Torv

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Uppslagsordet ”torvmosse” leder hit. För mossen, se mosse.
Torvbrytning i Tyskland

Torv består av växtdelar i mossar och kärr, som på grund av brist på syre endast delvis förmultnat.

Allmän beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Torvtäkt i Frankrike

I mer vidsträckt mening är torv en jordart – torvmossejordart – som huvudsakligen består av växtrester som på grund av hämmat eller hindrat lufttillträde mer eller mindre undgått nedbrytning. I de flesta fall avses emellertid endast vissa slag av torvmossejordarter, nämligen sådana som består av växtdelar som avlagrats på växtplatsen, och där bevarats. Den egentliga torvens huvudmassa har alltså inte samlats ihop genom transport med vatten. Den är alltså en sedentär (stillastående) bildning, och inte ett sediment (som annars är fallet med många andra vegetabiliska jordarter, till exempel gyttja och vissa dyarter).

I torven finns mer eller mindre rikligt bevarade, igenkännliga, rester (frön, pollen, blad och liknande) av såväl avlagringsplatsens som i viss mån även omgivningens växtlighet. Därför har torvlagringarna bland annat givit oss grundstommen till kunskapen om vegetationens utvecklingshistoria (se vidare pollenanalys).

Användning[redigera | redigera wikitext]

Bränsle[redigera | redigera wikitext]

Det finns olika torvarter beroende på vilket växtslag som dominerade på platsen när torvmaterialet bildades. Den ofullständiga nedbrytningen gör att en stor del av energiinnehållet i det biologiska materialet finns kvar, varför torv kan användas som bränsle. Värmevärdet är 20–22 MJ/kg, jämförbart med brunkol. Flera egenskaper nedsätter dock dess värde. Färsk torv har mycket hög vattenhalt och måste därför torkas före förbränningen. Dessutom ger torv väldigt mycket aska, som har låg smältpunkt och innehåller kemiska beståndsdelar som vid förbrännig är korrossiva och skadliga för miljön. Förbränningen sker långsamt, askan innehåller mycket som är oförbränt och glöder länge efteråt. (Det kan till och med brinna under marken och ta eld igen efter vintern, förutsatt att det finns syretillförsel.) Öppen torveld är illaluktande på grund av de sura beståndsdelarna. Som bränsle används torv i större utsträckning endast i vissa regioner, främst Skandinavien, de brittiska öarna och Baltikum, där tillgången är särskilt riklig.

Alholmens biokraftverk i Jakobstad.
Land Energiförbrukning
av torv [toe/år]
Andel torv
vid bränsleförbrukning
Finland ca. 2000 7 %
Irland ca. 800 5 %
Sverige ca. 350 0,7 %
Estland ca. 100 1,7 %
Litauen ca. 65 ca. 0,3 %
Lettland ca. 20 ca. 0,5 % (starkt avtagande)
1 ktoe = 106 toe = 11,6 GWh = cirka 3500–4000 t torv.[1]
Anmärkning: Användningen av torv i ovannämnda länder skiljer sig mycket från varandra. I Finland, Irland och Sverige bränns merparten i större kraft- och värmeverk, i de baltiska staterna i små anläggningar.

Utsläpp av koldioxid från torvförbränning rapporteras till FN som fossila och när torv eldas i stora kraftvärmeverk för energiproduktion inom EU måste de inneha utsläppsrätter. Koldioxid från torvförbränning är en växthusgas som påverkar klimatet.[2]

Odling[redigera | redigera wikitext]

Jordförbättring är ett användningsområde för torv.
Torv kan användas som strö för hästar och kor.

