Umbrien

	Umbrien; Umbria
	Region
Flagga	Symbol
Provinser	Perugia, Terni
Huvudstad	Perugia
Area	8 456 km²
Folkmängd	887 767 (2017-03-31)
Befolkningstäthet	105 invånare/km²
Regionspresident	Catiuscia Marini (PD)
GeoNames	3165048
	Karta över Italien med Umbrien; Umbria markerat
	Provinser
	Webbplats: www.regione.umbria.it

Umbrien (italienska: Umbria) är en region i mellersta Italien med en yta på 8 456 km². Regionen hade cirka 888 000 invånare (2017).^[1] Huvudort är Perugia. Umbrien höjer sig i öster mot Apenninerna och genomflyts av övre Tibern. Det mjukt böljande landskapet är berömt för sin skönhet.

Umbrien är indelat i två provinser: Perugia, med 63 kommuner (comuni) och Terni med 29 kommuner. Några större städer är:

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Umbrien saknar kust och är därmed den enda inlandsregionen på Apenninska halvön. Italiens fjärde största sjö Lago Trasimeno finns i regionen. Slättlandskap saknas men Umbrien är aningen mindre bergigt (29%) än grannlandskapet Marche (31%) mot vilket Apenninerna utgör en naturlig gränsvall. De högsta bergen i landskapet har en höjd av ungefär 1 500 meter. Landskapet består i övrigt av ofta skogbeväxta kullar. Av floder kan nämnas Tibern som rinner genom landskapet på sin väg mot Rom. I regionens sydligaste del, nära staden Terni finns det konstgjorda vattenfallet Cascata delle Marmore.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Regionen Umbrien har fått sitt namn från det italiska folk, umbrer, som bodde där. En del av det fornitaliska landskapet Umbrien innehades av etruskerna, till dess romarna 310-308 f. Kr. i samband med Etruriens erövrande underlade sig och ganska snart romaniserade det. I en författning indelades Italien i provinser och Umbrien och Etrurien sammanslogs till en provins (Tuscia et Umbria) under en corrector och sedan 370 under en consularis. Under den senare kejsartiden var landet av vikt i militäriskt hänseende, som genomgångsland för goterna. Landets invånare, umbrer, hade stark benägenhet för partikularism, varför städerna med områden blev nästan självständiga samhällen. Dessa var för övrigt i allmänhet små. Genom landet gick Via flaminia, från Rom till Ariminum (nuvarande Rimini). Boskapsskötsel och fruktträdsodling var huvudnäringarna.