Konkordieboken

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Konkordieboken
Titelsidan på 1580 års tyska upplaga av Konkordieboken.
Titelsidan på 1580 års tyska upplaga av Konkordieboken.
Författare Sammanställd av Jakob Andreae och Martin Chemnitz
Originaltitel Konkordienbuch
Originalspråk Tyska
Ämne Lutheranism
Genre Religiös skrift
Utgivningsår 1580

Konkordieboken (lat. Conco'rdia pia, "den fromma endräkten") är en beteckning för de lutherska bekännelseskrifterna och utgavs 1580. Den delas av de flesta lutherska kyrkor, bland andra Svenska kyrkan. I Danmark antogs den däremot inte.

Konkordieboken utgörs av samlingen av den lutherska kyrkans bekännelseskrifter, nämligen dels de för alla kristna kyrkor gemensamma så kallade ekumeniska symbola (apostolisika, nicænska och athanasianska trosbekännelserna) , dels följande fem för lutherska kyrkan särskilt gällande: den oförändrade Augsburgska bekännelsen, dess apologi (en försvarsskrift), Schmalkaldiska artiklarna, Philipp Melanchthons traktat Om påvens makt och överhöghet Luthers katekeser och Konkordieformeln.

Innehåll[redigera | redigera wikitext]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Konkordieboken utkom först på tyska i Dresden 25 juni 1580 med anledning av 50-årsdagen av augsburgiska bekännelsens framlämnande på riksdagen i Augsburg och på latin 1584. Därefter gavs flera upplagor ut på tyska, på latin och på bägge språken. Den sista tysk-latinska upplagan är ombesörjd av J. T. Müller (Die symbolischen Bücher der evangelisch-lutherischen Kirche, 8:e uppl. 1898).

Konkordieboken, varmed symbolbildningen i lutherska kyrkan avslutades och ortodoxin inleddes, erkändes av de flesta lutherska länder. På flera håll rönte den dock motstånd. Så blev den inte antagen i Danmark, Hessen och Pommern samt Nürnberg m. fl. städer.

Konkordieboken i Sverige[redigera | redigera wikitext]

I Sverige blev den, för så vitt det är bekant, ännu på Uppsala möte 1593 icke ens ifrågasatt till antagande. Detta förhållande kan synas rätt påfallande i betraktande av det nit, som 1593 års män lade i dagen, då det gällde att gentemot hertig Karls befarade tycke för kalvinism hävda sträng luthersk åskådning. Förhållandet torde dock, åtminstone delvis, finna sin förklaring i det inflytande, som professorn i Rostock David Chytraeus, av en mera försonlig och mild läggning, utövat på de ledande männen vid mötet, vilka till stor del erhållit sin teologiska utbildning vid det universitet, där Chytraeus verkade. Som bekännelseskrifter för svenska kyrkan nämns i Uppsala mötes beslut endast de tre allmänna symbolerna samt den oförändrade augsburgiska bekännelsen.

Frågan om konkordiebokens antagande väcktes i Sverige först vid riksdagen i Norrköping 1611, då ständerna begärde, att Gustav II Adolf vid sin kröning "riksens ständer på samma konkordiebok nådeligen ville försäkra", en begäran, som dock ej uppfylldes.

Alltifrån den tiden lade särskilt prästerskapet i dagen sitt intresse för nämnda bok som ett värn mot kalvinism och synkretism. Då regeringen icke visade sig villig att uppfylla det andliga ståndets önskningar, förband sig prästerna sinsemellan vid riksdagen 1647 att hålla "librum concordiæ" för vår rätta religions regel och kännemärke och den oförändrade augsburgiska bekännelsens ytterligare förklaring". Med anledning av de båda biskoparna Johannes Matthiæ Gothus' och Johannes Elai Terserus' synkretistiska strävanden föreskrev förmyndarregeringen genom plakatet av 14 augusti 1663 konkordieboken till antagande och efterlevnad särskilt av präster och lärare. Även i 1686 års kyrkolag åberopas den, dock egentligen endast som en förklaring av augsburgiska bekännelsen. I prästeden upptogs den emellertid först 1773.

Konkordiebokens avförande[redigera | redigera wikitext]

I 1809 års Regeringsform finnes den vid avgivandet av kyrkans lära ej omnämnd. 1829 utgick den åter ur prästeden, och från den tiden förpliktades prästerna genom sin ämbetsed eller efter 1893, då prästeden avskaffades, genom sitt löfte endast till den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut av 1593. I det från 1903 gällande prästlöftet uppräknades ej den svenska kyrkans bekännelseskrifter. I nuvarande handbok talas endast om "vår kyrkas bekännelse".

För att häva den bristande överensstämmelsen emellan kyrkolagen och Regeringsformen beslöt 1889 års riksdag för sin del, att kyrkolagens kap. l § l skulle erhålla följande förändrade lydelse: "Svenska kyrkans lära är den rena evangeliska, sådan den, grundad i Guds heliga ord, det gamla och nya testamentets skrifter, genom den oförändrade augsburgiska bekännelsen samt Uppsala mötes beslut af år 1593 antagen och förklarad är". Konkordieboken var sålunda utesluten.