Torv används också som planteringsjord och jordförbättringsmedel. Det sänker pH-värdet, vilket är bra för kalkskyende växter, och det binder vatten utan att dränka rötterna. Det kan också lagra näringsämnen, även om det inte är självt är fruktbart. Miljövänner[vem?] är dock kritiska till bruket av torv i privata trädgårdar. Dessa förbrukar årligen 2,3 miljoner kubikmeter torv. Utan föregående neutralisering och gödning förbättrar torven visserligen ventilationen i jorden, men försämrar jordkvaliteten på grund av sin näringsfattigdom och surhet. Man[vem?] rekommenderar att torven före användningen behandlas termiskt (dvs värmebehandlas, till exempel genom vattenånga) för att ta kål på sjukdomsalstrare, skadedjur och ogräs och göra blockerad[förtydliga] näring tillgänglig för plantorna. Det finns ersättningar för torv som tillverkas av bark och träavfall och har samma jordförbättrande egenskaper men inte försurar jorden. I många fall är vanlig kompost det bästa medlet för jordförbättring.

Torv används också som strö för djur (oftast kor och hästar) där den fuktuppsugande förmågan för djurens urin kommer väl till pass. Torv är i detta hänseende överlägset halm. Som strö används kvaliteten riven torv. Både fibertorv och torvströ används dessutom inom akvaristiken, bland annat som filtermaterial.

Hälsa[redigera | redigera wikitext]

Torvbaserad lera[förtydliga] används i hälsosyfte.

Torv används inom medicin och spa, framför allt som gyttjebad, lerintäckning och även lerbastu. Terapeutisk användning förekom redan i Babylonien och Romerska riket och i hälsokliniker i Europa sedan början av 1800-talet. I modern medicinsk och balneologisk vetenskap anser man[vem?] att polymerer i humussyror har potential att bli mycket effektiva mediciner.[3] Som badtorv används sorter som har ett ringa antal skadliga mikroorganismer. De humussyror som torven innehåller är bra för det endokrina systemet och förbättrar blodomloppet, särskilt i kombination med värmebehandling. Men terapeutiska effekter har också kunnat konstateras utan uppvärmning, varför torven torde ha en självständig roll[förtydliga] i kemiska och biokemiska processer.[3] De milda humussyror som är rikligare i svart torv än i vit har en särskilt gynnsam egenskap. De ger ett bättre blodomlopp i huden och gör den mjukare.[källa behövs]

Byggande[redigera | redigera wikitext]

I äldre hus har traditionellt torv (klumptorv från mossens övre del med låg humifieringsgrad), eller helst oförmultnad tuvull, använts för fyllning i väggar, bjälklag och isolering av ackumulatorer. Torv har lågt pH, och för att neutralisera detta har ofta tillsatts ca 5 % kalciumhydroxid (släckt kalk), vilket ansetts ha avskräckande effekt på råttor, möss och vägglöss. I bjälklag har torv större ångtransportförmåga för ventilation än modernare material såsom mineralull och dylikt, samt bättre dämpning av stegljud. Torv vinner även i jämförelse med kutterspån. Nackdel för torv är att den till skillnad mot mineralull etc är brännbar och att den med tiden packar sig. I väggar bör man därför om möjligt efter några år uppifrån fylla på med mer torv.

Ibland har man förbättrat värmeisolation och fukttransport i betonggrunder genom att under gjutningen sticka ner skivor av sammanpressad torv i betongen innan denna ännu har stelnat. Dimensioneringen av sådana väggar måste naturligtvis göras med hänsyn till att torvskivans bärande förmåga är så gott som försumbar jämfört med betongens.

I så kallad torpargrund har torv använts till mullbänkar i syfte att hålla torrt under stugan.

Vid byggande av vägar, järnvägar och hus är torv en svår olägenhet eftersom den sjunker ihop mycket även under liten belastning.

I kristider har försök gjorts att använda torv som spånadsämne, men de har inte varit särskilt framgångsrika.

Torv förekommer främst i Europa, Nordamerika och norra Asien, i synnerhet i Ryssland, Irland, Skottland, norra Tyskland, Skandinavien och Estland.

Torvbildning[redigera | redigera wikitext]

Torvmark.

