Liljevalchs konsthall

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Liljevalchs konsthall entré från Djurgårdsvägen, 2007.

Liljevalchs konsthall (uttalas [ˈLìl:jəˌval:ks] [1]) ligger i kvarteret Konsthallen vid Djurgårdsvägen 60 på Södra Djurgården i Stockholm. Konsthallen invigdes år 1916 med syfte att göra konst mera lättillgänglig för alla. Huvudfokus har hela tiden varit modern och samtida konst, men även konsthantverk, design och liknande har visats, exempelvis i Hemutställningen 1917 och Standard 1934.

Byggnaden uppfördes 1913-1916 efter ritningar av arkitekt Carl Bergsten och räknas enligt arkitekturhistorikern Fredrik Bedoire till den moderna arkitekturens genombrottsverk i Sverige.[2] Sedan år 1974 tillhör konsthallen Stockholms stad. Byggnaden är blåklassad av Stadsmuseet i Stockholm vilket innebär "att bebyggelsen bedöms ha synnerligen höga kulturhistoriska värden".

Bakgrund och tävlingen[redigera | redigera wikitext]

C.F. Liljevalch d.y.
Kvarterets bebyggelse 1913.
Carl Bergstens tävlingsbidrag, perspektivskiss, 1913.

Konsthallen finansierades med arvet från industrimannen Carl Fredrik Liljevalch, d.y.. De som utredde arvet beslöt att en konsthall för allmänheten torde gillats av Liljevalch, eftersom han även var mecenat, ägnade sig åt välgörenhet och finansierade museer. En stiftelse bildades för att leda konsthallen. En kommitté under ledning av prins Eugen lyckades få en tomt som ägdes av Stockholms stad, i dåvarande kvarteret Fyrkanten (nuvarande fastigheten Konsthallen 1) på Djurgården. Staden tillhandahöll marken gratis under förutsättning att den färdiga konsthallen tillföll staden. Kostnaden för hela bygget fick inte överstiga 300 000 kronor, exklusive grundläggningen som beräknades till 100 000 kronor.

En arkitekttävling utlystes år 1913 och tävlingsjuryn fick in 32 förslag. Juryn bestod av bland andra prins Eugen, häradshövdingen Emil Kinander, konstnären Karl Nordström, skulptören Christian Eriksson och arkitekterna Carl Westman och Gustaf Wickman. Första priset delades mellan arkitekterna Carl Bergsten och Cyrillus Johansson. Uppdraget gick dock till Bergsten, på grund av att hans förslag var billigare att genomföra och att juryn fann att hans förslag ”på ett föredömligt sätt anslöt till den traditionella bebyggelsen på Djurgården”. Bergsten skickades även av juryn till bland annat Hamburg för att studera stadens nya konsthall, Hamburger Kunsthalle, som uppfördes just då.[3]

Innan juryn var helt nöjd fick Bergsten rita om fasaderna, planlösningar och takkonstruktionen. I tävlingsförslaget var byggnadens fasader ljusgröna, det ändardes senare till ljusröd kulör med detaljer i vit terrasitputs. På Bergstens perspektivskiss från tävlingen framgår att han hade tänkt sig en obelisk som ett sorts utropstecken framför huset. Obelisken var egentligen en konstnärlig utformad skorsten som dock togs bort på brist av pengar. Istället blev det Carl Milles skulptur Bågskytten på en 12 meter hög granitkolonn som restes utanför konsthallen i maj 1919. Byggstart var i juni 1914 och i slutet av januari 1916 hölls slutbesiktningen.[3]

Den första utställningen i samband med invigningen i mars år 1916 visade verk av Carl Larsson, Anders Zorn och Bruno Liljefors och blev en succé. Till skillnad från Nationalmuseum visade Liljevalchs främst samtida, och även mer okända och mindre erkända, konstnärer. Den nya konsthallen var en seger för Konstnärsförbundet, som samlade konstnärer vars uttryck stod i kontrast till klassisk konst. Förbundet arbetade för att erhålla fler utställningslokaler så att flera konstnärer skulle kunna ställa ut och allmänheten skulle kunna se deras verk. Innan den nya konsthallen fanns, hade Konstnärsförbundet varit hänvisat till att visa medlemmarnas konst i tillfälliga baracker och mörka kyffen spridda runt om i staden.[4]

