Uno Vallman

	Uno Vallman
	Uno Vallman c:a 1950
Född	24 mars 1913; Norrala
Död	5 september 2004 (91 år); Stockholm
Nationalitet	Sverige
Konstnärskap
Fält	Måleri
	Redigera Wikidata (för vissa parametrar)

Uno Vallman, eg. Uno Herbert Wallman, född 24 mars 1913 i Norrala, död 5 september 2004 i Stockholm^[1], var en svensk konstnär.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Som fattighuspojke hamnade Uno Vallman i Dalarna där han efter uppväxtår på Sundborns barnhem blev utauktionerad till en bondfamilj i Gästrikland. Därefter arbetade han som lilldräng på Rödön i Jämtland. I sin ungdom fick han möjlighet att lära sig skomakaryrket men fick sparken då mäster inte tolererade att han var vänsterhänt. Under 1930-talet prövade Vallman på olika yrken, timmerhuggarens och sjömannens, omväxlande med den ambulerande vagabondens tillvaro. Från 1936 kunde han ägna vinterhalvåren åt konststudier vid Otte Skölds målarskola. Han antogs 1939 vid Konsthögskolan. Under akademitiden visade Vallman en utomordentlig receptivitet och utnyttjade alla de tillgängliga lärarna; Isaac Grünewald, Hilding Linnqvist och Sven Erixson. Vallmans första uppmärksammade framträdande skedde 1945 på Färg och Form i Stockholm, vilket tillsammans med en separatutställning i Konstgalleriet i Göteborg 1946 blev hans genombrott. Året därpå deltog Vallman i den uppmärksammade utställningen Ung Konst 1947 på Färg och Form som blev konkretismens genombrott i Sverige. Han tilldelades Ester Lindahls stipendium 1947.

Uno Vallman gjorde flera såväl längre som kortare studieresor till bland annat Italien, Spanien, Nordafrika, Kina, Lofoten, Mexiko, Rumänien, Sovjetunionen och USA. Vallman bodde under flera år till och från i Paris mellan 1940-talet och 1960-talet. Där träffade han flera innovativa konstnärer såsom Marc Chagall som Vallman lärde sig mycket av. Chagall hade i sin tur kontakt med Joan Miró och Vallman inspirerades av deras teckningar, målningar och personliga samtal. Vallman använde vad han lärde sig av dessa mästare för att skapa ett ännu uttrycksfullare budskap i sina målningar för sin livsfilosofi vallmanism som Vallman ville förmedla till så många som möjligt.

Uno Vallman har ett eget ansikte och ett eget språk i sitt måleri. Ibland kallades Vallman på 1960-talet "Nordens Picasso" av franska konstrecensenter, då han hade utställningar i Paris. Vallman hade en egen nyskapande stil som är väldigt svår att kopiera, även kallad vallmanism av recensenter i Frankrike. Återkommande motiv i Vallmans måleri är tuppar, blomsterstilleben och landskap. Han har även skildrat kända Stockholmsmiljöer. Hans största konstgärning är utan tvekan de många monumentala målningarna i kyrkor, skolor och förvaltningsbyggnader.

Vallman tillhörde 1947 års män, där bland andra Lage Lindell, Pierre Olofsson och Lennart Rodhe ingick. Vallman var också god vän med bland annat konstnären Lage Lindell och danska konstnärskollegorna Robert Jacobsen och Asger Jorn som var ledare för Cobragruppen. Asger Jorn presenterade Vallman för Cobragruppen och Vallman blev sedan medlem.

Uno Vallman var djupt rotad i Gamla stan i Stockholm. Där hade han sin ateljé och på Den Gyldene Freden umgicks han med kulturpersonligheter såsom Evert Taube, Ivar Lo-Johansson, Eyvind Johnson och Lille Bror Söderlundh.

Vid sidan av måleriet har Uno Vallman skrivit boken Som lamans utsände i Tibet (1980). Han har även medverkat som illustratör i Lennart Hellsings bok Kanaljen i seraljen (1956). På 1980-talet blev Uno Vallman uppmärksammad för att han ägde en dyrbar träskulptur av Paul Gaugin som han sålde genom auktionsfirman Christie's i New York^[2]. Uno Vallmansällskapet bildades 1983 på initiativ av apotekaren och Vallmanbeundraren Karl-Vilhelm Gorton.

Uno Wallman's mest framgångsrika konststudent var Ani Wallman som blev känd för sina landskap och genrer.

Utmärkelser[redigera | redigera wikitext]

Uno Vallman har tilldelats flera stipendier. Bland dessa kan nämnas de Bobergska och de Ribbingska, akademiens särskilda stipendium, Ester Lindahls resestipendium, Harry Lunds pris, första pris i Monacos Grand Prix 1967 och Prins Eugens pris.

