummaskiner, och har från 1980-talet och framåt allt mer mixats med hjälp av musikredigeringsprogram i datorer.

Syntmusikens rötter[redigera | redigera wikitext]

Syntmusikens rötter finns framförallt i 1960-talets experimentella tendenser inom populärmusiken – experiment som inte sällan var direkt inspirerade av den avantgardistiska elektronmusiken (Karlheinz Stockhausen var en viktig inspirationskälla för många popgrupper och finns till exempel avbildad på omslaget till Beatles LP Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band). Pink Floyds utveckling under åren 1968 - 1969 (A Saucerful of Secrets, Ummagumma och Meddle) med sina långa, meditativa klangmattor, utgjorde en stark impuls för tyska grupper som bildades vid denna tid, till exempel Tangerine Dream och Kraftwerk. Båda dessa grupper var dessutom inspirerade av den tyska avantgardistiska elektronmusiken och även, som i Kraftwerks fall, av äldre modernistiska strömningar som futurism och Bauhaus-estetik, impulser som de omsatte i en populärmusikalisk kontext. Verk som Autobahn och Trans-Europa Express kan uppfattas som futurism i en ny, dansvänlig form. Denna specifika tyska stil (Tangerine Dream, Kraftwerk, Can, Faust med flera) kallas vanligen Krautrock, men kan också uppfattas som en del i det större fältet syntmusik. En tysk musikskapare som i detta sammanhang också skall nämnas är Klaus Schulze.

Fransmannen Jean Michel Jarres försök att skilja sig från den tidigare vanliga minimalistiska elektroniska musiken och skapa mer orkestrala stycken resulterade i ett genombrott 1976 med LP-albumet Oxygène (engelsk titel: Oxygene), som blev en stor succé i Europa och USA med en andraplats på Storbritanniens topplista. Ett av de unika dragen för detta album och uppföljaren, 1978 års Équinoxe (engelsk titel: Equinoxe) var att musikstyckena inte var skarpt avgränsade utan flöt in i varandra. Jarre använde sig av instrument såsom Moog, ARP, VCS och andra liknande syntar. År 1979 höll Jarre höll sin första elektroniska utomhuskonsert, i Place de la Concorde i Paris. Med denna konsert han fick en plats i Guinness rekordbok med en jättepublik som uppskattats till över en miljon. Andra liknande artister som fick ett genombrott under sent 1970-tal med en meditativ och lättillgänglig form av syntmusik som interagerade med den då populära new age-musiken var Vangelis, Gandalf, Ralph Lundsten, Kitaro, med flera.

Elektronisk musik utvecklas till syntmusik[redigera | redigera wikitext]

Robert Moogs skapande av Moog-synthesizern gjorde elektronisk musik vanlig inom populärmusiken på 1970-talet. Kraftwerk utvecklade en poporienterad elektronisk musik på album som Trans Europe Express 1977 och The Man Machine 1978. David Bowie samarbetade med Brian Eno med ett elektroniskt sound på albumen Heroes och Low. Giorgio Moroder skapade ett stilbildande elektroniskt sound inom discomusiken. År 1979 hjälpte den brittiska artisten Gary Numan till att göra syntmusiken populär hos en bredare publik med sin listetta Cars från albumet The Pleasure Principle. Syntpop blev kommersiellt stort i början av 1980-talet med band som Depeche Mode, The Human League, Orchestral Manoeuvres in the Dark, Soft Cell, Simple Minds, Japan, Heaven 17 och New Order.[1]

Ur den populära elektroniska musiken i slutet av 1970-talet delades syntmusiken snart upp i flera grenar: syntpop med grupper som Alphaville och Depeche Mode eller det svenska elektroniska popbandet Page, "råsynt" eller Electronic Body Music (EBM) och Industri med grupper som Front 242, Front Line Assembly eller Skinny Puppy. Andra exempel på "syntband" är Illustration, tyska Neu Electrikk, D.A.F. och svenska Covenant. Artister som Howard Jones och Nik Kershaw gjorde sig också namn.