Torv bildas när växtmaterial på grund av surhet och brist på syre hindras från att brytas ned helt och hållet. Det består huvudsakligen av våtmarksvegetation: främst myrväxter som mossor, halvgräs och buskar. Allt efter som den ackumuleras kan torven uppta vatten, och våtare förhållanden skapas långsamt och våtmarken breder ut sig. Först uppstår näringsrika kärr med kärrtorv. Under lämpliga förhållanden avskiljs ytvattnet genom avlagringar från det stillastående grundvattnet. Kärrvattnet får ett lågt pH-värde (3,4-3,7), knappt några näringsämnen och endast lite syre frigörs så att aerob och anaerob nedbrytning av växtstoff hämmas. Fattigkärrets flora är anpassad för dessa förhållanden, och dess avlagringar bildar fattigkärret.

Vid torvbildningen genomgår växtdelarna vissa kemiska processer – vanligen gemensamt betecknade som humifiering – som innebär att växtsubstansen avger en del av sitt syre och väte, så att kolhalten ökas. Om dessa processer fortgår under längre geologiska tidsrymder, övergår torven i ännu mer kolhaltiga bildningar: brunkol och stenkol.

Man har i vissa kollager identifierat flera av de jordarter som bygger upp de nutida torvmossarna. Men i dessa, som bildats under den geologiskt mycket korta tidsrymden efter den senaste istiden, spelar dessa långsamt verkande processer en mycket underordnad roll. Uppkomsten av sumpgas i vissa torvlager visar dock att förvandlingen alltjämt fortgår. Torv bildas med en hastighet av cirka en millimeter per år.[4]

De svenska torvmossarnas jordarter har nästan helt och hållet präglats av de förhållanden som rått på platsen där de avlagrats.

Råtorven innehåller ungefär 90 % vatten, medan den i torkat tillstånd innehåller cirka 60 % kol och då kan användas som bränsle.

Orsaker till olika egenskaper hos torv[redigera | redigera wikitext]

Tillgången till syre vid förtorvningen, som påverkas bland annat av fuktighet, är en av de faktorer som inverkar på torvens egenskaper. Här en torvmosse i Glastonbury Heath, England.

Deras humifieringsgrad, även kallad huminositet, beror alltså i hög grad på hur långt växtdelarna brutits ned under själva avlagrandet, det vill säga innan växtdelarna sammanpackats till verklig torv. Om lufttillträdet är rikligt vid förtorvningen så uppkommer höghumifierade torvtyper. Om lufttillträdet har förhindras, till exempel genom att de torvbildande växtdelarna varit vattenbetäckta, finner man vanligen obetydligt nedbrutna växtdelar. Hög huminositet kan dock uppkomma också i fuktigt bildade torvtyper, genom att dysubstans utfälls under torvbildningen.

Avlagringsplatsens beskaffenhet bestämmer också torvens övriga egenskaper: dess botaniska sammansättning, dess halt av olika mineralämnen och kväve och så vidare. De naturliga torvtyperna kan indelas efter vilken typ av växtlighet de bildats ur, deras modersamhälle. Allteftersom detta varit en kärr- eller högmossvegetation, ett komplex av sjöväxter eller ett skogsbestånd, kan man urskilja kärrtorv, mosstorv, sjötorv och skogstorv.

Den egenskap hos avlagringsplatsen som utöver markfuktigheten framför allt präglar respektive torvtyp är tillgången på olika mineraliska näringsämnen. Om den är hög uppstår mer eller mindre askrika, ofta kalkrika och dessutom ganska ofta kväverika torvtyper, till exempel vissa kärrtorvstyper. Om näringstillgången är låg, bildas exempelvis den på mineralämnen vanligen fattiga vitmosstorven. Vitmosstorv bildas framför allt i högmossar och en av dess mera konstanta egenskaper är dess låga askhalt. Dess beskaffenhet och användbarhet växlar med den starkt varierande humifieringsgraden.