Byggnad[redigera | redigera wikitext]

Planritning, bottenvåning
Carl Bergstens fasadritningar

Liljevalchs konsthall är inspirerad av samtida tysk galleriteknik.[5] och av antika sydeuropeiska palats och villor samt av 1900-talets nya byggnadsteknik med armerad betong. Inslag av glas och metall samt detaljer av trä ger byggnaden dess karaktär. Den strama inredningen och byggnadens smäckra, moderna konstruktion av armerad betong gör att konsthallen är en representant för stilriktningen swedish grace i övergången från nationalromantiken till tjugotalsklassicism. Byggnadens konstnärliga utsmyckningar utgörs främst av en byst i granit av Liljevalch (av Christian Eriksson), en portalrelief och slulpturen Cerberus (av Carl Milles) ovanför portalen, samt statyn Bågskytten (av Milles) framför portalen.

På entréplanet finns ungefär 13 salar som används till utställningar (och en museibutik). I källarplanet ligger utställningslokaler, garderob och annat. Det är högt i tak i synnerhet i Skulpturhallen, men även i övriga salar. Fönstren kan vid behov täckas för, så att filmer och annat kan visas och för att skydda känslig konst. Det indirekta dagsljuset gör att konstverken syns bra. De flesta salar har ljus uppifrån, flera rum är till och med som atrium med glastak eller lanterniner. Somliga salar har sidoljus från fönster. Det finns alltså flera olika varianter av naturligt ljus i stor mängd i de olika salarna, vilket innebar att Liljevalchs var ett unikt galleri i synnerhet för sin tid.

Innanför entréhallen ligger den luftiga stora utställningshallen (Skulpturhallen) som har 8,5 meters takhöjd, krönt av ett kassettak av armerad betong. Det är den största hallen. På kortväggen finns en trappa med mörkgrå trappsteg som kontrasterar mot de vita väggarna. Trappan leder upp till Vinstugan och till en mycket smal balkong (för service) som går utmed hallens väggar och är en fortsättning på trappans gråsvarta räcke. Vinstugan var förr en servering, men den används ej offentligt nuförtiden. I nivå med balkongen finns hallens fönster, ett band av fönster som når ända upp till taket och nästan går runt hela hallen.

Skulpturhallens väggar utgörs högst upp, nedanför taket, nästan enbart av fönster vilka ger bra dagsljus. Vid södra väggen finns en arkad av gråa åttkantiga betongpelare. Bakom arkaden finns övriga salar, till exempel de två salarna i byggnadens mitt; de är nästan som en sal, endast åtskilda av ett stort valv, även det har två betongpelare. Dessa salar är omgivna av övriga salar, till exempel i söder. Där ligger den näst största hallen. Den har även stora glasytor och glasdörrar som genom en luftig portik ger utsikt över den kringbyggda blomstrande trädgården i söder. På andra sidan trädgården ligger serveringen Blå porten. Man kan äta där och i trädgården. Serveringen och trädgården har även en egen ingång från Djurgårdsvägen.

Verksamhet[redigera | redigera wikitext]

Trappan i utställningshallen.

Konst, skulptur, installationer, men även hantverk visas i flera utställningar om året; främst samtida verk. Sedan invigningen år 1916 har flera olika utställningar hållits så gott som varje år. En tidig, uppmärksammad utställning var Hemutställningen 1917 som arrangerades av Svenska Slöjdföreningen (numer Svensk Form).

