1686 års kyrkolag

Wikipedia

1686 års kyrkolag, huvudsaklig reglering av förhållandet mellan kyrka och stat i Sverige från Karl XI till dess Svenska kyrkan skildes från staten.

Reformationen förändrade den kyrkorättsliga ordningen i Sverige, utom beträffande Upplandslagens och Smålandslagens kyrkobalkar. Karl XI:s envälde lade all lagstiftning, och således även den kyrkliga, uteslutande i kungens hand. 3 september 1686 utfärdades, utan inhämtande av kyrkans eller riksdagens samtycke, såsom en kunglig förordning, den ända fram till skilsmässan mellan kyrka och stat 1 januari 2000 till vissa delar gällande Kyrko-Lag och Ordning, till vilken 11 februari 1687 såsom ett appendix fogades en förordning om "Rättegångs hållande uthi Dom Capitel" och 28 januari 1687 en instruktion om "Landshövdingens tjänst och ämbete", vilken - ett unikum i kyrkohistorien - lade Biskoparnas episkopé uppsyningsmakt över kyrkoorganisationen på Landshövdingen. Lagen trädde i kraft år 1688.

Karl XI:s kyrkolag var i stort sett normgivande för svenska kyrkans både inre organisation och ställning som statskyrka, men i åtskilligt hade dock dess bestämmelser blivit utökade eller ändrade genom senare lagstiftning. Vissa delar av denna ansågs emellertid, såsom varande av grundlags-, kriminallags-, civillags- eller kommunallags natur eller såsom fallande under privilegielagstiftningen eller kungens administrativa lagstiftning, inte kunna räknas till kyrkolag (se härom K. Hagman, "Sveriges grundlagar", 1902, 1809 års regeringsform § 87 och S. Hansson, "Den svenska kyrkomötesinstitutionen", 1900, med däri förekommande litteraturhänvisningar). Så blev till exempel den s.k. dissenterlagen av 31 oktober 1873 civillag, under det att en del bestämmelser angående främmande trosbekännare sammanfattades i en kunglig förordning av kyrkolags natur s.d.

Frihetstidens maktägande ständer gjorde sig till herrar även över den kyrkliga lagstiftningen (kungaförsäkran 1719 och 1720 § 3 och prästerskapets privilegier 1723 § 15); efter 1772 års revolution blev denna i princip beroende av både kung och riksdag, men Gustaf III utfärdade dock av egen maktfullkomlighet förordningar av ganska viktig kyrkorättslig betydelse. Genom 1809 års R.F. lades allt,, som räknas till kyrkolag (se ovan), under kungens och riksdagens gemensamma lagstiftningsrätt, och i sammanhang med 1865 års representationsförändring fick R.F. §§ 87, 88. tillägg, som gjorde ändring och förklaring i sådan lag beroende även av kyrkomötets bifall (se Kyrkomöte).

Kyrkolagen av 1686 gällde i Finland även efter skilsmässan från Sverige, tills en ny kyrkolag antogs vid 1867 års lantdag och utfärdades 6 december 1869.

Det är i denna lag som församlingarna åläggs genomföra årliga husförhör och föra kyrkoböcker över födda, vigda, döda samt husförhör. Dessa böcker utgör en världsunik och ovärderlig källa för släktforskare eftersom de utgör ett detaljerat och fortlöpande register över hela Sveriges befolkning.