Vid låg huminositet ger vitmossornas i torven bevarade anatomiska struktur torven en betydande vattenuppsugningsförmåga och låghumifierad vitmosstorv ger det bästa torvströet. I själva verket är det endast i undantagsfall som torvströ och torvmull tillverkas av andra torvtyper. Om vitmossresterna är mer nedbrutna och huminositeten alltså högre, så blir vattenuppsugningsförmågan mindre. Då blir torven tätare, och dess värmevärde ökas. Vitmosstorven innehåller ofta knippen av oförmultnade tuvullsfibrer.

Förekomst[redigera | redigera wikitext]

Förekomsten av torv i världen
Förekomsten av torv i Sverige.

Den totala förekomsten av torvmark på jorden uppskattas till 5 miljoner km2, motsvarande ungefär 3,5% av jordytan. I norra Asien och på nordamerikanska kontinenten finns större delen av dessa torvresurser samlade med likartade torvtyper som i Sverige. Vasiuganmyren i västra Sibirien håller på 54.000 km2 ett av världens största sammanhängande område med torv. I Europa är torvmarksarealen ungefär 5,5% av landarealen, vilket motsvarar cirka 560.000 km².

I subtropiska och tropiska områden finns andra typer av torvmark, som uppkommit vid långvariga översvämningar av flacka kustområden eller dämts upp av att nya stränder bildats. Dessa torvtyper är mindre lämpliga som såväl bränsle som odlingsjord.

Sverige ligger (1995) som nummer sex av jordens länder[förtydliga], när det gäller de 15% av sin areal som upptas av torvmark med mer än 50 cm tjockt lager. Det motsvarar en yta om 63.000 km².[5]

Torvbrytning[redigera | redigera wikitext]

Industriellt bruten torvproduktion i en del av myren Bog of Allen i irländska Midlands. Bränsletorven i förgrunden är mekaniskt framställd för inhemskt bruk.

Internationellt[redigera | redigera wikitext]

Torvtäkt utformas efter ändamål och grad av mekanisering, men går i mycket till på liknande vis i Finland, Irland och Ryssland som i Sverige.

I Sverige[redigera | redigera wikitext]

Ursprungligen var hösten skördetid för torv på torvmossarna i Sverige.

Vid så kallad sticktorvtäkt skar man med en mycket skarp spade ut block om cirka 20×30×10 cm. Detta gjordes ned till cirka 40 cm under den nivå där torven började bli mättad med vatten. Genom att skära ner till vattennivån fick man automatiskt ett dike för att avleda vattnet och torka dikeskanten inför nästa års skörd av torv.

De skurna blocken fick sedan ligga och torka över vintern. På försommaren ställde man upp dem på högkant för att sedan de torkat bärga dem i lador på mossen eller på gården. Torven maldes sedan till torvströ, och användes för att samla upp urin och gödsel i ladugårdarna. Sent på vintern användes den äldre brunna gödseln som näring på åkrarna.

Numera bryter man i Sverige torv på många torvmossar med hjälp av traktorer. Man börjar bryta torven i maj eller juni, när det är bra torkväder. Sedan fortsätter man hela sommaren tills det börjar bli dagg, och torven därför inte torkar. Vanligtvis är det säsongsarbetare som är maskinförare, till exempel sommarjobbande ungdomar. Ofta tillämpas tolvtimmarsskift, dygnet runt. Enligt lag (1985:620) krävs numera koncession, tillstånd av länsstyrelsen för energitorvtäkt.