Svenska, men även utländska verk brukar utställas. Liljevalchs har sedan starten mestadels uttagit entréavgift av konsthallens besökare. Sedan år 1921 hålls årligen den så kallade Vårsalongen, som ofta utgjorts av verk från allmänheten eller icke kända konstnärer, verken väljs ut av en jury. Vårsalongen är en populär möjlighet för allmänheten och okända konstnärer att visa och sälja sina verk. Enligt Liljevalchs visar konsthallen konst "som syns och blir sedd". Liljevalchs skriver:

Liljevalchs vårsalong är Stockholms säkraste vårtecken. Att komma med eller inte komma med, är frågan för både väl etablerade och oetablerade konstnärer. Och så har det varit sedan den 21 april 1921 då den allra första salongen öppnades. Under de senaste åren har Vårsalongens inriktning finjusterats och kravet på kvalitet skruvats upp. Återigen är den ett utställningsforum att räkna med, ett kaxigt arrangemang som visar andra konstnärskap än de som vanligtvis ingår i institutionernas och gallerivärldens medvetande.

Ledningen[redigera | redigera wikitext]

Konsthallens första chef var Sven Strindberg 1916-1939. Han efterträddes av Hans Wåhlin 1939-1949, Folke Holmér 1950-1969 och Gösta Lilja 1969-1973, Bo Särnstedt 1974-1990, Folke Lalander 1991-1999 och Bo Nilsson 1999-2007. Liljevalchs leds sedan år 2008 av Mårten Castenfors.

Bilder[redigera | redigera wikitext]

Tillbyggnad[redigera | redigera wikitext]

Byggarbetena vid Liljewalchs, juli 2018.

En utbyggnad med en preliminär budget på 120 miljoner kronor planeras på ett 2 000 kvadratmeter stort område omedelbart väster om den nuvarande byggnaden. Under 2013 genomfördes en tävling om förslag till tillbyggnad mellan de fem arkitektbyråerna Lundgaard & Tranberg från Danmark, Snøhetta från Norge, Petra Gipp Arkitektur och Wingårdh Arkitektkontor från Sverige samt Kengo Kuma & Associates från Japan.

Tävlingen vanns av Wingårdh Arkitektkontor, under medverkan av konstnären Ingegerd Råman, med förslaget Liten. Deras förslag är en trevåningars byggnad i betong med en utställningsyta på omkring 2 400 kvadratmeter. Tillbyggnaden kommer att omgestalta en tidigare parkeringsplats genom en byggnad i "respektfull volym, som samspelar med Carl Bergstens befintliga konsthall".[6] I projektet ingår även ett café och en ny entré mot Falkenbergsgatan, som planeras bli ett förstärkt gångstråk i området. Samtidigt kommer Liljevalchs att rustas upp invändig med bland annat bättre inomhusklimat och ökad säkerhet.

Efter en del förseningar började byggarbetena under hösten 2017. Nya Liljevalchs beräknas kunna öppna igen våren 2020.[7] Den ursprungliga preliminära budgeten kommer inte att hållas utan slutnotan väntas landa på 340 miljoner kronor.[8]

I samband med schaktarbetena hittades ett flera hundra år gammalt skeppsvrak och välbevarade träkistor av arkeologerna vid Statens historiska museer. Skeppsvraket dateras preliminärt till slutet av 1600-talet men kan vara ännu äldre. Till fynden hörde även keramikkärl av typer som var vanliga under 1700- och 1800-talet samt kritpipor med olika utseende. Fyndplatsen kan ha varit en båtskrotningsplats.[9]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Uttal Liljevalchs: http://www.liljevalchs.se/om/besok/uttal/
  2. ^ Bedoire (1986), sida 184
  3. ^ [a b] Konsthallen 1, en byggnadshistorisk inventering av Stockholms stadsmuseum, 1996.
  4. ^ Liljevalchs "då och nu" Arkiverad 9 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine.
  5. ^ Bedoire (1986), sida 186
  6. ^ Förslag för tillbyggnaden.
  7. ^ Stockholms stad Staden rustar upp och bygger ut Liljevalchs.
  8. ^ Svt Nyheter: Kostnaden för Liljevalchs renovering skenar ytterligare, publicerad 29 mars 2017.
  9. ^ Svt Nyheter: Unika fynd på Djurgården: Båtskrot och skeppsvrak, publicerad 26 juli 2018.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]