Modern syntmusik[redigera | redigera wikitext]

I dag produceras en mycket stor andel av popmusiken mer eller mindre med hjälp av synthesizers, trummaskiner och datorer och vad som är syntmusik och vad som inte är syntmusik blir betydligt svårare att definiera. Kylie Minogue, Madonna och Gwen Stefani är exempel på popartister som anammat en "syntig" ljudbild men som knappast kan räknas som syntmusik per se. Ett exempel som kan nämnas som syntare av senare datum var möjligtvis svenska The Knife. De var fram till sin upplösning 2014 elektroniska och estetiska i sin musikstil. Det är dock få större kommersiella band som kan räknas in i denna genre idag. Depeche Mode som var några av syntens förgrundsgestalter kan knappast kallas för renoldlad synt längre.

Syntare och syntmode[redigera | redigera wikitext]

Syntmusiken är grunden i synt-subkulturen. Anhängarna kallades från början av media gärna för syntare (även i varianten synthare). Det epitetet höll i sig och anammades av de som tog till sig "musikformen", dock endast i Sverige. Benämningen lever kvar än i dag. Den klädstil som kännetecknar de som idag kallar sig syntare kan snarare sägas vara flera. Så har det även varit sedan början av 1980-talet, då klädstilen växte fram. Gemensamt för de olika klädaspekterna från syntmodet kan dock sägas vara kläder som på olika sätt alluderar till dels Tyskland, och dels till en städad form av politisk inkorrekthet.

Stilbildande för en aspekt av syntmodet kan sägas vara Kraftwerk, då framförallt bärandet av kostym, något som bandet gjorde åren strax före 1980. Det som skämtsamt kom att kallas för Kraftwerkuniform bland syntare är kombinationen gråa kostymbyxor, röd skjorta och svart slips, en kombination som populariserades av bandet genom omslaget till The Man Machine.

En annan aspekt av syntmodet från samma tid är det totalitära klädmodet – iklädandet av en uniformsliknande beklädnad. Det intellektuella bränslet till uniformskläder hämtades dels från industriband som Throbbing Gristle och Nitzer Ebb, men även i någon mån från New romantic-vågen i början av 1980-talet, som utmärktes av en nyupptäckt vurm för traditionalitet, borgerlighet och burlesk dekadens. Denna inställning, överfört till syntkulturens fundamentalt betingade tycke för maskiner, rationalitet och teknik, kan sägas ha hybridiserat fram syntmodet såsom vi känner det idag – militära uniformer och rationella kostymer. I så mån kan syntkulturen även sägas ursprungligen ha varit en maskulinitetsdyrkande kultur.

I samband med att syntkulturen växte sig populär under åttiotalets första år, kom också ryktet i spinn att syntare var salongsnazister. Detta togs fasta på i populärkulturen, exempelvis i Staffan Hildebrands film G - som i gemenskap, där bandet Reeperbahn under pseudonymen Nürnberg 47 uppträdde på den fiktiva klubben G iklädda nazistuniformer. Snarare än att se syntkulturen som en plantskola för nazism, har dock röster[vilka?] höjs om att syntkulturen bör ses som en reaktion framförallt mot amerikanisering och mot förljugen borgerlig moral.

Under 1980-talet formade (främst) ungdomar som lyssnade på hårdrock (hårdrockare) och de som lyssnade på syntdominerad musik varsin subkultur – se Rockmusik under 1980-talet.

Musiker[redigera | redigera wikitext]

Exempel på så kallad syntmusik är Kraftwerk, New Order, Jean Michel Jarre, Vangelis, Mike Oldfield, Tangerine Dream, Depeche Mode, Klaus Schulze, Space, Covenant och Apoptygma Berzerk.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ A Brief History of Synthpop Arkiverad 28 mars 2019 hämtat från the Wayback Machine. Bulletmusic

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]