Verk[redigera | redigera wikitext]

Vallman har ställt ut internationellt bland annat i Köpenhamn (1947), Oslo (1948), Pittsburgh International, USA tillsammans med Marc Chagall (1952), Rostock (1960), Hannover (1966), Paris (1955, 1964, 1965, 1967, 1970, 1988-1989), Grenoble (1967), Moskva, Tallinn (1967) och Mexico City Modern Art (1972). Tillsammans med August Strindberg valdes Vallman att representera Sverige vid Kulturolympiaden i Mexico City (1968).

Vallman är representerad i bland annat Moderna museet^[3], Nationalmuseum^[4], museerna i Halmstad, Östersunds samlingar, hos förre presidenterna Lyndon Johnson och Jimmy Carter, Tessin Institutet i Paris.

Nationellt har Vallman haft ett flertal utställningar på bland annat Färg och Form, Stockholm (1945, 1947, 1950, 1959), Malmö (1945), Konstgalleriet Göteborg (1946), Borås, Södertälje (1949), Skövde, Östersund (1950), Köping (1958), Enköping, Tylöhus (1959), Storviksverken (1961), Waikiki Café, Stockholm (1982), Galleri Viktor, Djursholm (1983), f d Galleri Fenix Örebro (1986), Västerås konstmuseum (1987) och Liljevalchs konsthall vid två tillfällen. Det ihållande intresset för Uno Vallmans konst understryks av senare utställningar på Galleri SO, Stockholm (2005), Ljusterö konstmuseum (2012) och Kvarnen, Söderhamn (2014).

Monumentalmålningar av Uno Vallman finns på många platser; i taket på Korsängsskolan i Enköping (1948), väggmålning på Forumbiografen, Årsta centrum (1952), Skolköksseminariet i Umeå (1953), Stockholms Sparbank (1954), Folkets Hus i Kramfors respektive Degerfors (1957-1958), institutionsbyggnaden vid Fysicum - Kemicum i Uppsala (1964), koret i Mo kyrka, Gävleborg (1964), Svenska Ambassaden i Moskva (1967–1968). Mest storslagen är den väldiga dekorationen i Storviks Nya Kyrka, 240 m² (1958–1960), vilket gör den till en av de största monumentala takmålningarna i modern tid i Norden.

Vallmanismen[redigera | redigera wikitext]

Om sitt konstnärskap sa färgens mästare Vallman 1986:

”	Jag vill visa: Färgens makt i tingen och det lillas betydelse i alltet. Vi skapar själv vår verklighet genom unik sublimation beroende på person och person från våra sinnens intryck. Det gör att Vi har friheten att själv kunna skapa och känna förgyllt glädjefullt det vill säga färg och därmed värde av våran omgivning eller något väldigt skrämmande. Detta är vallmanismen.	„
– Uno Vallman

Vallman hade varit halvblind en längre tid under sin barndom, men fick synen tillbaka och kunde då verkligen förstå sanningen med att sätta färg på omgivningen och därmed något glädjefullt och värde eller något väldigt skrämmande, och den inneboende kraften i tingen och deras betydelse i alltet. (Efter nedtecknade berättelser av Vallmans livshistoria sagt av Vallman.)

Vallmanismen myntades av konstkritiker under 60-talet i Frankrike när de upptäckte den svenske konstnärens konst. De kunde inte placera in Vallmans konst och dess budskap bland redan befintliga ismer, exempelvis som kubism eller surrealism. Vallmans konstart och dess budskap var något alldeles nyskapande inom konstvärlden och fick därmed bli kallad med ett eget namn.

Vallmanismen tillhör non-figurativ konst, där grundelementen utgörs av magi, symbolism och det barnsligt naiva. Exempelvis kan nämnas konstnären Joan Miró och den romantiska inställningen till naturen där Henri Rousseau spelar en betydande roll inom konsthistorien. Medan dessa nämnda inriktningar stannar vid värdering av omgivningen och icke aktivt bestämmande av värdet, så är vallmanismen en vidareutveckling av människans roll inte bara som passiv betraktare av dess omvärld utan även en aktiv varelse med möjlighet att påverka sig själv och sinnets inre vid betraktande av sak, plats eller händelse, men kan också influera personer i sin omgivning. Även små ting och händelser kan ha stort inflytande på händelseförloppet och därmed ens lycka och färg. Till skillnad från Andy Warhol så förmedlade Vallman inte bara en ny syn på vardagsföremål utan också deras inneboende föränderliga värde som man själv kan bestämma. Vallman ville föremedla detta levnadssätt till så många som möjligt genom sin egen konst.