Det finns flera olika metoder för att bryta torv. Produktionen av frästorv och stycketorv är vanligast. Frästorv produceras genom att en fräs lösgör ett tunt skikt av torvytan. Den lösa torven vänds sedan med en harvliknande vändare, så att den torkar snabbare. Därefter samlas den upp direkt på plats för transport till en torvfabrik, eller så förs den med hjälp av ett mobilt transportband till en lång stack utmed ett eller flera järnvägsspår på mossen eller en väg. I stacken kan torven lagras under året, och allt efter behov transporteras till fabriken. Stycketorv produceras genom att man tar upp torven från cirka en meters djup med en maskin. Den ältas i maskinen, och pressas ut genom munstycken i långa korvar. Dessa läggs på marken för torkning, och vänds efter några dagar. När den är tillräckligt torr tas den in. Stycketorven lagras sedan i stack. Därifrån kan den köras med lastbil till förbränning för energiutvinning.

Torv som klimatarkiv[redigera | redigera wikitext]

Vitmosstorv kan användas som ett arkiv för att rekonstruera klimatförändringar, och framförallt hur förändringar i nederbörd och temperatur har avspeglats i torvens sammansättning. En metod som tidigare använts är variationer i torvens humifieringsgrad, där en låg nedbrytning anses avspegla ett fuktigare klimat, och en hög nedbrytningsgrad ett torrare klimat. Markerade övergångar från höghumifierad till låghumifierad torv, så kallade rekurrensytor, beskrevs från mossar i Mellansverige av bland andra Erik Granlund på 1920-talet. Idag finns ett flertal andra metoder för att studera hur torven påverkats av klimatförändringar, exempelvis analyser av så kallade testata amöbor som visar hur fuktighetsgraden varierat. I Nordvästeuropa har övergångar till fuktigare (och eventuellt kallare) klimat, så kallade "wet shifts", observerats i ett flertal mossar, bland annat för ca 3600 och 2700 år sedan.

Torv och miljöproblem[redigera | redigera wikitext]

Olika mänskliga aktiviteters andel i förstörelsen av torvmarker.

Såväl torveldning som naturliga källor som torvbränder och smältande torvtäckta permafrostområden i Arktis bidrar nu till utsläpp av koldioxid och metan till atmosfären. Genom en ond cirkel leder klimatförändringar dessutom till förstörelse av torvområden. Den totala avgivningen av koldioxid från exploaterade torvmarker kan uppgå till mer än 2 miljarder ton, vilket är nästan 6% av världens kolutsläpp.[6] Av mänskliga aktiviteter står jord- och skogsbruk för den största andelen av förstöring av torvmark. Torvbrytningens andel är 10%.[7]

Torvmarker utgör, genom sina unika ekologiska förhållanden, habitat för en unik flora och fauna. Det tar århundraden för torvmossar att återställas efter exploatering.

Vid brytning av torv grävs diken i torvmossen vilket leder till att grundvattenytan sänks, ytvatten rinner snabbare av och mer partiklar hamnar i vattnet. Organiskt material är ett miljöproblem för vattendragen efter en torvtäkt. Problemen kan innebära syrgasbrist i vattnet, brunifiering och igenslamning. För att minska mängden organiskt material i vattnet brukar långa smala dammar anläggas i dikena nära torvtäkten där materialet kan sedimentera och sedan grävas upp. Löst organiskt material sedimenterar dock inte utan sprids nedströms.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Noter och referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Fuel Peat Iindustry In EU Rapport på uppdrag av European Peat and Growing Media Association (2006).
  2. ^ Källa Energimyndigheten: http://www.energikunskap.se/sv/FAKTABASEN/Vad-ar-energi/Energibarare/Torv/
  3. ^ [a b] R Klöcking och B Helbig: ”Medical aspects and applications of humic substances” i A Steinbüchel och R H Marchessault (red.): Biopolymers for Medical and Pharmaceutical Applications. Weinheim, 2005.
  4. ^ P.A. Keddy: Wetland Ecology: Principles and Conservation (2nd edition). Cambridge, UK. 2010, Cambridge University Press. Chapter 7.
  5. ^ Nationalencyklopedin, Band 18 (Torv), Bra Böcker (1995)
  6. ^ Saving peatlands: their carbon and nature Wetlands International.
  7. ^ Wetlands International


Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.