Detta förslag förelades 1893 års kyrkomöte och föranledde en livlig debatt, under vilken motsatta meningar uttalades. Å ena sidan höll man före, att kyrkans lära redan genom RF blivit ändrad. Konkordiebokens uteslutande ur kyrkolagen vore alltså endast en konsekvens därav. Å andra sidan gjordes gällande, att RF velat endast i allmänhet ange den lära, som konungen jämte vissa ämbetsmän skulle vara tillgiven. Svenska kyrkans lära vore däremot bestämd endast genom kyrkolagen. Den föreslagna förändringen innebar alltså en bekännelseförändring, som man inte ville vara med om. Den senare åsikten segrade, med endast 2 rösters majoritet (30 mot 28), vadan alltså kyrkolagen bibehöll sin ursprungliga lydelse. Vid 1910 års kyrkomöte förelåg ett förslag - utan att vinna mötets bifall - till omformulering av kyrkolagens kap. l § l, i vilket förslag alla i konkordieboken upptagna skrifter angavs som svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Översättningar av Concordia Pia[redigera | redigera wikitext]

Den tyska Konkordieboken utgavs första gången i Sverige 1730 under namnet Concordia pia av Reinerus Reineri Broocman, prost i Tyska församlingen i Norrköping. Denna innehöll både Confessio fídei och Liber concordiæ utom Melanchthons, mot Gregorius VII:s Dictatus papæ (1073) riktade Tractatus de potestate et primatu papæ (1537). 1730 års utgåva kom till på Riksrådets initiativ och riktade sig mot den spenerska och dippelska pietismen som sågs som villolärande både av Svenska kyrkan och av de av kalvinismen inspirerade kretsarna inom adel och borgerskap (de ”tyska” församlingarna).

I 1800-talets ”återupptäckt” av konfessionell medvetenhet, blev Konkordieboken program och symbol för 1800-talets nya ”högkyrkliga” pietister i Schlesien (”Alt Lutherisch”) i deras kamp mot den absolutistiska Berlin-regeringens religiösa förtryck, bland annat i form av den kalvinistiska nattvardsordningen 1830 (Agendan). I Sverige gjorde bland andra Peter Fjellstedt (1854) och Gottfrid Billing (Den Lutherska kyrkans bekännelseskrifter 1895) nya versioner efter Concordia pia. 1912 bröt Oscar Bensow med Broocmans text och introducerade i sin utgåva begreppet ”Svenska kyrkans bekännelseskrifter”.

Det tyska Lutherjubileets ”vetenskapliga” utgåva Die Bekenntnisschriften der Evangelisch-Lutherischen Kirche översattes av Ruben Josefson, professorerna Hjalmar Lindroth, Sigfrid von Engeström och docent Gustaf Ljunggren, alla kända dåtida Uppsala-teologer, och gavs ut av Samfundet Pro Fide et Christianismo under titeln Svenska kyrkans bekännelseskrifter.

Textvarianter, jämförelse[redigera | redigera wikitext]

Skillnaderna mellan 1500-talsutgåvorna och 1900-talets Svenska kyrkans bekännelseskrifter framgår av första raderna ur Augsburgska bekännelsens femte artikel:

V. De ministerio ecclesiastico

Ut hanc fidem consequamur, institutum est ministerium docendi evangelii et porrigendi sacramenta. Nam per verbum et sacramenta tamquam per instrumenta donatur spiritus sanctus, qui fidem efficit, ubi et quando visum est Deo, in his, qui audiunt evangelium, scilicet ...

— 1530, den latinska texten (Melanchthon?)
V. Vom Predigtamt

Solchen Glauben zu erlangen, hat Gott das Predigtamt eingesetzt, Evangelium und Sakrament geben, dadurch er als durch Mittel den heilgen Geist gibt, welcher den Glauben, wo und wenn er will, in denen, so das Evangelium hören, wirket, welches da lehret, ...

— 1530, den tyska texten av Dr Phillipp Melanchthon
Then femte artikel. Om Troona och Predicoämbetet.

At wij thenna Troo måtte bekomma, är Predicoämbetet instichtat, genom hwilket Euangelium förkunnas, och Sacramenten uthdelas. Ty genom Ordet och Sacramenten, såsom genom Instrument och Medhel giffs then helga Anda, Som Troona werckar, …

— 1593, Uppsala mötes, i Svenska kyrkan gällande, version, efter den tyska
V. Om predikoämbetet

För att vi skola få denna tro, har evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltningens ämbete inrättats. Ty genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem som höra evangelium, frambringar tron …

— 1944, Samfundet Pro Fide et Christianismos översättning efter 1930 års tyska utgåva efter den latinska texten

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Konkordieboken, 1904–1926.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]